Medicinen i brevlådan

Tidningen Ridsport skriver i veckan om att det numera går att få hem receptbelagda mediciner i brevlådan. Det är företaget Apovet AB som erbjuder tjänsten. Enligt uppgift ska det kosta 36 kronor att få medicinerna hemskickade och leverans ska ske dagen efter beställningen. Beställningen sker av veterinär.

Eftersom jag under senare tid fått fara till Apoteket (läs flera!) ett antal gånger, tycker jag att det här verkar toppen! Är det någon som provat och vet om det de facto fungerar också? Hästen kan ju inte vänta på medicinen om det är akut, så det där med leveranstiden är ju lite viktigt.

Referenser:

Tidningen Ridsport

Apovet

Jägare med rätt att döda…. häst!!

Nu har det hänt. Igen, måste sägas. Varje år kommer det upp någon artikel om en eller annan stolle som gett sig ut i skogarna och skjutit något väldigt märkligt. Jag har inget emot jägare. Tro inte det. För jag äter med behållning vilt och dessutom har jag goda vänner som är seriösa (!) jägare. Dessa har jag gärna på min mark.

Problemet kommer till de stollar som finns. Det är de som gör världen osäker, inte minst i våra skogar. Den här gången handlar artikeln om en så kallad jägare som lyckats skjuta en häst i tron att det var ett vildsvin. Dock hade hästen på sig ett flugtäcke och stod med en kompis i en hage. Är det automatisk jagkträtt överallt så fort man får licens? Behöver vi gömma allt som lever nu om vi har jägare i farten? Eller hade den här hästen ett väldigt konstigt utseende och väldigt korta ben???

Det är så vi kan tro att det bara är att akta sig och de sina. För jägaren kommer inte att åtalas för annat än skadegörelse. Jag har tidigare undrat, och undrar igen vad det är hos kåren jägare som gör att väldigt mycket verkar vara tillåtet när de är i farten? Hade en annan gjort något liknande hade det nog kallats för mordförsök (för en person hade gått i hagen inte lång tinnan händelsen, för att titta till hästarna…). Och vad i hela friden säger länsstyrelsen om detta- angående djurskydd? Är det sådana jeppar vi ska ha på våra marker, eller????

För jägarna själva måste en sådan händelse också kännas mindre kul. Vem har lust att kopplas ihop med dårpippisar och blinda skjutglada nissar? Jag skulle det inte i alla fall.

Ja läs och tyck själva – här är artikeln.

Naturidealet på hovar – en schimär?

Skor eller inte skor - det är frågan

För några år sedan rasade debatten om barfotahästar i Sverige. Diskussionerna sedan dess har svalnat en del, men vid en allmän diskussion om skoningens vara eller inte vara brukar visa upp två olika läger: en grupp som är helt för skoningar, och en grupp som hatar allt vad skoningar heter.

I denna diskussion som tidigare förts talades det mycket om ”naturlighet” och att hästar som lever naturligt också har sunda hovar. Idealet gav upphov till hela teorier om hur hästens hov skulle vara formad och det fanns nog (finns än?) folk som helt sonika drog av skorna på hästarna och skulle rehabilitera dem. För en del hästar innebar det en plåga att gå, inte minst på de så onaturliga grus- och asfaltsvägar som vi människor skapat, dessutom med en extremt onaturlig vikt på ryggen – i form av rovdjuret människan. Men naturligt skulle det vara, och det var sunt. Därmed basta.

Bah, sa jag. Behöver hästen skor, behöver den skor. Behöver den inte, behöver den inte. En bra hovslagare, en uppmärksam ägare och ryttare och ett bra samspel däremellan fixar nog biffen. Och så har det förblivit. Trots vissa människors totala oförståelse för detta. Jag minns nog allra bäst damen som var på besök – personlig assistent till en tjej som inte fick en syl i vädret, stackarn. PA:n tittade i tre sekunder på min fjording som höll på att göras i ordning för tur och sa:

– Har du aldrig tänkt på att hästen ska vara utan skor?

– Öh, sa jag. Han blir ömfotad när han drar tunga vagnar på det hårda grus vi har här, så då behöver han sina skor. (inte för att jag egentligen tyckte hon hade med saken att göra, men nu är jag en väluppfostrad tjej som snällt svarar på så många frågor jag kan).

– men du, fortsatte hon. Jag VET att hästar mår bättre utan skor förstår du. Du skulle verkligen dra av dessa. Jag har minsann varit på en helgkurs, och lärt mig allt som finns att lära och mina hästar funkar jättebra. Du borde verkligen inte ha skor på hästarna och han kommer minsann att klara det.

– öh? sa jag nog igen…

Vad svarar jag på detta. Vad visste hon om min fjording? Mina hästar, då i full verksamhet, slet hårt och villigt med oss på rygg och bakom vagnar. Nog undviker jag skor om det går, men när körhästen går nere i diket, när hoppehästen inte längre vill hoppa för att det ömmar, och när storklump får hovbölder bak för att skiffrets spetsiga kanter slår hål på sulan, då är jag, i mitt tycke, en mycket dålig hästägare om jag inte slår på skor.

Men inte orkar jag berätta det för någon som vet allt tack vare en helgkurs! Jag iddes bara inte, det var för mycket. Till slut hasplade jag ur mig något om att det var min sak att avgöra och mina hästar. Men inte kan jag påstå att hon blev långvarig på gården. Det blev lite konstig stämning.  

Och nu – nu har det också kommit en studie som visar att de så omtalade naturliga hovarna minsann inte är så himla bra som det skrutits om. Kanske därför de mest fundamentalistiska tystnad något? Fångränder och utflutna hovar på 80 % av den vilda populationen i Australien. Bockhov på 75 %. Forskarna menar att detta visar att idealmodellen som framhärdats, verkligen är en idealmodell à la Weber – det vill säga en modell som man kan ha som ideal, men som inte finns i verkliga livet. Tydligen slits de för dåligt naturlig väg, hovarna. Och kan vi misstänka att skorna uppfanns för grusvägarnas skull – för att hästarna istället sliter för mycket????

Ha! Jag som mådde illa när rapporter flödade in om hästar som var så ömma så de knappt kunde gå efter verkningar enligt modemodell, men som skulle ”lära” sig att gå barfota igen. ”Om ett år är hästen bra!”.

Jo tjena. Snällt av ägarna att låta en häst lida i ett år, bara för att det ska vara naturligt. Inte något jag kallar djurskydd direkt…. Som tur är verkar många ha gått över till boots när de rider om de märker att barfotahästarna inte mäktar med. Och det är både sunt och trevligt i mitt tycke! Mer sånt! Men – låt ingen helgkursare ta hand om hovarna. Please! När skadorna sedan kommer, så är det redan försent…

Mer om den nya studien kan ni läsa om i Hästfocus.

Hjälptyglar till för hjälplösa ryttare?

Det finns två uttryck som jag ofta tänker på när det gäller häjlptyglar. Det ena är ett Balkenhol-citat: ”Hjälptyglar är till för hjälplösa ryttare”. Det andra är meningen: ”Den ryttare som är duktig nog att använda sig av hjälptyglar är också duktig nog att rida utan”. Vet inte vem som myntade det, tyvärr.

Alla hjälptyglar fixerar huvudet på något sätt, vilket i grunden borde vara ett feltänkt i sig. Huvudet behöver pendla för att hästen ska kunna hålla balansen, och rörelsen i hästen ska gå igenom hela kroppen, från bakhovarna hela vägen fram till nosen.

När vi aktiverar bakbenen och lösgör hästen ”hamnar” den lite av sig självt i ett läge med huvudet som hästen behöver ha för att få bästa bärighet till stånd. En självbärigbärig häst har luftiga och smidiga gångarter, ett aktivt bakparti och en väl arbetande rygg. En spänd nacke blir ingen glad av, eftersom spänningar i nacken påverkar hela ryggen. Och meningen med hjälptygeln är att få hästen att böja på nacken. Men är hjälptyglar vägen till en bättre form?

I så fall är det en farlig väg att gå och en väg som verkligen bör tas med försiktighet. Chris Johnston, veterinär och forskare på SLU, har i en långvarig studie sett att både ryggverksamhet och steglängd påverkas negativt av hjälptyglar. Det inbegriper även en martingal. Studien indikerar att hjälptyglar kan leda till ryggproblem. Ett tips som Chris arbetar med för att rehabilitera hästar med ryggproblem är att longera utan inspänning. (tänk vad innovativ jag känner mig nu! 🙂 Detta gör jag varje vecka med alla hästar).

Studien torde enligt den här artikeln där Chris intervjuas som jag hittade i Horse Connexion, vara avslutad vid det här laget. Men jag har tyvärr inte hittat några fastslagna resultat.

I vilket fall som helst är det också talande att Chris i artikeln menar att de allra flesta hästar har någon form av fel i ryggen, men på olika sätt. De flesta hästar fungerar fint med sina problem, medan andra lider värre. Det är verkligen något att ta i beaktande när det kommer till ridning i sin helhet. Och vi måste börja fråga oss – vad är en bra form för den enskilda hästen? Inte är det att knöka in nosen mot bringan i alla fall.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Dispenser från utegångskravet

Flera dispenser från det kommande godkänns i skrivande stund och skrivs ut till ridskolor och insitutioner som inte anser sig kunna fullfölja kravet om hästars dagliga utevistelse. Om detta talas det väldigt lite. Det har tidigare talats desto mer om djur som har haft hundratals hektar att röra sig på, men ”skam” å sägas inte har ligghallar som drogs inför regeringsdomstolen till och med, trots att vetenskapen kunde visa på välmående och hälsosamma djur. Kan ridskolorna göra detsamma?  

Nej, här är det ekonomiska argument som presenteras. Och de håller. Dispenserna delas ut. De dispenser som ges för kravet om utegång, ges åtminstone delvis på ideologisk och välmenande grund. Klart barn och ungdomar ska få tillgång till hästar och ridning – vilket jag absolut inte motsäger mig. Men – är det verkligen havremoppar de ska lära sig av.

Är det inte etter värre att djur som finns med i undervisning om hur djur ska skötas, inte behöver skötas såsom regelverket menar, än att några dyrbara hoppehästar inte får gå ut dagligen? Regeln om allmän daglig utegång är sund och kom senare än många hoppats. Det har trätts länge om detta. Men nu mister den ändå i kraft av dessa dispenser. Och på platser där vi danar nästkommande generations djurhållare  

Dags då istället att skicka in pengar till klubbarna så att de kan bygga och vara på rätt ställe, på rätt sätt, på ett för djuren okej sätt. Var är ni kommuner? Varför är det så svårt att satsa på tjejsporter? Eller sponsorer för den delen. Varför lyser ni emd er frånvaro??? Vi är köpstarka människor, vi ryttare! Vi jobbar hårt för att försörja vår hobby.  Så kan vi bygga nästa generations djurideologi på djur utan bur och lära dem skillnaden mellan parkerade bilar och levande varelser. Det vore en bra början.

Det svåra i att göra rätt!

 

Johan Beck Friis, veterinär tillika informationschef på Veterinärförbundet gick idag ut med en debattartikel angående de nackdelar som finns förenade med Krav-kraven för djurhållare. Många av reglerna är sunda och förankrade i en djup kunskap om vad djur behöver för att må bra. Andra regler är inte lika lyckade, utan leder till brister som är helt onödiga.

Debattartikeln hittar du här:  Expressen

Bristerna, menar Johan, beror på att dessa regler är ideologistyrda snarare än vetenskapligt underbyggda. Det är intressant att se detta debattinlägg och jag hoppas personligen att det bara är början.

FÖr som det är, så är inte regelverk så uppenbara som vi kan tro. Det finns alltid en å ena sidan, och en å andra sidan, det vill säga minst två perspektiv för samma fenomen. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg om avmaskningen, är det å ena sidan ypperligt att vi försöker skärpa doseringen av avmaskningsmedel så att vi slipper resistenta maskar. Å andra sidan kan ett för tungt och krångligt (och dyrt) regelverk leda till att djur blir sjuka på kuppen. I Johans debattartikel, påvisas samma fenomen i Krav-uppfödningens spår.  

Det är svårt att göra rätt. Hur vi än vrider oss känns det ibland som det finns nackdelar. Just därför måste vi också kunna skilja på ideologi och vetenskap, och orka se vilka nackdelar som det ena för med sig. Om inte, blir det bara djuren som lider. Det kan inte vara meningen med regelverket. Vana och tro blir lätt till en gällande norm, oavsett hur bra eller dåligt det än är.

Kolik kopplat till maskförekomst

För ett antal år sedan hade jag ett märkligt kolikfall hos en inackorderad häst. Det kom och gick och kom och gick. Blev aldrig riktigt illa, men heller inte bra. I ett dygn skickades distriktsveterinären fram och tillbaka och var lika tveksam till förloppet som jag och ägaren till hästen.

Till slut gav vi upp. Vid halv sex på morgonen lastade vi en slutkörd och grinig häst, lika tjuriga och trötta vi. Vi åkte till Ultuna där de genomförde mängder med olika undersökningar. De kom inte fram till något vettigt heller, förutom att det enda de kunde peka på var att frånvaro av avmaskning kunde ha med saken och göra. Det visade sig nämligen att denna häst, som spenderat sommaren på annat ställe, inte avmaskats innan hösten kom. 

Ägaren fick ett recept med ungefär varenda avmaskningsfabrikat som då fanns på marknaden. Och det tryckte vi i hästen. Sedan dess är den mig veterligen frisk, och lever och mår gott än idag, många år senare.

När diskussionerna kom upp angående träckprov och receptkrav på avmaskningsmedel skrev jag i några diskussionsinlägg om faran i att göra det FÖR krångligt för folk att avmaska också. Det kan leda till kolik, skrev jag. Men det var då ingen som trodde på. Inte då, sådant är bara trams, skrev många. Men om de hästarna inte blir sjuka av masken – varför bry sig om masken över huvud taget då? tänkte jag….

Men så fick jag då rätt till slut i alla fall. I en italiensk studie visar det sig att bandmask visst kan orsaka kolik. Länken finns nedan till en artikel där studien presenteras närmare. Så mina farhågor fortsätter faktiskt. Det är så svårt, dyrt och komplicerat att avmaska att det kan vara en fara för hästarna om avmaskningen sker i för liten skala.

Det är givet att man inte heller ska överdosera och få resistent mask. Det är ju panikartat om det blir så. Men det blir ju ingen skillnad om hästarna blir sjuka för att de inte avmaskas alls, oavsett om maskarna är resistenta eller om de finns för att inte avmaskning sker regelbundet lär hästen bli sjuk i vilket fall som helst.  

I det här fallet tror jag verkligen att det är läkemedelsbolag och allmänna reklamationer som varit till fara för att få resistens. Jag har aldrig avmaskat tidigare enligt rekommendation, vilket var om jag minns rätt var sjätte vecka sommartid, november och februari. Men många har ju gjort det för att det stått så i rekommendationer – från läkemedelsföretag och på apoteket. Om detta var alldeles för mycket – varför då lägga på kostnad, besvär och elände på kunden istället för att utverka bättre och sundare rekommendationer???

Vettiga och planenliga avmaskningar i förebyggande syfte måste vara av stor vikt ur djurskyddssynpunkt. Inte bara förbud och problem, och dålig upplysning om när det är värt att ta träckprov och hur en avmaskningsplan kan byggas upp och när avmaskning är effektiv att genomföra.

Här är den studie jag talade om.

Vågar man sälja en häst?

Det har varit stor turbulens kring vissa hästförsläljningar på senare tiden. Jag har redan innan detta tyckt att det där med att sälja häst låter svårt på alla plan, och tycker det verkar än surrigare efter att ha tagit del av en del tingsrättsdomar som fallit angånde hästförsäljningar.

Välja köpare
Det första jag tänker på vid en hästförsäljning är hur i hela friden jag skulle kunna hitta ”rätt” köpare. Då jag själv inser att jag inte hanterar hästar som alla andra gör är det troligt att vissa av mina hästar skulle reagera kraftigt vid en helt annan typ av hantering. Jag som säljare skulle ju vilja kunna försäkra mig om att hästen får det bra, utifrån den filosofiska aspekt jag har på hästar och den kunskap jag har, förutom då att den får det foder, den skötsel och den uppstallning som behövs för att må bra i övrigt. Men jag vet, av erfarenhet, att många talar väl och sedan håller ganska så tunt. Eller så hör man det man vill höra, och det blir inte rätt ändå.

Flera sätt är bra – men vissa är också dåliga
Missförstå mig rätt. Jag är definitivt ingen petimätermänniska som vill att alla ska göra exakt som jag. Det finns massor med sätt att göra samma sak på, och många av dem är bra. Men det finns många därute som hanterar hästar på ett sätt som jag absolut inte backar upp, utan snarare vänder mig emot, efter att inte minst själv fått en trial and errorperiod som sträckte sig långt in i mitt liv. Jag har sett mycket jag inte velat se och själv gjort en del jag inte skulle göra igen. Och jag vill definitivt inte att mina hästar ska hamna i vissas vård. Så långt är klart.

Attityder
Tänk bara på mamman som skrev i Tidningen Ridsport om rollkuren i stil med att: ”jag kämpar så för hästarna och förser dem med mat och rent hem. Så det är min rätt att kunna hantera och rida hästar precis som jag vill. Lite får de stå ut med.” Eller nu senast när en person skriver i samma tidnings forum att den hoppningsvideo jag skrev om för några dagar sedan där en amerikansk ryttare piskar sin häst tretton gånger för att komma över ett vattenhinder, visar på ett helt acceptabelt handlande. Man vill ju vinna – eller hur?

Attityd
Attityden är inte ovanlig, men likafullt skrämmer den mig. Eller kanske just för att det är så vanligt. Jag må inte kunna stoppa andra från att sälja sina hästar till sådana personer. Men själv föredrar jag att få veta att mina fyrbenta vänner aldrig utsätts för något sådant som ens är i närheten av den behandlingen.

Det är ett ansvar jag som hästägare tycker att jag måste ta för de djur jag själv valt att ta hand om. Det är ju jag som bestämmer vart de hamnar, och därmed också jag som har ansvaret för att det blir så bra som bara är möjligt.

Fel på hästen?
Sedan kommer det där om hästen visar sig ha något fel. Oavsett vad det beror på och hur frisk hästen var när den lämnades över, finns inga garantier att hela affären inte kommer att bli en soppa. I rättsfall finns det hästar som dömts ut och som fått återlösas och som sedan fungerar fint som tävlingshästar igen, hästar som ansetts ha lynnesfel och som därför får återtas – eller säljs vidare. Jag vet inte vilket som skulle vara värst.

Konsumentlagen
Det är också många lagar som ska kännas till för att veta vilken rätt jag har som säljare. Den rätten är ganska liten, medan lagen skyddar köparen. Det är konsumentköplagen alternativt köplagen som träder in beroende på om säljaren är ett företag eller en privatperson. Vid konsumentköplagen är det säljaren som ska kunna bevisa att hästen var frisk när den ”levererades” och det är inte alltid så lätt. Bevisbördan gäller i sex månader.

Men sedan gäller att om säljaren på något sätt kan bevisa att det var fel på varan (jo hästar räknas som vara enligt EU), så kan köpet hävas ändå. Så man får vänta länge för att veta att pengarna är i hamn när man säljer häst som företagare.

Återköpsklausul
Troligen skulle jag använda en återköpsklausul som gör det möjligt för mig som säljare att köpa tillbaka hästen. Det skulle i alla fall stoppa hästen från att bli vandringspokal och stoppa eventuella rättsfall då jag troligen gladeligen betalar (eller i alla fall skramlar fram vad som behövs), bara för att se till att hästens tillvaro blir så trygg som möjligt i det fall en köpare skulle vara missnöjd.

Men då har jag också fått tipset om att man måste sätta upp ett vite som faller ut om köparen inte hörsammar den punkten i avtalet. Annars blir klausulen verkningslös. Så ett sådant skulle med.

Ej skötts
Och hur blir det om jag får återta en icke fungerande, stressad eller på annat sätt dåligt mående häst? Även här vet jag av erfarenhet att det går otroligt snabbt att försämra skicket på hästen. Det kan ta allt från dagar om vi talar om fysiska skador som kan uppkomma vid ridning och hagvistelse eller chockhändelser som förstör en eller flera viktiga delar i möjligheten att hantera hästen.

Snabb försämring
Det tar inte heller mer än ett par veckor att genom dålig vård ge hästen men för livet vad gäller psykisk och fysisk hälsa. Jag har sett hästar som förlorat geisten genom en enda resa, hästar som fått avsmak för allt vad ryttare heter för att den ridits så illa på ridbanan att den helt enkelt inte ville vara med längre, och hästar vars ryggar pajat – men problemet ansågs vara någon helt annanstans. Det har hänt otaliga gånger och är lika smärsamt att vara med om som att läsa om, när folk får ta tillbaka sina kära gamla vänner i ett miserabelt skick. Nej fy, jag vill inte ens tänka tanken faktiskt, att en häst som jag säljer hamnar i det läget. Hur ska man kunna leva med det?

Säljs till kreti och pleti
Ändå säljs djur dagligen till kreti och pleti utan vidare diskussion. Bara folk slantar upp stålers, och ibland tydligen inte ens det. Många gånger verkar det gå bra, men hur många fall finns det, där hästen inte fått det bra?

Det är bara att inse – folk tänker inte som jag. Många anser att ansvaret slutar när man beslutat att sälja en häst och att sedan är det bara att gå vidare. Det må så vara att ansvaret är den nya ägarens, men vem ansvarar för VEM den nya ägaren är och försöker se till att den tar det ansvar som kan läggas på en hästägare?

Vi talar om levande djur, inte cyklar eller bilar. De är kännande, intelligenta och mycket sociala varelser, allt det som jag försöker påvisa här på bloggen. Det är det som gör det så svårt många gånger. För ingenting vad gäller häst, är så busenkelt som man först kan tro. Näe, ibland är det skönt att ha alla hästar hemma….

Livsviktigt med rätt benskydd och rätt lindning

Läste i tidningen Ridsport om en norsk häst som gått häcklöpning och dukat under på grund av felaktiga damasker. Cammandor on Turf, som hästen hette, hade för trånga damasker på sig under ritten och resultatet blev ett vidrigt och helt onödigt slut för hästen.

Under det tuffa loppet började blodet strömma genom benen, men då damaskerna var för små stoppades blodflödet upp. Resultatet blev att blodådrorna sprängdes och huden sprack upp. Det var bara att avliva hästen. Artikeln i ridsport kan du läsa här.

Jag har själv sett hästar lindas helt galet. Ett fall som jag kommer ihåg tydligare än andra var där jag själv råkade i oväder var i ett stall för ett antal år sedan. Jag hade i uppdraget att släppa ut hästarna på morgonen ibland. När jag kom till stallet stod en av hästarna lindade med hårt åtdragna lindor, utan paddar under. Det stora problemet som jag såg det var att lindorna inte gick ner över kotan, utan hade dragits åt strax ovanför. Hästen var svullen under då blodet stoppades effektivt av den åtrdagna lindan… jag trodde i min enfald att ägaren glömt lindorna efter ridning. Jag blev förskräckt och tog av lindorna på hästen.

Istället var det jag som fick en utskällning, då veterinären minsann sagt att hästen måste vara lindad pga någon typ av skada eller överbelastning….. Jag har svårt att tänka mig att veterinären ville att de skulle linda på ett så hälsofarligt sätt för hästen, men för det fick jag inget gehör…..

Allt bygger på okunskap, men det hjälper ju knappast hästen. Det finns mycket information om hur man kan se om hästens skydd och lindor är rätt påsatta eller inte. Det finns också ofta folk att ta hjälp av. Om man vet med sig att man inte riktigt kan, är det ibland bättre att helt enkelt låta bli att linda, till exempel. SJälv fick jag lära mig den hårda skolan med lindningsövningar i stallet när jag var mindre. Det var hårda ord och jag som liten och som var i ett stall med extrem hierarki var lika nervös varje gång. Inför varje ridpass lindade vi hästarna (med egeninköpta lindor) och sedan var det allmän syn för att se att vi gjort rätt.

Så här i efterhand är jag dock mycket glad åt de hårda kurserna.
För det är inte så harmlöst som man kan tro, det där med lindning och damasker. Fråga ägarna till Cammandor on Turf, och de veterinärer som försökte rädda hästen efter loppet.

Detsamma gäller lindning av svans. En av mina hästar måste verkligen ha svansskydd på sig i transporten. En gång på väg till klinik för en hältutredning glömde jag skyddet. När vi kom fram var hästens svansrot helt uppskrapad. Stackars häst! Hästen visade sig helt frisk och kry i övrigt, men jag fick en reprimand för missen med svansen. Den gången var det verkligen befogat. Jag fick en equiflexlinda att använda för färden tillbaka och stod och lindade när en äldre herre kom fram till mig och synade mitt arbete.

”Du – var försiktig med det där”, sa han. ”Jag gjorde så där när jag inte hade något svansskydd till en häst, med en lika flexibel linda. Det slutade med att hästen fick amputera svansen. Se till att blodet kan flöda under…”.

Behöver jag säga att jag trippelkollade min lindning för att se att bandaget inte vare sig satt för hårt eller för löst så att det skulle trilla av, och att jag körde lite väl fort hem efter det, för att kunna ta bort bandaget igen så snart det var möjligt? Hästen hann inte ens ut ur trailern innan bandaget åkte av….