Í den här artikeln från YesMagazine ges fantasiska exempel på djurs förmåga att sakna, att skapa vänskapsband och att agera altruistiskt. Allra mest blev jag tagen av elefantgruppen som nogsamt skyddade och väntade in den handikappade ungelefanten, så att den fick en chans att överleva den med. Det är djuriskt att ha känslor för en annan,  inte enbart mänskligt.

Appropå saknad så gick till slut en levande legend bort häromdagen. Han var en liten brun rackarns shetlandsponny, en sådan där som verkligen lärde oss människor att vi inte styr över djuren, men vi kan samarbeta med dem. Han lärde oss dessutom att hantering av en häst, utan att lägga till humor i arbetet, inte riktigt är vissa hästars melodi. Filip var en liten kille med ett stort hjärta, fantastisk humor och hade bus i sinnet vart han än gick. Han var min väns barndomsponny, en ponny hon fick äran att få ha kvar långt upp i vuxen ålder.

Filip, The King of the Kings, är saknad av många, inte minst av mig som fick äran att försöka hålla styr på tillvaron när han bodde hos mig i ett antal år. Det var inte alltid det lättaste. En gång letade vi efter honom i timmar och till slut hittade vi killelillen under en gran ute i skogen. Det var mys där, sa han. Andra gånger fick jag springa och skydda matlårarna från att totalrensas när han tyckte han hade tråkigt i hagen. Den vanliga proceduren i hagen på dagarna var annars att han retade gallfeber på de andra hästarna genom att bita dem i knäna (det var så långt han nådde). När de tröttnade och ville ge tillbaka sprang Flippen ut ur hagen och ställde sig att beta utanför. Eller så lekte han vidare med dem och lärde dem hur de kunde tråckla sig ur sina varma täcken… med Filips hjälp då förstås. Jag minns också den gången han rullade och mysade i hagen, bara för att rulla ner i krondiket (också då på rymmen). Det enda som stack upp var fyra små tassar…. Men nog kom han upp själv igen, när det behagade.

Men allra bäst minns jag nog den sommaren då vi hade en ensamgående fd. hingst i en hage på gården. Han hade aldrig gått med andra, den stackars fd. hingsten. Filip som gick med våra andra pållar rymde konstant och ställde sig strax utanför hagen, om och om igen. Till slut öppnade jag upp undertråden till hagen och lät Filip välja om han ville gå in. Filip sprang då rakt in i hagen och det tog inte två sekunder för dessa två att bli de allra bästa av vänner. De var som ler och hånghalm hela den sommaren. Det var en syn för gudar – en ponny på knappa en meter framför en jätte på över en och åttio med kolsvart man och enorma hovar. Så var han, den käre Filip. Han visste vem som behövde en vän, och tydde sig till den som fick kärvänlig om än en busig kompis.

Filip blev 32 år gammal.  R.I.P.min vän,  och hälsa våra andra vänner där du nu är.

Filip