av

Sadeltvång – fysisk eller psykisk?

 

Sadeltvång är ett ord som verkar inbegripa allt mellan himmel och jord som har med svårigheter av sadling att göra. Men, det finns stora skillnader på att ha en häst som har problem med det där med sadling och en häst som faktiskt har vad som borde kallas för sadeltvång. Men oavsett är det alltid lika viktigt att tänka ett steg till för att utröna vad orsaken egenligen är.

Psykiskt

Sadlepanik uppstår av många olika anledningar. Hästen kan ha väldigt dåliga erfarenheter av att ha ryttare på ryggen eller att inridningen helt enkelt inte alls skett på hästens villkor. Om det handlar om dålig inridning känner hästen sig tvingad att ha sadel på, men har inte förstått att den inte är läskig eller farlig. Ett vanligt sätt att sadeltämja en häst på är att någon håller i hästen, eller att den är fastbunden i två rep i en stallgång. Hästens rörelsemöjligheter är starkt begränsade och den kan inte göra så mycket för att undvika sadeln. Det kan ge panikkänslor som inte ges utlopp för och hästen vänjer sig aldrig riktigt vid den där läskiga prylen som ska upp på ryggen. Till slut lägger den sig ner – sista utvägen för att undkomma det farliga.

Lätt att undvika

Egentligen är det vansinnigt lätt att undvika detta och tragiskt att veta att hästar upplever sådan skräck av en enkel sadel. Sensetising är något jag skrivit om tidigare. En människa, en häst i ett grimskaft och en sadelpad eller vojlock är en bra början. Hästen står lös och personen som tränar har grimskaftet i handen. Sadelpaden läggs på och går hästen undan är det okej. Det är bara att öva vidare tills sadelpaden inte är farlig längre. Nästa steg är exakt samma sak med sadel och sedan promenader med sadel på, sedan stigbyglar, sedan… ja ni fattar hoppas jag. Inget tvång. Hästen kan gå undan när den vill. Enklast är det att göra det som ensam människa – då går det inte att stoppa hästen, även om våra instinkter säger stopp….. Och när hästen väl står stilla och avslappnad gör den det för att den är lugn – inte för att den är tvingad.

Ridning eller skada

En häst kan också börja fatta att den blir riden efter det att sadeln läggs på. Det gör de flesta hästar, faktiskt. Dumma är de inte. Om ridningen på något sätt är förknippad med otäcka saker, så blir sadlingen lätt ett elände. Det gäller oavsett om ryttare är så elaka mot hästen, eller bara oförstående, att ridningen blir en plåga, eller om det handlar om att hästen är halt eller har ont av ridning av annan orsak. Det kan helt enkelt vara så att sadeln också är så illa anpassad att den är obehaglig, eller att ryttaren är så obalanserad att hästen tycker det är otrevligt att bära ryttaren. Veterinär, sadelutprovare och en trevlig ridtränare brukar kunna göra susen. Det kan också räcka med att vi blir lite försiktigare med att dra åt sadelgjorden och inte bara hugger tag i den och drar åt som vilken packväskas remmar som helst.

”Äkta” sadeltvång – fysiskt?

Sedan finns det faktiskt hästar som är helt korrekt inridning, älskar att ha ryttare på ryggen, har bra sadlar och som ingen hittar något fel på – som ändå har problem när sadeln läggs på. Jag har en sådan häst. Sadeltvånget har kommit efter en olycka där griffelbenet gick av (i hagen…). I sex års tid – från tre års ålder och fram tills skadan, var sadlingen aldrig några problem. Nu är hon frisk och glad och älskar allt vi hittar på men vill att jag ska ta det ruggigt försiktigt med sadeln och vid upphoppet.  

De första sex åren

Aldrig har någon tvingat denna häst till något – särskilt inte när det gäller sadlar. Hästen har alltid stått lös vid sadling, och då det är jag själv som ridit in hästen och ridit den oavbrutet under dessa sex år vet jag allt som hänt. Hon går till pallen för uppsittning självmant, står stilla vid upphopp på lös tygel och detsamma gäller för sadlingen. Det märks verkligen att hon tycker om att vara med och då hästen i nte är en dressyr- eller hoppestjärna är hon mest ett utmärkt, det allra bästa tänkbara, sällskapet ute, då hon är så mån om sin ryttare som en häst kan vara. Hon ser till att ryttaren alltid är i balans och tar ett enormt ansvar för att resan där uppe på ryggen ska vara behaglig, hur pigg hon än är.

Men även vid sitt treårstest stod hon helt balanserad och stilla och lät mig hoppa upp i ett för henne okänt ridhus – då stod hon på lång tygel. Jag fick faktiskt frågan från en vänligt sinnad person om hon skulle hålla i hästen så jag kom upp. Min kommentar var: ”om hästen inte släpper upp mig frivilligt är det ingen idé att jag rider…”

Efter skada 

Men numera får jag ta det försiktigt. Jag vet inte om det är bukmuskulaturen som är känslig, om det handlar om förkalkning i bröstbenet som vissa veterinärer föreslår, eller om det handlar om en nerv som påverkar alltihopa. ingen hittar något fel i vare sig rygg, ben eller någon annanstans som går att undersöka. Jag vet bara att det inte längre går att slänga på sadeln och hoppa upp från marken som jag kunde förr. Det låter hon mig inte göra.

Älskar att bli riden

Vad jag vet är också att hon fortfarande älskar att bli riden och går fram till pallen själv så jag har lätt att komma upp. Hon tycker det är okej med sadeln när jag tar det försiktigt och att jag hoppar upp från pallen om jag gör det i balans och utan att slarva. Är hon uppvärmd går det lättare och då blir hon inte lika sur. Det är som om det som påverkar beteendet släpper när rygg och muskulatur är uppvärmt. Men det gäller hela tiden att ta sadling och uphopp att ta det steg för steg, alltihopa. Bäst är att flanera bredvid hästen när vi värmer upp, sedan dra åt sadelgjorden och hoppa upp.

Blir sur

Hon panikar inte, hon svimmar inte. Hon blir sur och säger till. Huvet kommer farande, öronen ligger bakåt och hon stirrar på mig. ”Hörrödu”, tycks hon säga, ”var lite försiktig där – va!”. Och det är jag. För i min värld är korrekt inridna hästar också hästar som säger till när något inte stämmer. Gudarna ska veta att denna dam gör just det – säger till. Vad det än gäller, men mest när det gäller sadeln. Men när vi väl komit igång är det lika säkert uppe på ryggen som vanligt, lika ridbart, lika känsligt för vikt, skänkel och avsikt som vanligt. Helt enkelt min häst som jag känner henne och älskar henne för. Just därför är det så olyckligt att sadeltvånget finns.  

Så äkta det finns?

Det är ”äkta” sadeltvång för mig. Det är mycket synd att jag inte hittar någon forskning på det här, för det vore verkligen till hjälp för oss som har en sådan häst! Om det är någon som läser det här och vet råd om vad sadeltvång kan bero på, så är jag tacksam för input!

av

Dispenser från utegångskravet

Flera dispenser från det kommande godkänns i skrivande stund och skrivs ut till ridskolor och insitutioner som inte anser sig kunna fullfölja kravet om hästars dagliga utevistelse. Om detta talas det väldigt lite. Det har tidigare talats desto mer om djur som har haft hundratals hektar att röra sig på, men ”skam” å sägas inte har ligghallar som drogs inför regeringsdomstolen till och med, trots att vetenskapen kunde visa på välmående och hälsosamma djur. Kan ridskolorna göra detsamma?  

Nej, här är det ekonomiska argument som presenteras. Och de håller. Dispenserna delas ut. De dispenser som ges för kravet om utegång, ges åtminstone delvis på ideologisk och välmenande grund. Klart barn och ungdomar ska få tillgång till hästar och ridning – vilket jag absolut inte motsäger mig. Men – är det verkligen havremoppar de ska lära sig av.

Är det inte etter värre att djur som finns med i undervisning om hur djur ska skötas, inte behöver skötas såsom regelverket menar, än att några dyrbara hoppehästar inte får gå ut dagligen? Regeln om allmän daglig utegång är sund och kom senare än många hoppats. Det har trätts länge om detta. Men nu mister den ändå i kraft av dessa dispenser. Och på platser där vi danar nästkommande generations djurhållare  

Dags då istället att skicka in pengar till klubbarna så att de kan bygga och vara på rätt ställe, på rätt sätt, på ett för djuren okej sätt. Var är ni kommuner? Varför är det så svårt att satsa på tjejsporter? Eller sponsorer för den delen. Varför lyser ni emd er frånvaro??? Vi är köpstarka människor, vi ryttare! Vi jobbar hårt för att försörja vår hobby.  Så kan vi bygga nästa generations djurideologi på djur utan bur och lära dem skillnaden mellan parkerade bilar och levande varelser. Det vore en bra början.

av

Det svåra i att göra rätt!

 

Johan Beck Friis, veterinär tillika informationschef på Veterinärförbundet gick idag ut med en debattartikel angående de nackdelar som finns förenade med Krav-kraven för djurhållare. Många av reglerna är sunda och förankrade i en djup kunskap om vad djur behöver för att må bra. Andra regler är inte lika lyckade, utan leder till brister som är helt onödiga.

Debattartikeln hittar du här:  Expressen

Bristerna, menar Johan, beror på att dessa regler är ideologistyrda snarare än vetenskapligt underbyggda. Det är intressant att se detta debattinlägg och jag hoppas personligen att det bara är början.

FÖr som det är, så är inte regelverk så uppenbara som vi kan tro. Det finns alltid en å ena sidan, och en å andra sidan, det vill säga minst två perspektiv för samma fenomen. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg om avmaskningen, är det å ena sidan ypperligt att vi försöker skärpa doseringen av avmaskningsmedel så att vi slipper resistenta maskar. Å andra sidan kan ett för tungt och krångligt (och dyrt) regelverk leda till att djur blir sjuka på kuppen. I Johans debattartikel, påvisas samma fenomen i Krav-uppfödningens spår.  

Det är svårt att göra rätt. Hur vi än vrider oss känns det ibland som det finns nackdelar. Just därför måste vi också kunna skilja på ideologi och vetenskap, och orka se vilka nackdelar som det ena för med sig. Om inte, blir det bara djuren som lider. Det kan inte vara meningen med regelverket. Vana och tro blir lätt till en gällande norm, oavsett hur bra eller dåligt det än är.

av

Inlärda förväntningar – problem och möjlighet

Så blev det tvärstopp innan ekipaget kom till huset. Den här gången också. Ryttaren klämmer och trycker på sin häst, som backar undan. Smackningarna kommer som ett brev på posten, ryttaren lutar sig framåt. Tvingas kanske använda spöt för att komma förbi. Hästen blir rörig, ryttaren sur. Varje gång samma sak. Ända tills den dag hästen kommer med en annan ryttare, som inte förstår det där med att huset är livsfarligt. Då går hästen rakt förbi i stilla lunk.

Tio minuter innan ekipaget kommer till galoppsträckan är hästen så på tårna att den är svår att hålla. Ryttaren lutar sig framåt, spänner kroppen, tar till sig tyglarna. När galoppsträckan börjar bli nära taktar hästen, kanske till och med galopperar på snedden. Sedan är det bara fullt ös full fart framåt, tills dess att galoppsträckan tagit slut. Ända tills den dag, en ny person sitter på hästen. När hästen ökar farten på samma ställe, vid samma punkt, ungefär tio minuter innan galoppsträckan, gör ryttaren ingenting. Jaha – blev det mer skritt nu? Okej…… Och hästen knallar framåt utan att dra iväg. Eller så kortar den nya ryttaren tygeln för att hon eller han inte vet vad som är felet och försöker stanna, och kan inte hantera hästen. Så hon flyger av…..

En häst vägrar att följa med sin ryttare till ridbanan. Den vänder, stannar och trilskas. För varje dag blir det lite sämre och till slut får ryttaren ta med sig ett spö för att komma till ridbanan. Då går hästen….

Det här är bara några av de scenarion jag ser emellanåt. Förväntningar på vad som ska hända, som också blir till realitet. Tråkiga förväntningar, förväntningar både hästar och folk klarar sig mer än bra utan. Vid varje ridpass och efter varje ridpass är det viktigt att analysera – vad är det vi ger hästen för förväntningar. Egentligen? Förväntningar är något som lärs in – av oss.

Muppiga hästar?

I de här lägena har jag nog en gång för mycket fått höra att hästar testar, försöker undkomma arbete, bara trilskas och är eländiga. En propp är vad de borde få……. Allt kanske ligger i betraktarens öga. För jag ser något helt annat….. Så här ser jag det:

Vad händer?
Vid mitt första exempel har hästen lärt sig att huset betyder att de vad de än gör kommer de att bli osams med ryttaren. Huset betyder egentligen – nä nu blir det trassel med ryttaren, nu börjar vi bråka. Hjälp! Inte konstigt att hästen blir rädd och orolig.

Vid det andra exmplet skapas förväntningar om ett lika tråkigt kaos, som förstärks genom ryttaren spända sits och korta tyglar. Ryttaren säger egentligen – laddda, ladda, ladda! Dessa förväntningar är verkligen inte bra. Hästen får ingen positiv energi, utan stressar. I sin tur stressar hästen människan. Men det förstår förstås inte hästen, som bara känner den hårda handen och sitsen som samtidigt ropar – framåt!

Det tredje exemplet är ett tydligt nej från hästen. Den vet att något tråkigt kommer hända på vägen, eller på banan. Det är det den har lärt sig. Och genom att tvinga den framåt, får också hästen helt rätt…. För varje korrigering som är negativ för hästen får den givetvis helt rätt: att gå mot ridbana eller ridhus innebär en kamp med en person. Möjligtvis känner den sig heller inte trygg med personen den går med, utan försöker vända mot tryggheten, vare sig det är stallet eller om det är hagen och kompisarna.

Hur det började, vem som började och hur den ska stoppa eländet, det vet förstås inte den häst som börjar stoppa. Den försöker bara undkomma ett garanterat kommande obehag eller den otrygga tillvaron ensam. Skulle inte vi göra likadant? Kanske har en brysk ryttare ridit på hästen, kanske har hästen ont i ryggen och därför inte vill ha någon där uppe? Kanske har ungar skrikit och blivit rädda ute i skogen och hästen har inte klarat av situationen?

Inlärda förväntningar
Vi har i alla desa lägen lärt hästen att det kommer otrevligheter! Och genom vårt agerande ger vi dem rätt. Det blir ju otrevligt! Inte konstigt då att hästar trilskas med oss. Det är snarare ett under att de är så förbenat snälla. För de tar det där, och kommer oftast till oss i hagen i alla fall, låter oss sadla och följer med oss ut. Även om vi trasslar till tillvaron så dant för dem ibland.

Psykologi
Ridning och hästhantering är ren psykologi. Vi lär hästarna väldigt mycket som vi inte vet att vi lär dem. Vi tror att de gör mängder med saker för att det är ”så dessa hästar är” – bångstyriga, oroliga, trilskandes eller kaxiga. Vi kan fortsätta bråka med hästarna, och få dem att ”foga sig” om vi vill. Till slut kommer de flesta hästar att med tillräcklig kraft från en människa att ”ge sig”. Farligt nära ”learned helplessness” när vi tänker på det, inte sant? De vet att de inte kan undkomma det som de fruktat, så det låter det ske.

Se på olika sätt

Vi kan också se att nästan alla de här konstigheterna händer för att vi lär dem det. Om vi förstår det här, kan vi också skapa roliga förväntningar. Det ger oss ett val. För vi kan planera, vi kan bestämma oss för att det inte är fogade hästar vi vill ha. Istället kan vi nyttja hästens förmåga att komma ihåg förväntningar. Vi kan fundera noga på vad det är för förväntningar som finns där uppe i hästens huvud i olika situationer. Vad har vi lärt in, och är hästen frisk? Sedan kan vi ge dem positiva förväntningar. Ja, det är faktiskt lika lätt egentligen.

Vårt ansvar

Ansvaret ligger på oss. Vill vi ha med oss hästen till ribanan ska vi också se till att tillvaron där blir trevlig, behaglig och givande. Det kommer den ju ihåg, och ser kanske till och med fram emot att följa med nästa gång? Eller till ridhuset, eller ute i skog och mark, eller i transporten. Veterinären är det värre med kanske, men det går det också. Med ett självklart lugn och en stadig hand kan den mest nervöse häst låta sig undersökas och i alla fall inte uppleva besöket som något fruktansvärt. 

Fantasi

Det enda som behövs är lite fantasi, lite tänka-efter-före, lite ork att analysera läget, och en syn på hästen om att den faktiskt är en samarbetande varelse i grunden. Inget muppigt monster som försöker äta upp en och ta herraväldet så snart den får chansen. Till det måste vi också lägga vårt enorma inflytande på hästen. Det vi uttrycker med vår kropp och det vi gör mot hästen, påverkar mycket mer än vi någonsin förstår.

av

Kolik kopplat till maskförekomst

För ett antal år sedan hade jag ett märkligt kolikfall hos en inackorderad häst. Det kom och gick och kom och gick. Blev aldrig riktigt illa, men heller inte bra. I ett dygn skickades distriktsveterinären fram och tillbaka och var lika tveksam till förloppet som jag och ägaren till hästen.

Till slut gav vi upp. Vid halv sex på morgonen lastade vi en slutkörd och grinig häst, lika tjuriga och trötta vi. Vi åkte till Ultuna där de genomförde mängder med olika undersökningar. De kom inte fram till något vettigt heller, förutom att det enda de kunde peka på var att frånvaro av avmaskning kunde ha med saken och göra. Det visade sig nämligen att denna häst, som spenderat sommaren på annat ställe, inte avmaskats innan hösten kom. 

Ägaren fick ett recept med ungefär varenda avmaskningsfabrikat som då fanns på marknaden. Och det tryckte vi i hästen. Sedan dess är den mig veterligen frisk, och lever och mår gott än idag, många år senare.

När diskussionerna kom upp angående träckprov och receptkrav på avmaskningsmedel skrev jag i några diskussionsinlägg om faran i att göra det FÖR krångligt för folk att avmaska också. Det kan leda till kolik, skrev jag. Men det var då ingen som trodde på. Inte då, sådant är bara trams, skrev många. Men om de hästarna inte blir sjuka av masken – varför bry sig om masken över huvud taget då? tänkte jag….

Men så fick jag då rätt till slut i alla fall. I en italiensk studie visar det sig att bandmask visst kan orsaka kolik. Länken finns nedan till en artikel där studien presenteras närmare. Så mina farhågor fortsätter faktiskt. Det är så svårt, dyrt och komplicerat att avmaska att det kan vara en fara för hästarna om avmaskningen sker i för liten skala.

Det är givet att man inte heller ska överdosera och få resistent mask. Det är ju panikartat om det blir så. Men det blir ju ingen skillnad om hästarna blir sjuka för att de inte avmaskas alls, oavsett om maskarna är resistenta eller om de finns för att inte avmaskning sker regelbundet lär hästen bli sjuk i vilket fall som helst.  

I det här fallet tror jag verkligen att det är läkemedelsbolag och allmänna reklamationer som varit till fara för att få resistens. Jag har aldrig avmaskat tidigare enligt rekommendation, vilket var om jag minns rätt var sjätte vecka sommartid, november och februari. Men många har ju gjort det för att det stått så i rekommendationer – från läkemedelsföretag och på apoteket. Om detta var alldeles för mycket – varför då lägga på kostnad, besvär och elände på kunden istället för att utverka bättre och sundare rekommendationer???

Vettiga och planenliga avmaskningar i förebyggande syfte måste vara av stor vikt ur djurskyddssynpunkt. Inte bara förbud och problem, och dålig upplysning om när det är värt att ta träckprov och hur en avmaskningsplan kan byggas upp och när avmaskning är effektiv att genomföra.

Här är den studie jag talade om.

av

Olika barn leka bäst – om stoet själv får välja

Hittade en så underbar liten studie om vilken hingst ett sto skulle välja om hon fick avgöra saken själv. För det är det hon som gör, om hon får chansen det vill säga.

Studien gick ut på att ston fick välja en hingst utifrån ett antal möjliga. Hon skaffade sig snart sin egen favorit. Det räckte med doften för att avgöra vem som var ”snyggast” i stoets ”ögon”. Och det var inte så svårt att klura ut för forskarna vilken hingst som stoet skulle välja. Stona valde nämligen genomgående hingstar som var så olika dem själva på det genetiska planet som möjligt.

Med andra ord – linjeavel (typ inavel med finare namn) ligger inte i naturen, eller i generna. Det kanske inte var någon som trodde det heller, men det är fascinerande att se att naturen i vissa fall inte heller tror på slumpen. I stoets egenskaper finns en önskan om att hitta en karl som är olik henne själv, och det är den hon föredrar. Det leder till hållbar utveckling. Med en bred uppsättning gener fungerar det bäst. I alla fall om naturen – och stoet, själva får välja.

Studien genomfördes i Schweiz.  

En utförligare artikel om studien och de som utförde den kan du läsa om här

av

Besök till självvalda sjusovare

Sommaren är härlig. Hästarna lever i sommarhagar fyllda med goda växter, bete som till en början i alla fall aldrig verkar ta slut. Varje morgon går jag min morgonpromenad för att se att allt är väl, att benen inte är såriga, att betten från insekterna inte stör, att vatten finns och att saltstenen är som den ska. Varje morgon brukar också min fjording Knasen komma och möta mig för hälsning. Efter kommer de andra. Det är numera han som är vaktansvarig nummer ett i hingsthagen. Jag kliar alla som vill och vi har en mysstund hästarna och jag.

Men ibland kommer jag en tid då allt är så stilla som det kan vara. I morse var en sådan dag. Gamle Daniel San vakade över en sovande flock. De tre andra låg ner, mer eller mindre helt utslagna. Jag närmade mig med försiktighet. Vem vill väcka den som sover? Inte jag i alla fall. Kände att jag störde något viktigt, något rofyllt. Men jag ville heller inte överraska.

Så jag kom knallande lugnt och stilla. De tittade upp. Men var lika lugna för det. Såsom de tänkte:
– Jasså, är det bara hon…..
De låg kvar och jag gick till slut fram och hälsade på var och en. Lite kel, lite koll att allt var okej.

Fortfarande ingen som rörde sig.

Det är efter mina hälsningar till hästarna som bilden på toppen av denna sida är tagen. Jag ser det som en komplimang att de ligger kvar.

Jag skulle för allt i världen inte träna in att lägga en häst ner om jag inte absolut måste (och varför skulle jag det?). Det är en position så utsatt den kan vara för en häst. Med benen vikta under sig kan den inte göra det den vill göra om något händer – springa iväg – ett val jag alltid vill kunna ge till en häst om den så behöver (för när en häst vet att den har det valet brukar leda till att den inte behöver det. Bara vetskapen är god nog…).

Men att få äran att gå och kela med en häst som ligger ner naturligt. Att den inte reser sig när jag kommer. Det ser jag som en indikation å att den relation jag har till mina hästar inte stressar, inte upprör och inte ger negativa känslor – som leder till en vilja att kunna ta till flykten. Min ankomst betyder inte att det händer något tråkigt, eller kravfyllt eller pressat. Det är okej att jag är där och att jag finns nära dem. Jag är accepterad som jag är och i det jag gör. Jag är en del av deras dagliga tillvaro, och något som de känner att de med ro kan leva med.

Så jag tar det som den komplimang det verkligen är, och stör så lite som möjligt. Sedan går jag nöjd därifrån. Kvar ligger hästarna och tittar.

I kväll var jag ute igen. Det mullrade i marken när jag visslade. Jag visslar alltid när jag kommer, eftersom de har svårt att se när jag anländer då jag kommer ur skogsbrynet i mörkret. Mullret kom från fyra starka och kraftfulla hästar i full galopp. De kom mot mig. De ville ha kli och kel, uppmärksamhet och synas och märkas. Inte lika trötta nu, utan pigga som små piggelinisar. Men känslan var detsamma.
– Är det du??? Tjena hej hej! Kul att ses!
De såg nästan besvikna ut när jag gick, hade kivats lite om vem som skulle stå närmast.
Livet på en pinne är en relation till en häst. Eller flera……

av

Audell höjer rösten mot spö i travet

Det har från tid till annan diskuterats huruvida spöt ska tillåtas i travsporten. Det har skett av många aktörer, inte minst av ett TV-bolag som gått ut och kikat på det där med bruk av elström för att få hästar att springa och bruket av spö. Frågan har rört många, både som är för och emot.

Enligt vissa är inte ett övervåld något som genererar pengar, eftersom hästen enligt en del inte springer fortare än den kan ändå. Skarpa slag från spöet är således overksamt, liksom elstötar. Jag säger helt tvärtom. Visst får vi en häst att springa benen av sig genom att tillfoga den smärta om den inte gör det. Ibland kan vi se likheter mellan en häst och en människa. Om jag till exempel, får en elstöt som jag enbart kommer ifrån genom att springa, lär jag springa som in i hoppsan. Vad gör då ett flyktdjur? Detsamma gäller spöt. Om någon spöar mig, lär jag springa undan. Vad gör då ett flyktdjur som en häst? Svaret är givet – visst går det att öka farten med spö och ström. Vad annars använder vissa det till?

Glädjande nog ställer sig nu banveterinär och hästveterinär Lars Audell upp på hästarnas sida, i en artikel i SVD. Tack Audell! Han är nu den andre veterinären inom travet som lyfter frågan till allmän debatt, inte enbart en intern. I travet finns mängder med pengar i omlopp – att fångas upp av den som vinner och har framfötterna på rätt ställe. Det gäller att inte premiera dem som slår, till nackdel för dem som är schyssta. Så går det till idag, enligt Audell, eftersom straffen är så erbarmerligt låga. En vinst är mycket mer värd än det futtiga belopp som behöver betalas för överbruk av spöt.

När jag funderade på detta kom jag också fram till att bruket av konstigheter faktiskt premieras lite varstans inom hästsporten. Travet är inte unikt på något sätt. Men det är då ingen som vågar ta tag i. Pengar och ära sätts före schysst hantering och hästens väl.

Metoder som ger vinst ses av många som ”bra”, medan metoder som tar lång tid, är hästvänliga och inte genererar lika snabba vinster anses som dåliga. De som vänt tävlingstillvaron ryggen för att de kanske inte ställer upp på de aviga villkoren, och som har åsikter om vart sporterna är på väg egentligen, tas inte på allvar. Dessas röster räknas inte när debatten kommer igång. Lustiga kommentarer som ”om du inte kan skapa resultaten själv, så vet du inte vad du talar om”, dyker ofta upp i diskussionsforumen som finns angående etik och hästsport, när någon inte tycker att en metod är särskilt djurvänlig. Men det betyder verkligen inte att dessa personer är sämre med häst, enbart för att de inte vinner på banorna. Kanske är det precis tvärt om?

För sådana argument stärker väl egentligen enbart Audells åsikt – att det åtminstone i hans område travet, faktiskt är lönt att fuska och utnyttja, inte nyttja, hästens förmågor. Då ökar chansen att vinna storkovan. Det är ju precis det som gör det så skrämmande, och så svårt att stoppa. Därför är det tacksamt när en veterinär yttrar sig i frågan, som ser sin sport på nära håll, dagligen i sitt arbete som banveterinär.

Audells svar på tävlingsdeltagares oförmåga att hålla sitt spö i schack och bruka det på ett konstruktivt, för hästen icke smärtsamt sätt, är lika enkel som effektiv. Ta bort det helt. Funkar i Norge. Varför inte här?

av

Kyras Matador – en tung dröm!

Aj då! Här skriver jag om mina favorithästar under de år som jag vandrat på jordskorpan och skriver om hoppehästar. Jag som är dressyrkärring, eller var, eller hur det nu är. Några idoler bland fyrbeningarna torde jag ju ha haft där med.

Men det har inte funnits så många dressyrhästar som jag verkligen fallit för. Jo – två faktiskt. Den ena är Balkenhols Goldstern. Den andra är Kyras fantastiska svarta drömhäst, född 1979. Kyra Kyrklund blev känd i dressyrvärlden tack vare sitt danska varmblod Matador II, den stora svarta hästen som dansade på banan med sin ryttare och blev ofta slagen enbart av Rembrandt, på den tiden helt oslagbar. I OS kom hon femma med Matador och tog silver i VM i Stockholm 1990, då hon också passade på att parkera i svenska hjärtan och toppade sedan det med att vinna Volvo World Cup året efter. Videon här är själva ritten.

Vilken nordisk ryttare kan skryta med sådant? Hästen, sedan, var i en klass för sig. En maffig dansare, med knoppar på vardera sida av den tjocka halsen och med buslugg. Charmigt, elegant och vackert. My cup of tea (även om det finns massor jag idag skulle tänkt annorlunda så var han verkligen en förebild under slutet av åttiotalet och faktiskt än idag)!

av

Jappeloup – den lilla hästen med det stora modiga hjärtat

Min allra första verkliga idol vad gäller hästar var nog ändå Jappeloup, den svarta modiga hästen som tog sig an hinder som var större än livet självt. Han var inte någon stor häst i fysiken, utan ganska liten och oansenlig figur vid första anblicken om man då inte såg hans otroliga karisma. Det var nog det som var så mäktigt. För denna oansenliga häst hoppade allt, och kom även att ta OS-guld 1988 samt VM 1990 under lotsning av fransmannen Pierre Durand. Han regerade till och med över Milton the Great Grey, då han vann avgörande segrar i Europa- och Världsmästerskapen över Milton.

Det underliga med Jappeloup och som gjorde framgångssagan än större var också den förunderliga stammen och den helt galna historien om hur det kom sig att Jappeloup över huvud taget befann sig på en hoppbana. Till att börja med var hästen liten. Han var inte högre än 1,58 och med tanke på storleken på hindren på ett OS var det i minsta laget. Idag vet vi att små hästar kan ge sig in i leken, och vi har faktiskt en svensk EM-medaljör i Mynta som också mäter samma höjd /(1,58?).

Storyn började år 1979 när en av grannarna till Pierre Durand fick problem med sin lilla fyraårigavalack som var Celle Francaise till rasen (de är faktiskt korsningar travarblod och fullblod och Jappeloups far var travare). Korsningen hade aldrig tidigare varit intressant för hoppning tidigare. Travare kan ju inte hoppa – eller?

Nåväl. Grannen kontaktade Pierre för att få hjälp med grundarbetet för att få ordning på den och få den ordentligt inridning. Pierre, tackade först nej. Hästen var på tok för liten. Det var nära att storyn slutade där, men tack vare en envis ägare blev historiebeskrivningen en helt annatn. För ett år senare kom Pierre att ta emot hästen, efter att ha sett den hoppa. Tekniken var väl sisådär, men hästen hade uppenbart skoop och inte minst ett modigt hjärta.

Vi kan ana Pierres förvåning när han tog sig an det första hindret sittandes på hästen. Hästen hoppade nämligen under hela sin karriär som en veritabel gummiboll, liten som han var. Det hoppet kom att bli en resa rakt in i legendernas värld. För Jappeloup, den lille hästen med det stora hjärtat har nu fått pryda den olympiska parken utanför det olympiska museet. Kanske för att Jappeloup representerade det faktum att allt kan vara möjligt? Jag vill i alla fall tro det, för det var därför som jag älskade denna häst som ung.

Men den internationella karriären hade ändå kunnat starta bättre. När Jappeloup blev uttagen till Nationstävlingarna under 1984 slutade det hela med att Pierre fick tugga gräs medans hästen smet iväg från banan. De fick båda hård kritik, men modet hos dem båda var större än nederlaget.

Deras viljor var starka, men de var tvungna att samarbeta bättre. Så Pierre tränade och tränade. När de väl hittat varandra, blev de oslagbara som team. Och kanske var det inte alltid så vackert att se dessa herrar kasta sig över hinder större än dem själva, men det är inte det sporten handlar om. Det handlar om modet, om viljan och jävlaranamman. Den fantastiska karriären varade fram till hästens död år 1991 då det stora hjärtat slutade slå. För oss som var unga under åttiotalet klappar hjärtat för honom än. Han var en av de verkligt stora genom tiderna.

Jappeloup var bara den första i raden av fantastiska Selle Francaishästar – I Love You och Baloubet är ett par till bland många. Det har visat sig att snabbheten i fötterna och hoppförmågan hos fullbloden kombinerat med den mentala styrkan och viljan samt modet hos travaren är en perfekt kombination för hoppning. Däremot ska vi inte tro att sådana hästar blir lättarbetade. Det kan vi se på alla dessa hästar – de har en stark egen vilja.

Mer läsning:
Olympic Organization
Jappeloups stam

Pierre Durand fick sitt livs genombrott tack vare Jappeloup. Än idag heter hans hemsida www.jappeloup.com. Troligen vet han liksom jag att en sådan häst glömmer man aldrig.