av

Milton – en häst på miljonen

Det finns nog ingen som vet vad hästhoppning är för något som har missat Milton som också fick smeknamnet ”The Great Grey”, eftersom vita hästar kallas gråa på engelska. För Milton var vitaste vit och vackraste vackrast och bäst av dem alla. När Milton var som störst drömde både gammal som ung om att en gång få beröras på nära håll av en häst som han. Han var den störste superstjärnehäst som ridsporten någonsin har upplevt, helt i klass med galoppens odödlige legend Man O’War, hästen som slog allt.

Milton var drömhästen, för alla och envar. Visst drömde jag en hel del om att en gång också få en häst på miljonen, en som bara var bäst. Med tiden har jag lärt mig – alla hästar är unika, alla hästar är ”simply the best” i sig själva, utan resultat och utan ett bländande vitt utseende. Men, visst ger Milton det där lilla extra!

Miltons storhet låg inte bara i det fantastiska utseendet. Med sin kritvita färg, lite ponnybusiga look och lugna svarta ögon var han i sig själv en drömhäst att se på. Hans uttryck var oemotståndligt för alla och envar som hade ett öga att se med. Men det som gjorde honom odödlig var hans extrema kvalitet, tillsammans med hans allt annat än raka och lyckliga bakgrund.

Miltons historia är en saga i sig, med sorg, tårar och mängder med glädje. Historien börjar år 1977 när en ambitiös och kunnig hästdam i England vid namn Caroline Bradley gick och köpte sig ett litet grått föl och glatt berättade för sina föräldrar att hon minsann skulle bli den bästa hoppryttaren i världen. Hästen var ett holländskt halvblod som döptes till Marius Silver Jubile. Under Carolines ägo fick han dock namnet Milton.

Tiden gick och det lilla gråa fölet växte sig större. För vart år blev han lite vitare, och Caroline red in hästen. Framgångarna lät inte vänta på sig och Caroline och hästen blev ett uppmärksammat ekipage på de lokala arenorna. Men, sedan kom ödet i vägen. Caroline gick hastigt bort under en hästshow av en hjärtattack bara 37 år gammal och drömmen om OS-guld gick om intet. Kvar stod hästen, som föräldrarna fick ansvara för.

Då föräldrarna ville föra vidare Carolines dröm om succé, i alla fall för en av de två, frågade de John Withaker om han inte kunde ta sig an hästen, då han stod för en mjuk och följsam ridning i Carolines stil. Caroline själv hade varit ett stort fan av John. Kanske kunde han föra vidare arvet och visa omvärlden att Caroline haft rätt hela tiden – att det här var hästen med stort D.

John tackade ja, och det blev början till en världssuccé som ingen annan någonsin fått uppleva. Under nio år regerade de fullkomligen banan och Milton visade sig älska att stå i rampljuset. Han blev alldeles till sig när han fick vara i centrum.

Ännu ung kunde han börja flaxa med frambenen och resa sig under prisceremonierna. Som den smarta och kloke ryttaren John alltid varit tog han inte ner den mjuke men glade hästen igen, utan passade på att träna hästen! Resultatet blev att hästen kunde resa sig på kommando, något vi som sett honom live alla har sett. Han kunde också göra mängder med dressyrrörelser som värsta Spanska ridskolehästen, så mjuk han var.

För det var flytet över hindren, att han gjorde att allt såg så lätt ut, som imponerade allra mest med Milton. Han lekte sig över hindren, alltid i balans, alltid med ett vaket lugn där han nyttjade varje kcal på rätt sätt. Ja Milton var helt enastående att se som teknisk hoppare, och ett under att skåda som förebild för hur en häst ska se ut.

Milton fick aldrig något OS-guld. Men det var det ända han inte vann. Resan till Soeul år 1988 var för lång enligt Carolines föräldrar som ägde honom. Det är i alla fall den officiella versionen. Ryktena gick om att föräldrarna inte släppte iväg hästen då det blev för mycket för dem. Det var ju Caroline, inte John, som skulle ta guldet med Milton. Men vad som egentligen ligger bakom, det vet ingen annan än de inblandade. Istället blev det en annan helt otrolig och helt liten häst – Jappeloup riden av fransosen Pierre Durand som fick priset – också han väl värd alla medaljer han fick. År 1992 var Milton med, men inte längre i sitt främsta jag. Tiden hade runnit förbi. Ändå hann Milton med att vinna mer än en miljon pund i prispengar och stod länge i en klass för sig.

Men som häst var han inte alltid lätt att hantera. Han brukade busa med sina skötare och skuffa dem både hit och dit. Ville inte Milton, kunde ingen tvinga honom. Men så var han också en stjärna, med rätt att tycka. Och Milton var lika karismatisk som buttre John är tillknäppt. De var med rätta ett perfekt matchat par, som kompletterade varandra i allt. Och med Johns inställning till ridning, kunde bara inte Milton misslyckas. Eller med Johns ord:

”You lose more than you win and you mustn’t show the horse you’re upset,” he said. ”You often see it, riders getting upset with their horse when it has had a fence down. Makes it worse. The horse doesn’t know what he’s done wrong.”

År 1994 var det dags för Milton att ta adjö av tävlingslivet. Han fick sig en egen superstarresa genom Europa där han hyllades som den stjärna han var och lämnade efter sig ett enormt tomrum. Givetvis avtackades han till tonerna av ”simply the best”. I juli 1998 fick han ett kolikanfall som fick även de sista små visningarna att upphöra. Året efter lämnade Milton denna jorden för att vandra på de evigt gröna ängarna.

Men en legend lever alltid kvar – i folks minnen, i alla de hjärtan som slog för Milton då, och som gör det än idag. Men vi får heller inte glömma att legender har en historia att berätta, något viktigt och mycket sant. Miltons historia är denna: till alla ni som har äran att samarbeta med en häst – alla har de en liten miniMilton inom sig, alla är de ”simply the best”.

Mer om den fantastiske Milton kan du läsa i
Horse and Hound
Wikipedia
Horsequest

av

Xenophon med Balkenhol i spetsen gör omstart i debatten om rollkur

Så tystnade då tankegångarna och funderingarna på det där med rollkur, efter att FEI grundat nya regler om framridning. De nya reglerna skulle förhoppningsvis stoppat aggressiv ridning och många ansågs nöjda med detta. Det förevisades också mängder med low deep and round-metodik av framstående ryttare, Patrik Kittel (Sveriges dressyrstjärna nr 1 just nu) togs in i gemenskapen igen och allt var frid och fröjd.

Eller?

Vad säger egentligen de nya reglerna? Definitionen rollkur som bra metod för att åstadkomma resultat för Grand Prix-resultat är stendöd. Men är själva metoden bakom det också död? Organisationen Xenophon menar att den inte är det och pekar på viktiga saker som visar att det snarare är så att rollkuren nu fått legitimitet – istället för tvärtom!

Vad som sägs i reglerna är mycket kortfattat att aggressiv ridning inte blir tillåten på framridningsbanan och att man inte får ha en överdriven nackform i mer än tio minuter i taget på en häst. Hela regelverket kan du läsa här

Vad menar de nu?

Xenophon är en organisation av professionella dressyrmänniskor som arbetar för ”god klassisk ridning”. De har nu gått ut med ett pressmeddelande i ett försök att få folk att tänka till angånde rollkuren, och vilka (icke)konsekvenser de nya reglerna ger. I sitt resonemang stödjer de sig främst på en handfull argument som jag också anser håller mer än väl:

– för att ”rollkura” behövs inga aggressiva metoder! R
ollkuren än inte mindre förhatlig och förkastlig ur biomekanisk eller hästpsykologisk vinkel för det. En häst VILL göra bra ifrån sig, och VET att ett bett gör ont om man som häst försöker gå emot det! Det går därför utmärkt på många hästar att rollkura ner dem utan att använda mycket kraft. Läs gärna mitt inlägg om tränsets och bettets historia och anledningen till att de finns.

– Dessutom räcker det med att lägga kraften hemma – så har hästen lärt sig att det inte är någon idé att försöka komma undan…. Inlärningsmetodik behöver inte användas i en positiv anda. Läs gärna mitt inlägg om ”learned helplessness”, något som diskuteras mellan etologer när det gäller rollkur.

– Bra ridning och självbärighet åstadkoms inte med handen! Att ”rida” en häst i form genom handen är en omöjlighet. Det ger en falsk eftergift i handen och hästen blir inte självbärig med sådan ridning.

– TIO minuter i en statisk position för en häst är en eon av tid.

Xenophon kanske har startat diskussionen på nytt? Låt oss hoppas det – för hästarnas skull.

Pressmeddelandet kan du läsa här

av

Tränsets historia – en fråga om kontroll

Träns och bett har som syfte att kontrollera hästen. Poängen är ju egentligen att om vi drar i en tygel så gör det ont på hästen om den inte följer med med huvudet. Annars vore tränset och bettet poänglöst. Trycket genom ett enkelt bett sker i nacken, på sidorna och i munnen. Om vi har en kedja på så sker trycket även under hakan när vi tar i tygeln. Vissa andra moderna bett trycker lite här och var, oavsett om vi tar i tygeln eller inte. Skarpa bett har varit en genväg till kontroll alltsedan urminnes tider.

Början
Det finns få källor som kan ge oss svaret på om när och hur tränset började användas. Det känns logiskt att människan snart kom på att en häst kunde kontrolleras genom att sätta snören runt huvudet. Huvudet är ju, liksom för alla djur, den känsligaste och viktigaste delen på hela kroppen, och är tack vare sin form lätt att binda fast.

Däremot vet vi att redan de gamla egyptierna använde sig av träns och de viktigaste fynden av metallbett kommer ifrån de områden som idag utgör Iran. Och även innan dess användes bett, även om det inte var i metall. De metallbett som man hittat spår av ser faktiskt till utseendet nästan precis ut som de raka bett vi använder än idag.

Ridning blir konst
Under Xenofons tid, runt fyrahundratalet före kristus, var ridning en stor konst. För att kunna hantera en stark och vältränad häst under krig med en hand så började stångbett med så kallad tungfrihet användas. Däremot hade de på den tiden inga stigbyglar! Det togs efter asiaterna när de härjade långt senare. För att komma upp på hästryggen användes en påle, och man fick hoppa stavhopp för att komma upp. Tänk vilkens skillnad det blev när stigbygeln började användas.

Medeltidens mörker
Under medeltiden försvann konsten ur ridningen. Det var bara riddarna som fortsatte med sina konster – när fred rådde. Till slut försvann kunskapen om det ädla i att träna en häst. Det var först när Neapelskolan dök upp som ridningen började komma på högre nivåer igen. Men ridningen, och betten, var brutala. Trots det var det gryningen för hästdressyren av den högre skolan. Rena tortyrbett användes för att rika människor skulle kunna hantera de ädla och livliga hästarna. Hästarna såldes nämligen runt om i Europa för extremt höga summor.

Ljusningen – 1700-talet
Upplysningen sände även ett litet ljus till hästarna. Xenofons läror kom åter i ropet och en mer human syn på hästen började utvecklas. Nu var det inte längre enbart hästarna som skulle fungera. Folk på ryggen skulle ha kunskap och balans också! Det var också först då som vanligt folk, främst inom armén, fick och kunde lära sig rida. Då utvecklades tränsbettet, det tvådelade, för att den ovane ryttaren inte skulle skada hästen. Den skola som blev företrädande var Campagneskolan, och de kom att använda sig av både stång och tränsbett på fullärda hästar med fullärda ryttare. Kandaret var fött. Poängen med de två betten var att hästen kunde kontrolleras med hjälp av det mildare bettet i terrängen och med hjälp av det skarpare bettet vid högre skolning utan att för den skull behöva byta träns.

Gammalt tortyrredskap
De bett som dök upp under medeltiden var allt annat än roliga tingestar. De var extremt starkta. Synen på vad ett djur var skilde sig inte så mycket mot synen på döda tingestar. Naturen skulle tyglas. Tyvärr gällde det här inte enbart hästar. Det fanns också vissa träns som användes på människor. Vi kan ju tänka oss vilken förnedring och smärta kvinnor fick uppleva när de fick känna på Scoldtränsen, träns som träddes på vissa kvinnors huvud. I munnen fick kvinnan en järnbit med piggar. Syftet? Återigen kontroll. Den här gången över kvinnans tunga. Så fick hon bli degraderad till ett djur, en tingest, då hon liksom djuren inte kunde tala (definitionen av människan). Medeltiden var för vissa ett helvete på jorden, särskilt för kvinnor som vågade höja sina röster.

Varför kandar – och när?
Balkenhol med flera topptränare har ifrågasatt kandarets betydelse för dressyren. Poängen är, menar dessa, är att INTE behöva använda skarpa och många bett för att samspela med hästen. Det finns en klar poäng i detta. Vi vet idag att det är vikt och balans som borde vara i fokus, inte kontroll genom tygeln. STångens inverkan och skärpa kräver sin hand och fullkomlig balans. Vore det egentligen inte trevligast om det gick att välja på ett vanligt tränsbett också på dressyrbanorna?

Små skillnader i bett, stora skillnader i bruk
Det lustiga när vi ser tillbaka till historien är att kandaret började användas för att hästen skulle kunna ridas allround, det vill säga helt tvärtemot dagens specialanvändning. Den fullfjädrade ryttaren red också sina dressyrpass och de högre skolorna på stången och lät bridongen vara. Det är också på tvärsen mot vad vi lär oss idag, då de flesta dressyrtränare menar att stångtygeln ska slacka.

Stångtyglarna lades förr i den vänstra handen för yppersta kontroll (vapnen var i högra). Det gjorde det omöjligt att vara brysk i handen på samma sätt som med dagens tvåhandsfattning. Det är än idag en korrekt fattning av stångtygeln, även om vi inte ser det alls på till exempel dressyrbanorna. Däremot kan vi se att westernfolket rider sina hästar fortfarande med vänster hand enbart, liksom enbart stång. Här är arvet tydligare.

Stångbett som användes inom den amerikanska armén

Stången var utgångspunkten, och är det bett som används längst. Bridongen, eller tränsbettet, sågs som en mild form (vilket ju också är sant). Det vanliga tränsbettet användes bara på gröna hästar och oerfarna ryttare. Turligen tyckte men inte ens för flera hundra år sedan att ett stångbett passade i en novis’ hand. Men även bland tränsbetten finns avarter. Det finns exempel på tränsbett av ståltråd och kedjor.

Idag
Idag har det blivit storindustri att skapa nya bett. Det finns en uppsjö av dem. I många sporter har pelhambettet kommit att ersätta kandaret. Trenden inom hästsporten är tudelad. Vissa laborerar frekvent med olika bett och olika varianter av ett och samma bett för att försöka hitta den ”rätta känslan” och ett bett som hästen ”trivs med”. Även om det ibland händer, utesluter inte det att ryttaren själv har kunskapen om att det är minst lika viktigt vad som händer i den andra änden av tygeln – det vill säga vad ryttaren gör med handen. Den andra kategorin rider mer eller mindre enbart på det mjukare tränsbettet. Även här ser vi att det finns två kategorier användare – de med lätt, lätt hand där tygeltagen är till för att forma hästens hals, och de som (medvetet eller omedvetet) ser tygeln som ett femte ben som bär upp hästen och som en bromspedal.

Mer om det ”femte benet” – dvs tygeln och dess inverkan, kommer jag skriva om lite längre fram.

Mer om tränsets och kandarets historia hittar du på dessa sidor:

Wikipedia om Kandar. Den engelska wikipediasidan är fullspäckad med spännande fakta om kandaret.

Det är också denna sida

På den här sidan kan du se bilder på både sadlar, träns och bett som använts genom tiderna. Vissa ser mer ut som (och fungerade troligen också som) rena tortyrredskap. Brrrrrr.

av

Perry Woods – en människoviskare

När Perry konstaterar att:

”The journey you share with your horse is unique to you, and no-one can give you all the answers.”

känner alla vi som arbetar med hästar, och ryttare med för den delen, att det knappast kunde sägas bättre. Men för att förstå dessa ord krävs också ett annat citat från Perry (och också samma vision som Perry har nämligen):

””When the horse becomes a willing partner he brings his own joy and enthusiasm to the performance”

De här två beskrivningarna är precis vad ridning och hästhantering handlar om. Kanske var det därför jag fick ett så gott intryck av honom då jag för ett par år sedan fick se honom under tre dagar? I övrigt kommer jag kanske inte ihåg så många tekniska beskrivningar på något. Det var inte där skon klämde för Perry. I alla fall inte för de ekipage som var med på kursen. Det som slog mig var att denna man, denne internationellt kände tränare, aldrig någonsin glömde att påminna den som blev lite för ivrig med tekniken, den som var lite väl spänd inför kraven, eller den som började ”fiffla” för mycket för att få resultat om det mest basala i hela vida världen. Han frågade:

Do You Love Your Horse???

Vilken förändring ett ekipage fick efter den frågan. Det var som om solen började skina efter att ett moln dragit förbi. Det gick att känna på huden, även om jag ibland stod en bit bort.

Ja just det känna ja. Fokus på att känna, att inte ”tänka med blicken” i dressyren var också en viktig punkt. Han talade också mycket om att vara här och nu och tyngdens betydelse i sadeln under ridningen. ”Sit on your rumpa” sa han återkommande. Där hann han också med att informera om att ridning är en underbar sport, för bara där får dagens moderna kvinnor har stora bakar!

Ja – humor har också den här lågmälde häst- och ryttarcoachen, helt klart, mannen som väljer att kalla sig för människoviskare istället för hästviskare. Med en imaginär papegoja på axeln (som får ta alla upprepningar så Perry slipper), lotsar han lärde och noviser till nya höjder på hästryggen. Och om du kan så leta också rätt på hans tolv människorviskarhemligheter. De kanske inte är så lätta att leva upp till, men säger en del om vad vi ska be om från oss själva för att kommunicera med häst (eller människa om du så vill – funkar lika bra enligt Woods).

Förutom coach är han författare. Sex böcker har det blivit. Fokus ligger i allt pedagogiskt arbete alltid på mjukhet, lätthet och förståelse – ord som han ger den allra största betydelse. Det är relationen mellan häst och människa som är essensen. Och då varje människa och varje häst är helt unika i sitt slag, blir också varje relation mellan häst och ryttare på sitt eget sätt. Men grunden i allt är empatin, förståelsen och inte minst kärleken och passionen för hästen.

Som en person som sett såväl excellenta tekniker som fantastiska hästkännare och allt däremellan har också sett att det är i känslan det sitter. I det rena engagemanget här och nu – tillsammans. Det är också då ridning blir vad vi vill att den ska vara – självuppfyllande, glädjefylld och en fristad i ett annars så hektiskt liv med så många krav. Till det lägger han sedan en mycket god och insiktsfull kunskap om vad tekniken dressyr i klassisk stil egentligen handlar om. Och om vi läser på är ju syftet med dressyr, även enligt internationella normer, precis det som Perry vill fokusera på: mjukhet och lätthet.

Så gå in på Perrys hemsida och läs och inspireras. Om du kan så håller Perry också mängder med clinics och kurser i Sverige, till vår glädje. Det går att se var han håller hus någonstans på hans hemsida. Under hans clinics går det att komma som fotfolk eller som ryttare.

av

Hur liten kan en häst bli?

Thumbelina här på bilden var förr den minsta hästen i världen men har nu blivit slagen i sin litenhet av Einstein.

Jaha. Nu är ett nytt rekord slaget. Den här gången i litenhet. Lille Einstein, med betoning på lille har sett dagens ljus. Han mäter 27 centimeter och är 2,7 kilo tung – att jämföra med min lille schnauzer som är ca 50 cm hög och 20 kg tung! Till och med min katt väger mer än 2,7 kilo tror jag. Lille Einstein bevisar att en häst, eller miniatyrhäst som han är, kan bli ungefär hur liten som helst.

Jösses – vad har man en sådan här liten häst till. Det känns knappast som det skulle gå att rida eller köra den. Och voltige ska vi nog inte tala om. Trots att jag inte riktigt förstår vad man ska ha ett sådant här djur till kan jag ändå misstänka att prislappen är extremt hög…. det brukar det ju vara när det när något sticker ut och är lite exotiskt sådär. Å andra sidan lär ju hästen inte kosta så mycket i drift vad gäller foder och strö och med lite tur kanske det går att få dispens på takhöjden till stallet.

Du kan läsa mer om Einstein och se bilder på honom i
Expressen
Aftonbladet

Och bilder på världens minsta exemplar av olika djur hittar du här

av

Podhajsky – ridkonstnär och Spanska ridskolans hjälte

Bild från andra världskriget. Podhajsky ses i mitten

Colonel Podhajsky var en man som stod för sina ideal och som genom sina handlingar och sitt arbete visat sig mer än värdig att kallas för hästkonstnär och hästens beskyddare. Han stod för samarbete, harmoni och balans vad gäller allt som har med hästar att göra och besatt under sin livstid en kunskap om hästar som få kan skryta med.

OS-medaljör
Padhojsky utbildades i den österrikiska militären och kom snabbt att avancera i graderna. Hans kunskaper om hästar och ridning imponerade på många, och han hade stora framgångar på tävlingsbanorna. År 1936 kom Alois Padhojsky att ta en individuell bronsmedalj i Berlin-OS på hästen Nero. Han tävlade för Österrike och slogs av två tyskar. Det var faktiskt samma år som svenskarna lyckades ta ett brons i lag med Adlercreutz, Colliander och Sandström med i laget.

Spanska Ridskolan
Tre år senare, samma år andra världskriget bröt ut, fick Podhajsky i uppdrag att verka som chef över Spanska ridskolan. Han visste att han tog sig an en enorm uppgift, men kanske hade han inte räknat med fullt så många utmaningar som kom att följa. Kriget blev nästan slutet för denna klassiska insitution, som grundades år 1572. HIngstarna fick samma år som kriget utbröt flytta till en annan stad. Även stona flyttades för att undkomma krigets härjningar. Kriget slog hårt på hästarna. Mat och trygghet var bristvaror och många försökte få tag på hästarna – inte minst på grund av att folk svalt. De såg hästarna som kött.

General Patton
Mycket har sagts om General Patton. Men han gjorde en sak som kom att förändra Spanska Ridskolans framtid. Som gammal hästmänniska – han hade själv deltagit i samma OS som Podhajsky, kunde han inte tiga still när Podhajsky bad om ridskolehästarnas beskydd och också visade upp vad dessa hästar gick för i en helt avgörande uppvisning. Amerikanarna lade hästarna under sitt beskydd, och under ibland dramatiska former vårdades och säkrades hästarnas framtid.

Disney kom år 1963 att skapa en film om händelserna: the miracles of the white stallions.

Räddades
Så kom då de undersköna lipizzanarna och den enorma kunskap som finns att räddas till eftervärlden. Inte bara som ett minne, utan i högsta grad som ett levande väsen. Traditionen bärs vidare av nya beridare och nya hästar, som alla visar upp sin ridskonst på Spanska Ridskolan och i dess klassiska lokaler där kristallkronorna vajar i taket. Tur är väl det, för hur hade ridkonsten annars bevarats?

Böcker
Podhajsky drev vidare sitt livsverk ända fram till sin pensionsdag år 1965. Efter det förärade han oss andra genom att skriva böcker om sitt liv, sitt kunnande och sina insikter i hästarnas värld. Han tog sig till och med tid att skriva en bok om ridläran som han såg det – som den konst den är. Detta gjorde hand då han insåg att den klassiska dressyren, utifrån Spanska ridskolans filosofi, i mångt och mycket var en muntlig tradition som fördes vidare mellan deras egna väggar. Han ville att fler av oss skulle få en inblick i ridningens ädla konst.

Glädjande nog har den inte bara översatts till svenska – den finns gratis att läsa på Internet också! Det här är en guldgruva för alla som vill veta vad ridkonst betyder. Boken kan laddas ner i pdf-format här. I boken står enormt mycket intressanta saker, Här beskriver Podhajsky samlingens grunder, utbildningen av den unga hästen, böjning, form, gångarter och inte minst hur en ryttare ska bete sig och vad som krävs för att bli en bra ryttare.


”Mer än någon annan konst är den hippologiska förbunden med visheten i
livet. Flera av dess grundsatser kan samtidigt tjäna som riktlinjer för livet i
övrigt. Detta visar tydligt på ridsportens uppfostrande värde. Så som ryttaren
bara kan bli framgångsrik genom kroppslig och själslig balans, så behöver
människan denna själsliga jämvikt för att, dana sin karaktär och klara sig genom
livet.”

Jo – jag tackar jag! Visa ord och inga visor! Eller vad sägs om:

”Varje framgångsrik utbildare måste känna sin skydsling ingående. Också
ryttaren måste känna sin häst, såväl kroppslig som psykisk läggning. Han måste
alltså inte bara behärska hästens anatomi och ha förstått varje enskild muskels
och leds funktion, utan även vara psykolog för att kunna sätt sig in i sin
fyrbente partners reaktioner. Bara när han klarar av detta är ryttaren kapabel
att vid utbildningen förhindra att hästen blir grinig och olustig.”

Minst lika intressant är den historiska inledningen, där han avhandlar hur synen på hästar, och därmed träningsmetoderna, varierat i det förflutna och hur effektiva dessa metoder var. Det är en mycket bra genomgång över de ryttare och tränare som påverkat andras ridstilar och ridmetoder och känns som en bra sammanfattning. Boken är helt klart extremt läsvärd för alla som ser ridandet som en konst och som vill uppnå en högre nivå på sin ridning och sin relation till sin häst än enbart den instrumentella. För Podhajsky var teori respektive kunskap en dygd och en förutsättning för en tillvaro tillsammans med hästar. Eller för att låna hans egna ord:

För en framgångsrik utbildning av en ryttare är följande tre viktiga grundförutsättningar
nödvändiga:
1. Förståelse av den djupare meningen med all ridning
2. Erhållandet av den rätta känslan
3. Uppövandet av den kroppsliga skickligheten att praktiskt kunna utföra
ridningen

och

”Verkan är
inte svår att fastställa men däremot orsaken. Orsaken kan bara urskiljas med
hjälp av kunskaper och dessa kunskaper ger oss teorin.”

Se Podhajsky live tack vare SVT

Det går att se Podhajsky rida, även om han sedan 1973 inte finns bland oss mer. Ett fantastiskt klipp finns i SVT:s öppna arkiv, ett klipp som refererar till de Internationella tävlingarna på Stadion i Stockholm som arrangerades år 1952. I slutet av filmen får man se Podhajsky. Här är länken. Då hästarna inte kom tillbaka till sina lokaler i Wien förrän år 1955 är alltså det här klippet taget innan dess. Och – spana in formen på hästarna, samt njut av ryttarnas sitsar! Märk väl också stångtygelns längd, samt hur kandartyglarna hålls i handen (stångtyglarna finns båda i vänster hand).

av

The Grand lady Ulla Ståhlberg

Av en tillfällighet, när Kung Bore idag försöker att komma tillbaka genom snöflingor som dalar över nejden och ruggig kyla, trillade jag in på en gammal ”bekantings” hemsida. Det var Ulla Ståhlbergs hemsida, kvinnan som skrev en av de första ridhandböckerna jag någonsin hade i min ägo. Det var boken Känn din häst. Den har faktiskt sålts i 75 000 ex, vilket är ganska mycket för en hästbok. Det verkar vara fler än jag som har den i bokhyllan och hennes betydelse för ridsportssverige lär således vara av största betydelse. För Känn din häst är då inte den enda boken som Ulla skrivit med åren.

Ulla har skrivit en mängd böcker, både för ungdoma och vuxna. Det mesta handlar om hästar i allmänhet, att lära ut ridning, hästarnas historia och böcker om ridning för personer med funktionshinder. Numera har hon sitt eget bokförlag: http://www.kikkuli.com, där hennes böcker går att beställas. Om sin egen bok ”Gör hästar så” skriver hon själv på hemsidan:

Varje gång hästen bär sig omotiverat och konstigt åt måste du tänka dig in i hästen, klargöra för dig vilka instinktiva beteenden som ligger bakom i just den situationen och varför de har framkallats i den miljön. Du måste bli medveten om att hästen inte bara är ett yttre skal, som du säkert liksom de flesta ryttare kan väldigt mycket om, utan att det finns något som är mycket väsentligare innanför skalet.

Hon var redan på 1970-talet ute med en bok om hästens muskler och biomekanik. Det fanns på den tiden ingen bra beskrivning på hästens muskulatur och vad musklerna användes till, förutom i rent vetenskapligt syfte. Idag finns boken enbart ute på CD-rom.

På hennes egen hemsida som du hittar här finns mängder med små inlägg som jag fann mycket intressanta. Bland annat kloka ord från mästare från förr. Bland annat avslöjade hon där att det är mr Caprilli som stått för den lätta sitsen vid hoppningen. Innan hans tid valde ryttarna att sitta djupt i sadeln och luta sig bakåt (!) för att stanna kvar över hindret. Det låter så lagom bekvämt tycker jag.

av

Vågar man sälja en häst?

Det har varit stor turbulens kring vissa hästförsläljningar på senare tiden. Jag har redan innan detta tyckt att det där med att sälja häst låter svårt på alla plan, och tycker det verkar än surrigare efter att ha tagit del av en del tingsrättsdomar som fallit angånde hästförsäljningar.

Välja köpare
Det första jag tänker på vid en hästförsäljning är hur i hela friden jag skulle kunna hitta ”rätt” köpare. Då jag själv inser att jag inte hanterar hästar som alla andra gör är det troligt att vissa av mina hästar skulle reagera kraftigt vid en helt annan typ av hantering. Jag som säljare skulle ju vilja kunna försäkra mig om att hästen får det bra, utifrån den filosofiska aspekt jag har på hästar och den kunskap jag har, förutom då att den får det foder, den skötsel och den uppstallning som behövs för att må bra i övrigt. Men jag vet, av erfarenhet, att många talar väl och sedan håller ganska så tunt. Eller så hör man det man vill höra, och det blir inte rätt ändå.

Flera sätt är bra – men vissa är också dåliga
Missförstå mig rätt. Jag är definitivt ingen petimätermänniska som vill att alla ska göra exakt som jag. Det finns massor med sätt att göra samma sak på, och många av dem är bra. Men det finns många därute som hanterar hästar på ett sätt som jag absolut inte backar upp, utan snarare vänder mig emot, efter att inte minst själv fått en trial and errorperiod som sträckte sig långt in i mitt liv. Jag har sett mycket jag inte velat se och själv gjort en del jag inte skulle göra igen. Och jag vill definitivt inte att mina hästar ska hamna i vissas vård. Så långt är klart.

Attityder
Tänk bara på mamman som skrev i Tidningen Ridsport om rollkuren i stil med att: ”jag kämpar så för hästarna och förser dem med mat och rent hem. Så det är min rätt att kunna hantera och rida hästar precis som jag vill. Lite får de stå ut med.” Eller nu senast när en person skriver i samma tidnings forum att den hoppningsvideo jag skrev om för några dagar sedan där en amerikansk ryttare piskar sin häst tretton gånger för att komma över ett vattenhinder, visar på ett helt acceptabelt handlande. Man vill ju vinna – eller hur?

Attityd
Attityden är inte ovanlig, men likafullt skrämmer den mig. Eller kanske just för att det är så vanligt. Jag må inte kunna stoppa andra från att sälja sina hästar till sådana personer. Men själv föredrar jag att få veta att mina fyrbenta vänner aldrig utsätts för något sådant som ens är i närheten av den behandlingen.

Det är ett ansvar jag som hästägare tycker att jag måste ta för de djur jag själv valt att ta hand om. Det är ju jag som bestämmer vart de hamnar, och därmed också jag som har ansvaret för att det blir så bra som bara är möjligt.

Fel på hästen?
Sedan kommer det där om hästen visar sig ha något fel. Oavsett vad det beror på och hur frisk hästen var när den lämnades över, finns inga garantier att hela affären inte kommer att bli en soppa. I rättsfall finns det hästar som dömts ut och som fått återlösas och som sedan fungerar fint som tävlingshästar igen, hästar som ansetts ha lynnesfel och som därför får återtas – eller säljs vidare. Jag vet inte vilket som skulle vara värst.

Konsumentlagen
Det är också många lagar som ska kännas till för att veta vilken rätt jag har som säljare. Den rätten är ganska liten, medan lagen skyddar köparen. Det är konsumentköplagen alternativt köplagen som träder in beroende på om säljaren är ett företag eller en privatperson. Vid konsumentköplagen är det säljaren som ska kunna bevisa att hästen var frisk när den ”levererades” och det är inte alltid så lätt. Bevisbördan gäller i sex månader.

Men sedan gäller att om säljaren på något sätt kan bevisa att det var fel på varan (jo hästar räknas som vara enligt EU), så kan köpet hävas ändå. Så man får vänta länge för att veta att pengarna är i hamn när man säljer häst som företagare.

Återköpsklausul
Troligen skulle jag använda en återköpsklausul som gör det möjligt för mig som säljare att köpa tillbaka hästen. Det skulle i alla fall stoppa hästen från att bli vandringspokal och stoppa eventuella rättsfall då jag troligen gladeligen betalar (eller i alla fall skramlar fram vad som behövs), bara för att se till att hästens tillvaro blir så trygg som möjligt i det fall en köpare skulle vara missnöjd.

Men då har jag också fått tipset om att man måste sätta upp ett vite som faller ut om köparen inte hörsammar den punkten i avtalet. Annars blir klausulen verkningslös. Så ett sådant skulle med.

Ej skötts
Och hur blir det om jag får återta en icke fungerande, stressad eller på annat sätt dåligt mående häst? Även här vet jag av erfarenhet att det går otroligt snabbt att försämra skicket på hästen. Det kan ta allt från dagar om vi talar om fysiska skador som kan uppkomma vid ridning och hagvistelse eller chockhändelser som förstör en eller flera viktiga delar i möjligheten att hantera hästen.

Snabb försämring
Det tar inte heller mer än ett par veckor att genom dålig vård ge hästen men för livet vad gäller psykisk och fysisk hälsa. Jag har sett hästar som förlorat geisten genom en enda resa, hästar som fått avsmak för allt vad ryttare heter för att den ridits så illa på ridbanan att den helt enkelt inte ville vara med längre, och hästar vars ryggar pajat – men problemet ansågs vara någon helt annanstans. Det har hänt otaliga gånger och är lika smärsamt att vara med om som att läsa om, när folk får ta tillbaka sina kära gamla vänner i ett miserabelt skick. Nej fy, jag vill inte ens tänka tanken faktiskt, att en häst som jag säljer hamnar i det läget. Hur ska man kunna leva med det?

Säljs till kreti och pleti
Ändå säljs djur dagligen till kreti och pleti utan vidare diskussion. Bara folk slantar upp stålers, och ibland tydligen inte ens det. Många gånger verkar det gå bra, men hur många fall finns det, där hästen inte fått det bra?

Det är bara att inse – folk tänker inte som jag. Många anser att ansvaret slutar när man beslutat att sälja en häst och att sedan är det bara att gå vidare. Det må så vara att ansvaret är den nya ägarens, men vem ansvarar för VEM den nya ägaren är och försöker se till att den tar det ansvar som kan läggas på en hästägare?

Vi talar om levande djur, inte cyklar eller bilar. De är kännande, intelligenta och mycket sociala varelser, allt det som jag försöker påvisa här på bloggen. Det är det som gör det så svårt många gånger. För ingenting vad gäller häst, är så busenkelt som man först kan tro. Näe, ibland är det skönt att ha alla hästar hemma….

av

Livsviktigt med rätt benskydd och rätt lindning

Läste i tidningen Ridsport om en norsk häst som gått häcklöpning och dukat under på grund av felaktiga damasker. Cammandor on Turf, som hästen hette, hade för trånga damasker på sig under ritten och resultatet blev ett vidrigt och helt onödigt slut för hästen.

Under det tuffa loppet började blodet strömma genom benen, men då damaskerna var för små stoppades blodflödet upp. Resultatet blev att blodådrorna sprängdes och huden sprack upp. Det var bara att avliva hästen. Artikeln i ridsport kan du läsa här.

Jag har själv sett hästar lindas helt galet. Ett fall som jag kommer ihåg tydligare än andra var där jag själv råkade i oväder var i ett stall för ett antal år sedan. Jag hade i uppdraget att släppa ut hästarna på morgonen ibland. När jag kom till stallet stod en av hästarna lindade med hårt åtdragna lindor, utan paddar under. Det stora problemet som jag såg det var att lindorna inte gick ner över kotan, utan hade dragits åt strax ovanför. Hästen var svullen under då blodet stoppades effektivt av den åtrdagna lindan… jag trodde i min enfald att ägaren glömt lindorna efter ridning. Jag blev förskräckt och tog av lindorna på hästen.

Istället var det jag som fick en utskällning, då veterinären minsann sagt att hästen måste vara lindad pga någon typ av skada eller överbelastning….. Jag har svårt att tänka mig att veterinären ville att de skulle linda på ett så hälsofarligt sätt för hästen, men för det fick jag inget gehör…..

Allt bygger på okunskap, men det hjälper ju knappast hästen. Det finns mycket information om hur man kan se om hästens skydd och lindor är rätt påsatta eller inte. Det finns också ofta folk att ta hjälp av. Om man vet med sig att man inte riktigt kan, är det ibland bättre att helt enkelt låta bli att linda, till exempel. SJälv fick jag lära mig den hårda skolan med lindningsövningar i stallet när jag var mindre. Det var hårda ord och jag som liten och som var i ett stall med extrem hierarki var lika nervös varje gång. Inför varje ridpass lindade vi hästarna (med egeninköpta lindor) och sedan var det allmän syn för att se att vi gjort rätt.

Så här i efterhand är jag dock mycket glad åt de hårda kurserna.
För det är inte så harmlöst som man kan tro, det där med lindning och damasker. Fråga ägarna till Cammandor on Turf, och de veterinärer som försökte rädda hästen efter loppet.

Detsamma gäller lindning av svans. En av mina hästar måste verkligen ha svansskydd på sig i transporten. En gång på väg till klinik för en hältutredning glömde jag skyddet. När vi kom fram var hästens svansrot helt uppskrapad. Stackars häst! Hästen visade sig helt frisk och kry i övrigt, men jag fick en reprimand för missen med svansen. Den gången var det verkligen befogat. Jag fick en equiflexlinda att använda för färden tillbaka och stod och lindade när en äldre herre kom fram till mig och synade mitt arbete.

”Du – var försiktig med det där”, sa han. ”Jag gjorde så där när jag inte hade något svansskydd till en häst, med en lika flexibel linda. Det slutade med att hästen fick amputera svansen. Se till att blodet kan flöda under…”.

Behöver jag säga att jag trippelkollade min lindning för att se att bandaget inte vare sig satt för hårt eller för löst så att det skulle trilla av, och att jag körde lite väl fort hem efter det, för att kunna ta bort bandaget igen så snart det var möjligt? Hästen hann inte ens ut ur trailern innan bandaget åkte av….

av

Min version av en bra hästtränare?

Jag fick idag frågan om hur man vet vilken tränare som är duktig och vilken som inte är bra. Det var en svår fråga. Jag skulle dock säga att det finns en mycket viktig sak som skiljer bra från dåliga tränare: konflikthanteringen. Det är lite som min gamla bilskolelärare sa en gång:
dåliga bilförare kör av vägen när de får sladd
Bra bilförare kan häva en sladd
Men
riktigt duktiga bilförare får aldrig sladd.

Här är min version av olika grader av hästtränare:
En dålig tränare skapar konflikter med hästen.
En okej tränare löser konflikter med den häst han arbetar med och får resultat.
En bättre tränare löser problemen dessutom på ett positivt sätt för ryttare och häst.
Men
En ypperlig tränare har inget behov av att lösa konflikter med den häst han tränar, då hans arbete med hästen inte orsakar samarbetssvårigheter eller stress. Han får därför en samarbetsVILLIG, positiv och mentalt stark häst som aktivt arbetar med tränaren. Därmed kan också han få fantastiska resultat – på hästens villkor.

(Med ordvalet konflikt ska här ses som ett mycket vitt begrepp där hästen helt eller delvis av någon anledning, vilken den än må vara, inte vill, kan, törs eller förstår hur den kan samarbeta).