erfarenheter i praktiken

av

Konsten att välja rätt veterinär

 

Alla veterinärer är lika lite stöpta i samma form som andra människogrupper. De är individer, mer eller mindre lämpade som veterinärer, mer eller mindre lämpade att ta hand om just mig som hästägare. För det handlar om relationer, lika mycket som kompetens och engagemang. Det går det inte att komma ifrån. Ibland kan valet var extremt begränsat, och ibland blir valet riktigt galet. Då är det inte bara hästägaren som kommer i kläm, utan inte minst den stackars hästen, som givetvis behövde bästa möjliga vård.

Mina turer med olyckor på hästar har den senaste tiden renderat till ett anmärkningsvärt stort antal veterinärbesök och då jag råkar ha hästar i två olika distrikt, har jag också lärt mig den hårda vägen hur veterinärbesöken kan bli. Så här lite i efterhand, när mina egna ordinarie veterinärer tagit över ansvaret, och den häst som råkat mest illa ut äntligen också blivit på bättringsvägen kan jag inte annat än att ta till mig läxan och se att min egen naiva läggning åter spelat ett spratt. Jag har helt enkelt varit bortskämd. Vi lär så länge vi lever – eller hur?  Jag har noterat vissa typer av veterinärer, efter att i tretton år hållit i inackorderingsstall och hästverksamhet och då behövt  veterinär ett antal gånger. Här är de tre vanligaste, och givetvis börjar jag med den BÄSTA först.

1. Den infödde veterinären. Det här är en sådan veterinär som får alla sina kunder att slappna av. Vi hästägare känner på oss att vi har lämnat hästens väl och ve i rätta händer. I mitt fall har det funnits fyra sådana i mitt liv. Den första infödingen jag mötte, hon är lyckligt nog än med mig, då vi flyttat till samma område (en salig slump om jag får säga så). När hon jobbade som distriktare i Rimbo bad man gudarna där ovan om att det var hon som hade jouren om något gick fel. För då visste vi alla i stallet att allt skulle bli okej igen. för det var så det var – och det är så det är med denna veterinär. Nu jobbar hon på klinik i krokarna. Det är hit jag går när allt brakar samman och än har hon inte gjort mig besviken. Tror aldrig att hon kommer göra det heller. Vi kan varandra vid det här laget, hon och jag. Det betyder oerhört mycket, att hon finns.

Den andra är en distriktare i mitt eget distrikt idag, och den tredje är en härlig man i sina bästa år i Sörmland. Den fjärde jobbar också på klinik och är ett socialt fenomen med stor empati. Honom saknar jag ibland lite extra här nere, då han finns i Stockholmsområdet. För han och jag räddade min nu gamla fux Alexander en gång i tiden, och det kommer jag aldrig glömma. Men jag har ju nummer ett!!! 🙂

Vad som gör en sådan här veterinär unik är den sociala kompetensen, insikten om att verkligheten existerar i stallar (med bångliga hästar, smuts och otillräckliga resurser) och viljan och kunskapen att fixa till det som krävs. Lite kreativitet finns hos dem också, de löser problemen som de kommer. Inget rop om klinik om det går att fixa hemma – och det mesta går att fixa när en sådan här veterinär finns till hands! Jobbar personen på klinik får man den tid man behöver och den uppmärksamhet som ger en känsla av att vara prioriterad (hur lyckas de med att ge det till alla kunder, undrar jag ibland). Ofta är det här en veterinär med lång erfarenhet, men inte alltid. Vissa är födda till att bli veterinärer… Tack för att ni finns, för att ni lyssnar och för att ni förstår! Jag har skrivit det förut, men det kan inte sägas nog många gånger.

2. Den extremt kompetente. Jobbar ofta på klinik och kan vara svår att få kontakt med. Gör ett ypperligt jobb, även om hästägare inte fattar vad det är som gjorts och varför. Frisk blir hästen i vilket fall som helst. För det mesta, då alla hästar helt enkelt inte kan räddas. Personligen har jag bara gott att säga om dessa individer. Det är de som för forskningen framåt, fixar de mest komplicerade fallen och de är helt fantastiska. De är också personer som, när man hanterar det rätt, har enormt mycket kunskap att förmedla. De är ofta mer sociala än de flesta tror och anser. Men de kräver ett genuint engagemang från hästägaren (och en del kompetens från hästägaren också) för att kunna relatera till dem som individer. Jag tror flera av dessa herrar och damer tycker mer om hästar än om människor….

3. Teoretikern. Den här personen hade antagligen högsta betyg på veterinärlinjen och ”vet allt”.  Inte tu tal om att lyssna. Men mästra går bra. Tyvärr är kompetensen inte alltid den som man lätt tror att denna veterinär har. Det blir fel och det drabbar hästen, men då ska ägaren veta att han eller hon ändå gjort fel, så det kan inte veterinären lastas för. Nya rön och trender är det som gäller. Teori går före praktik och att skötseln inte sker på klinik när ägaren ges uppgifter är ointressant. Själva kan de ju fixa det mesta mha domesedan i hästen. Ägaren ska gärna klara mer komplicerade saker utan någon hjälp alls. Gammal kunskap och erfarenheter är helt blassé.

Om en lite erfaren ägare frågar om det inte kan vara en idé att göra si eller så (eftersom ägaren själv sett detta göras trehundra gånger av andra veterinärer i samma situation) ska man veta att man inte vet något alls. En inte helt ovanlig kommentar är då ”sådant gör man inte längre… vet du…”  Hänvisar till klinik under jourtid så fort det går för att få ryggen fri. Ingenting kan vänta utan det är akutintag som gäller. Ger hästägare dåligt samvete, är duktiga på att fakturera och hästen kommer i kläm då hästägaren ställs utanför engagemanget. Inte att rekommendera, om du vill må bra. Inte om hästen ska må bra heller, faktiskt.

4. Den räddhågsna. Denna veterinär vet att han eller hon är ute på hal is. Antingen är personen nyutexaminerad eller jobbar med fel djurslag och är rädd för stora djur (eller hundar om det nu råkar vara en hund som är skadad). Sådant händer. Då kan tre saker hända. Antingen får man lite pencillin och ett recept för att hålla trollen borta. Eller så blir det en evig kamp mellan veterinär och häststackare och ägaren försöker medla däremellan under undersökning. Inte för att någon brukar bli klokare av en sådan undersökning. Tredje alternativet är att veterinären frågar vad som behövs för att hästen ska må bra igen. Det har jag faktiskt varit med om själv. Turligen visste jag i det läget vad jag behövde (tack vare ”infödda veterinärer” som ofta berättar om hur och varför saker ska göras) och bad om det. Det gick bra den gången.

5. De intetsägande. Dessa är bra att ha i många lägen, men inte när det är akut. Har lite svårt att relatera till svårare fall, men är riktigt duktiga vid normala besvärligheter. Trevliga att umgås med men man kommer inte riktigt ihåg deras namn och hur de ser ut. Det här är nog mycket en relationsfråga och individuellt, vilka som hamnar här.

6. Hur blev du veterinär? Den sista kategorin veterinärer är ovanlig, men finns, helt klart. Vad sägs om ett fall där ägare och flera trodde på korsförlamning och veterinären rings ut. Han kommer ut, står två meter från hästen och lyssnar på ägarens oroliga kommentarer och fråga om det inte kan vara korsförlamning. Svaret blir: ”Men du. Korsförlamning drabbar mest ston mellan 5 och 8 års ålder. Det kan det inte vara. Och de ska ha svårt att gå då”. Varmed ägaren replikerar: ”men hon är ju sex år och kommer inte ur boxen!”. Någon undersökning av hästen eller rörelseprov var inte nödvändigt. Hästägare och veterinär stod mest och glodde på hästen i tjugo minuter. Ingen av dem blev klokare. Visst hade hästen korsförlamning (efter att ytterligare en veterinär fått ringats in). Veterinären ifråga hade också lyckats ta fel på ett sto och en valack vid ett tidigare tillfälle, och hittat på lite annat smått och gott som inte behöver nämnas här.

Vem vill du möta när din pålle inte mår bra? Välj med omsorg säger jag bara – om du kan. Det kan påverka en stor del av din hästs framtid. Vilka stories jag kan dra om när veterinärer har räddat mig och när de fallerat! Men det får bli en annan gång. Ha det gott därute, och ta hand om fyrbeningarna!

av

Åhhhh! En Urbino-häst!

Ja, så går tongångarna ibland när jag är ute med min vackra vita springare Tamara. Då vet jag att det är sant hästfolk jag stöter på. För de som gillar Urbino gillar känslighet, fart och fläkt!

”Min” Tamara är en dröm att skåda och också en av de vänligaste och arbetsvilligaste hästar jag någonsin stött på. Mitt aber är att jag kanske inte riktigt uppskattat hennes enorma inre förmågor förrän på äldre dagar. Men nu vet jag bättre. Det här är en häst, som är en ära att få ha i sin vård.

Urbino

Tamara är som sagt otroligt lik sin morfar Urbino till utseendet. Även hennes temperament och beteende avslöjar tydligt att det är dessa gener som slagit rot i hennes huvud och kropp. Så de som gillar Urbino (vilket verkar vara många här i Skåne!) missar inte att hon är en avkomma (om än i ”fel” generation) efter denne eminente hingst.

Inte nog med det. Urbinos och Tamaras historia möter också varandra, inte minst rent geografiskt. Urbino såg dagens ljus år 1962 på Gotland. Den lycklige uppfödaren hette Ivar Olofsson. Redan som föl köptes dock den vackra lilla hingsten av Flyinge. Men det var inte givet att han skulle bli hingst. Lillkillen var lite föööör liten. Han mätte inte mer än 159 när han var som störst (även om jag tycker det låter som en idealhöjd för en liten dam som jag på dryga 1,60…). Men det är inte det som är det förunderliga i historien. Utan det är att Urbino faktiskt började sin avel i Röstånga, där jag själv råkar bo numera, 08 som jag är från början. Hur jag hamnade här är en historia för sig, men också delvis av en slump. Här har också Tammy stått under fyra år.

Urbino stod på Nackarps Gård, bara ett par kilometer från mitt hem. Han flyttades så småningom till Halmstad, men Röstångaborna älskade hästen och ville ha honom tillbaka (klokt folk här i bygden! :-)). Så hit kom han åter efter ett par år, för att sedan turnera i Småland och Skåne. Det var en populär hingst, denna vackra Urbino.

Han var dessutom framgångsrik som få. 1546 ston kom att betäckas av hingsten. Efter sin död 1991 blev han tilldelad elit, postumt men ändå. Det råkar också vara samma år som Tamara föddes – år 1991. Elit tilldelades han för sina fina avkommor såsom Callaghan 460, Flamingo 481 (vem kommer inte ihåg honom!), Flyinge Tolstoy och Flyinge Bobby. Måste säga att Tamara är i gott sällskap, även om hon är en hoppehäst bland avkommor som utmärkt sig i dressyr. Det kanske är det som kommer ifrån Lemon, fadern.

Tamara

Tamara själv är en ängel och har varit med om mycket under sina 19 år på jorden. Jag köpte henne som häst för min hästskola för personer med särskilda behov i början av 2000-talet. Hon var en liten snäll häst, men inte igångsatt när vi fick henne. Valet föll på henne för att hon stod nära och för att jag instinktivt kände att hon var en härlig häst. Lite slump var det allt i köpet också, måste erkännas.

Tamara installerade sig snabbt på gården och gick snällt med barnen och blev starkare och starkare. En vacker dag när vi hade lektion skulle barnen rida över bommar. Tamara var lite pigg, men nog blev vi förvånade när hon tog fart över de fem bommarna som låg på skrittavstånd och hoppade alltihopa i ett enda gracilt språng. Givetvis blev det lilla barnet rädd och började ropa. Då satte Tammy fart än mer och barnet for av.

Hoppning!

Ingen skada skedd dock. Vi som var med häpnade snarare över TEKNIKEN! Vilken hoppetjej! hon formligen flög över bommarna. Sagt och gjort. Efter en tids löshoppning och inträning av hopperyttare lånades hon ut för hoppning och kom att tävla både det ena och det andra. Sedan blev hon tyvärr halt och jag lånade ut henne för avel istället. Hoppningen var inget alternativ längre. Än tråkigare är dock att avelsförsöken inte slagit väl ut. Även jag har försökt utan framgång. Det är en sorg, då Tamaras gener verkligen skulle glädja nästa generation. Tamara är en kompakt och ädel häst med fantastisk galopp, härlig känslighet och ett ambitiöst sinne. I sina glansdagar hoppade hon så att vi skojade om att det var en häst vi fick skjuta ner för att få att landa…. Något för alla att uppleva för alla som tycker att hoppning är kul.

Att uppskatta energi

Vad Tamara främst lärt mig genom åren är att uppskatta mjukhet och energi. Ingen kan dansa som hon om energierna är fel. Men ingen är så ljuv att rida när kropp och själ är i balans. Hon är en tydlig barometer för den som hanterar henne. Hårda nypor ger back i full fart. Mjuk sits och en behaglig framtoning ger finess å det härligaste. Hon är ständigt tillsammans med bästisen, Lilla W, som följt henne under nästan all den tid som jag haft Tamara. Jag köpte in dem med ett halvårs marginal och de fann varandra direkt. De är som yin och yang, black & white.

En häst som ger avtryck

De som mött och upplevt Tamara hänger kvar i min vänkrets. Hon är en häst som berör och hon har många fans därute. Hon har, och ger fortfarande, avtryck i människors själar. Inte minst i min egen.

Mer om Urbino kan du läsa om på Carolas Webbhörna – en mycket trevlig sajt för övrigt!

av

Tips: intressant debatt om etik

En intressant debatt om etik har blossat upp på tidningen ridsports hemsida.

Följ den gärna, och kommentera du med!

Det här är det viktigaste av allt – vilka etiska ställningstaganden ligger som grund för vår tillvaro med hästar?? En viktig fråga som alltför många glömmer. Detta ställningstagande är så viktigt för det ger sedan också ramarna för vad vi tycker är rätt beteende när vi tränar och hanterar hästar. Många verkar inte ens reflektera över det här – och då kan det gå käpprätt åt pipan, vilket alltid drabbar hästen och ibland även människan.   

Själv ställer jag mig frågan – vilken värld vill jag leva i? Jag kan själv styra över en del av tillvaron, även om världen är en orolig plats som påverkar oss mycket. Den är inte alltid snäll, och väldigt sällan rättvis. Men vi kan själva välja, när det gäller tillvaron med häst, hur den ska vara. Det lilla kan vi göra. Här är det vi som individer som sätter agendan, vilket också ger oss ett stort ansvar. Hästen har inte valt oss, vi har valt att vara med den (snott från Felicia på Lilla Hästskolan, men säger allt tycker jag!)  

Mitt svar om mitt eget etiska ställningsstagande är att jag vill leva i en värld där individen respekteras som hon är, men där det också finns grundramar som vi verkar utifrån så att anarki inte råder. Grundramarna jag hari hästvärlden handlar om säkerhet i första hand. Hästar får bara inte meja ner mig, de får heller inte dra iväg i snöret, och ingen i ett ekipage får gå fortare än vad den andra godkänner. Inom dessa ramar kan jag och häst laborera fritt och leka och utvecklas vidare.

Ömsesidig respekt, lekfullhet, att främja intellektuell och fysisk utveckling för båda parter, integritet och samhörighet är för mig det som känns allra viktigast. Det ska vara kul att vara med häst, det ska vara kul som häst att vara med människa. Både hästar och människor måste respekteras och ibland handlar det om en jämkning om båda parter inte kan få allt. Men det kan vi ofta i alla fall. Hästar kan få bra liv och leva gott, samtidigt som vi kan dra nytta och glädje av dem som individer och stolta springare. Men det kräver som sagt att vi tar en aktiv ställning i vilka etiska regler som ska finnas.

av

När hjälpen inte kommer som den ska

Det är inte allt för ofta jag hinner läsa andras bloggar. När jag väl gör det rycks jag med i de livsöden de berättar. Här är en historia om hur fel det kan bli när vi söker hjälp. Jag tar givetvis historien för sann ur hästägarens synvinkel. Vad Strömsholms veterinärer skulle säga, det är en annan sak.

Vi älskar våra djur och kämpar för deras ve. Det är så otroligt viktigt för oss och djuren att vi, när allt går överstyr, får den hjälp vi behöver. Bara för någon dag sedan ringde jag själv i förtvivlan efter hjälp till mina distriktare. Mitt distrikt är begåvat med folk som förstår och jag har också alltid fått den hjälp jag har behövt på klinik. Jag fick den handfasta och goda hjälp jag behövde. Än en gång. Jag hoppas det alltid kommer vara så.

För å andra sidan har jag upplevt att andra inte alltid fått det. Den story jag länkar till är en sådan story. En historia om en häst, vars diagnos aldrig ställdes, och som kanske inte fick den hjälp den hade kunnat få. Kvar står en ägare med tusen och en frågor, och ett grimskaft. Hästen går på de evigt gröna ängarna. Kanske ser han mina vänner, denna Zvensson Svensson som troligen borde fått sig en chans att repa sig under professionell omsorg.  

En tanke till alla er som känner er lämnade när livets kaos dyker upp på er dörr. Och till er andra – en vacker dag är det er tur. Plötsligt händer det, som inte får hända. Och då behöver vi superproffs som hjälper oss!

Samtidigt vill jag skicka ett stort tack till alla fantastiska veterinärer som finns där ute. De jag känner och anlitar har jag en enorm respekt för. liksom för alla de andra som gör sitt bästa varje dag, med kunskap och empati. Vad skulle jag och andra hästägare göra utan er? Tack för att ni finns, för att ni tar över när jag inte längre kan och för att ni alltid kämpar.  Tillsammans har vi vunnit många matcher, och än fler kommer det att bli, även om några matcher går med förlust.

av

Anders Eriksson-kurs i oktober

Så är det snart dags för kurs igen! Anders Eriksson, mästare i tömkörning och körning, ska lära ut tömkörningens ädla konst. Den 2-3 oktober är det som gäller och alla ni som är intresserade kan läsa mer om kursen, och se hur ni anmäler er på: Lilla Hästskolans webbsida.

Givetvis kommer jag att vara där. Fattas bara annat. Det är alltid lika kul att gå på kurs. Nya insikter kommer och det gäller att plocka russinen ur kakan! Har redan börjat träna lite på det där med att köra på töm igen, för jag inser ju nu att det var väldigt länge sedan jag gjorde detta i någon större utsträckning.

Open Mind-thinking, är det som gäller och som alltid – hundra procent här och nu!

av

Hästkul med tornerspel

Är det något hästar gillar så är det att ha en uppgift. Det har inte minst märkts under de tre dagar som det varit riddarkurs på Lilla Hästskolan. Det har varit full fart och enorm glädje. Inte minst för hästarna som tyckt om våra busstreck. Sällan har jag sett hästar som varit så villiga framåt på banan.

Själv har jag fått erkänna att små detaljer gör det. Med en tung lans i handen blev vikten helt galen i sadeln. Friheten att röra sig och balansen blev en helt annan fråga, när en tyngd lades på ena sidan. Mycket fascinerande! Det krävdes en enorm koncentration och envishet för att åter hitta rätta ”knycken”. Runt runt runt red jag med denna lans i min hand och svängde, galopperade och red, red, red. Till slut lossnade det sisådär. Det säger en del om balansen och viktens vikt vid ridning. När jag tappade den tappade jag hela styrförmågan. Tjosan hejsan vad det gick. Utmanande värre och satte än en gång något viktigt med ridningen i sitt rätta perspektiv.

Nu är det bara att kunna justera själva ridningen bättre, med vapen i hand. Sedan gäller det att träffa själva målen också. När detta sitter blir det tornespel för hela slanten. En kul grej som verkligen bör provas. Det gäller att rida bara med vikt och skänkel. Annars blir det stora problem.

Riddarkursen avslutades ikväll med besök på Glimmingehus. Där fick vi se hur det kan bli om vi övar vidare. Det går fort och det krävs mod. Men omöjligt är det inte. Och hästarna, de är med oss!

Skånskan skrev för övrigt ett mycket trevligt inslag om kursen. Det kan du läsa här. Det är magiskt det där med tidningar och media. De var på plats i morse, och nu när jag trött och sliten kommit hem efter vistelsen på Glimmingehus, så ligger det där på nätet!

av

Läran om livet

Var på en tillställning i lördags och fick en så härlig kommentar av en av mina vänner. En kommentar jag gärna förmedlar vidare. Vi pratade om lastningsproblem (se förra inlägget). Min vän har försökt sälja sina hästar, men har inte hittat någon köpare. Marknaden är tuff för den som vill sälja häst. Hon konstaterade att de fick vara kvar i hennes vård med orden:

– Det finns en mening med det. Jag ska tydligen ha hästar. Det måste vara en hel del om livet som jag inte lärt mig än. Det är därför de är kvar hos mig. Bättre lärare är svåra att finna.

Så kan vi också se på hästägande! 🙂

av

Att vara här och nu

Återupptäckte en gammal kunskap som handlar om hästar i veckan: konsten att vara här och nu, att samarbeta med hästen på hästens villkor i det ögonblick som finns just precis där man är. Så enkelt när allt går vägen, eller det bara är lite trassel på färden. Däremot svårare när det väl gäller att överkomma en stor mur. Det handlade om en helt vanlig lastning, som blev något helt annat. Jag kör inte mina hästar alltför ofta. För de flesta av dem går det bra ändå. Men inte för W. Vi har kört mycket hon och jag. Men det var förr. Nu är nu. Då trillar gamla laster tillbaka.

Lasterna i det här fallet är rädslan för en lucka som slås upp bakifrån. Gamla erfarenheter blir som nya igen, och luckan går inte att stänga. Så var det en sisådär tre år sedan hästen reste med transport också. Så det blev en lång väg in i transporten. Först inte alls. Sedan upp men inte hela vägen. Till slut inne i trailern, men så fort jag bara tänkte på luckan gick hästen ut.

Många tankar gick till de val jag faktiskt hade. Det är så frustrerande med en häst som bara backar ut och som inte låter luckan stängas. Så insåg jag, som så många gånger förr: Vi har alltid ett val. En person som säger – gå med hästen! Se till att hästen är med på det du gör! måste väl också följa det mantrat själv? Jag tycker det, inte minst för att jag tror på det. Så resan blev lång. En vecka totalt. Inte hela tiden, men då och då. Lastträning. Gå in, backa ut. Gå in lite till, backa ut. Jag visade med varje rörelse att jag inte ville luras. Slänga upp luckan så fort hon är inne, som har hänt förr. Det första hon upplevde med en trailer var detta och så illa att hon skadades om än inte så svårt, vilket alltid gjort lastning till en något jobbig historia för oss båda.

Sedan har jag inte alltid varit så på samarbetshumör, när kliniktiden väntat eller regnet öser, eller vad det nu är som gör att vi känner att vi inte mäktar. Och sedan åkt så lite som möjligt. För jag är människa jag också, och orken att göra det bästa av allt räcker inte alltid till. Det är inte lätt att göra rätt. Stress, måsten och planer stoppar oss från att vara här och nu, behålla vårt lugn och tänka i rätt banor. Men den som orkar att stanna upp, och får hästen med på färden får också beständiga resultat.

Den här gången ville jag göra rätt. Inte tvinga, inte bemästra, inte luras. Det var min chans att få till ett bra åk för häst och för mig.  En vecka tog det… Idag fick jag lön för mödan. Håsten står i transporten. Helt lugn. Låter mig stänga dörren. Igen och igen. Allt på rätt sätt. iIll slut konstaterar jag att hon är redo. Hon tycker det är okej att åka iväg. Så vi åker och som tur är går allt bra.  Hästen var inte ett dugg svettig efter timmesfärden till nya hemmet. Hon stod lugn och trygg, hade inte bråttom ut och var sval som en sommarfläkt. 

Den här gången lyckades jag. Vilken hästhanteringskurs det blev i helgen! jag och w övervann nog båda vår trailernervositet. Mina minnen från när det gått åt pipan bleknade än ett snäpp och blir något som jag kan leva med. Detsamma verkar gälla duktiga, superkloka och intelligenta W. Tillsammans har vi skapat ett bra minne att bygga på. Vilken läromästare den donnan är!

Nu väntar riddarträning i veckan! Vi är mer än beredda! Är ni????