Show me a litte respect!

…sjön Aretha Franklin. En av mina absoluta favoritlåtar. För är det inte det värdighet och livet självt handlar om. Respekt för de levande. Även andra har sjungit vackra sånger om det. Michael Jacksons låt om att respektera allt levande klingar minst lika bra.

Men respekt är ingenting som bara fås. Vi ser avarterna av det dagligen. Vi kräver respekt genom att trampa på andra. Tar plats och hävdar. Ytterligheterna är kanske gängen, så mäktiga i USA. De har blivit trampade på, och de vill ge tillbaka. För att få respekt.

Sann respekt bygger dock aldrig någonsin på att trycka tillbaka. Det bygger på att främja att förbättra och att ge. Respekterar jag dig, så kommer du troligen att respektera mig. I alla fall om det handlar om två personer som vill väl i grunden. Det fungerar fint för att etablera trovärdiga, sanna och inte minst reella relationer mellan människor. Men fungerar det med djur???

När jag väl satte detta i system även hos djur, började det hända saker. När jag respekterade att hästar är hästar, med allt vad det innebär, och att en individ är en individ fick jag en helt ny respons från mina fyrbenta vänner. Vad innebar då den respekt jag gav? I korthet följande:

– individer har uppfattningar och känslor som ska tas på allvar

– individer har behov som behöver mötas

– individer är olika

– ett liv är om inte heligt så i alla fall värt att hedras

– alla är vi samma, men på olika vis och alla behöver vi varandra för att lyckas. Jag behöver hästen som partner för att lyckas med min sport.

I praktiken

Det som hände mig när jag började respektera hästen som just häst var att jag slutade mäta dem efter min egen måttstock. HÄstar är inte som andra människor… så är det bara. Hästar är hästar och vet bäst hur en häst är. Jag kan bara gissa. Själv vet jag hur jag själv är och den förmåga jag har. Det försöker jag använda i att förstå beteenden, istället för att döma dem.

Detta ger i förlängningen en helt annan filosofi och inställning till det djur som jag valt att ha i mitt stall. Varför, är oftast min fråga. Jag tycker inte längre att hästar är dumma, att de gör fel eller att de borde veta bättre. Jag vet numera att en häst agerar efter helt andra betingelser än vad vi människor gör. När jag försöker kontrollera, blir de fyllda med spring i benen. När jag ser valet som dumt, är det det val de såg fanns. När jag tycker att de inte försöker, är det för att de inte förstår hur.

Hästens förutsättningar

Men för att klara av att vara respektfull behövs förståelse. För förståelse krävs kunskap. Kunskapen i det här fallet är – vad är en häst och vad är det som är essensen i deras värld? Deras värld är fylld av en vilja att få tillräckligt med mat, att få skydd från fara och att få överleva. För att klara det har de ett extremt väl utvecklat socialt sinne. Endast tillsammans överlever de. De är flockdjur och den viktigaste faktorn till överlevnad är förutom gruppen djurets snabbhet och reaktionsförmåga.

Utan det sociala sinnet hade vi aldrig kunnat tämja hästen.  Och med det sociala sinnet kan vi utveckla vårt samarbete långt utöver det vi trodde var möjligt. Men bara om vi respekterar att hästen är häst och inte alls som vi människor. Vi måste sluta mäta allt enligt vår egen måttstock och orka se längre än så.

Monty Roberts inridningstaktik….

Jag är ledsen – alla ni som tycker att Monty Roberts är det bästa som gått i ett par skor. Jag gillar inte karln. Här kommer ett exempel på varför….

http://www.youtube.com/watch?v=AOPirQr0CSM

Videon går igenom Montys och en hantlangares metodik för att rida in en häst. Jag blir genast fundersam på en sak:

– Varför i hela friden hoppa upp och rida en häst som inte verkar tam????

HÄr är några kardinalfel som Monty lyckas göra under sin träning:

1., Han står mitt framför hästen

2. Han rycker i hästens mun när den försöker gå undan. En häst som behöver gå, får gå enligt min filosofi. Klart bättre det än att få hästens energi (som du inte kan lura bort, bara röra bort….) inne i själva hästen. När hästen är redo står den still!!!!

– Var är känslan??? ALlt är instrumentellt. Det vippas och det dittas, rycks lite i grimman och lite klapp på huvudet. Men känslan – var ÄR den???????

3.  Notera också att hästen är spänd som en fiolsträng under hela träningen och hästens underläpp fladdrar (överslagshandling). Notera också att hästens svans är hårt sammandragen in mot bakdelen. Det tyder också på en mycket spänd häst….

Sedan kan man ju undra varför man skulle behöva två personer, en docka (!) och fem stycken olika pinnar för att klara av att rida en häst???

Den här videon visar tydligt att detta inte är något för de allra flesta människor som har häst i sverige. Varför? JO:

1. Vi har tama hästar

2. Det finns klart bättre alternativ

ETt av alternativen bygger på samarbete och harmoni och markarbete. De unghästar jag har mött tränas i unga år vid att vara med människor. Vi går långsamt fram. Vi tränar lite då och då. Slänger på en vojlock, ett täcke, börjar tömköra. Allt i lugn takt efter hästens tempo. Redan som unga tränas också de flesta hästar med sadel. Efter att padden är okej, kommer en lätt sadel. Behöver hästen gå, låter vi den gå. Ja – i alla fall folk jag känner. Sedan hänger vi i en stigbygel. Byter sida. Hänger i den andra. Låter stigbyglar flänga och klänga.

MItt alternativ till att komma upp är sedan att träna hästen att gå fram till en pall som jag står på. När hästen godkänner situationen kommer den fram och står still. Då är det bara att börja tynga på ryggen, vifta ovanför huvudet och flaxa bäst man vill. Återigen – behöver hästen gå, så går den. DÅ gör vi bara om alltihopa igen. Det brukar inte ta lång tid. RÄtt som det är har jag hoppat upp i sadel och rider iväg. Den första gången räcker fem till femton steg – allt beror på hur bra det går. Och framför allt – hur det känns!!! För hästar talar med energier. Blir situationen jobbig blir de spända och då är det bara att hoppa av. Funkar samarbetet stannar hästen direkt när man hoppar av. Det behöver inte ens övas in….

Inga bockningar, inga sprall. Hästen kan redan mina signaler (för stopp, sväng och framåt) tack vare markarbetet och att vi redan är sampspelta. Signalerna är i princip desamma från mark och från rygg så hästen märker ingen skillnad. Sedan är det bara att börja utbilda häst. Utan bock, utan rädsla…..

En av de viktigaste punkterna är att läsa av hästens språk och inte bara det aktiva beteendet under hela processen. Blir den spänd är det bara att backa. Vi ska känna vad hästen tycker långt innan den behöver agera. Godkänner den däremot det vi gör, fortsätter vi. Hästen måste vara MED – inte bara stå ut. Titta igen på MOntys häst. Den är spänd – nacken högsta punkt, bakdelen spänd. Den är inte med! Den undrar vad i hela friden dessa gubbar håller på med!!!  Jag skulle då aldrig sätta mig på hästen utan att markarbeta den ordentligt först. Och det kan ju ta veckor.

Men Monty vill att det ska gå snabbt. Jag vände ryggen åt karln när jag läste i hans bok om en Buck-stopper. För hans syn på unghästar är att 90 procent av dem SKA bocka som tokar, enligt hans åsikt. Då har inte han träffat samma art som jag. Jag träffar hästar och jag har sett en häst bocka en gång under inridning! Då var det uppenbart att ryttaren klantade sig ordentligt…. Och jag har sett många och själv varit grundutbildare i ett antal. …..

Man glömmer så lätt en sak:

– hästen är född till att samarbeta och hjälper gärna till!!!

– hästar är väldigt förlåtande djur och går med på de mesta

– men de måste förstå hur de ska agera och vara med någon trygg.

– det tar tid att bygga upp ett ömsesidigt förtroende mellan häst och människa.

– När en häst säger nej, måste vi klura ut hur vi ska göra för att få ett ja. VI kan inte skita i ett nej – då blir det bara värre och hela situationen blir negativ för hästen och människan. Det blir dessutom lätt en farlig situation.

– Vi måste jobba på hästens villkor om det ska bli säkert, inte tvärtom. För hästar styrs av sina impulser och snabba beslut. De stänger lätt av sin hjärna för flykt. Det måste vi motverka genom vårt agerande. En tänkande häst är en säker häst!!!

Näe – hörrni! Om ni verkligen vill veta hur en häst ska ridas in rekommenderas Leslie Desmonds filosofi. Hon rider in hästar, även på kurs, utan tvåmetersstaket, dockor och medhjälpare. Och det går alldeles utmärkt! Har aldrig sett donnan trilla av. Jag själv har också klarat mig bra.

Under de trettio år jag kämpat med hästar har jag bara trillat av en enda gång på en unghäst under det första året. Det ser jag som godkänt. Och jag jobbar alltid helt själv när jag rider in hästar, utan hjälp….. För jag tycker att det bara blir rörigt. Och vad ska då en häst tycka? Två, eller till och med tre gubbar som säger olika saker.

Leslie Desmond – där grunden finns

Grunden för mitt tankesätt och min filosofi med hästar tackar jag den goda Leslie Desmond för. Hon är den förnämste hästhanteraren jag någonsin fått äran att se över huvud taget – och jag har sett en del.  Hennes tålmodiga läror i timme efter timme under ett antal års tid har givit mig en helt annan syn på hästar och hästhantering.

Leslie är erkänd i hela världen. Inte undra på det. Hennes filosofi (obs! ej metod) är ett hållbart och ett fantastiskt sätt att förhålla sig till hästar på. Om hästar kunde tala är jag övertygade om att de skulle ge oss Leslies bok som bibel.

Fokus ligger på samarbete, inte på dominans. Hästen är född till att samarbeta då den är en social varelse. De energier vi sänder ut säger mer om oss än om hästen. Det är grunden i Leslies arbete med hästar och det som genomsyrar allt hon gör.

Tack vare Leslie har jag nu välbalanserade och glada hästar – på riktigt. De är sanna medlemmar av vår familj på gården och arbetar med oss i alla lägen – även svåra. De har möjlighet, och befogenhet, att själva ta beslut och är allt annat än passiva robotar, något som alltför ofta ses annars. Det är jag mycket stolt över.

Jag är också mycket stolt över att det kommer in folk i mitt stall, som går direkt och snackar med min hingst som om det var en individ väl värd att träffa. Det är han, även om han ”bara” är häst och han och jag uppskattar det mycket. När en väninna till mig gjorde just detta och då hon inte kände hästen var jag tvungen att utbrista:

– Jaha, här går man fram till ”farliga” hingsten och gosar det första man gör. GÖr du det överallt?

– Näe, men du- det känns ju i hela stallet att dina hästarna är vänner! Så det är klart det går. Här är jag trygg!

Ja – det är klart det går att bli vän med en häst på deras villkor! Tack Leslie. Utan dig hade jag aldrig sett det! Då hade inte heller några av hästarna i mitt stall ens levt idag, än mindre ha ett så gott liv som de kan ha idag. När ska vi få andra att förstå?

En början är att gå in på

www.lesliedesmond.com

P.S. Om du tror att detta inlägg är bluff eller betalt har du helt fel. Jag skriver själv om det jag tror på och tjänar inte en krona på mina inlägg. SNarare tvärtom. Mitt mål är att samla och relatera till hästarnas värld på hästarna sätt. Det är ett mission och en passion jag brinner för.  Leslie är och förblir den bästa ögonöppnaren som finns när det gäller vad hästhantering kan och bör vara. Det står jag för – i alla lägen.

En fjording döms efter hans storlek och färg!

Så har jag återigen råkat ut för ”diskriminering” inom hästvärlden. Eller rättare sagt – en av mina vackra hästar har det. Har världens bästa lilla fjording som tyvärr just nu går arbetslös. Jo – han håller sig i trim tack vare unghistarnas bus och har tidigare haft både ett och två jobb.

Ett av hans allra käraste jobb har varit att dra vagnar. Han drar tungt, han drar stort och är, trots sin söta 80-talslook, en riktigt karlakarl framför vagnen. Killen är helt enkelt grym på att köra och tar det på allra största allvar. Vilken min han lägger upp när han får selen på sig. Då blir det en helt annan attityd än när sadeln åker på. Sadeln är halvkul, ridbanan skit, rent utsagt. Men vagnen. Vagnen! Den är det bästa den här killen vet.

Så satt jag och strökollade på nätet och hittade en person som sökte en välkörd häst för brukskörning på gård och i skog. Jag skrev en rad om min fjordis. ATt han är duktig men behöver en vuxen och bra kompis. Jag skrev även hans storlek. Men då var det tydligen kört.

”Inte intressant, för liten….”

Min fjording är inte så stor. Han är maxad c över manken även om han är en riktigt krallig krabat. Han är som en liten fyrkant, med bra höjd fram – perfekt för körning, extremt välkörd och med en vilja av stål. Han är också mycke stark och drar minst lika mycket som en nordis om det skulle vara så. Dessutom är han bra mycket billigare att hålla – stenfrisk, lever på en tuss hö om dagen utan bekymmer och är hur renlig som helst i boxen. Han lägger allt i en hög. Kort sagt – en perfekt häst för den som söker en välkörd häst!!!!

Men nej då. Det är kört för min kille är en liten fjording med för korta ben. Då ska man vara en söt barnponny och gå med ungar hela dagarna. Inget kunde vara mer fel. Jag undrar – är det så att vi alla, inklusive hästarna, döms efter ytan jämt. Eller är det bara vissa som inte fattar att boken inte är själva omslaget????  Jag menar – om ingen trott på Stefan Holm, som är på tok för kort, hade han aldrig tagit medalj i VM och OS. Hade ingen trott på Usain Bolt, som tidigare antogs ha helt fel kroppsform för att springa fort på korta sträckor, hade jag aldrig fått vråla ut ett imponerande tjut över en kille som trotsar de lagar naturen ger.

Men min kille, han mobbas helt klart. Totaldissad för höjden över havet, av allt. Men inte av mig. Jag vet vad han går för. Så jag behåller honom, om ingen person som kan se bakom ytan dyker upp och vill ge honom ett bättre jobb och en bättre värld än vad jag kan göra. Jag älskar den där killen och det gör hans hagkompisar också. Ville bara att han skulle få ett riktigt jobb…..

Njuta av kylan!

Jag har aldrig varit med om så frusna hästar som första vintern när vi flyttade ner till Skåne. Efter bara några timmar av utevistelse stod de oroligt och titta mot huset, trängdes vid grinden och skakade som asplöv. Oh, vad jag led med dem!

Då jag anser att klippning är en överdriven sport som bara förstör det skydd hästen har, såvida hästen inte tränas och bor varmt hela tiden, har jag enbart klippt en häst en gång. Å andra sidan sätter helt enkelt inte välmående och mycket vältränade hästar så mycket päls som hästar som inte tränas lika hårt. Det märkte jag snart redan när jag var i tävlingstagen första runda. Det räcker fint med att skritta hästen ordentligt efter passet, och det är en sanning som gäller oavsett väder och häst.

Nåväl. Hästarna har länge klarat sig utan täcken. Men det var i Stockholmsområdet och Sörmland det. Här nere i Skåne frös de som bara den. Vindpinade och blöta kunde de inte hålla stånd mot Skånes bistra verklighet. Då åkte täcken på, ska ni veta. Och det hjälpte.

Så döm om vår lycka nu! Inte minst hästarnas lycka! Jag njuter också. Ingen lera, härligt underlag med snö och torrt i luften! Dessutom mat i mängder, lekglada kompisar och skinande sol. Kan ett hästliv bli bättre? Jag tror inte det. Vi skänker alla en tanke på alla övertäckade stackare i frimärkshagar, eller som får stå inne. Här är det fullt ös i snödrivorna som gäller på markerna!

Det kivas och tränas acceleration i uppförsbacke, vändningar på femöringar och inte minst hur fort det kan gå. Vem är snabbast? Gammelgubben som kan trycka ner ändan ner i backen och gasa så in i hoppsan, eller den unga pigga som slösar energi på krumbukter??? Gissa själva. De har inte avgjort saken än. Jag ser dem från fönstret och skrattar med. För kunde de, skulle de tjoa och tjimma så det stod härliga till själva.

Hur vattnet ska hålla i stallet är inte hästarnas bekymmer. Det är helt och hållet mitt och den enda anledningen jag kunde tänka mig att inte ta ut hästarna. Men det finns ju alltid en enkel lösning – dropp i kranen. Så var det fixat också.

Han är beviset!

Så mitt i rollkurens månad kommer då fransosen Jean-Francois till Globen med sina hästar. Denna människa som är mer häst än människa, verkar det som. Han och hans bussköna polare i alla dess former och färger visar verkligen vart skåpet ska stå – det jag i alla fall strävar efter och det jag vet är möjligt. Jean-Francois bevisar det. Och det värmer i hela hjärtat.

En kille som Jean-Francois skulle inte komma långt med hot, straff och tvång. Med lösa hästar i en fullsatt Globen genomför han sin show med bästa precision. Och även om han tycker att hästar inte är sådär busintelligenta, så bevisar han en sak – det är möjligt. Det är möjligt att samarbeta med hästar så till den grad att de aldrig behöver känna sig pressade eller rädda, aldrig behöver alla de där sakerna så många köper för att betvinga sina viduner. Han är beviset och borde verkligen få folk att tänka till både en och två gånger.

Givetvis skriver Tidningen Ridsport om honom, både på nätet och i nästa nummer. Och näe- jag är inte sponsrad av Ridsport. Jag läser heller HästFocus faktiskt, när det kommer till hästhantering. Men Ridsport har en bra nyhetsförmedling på nätet. Tycker jag, i alla fall!

Lilla W

Skräckens djur??? Varför så rädd för hästen?

Det är tyst i mitt stall om morgonen. Inga höga rop, inga skrik. Morgonpassen går sin lugna gång. Jag fodrar glada hästar, ger en klapp. Borrar in min näsa i en bog. Snackar lite med de djur som jag ser som mina vänner. Pysslar, väntar. Väntar på att hästarna ska ha ätit klart. De i lösdriften sover mer eller mindre. Tittar förstrött på mig när jag kommer.

-Hej vännerna! säger jag och ger alla en hälsning, en smekning över halsen.

Sedan går vi ut. Två eller tre hästar och jag – i taget. Buset finns där i dem, men de väntar snällt på att grimman ska av och jag stänger grinden. Sedan rasslar det till. Glada vackra hästar springer iväg till sina kamrater.

Jag har många gånger varit i andra stall. Stallat upp hästar på inackorderingsställen, varit i ridskolor, varit ute och tävlat. Det skriks och det bråkas ibland så det är något alldeles förskräckligt. Jag förstår inte varför! Vad är det som är så farligt att man måste skrika och tjoa och slå och ha sig. Är det för att djuren är stora? Men herre min je – de äter ju gräs! De är sociala av naturen och tycker om lugn och ro, trygghet och närhet. De är vänner. Hur kan vi då skrika på dem så, slå dem till lydnad, vara rädd för både det ena och det andra.

Det finns undersökningar som visar på att stressade människor ger stressade hästar. Det kunde många av oss som jobbar med hästar och lever med dem säga på en gång. Men för de som ser sin häst en eller två timme per dag, som inte vet hur väl de tar hand om varandra i hagen, hur snälla och ömdjuka de kan vara eller hur det känns att bli räddad av en klok häst i alldeles rätt ögonblick, kanske det är nödvändigt för att förstå. Det är vårat sinne som sätter nivån i stallet och relationen till hästen.

Kanske är det också det som gör att alltfler skallskador noteras på hästfolk – trots hjälmar och västar. Det är inte där det ligger. Visst, det är bra med skydd. Än bättre om de inte kommer till bruk!

Själv är jag lugn. Jag litar helt och fullt på mina hästar. In och ut går vi, vi tränar på banan, rider ut långa turer. Alltid med säkerheten i första rummet. Jag utsätter aldrig en häst för något den inte klarar av, men vi övar gärna på att inte bry oss om konstiga saker. Veterinärer kommer, kliniker besöks. Allt går väl. Peppar peppar. Ingen stress, ingen oro. JO – för min del då. Ibland är jag fruktansvärt rädd faktiskt. Men inte för hästen, men för att hästarna är mina kära vän som jag ansvarar för och bryr mig om så otroligt mycket. Lite för mycket, tänker jag ibland.  Jag är väldigt rädd för att mina gamlingar ska gå ifrån mig, att en olycka inte ska kunna redas ut och jag förlorar dem. Det är jag rädd för.

Vad ska jag göra utan dem, när jag inte längre kan skratta åt Knasens krumbukter i hagen med den stora fjordismagen i vädret, vad ska jag göra utan Sayonaras helt förtroendefulla blick och nick när jag kommer, vad ska jag göra utan Daniels pondus och stolthet. Och vad i hela friden gör jag den dagen min allra egnaste kung Alexander går i graven? Min vän sedan 15 år, en gammelklump som tror han är tre och som regerar med mjuk hand bland stona.

Så inte skriker jag åt dem inte . Jag försöker uppskatta dem så länge jag kan. Snart är det för sent och jag får stå där med en tom grimma i handen.