av

Därför tar vi bort hästen

Hittade den här på Agria. Det är deras statistik över sina försäkringsutfall.

  1. Abort 21,3
  2. Infekt, infl förändringar, flera (ospec) leder 20,8
  3. Symtom från rörelseapparaten 19,5
  4. Förlossningsfång (drabbar hovar)17,7
  5. Artros i hasens glidleder/spatt 15,0
  6. Hältutredning 14,7
  7. Kolik 13,8
  8. Akut serös kotledsartrit/kotledsinflammation 9,4
  9. Kronisk fång (>6v) 7,6
  10. Trafikskada 7,1
  11. Död utan säker diagnos 6,9
  12. Kvickdrag (luftvägssjukdom, COPD) 6,6
  13. Kroniska inflammationstillstånd i karpalled 4,6
  14. Ospecificerad sårskada i huden 4,5
  15. Symtom på sjukdom utan fastställd orsak, hela djuret 4,3
  16. Strålbenshälta 3,9
  17. Slinger 3,5
  18. Kronisk bronkit 3,5
  19. Intilliggande överridande tornutskott (kissing spines) 3,1
  20. Fraktur i skankbenet 3,1
  21. Kroniska inflammationstillstånd, flera (ospec) leder 2,9
  22. Kotbensfraktur 2,7
  23. Fraktur i framben 2,6
  24. Fraktur i bäcken 2,2
  25. Död 2,0
  26. Kroniska inflammationstillstånd i knäled 2,0
  27. För tidigt födda/svaga 1,7
  28. Kroniska inflammationstillstånd i kotled 1,6
  29. Hovbroskförbening 1,3
  30. Kroniska inflammationstillstånd i hovled 0,2

Hur många av dessa beror på vår ridning? Hur många av dessa beror på den miljö och de rutiner som finns i hästens liv?

Hur mycket är kvar?

Det finns mycket att göra för att förbättra hästens liv och livslängd…

av

Föl är guds gåva

Sitter fortfarande och väntar på mitt efterlängtade föl. Det har gått över tiden, men det fantastiska livet gör som det vill. Hon (det SKA bli en hon) är efterlängtad och för henne kommer det att bli ett gott liv. Det är min uppgift och mitt löfte att se till att det blir så och det tänker jag hålla. Nej – jag är inte en person som kan sälja en häst hur som helst…. För mig är ett föl ett makalöst under! Allt liv är och det är värt att respekteras och vördas. Vilket enormt ansvar det är, att styra över någons liv. Det är min syn…. och vissa andras – men inte allas…

Det här ramlade in i min brevlåda när jag vakade häromnatten. Stora tunga tårar faller för de föl som inte har någon som månar om dem. Och vet ni vad – det gäller även andra knattar – alla knattar – människobarn, kalvar, björnungar och annat – som behöver sin mor men inte får ha dem kvar för att människor visar upp sitt grymma ansikte. Dags att göra en insats för världens framtid? Join the cause .

av

Smärta orsak till aggression

Mina favoritforskare i Rennes har varit i farten igen. Den här gången har de undersökt hur hästar som har kronisk smärta beter sig mot oss människor. Och det är inte några konstiga resultat de kommer fram till, egentligen. Men det kanske får oss människor att tänka till lite extra innan vi blir arga på en häst som är aggressiv mot oss? Jag hoppas det, för det finns ALLTID en orsak till att hästar inte är trevliga mot oss – och i väldigt många fall kan de helt enkelt vara att de har ont.

Många hästar har ont. I studien som jag refererar till här, kände nästan tre av fyra hästar av smärta. Hästarna hade valts ut slumpvis på tre olika ställen i Frankrike. Det är en stor siffra, och det är inte otroligt att detta inte är en slump i sig. Av de hästar som hade smärta i ryggen, var det också många som var aggressiva mot oss människor. Mer än tre av fyra hästar som hade ont var aggressiva eller negativt inställda till oss människor. Det finns alltså en extremt stor grund i grundtesen att ALLTID kolla upp hästen innan hästen anses vara ”dum”. Ändå är det alltför ofta vi människor  konstaterar att hästen är dum och behöver veta hut. Vad bra det blir om vi börjar slå, rya och ”korrigera” en häst för att den försöker säga oss något – eller? Utsätter vi den då istället inte bara för mer smärta, och visar upp vår minst sympatiska och empatiska sida, när vi väljer att straffa hästen för att den har ont. Hemska tanke…..

Jag vet hur jag känner mig när jag har ont. Studien från Rennes visar kanske, att vi vad gäller smärta är ganska lika, vi hästar och oss. Det påminner mig om Lars Deckemans hemsida. Han är en av de större hästadvokaterna i landet och ser trenden om att vi alltför ofta försöker få hästarna utdömda för psykiska fel, när orsaken egentligen är fysisk. Han har ett exempel som han tar upp på hemsidan, där de med alla medel försökt få ordning på en hingst. Hästen kastade av ryttaren och inget fel hittades av veterinär. Men trots korrigeringar och ridning av de främsta var hästen lika hemsk. Till slut avlivades den. Som tur var obducerades den. Det visade sig att hästens ryggrad var helt vriden! Vad kul den hästens liv måste ha varit! Mer om fallet kan du läsa här, på hans egen hemsida. 

Utförligare redovisning av Rennes-forskarnas resultat hittar du på The Horse.

av

Att bli med föl – hux flux!

Idag är första dagen för Lady D här hemma. Det var nästan två år sedan hon såg sin box, men nog var det en blick av igenkännande! Från oss båda. Ärligt talat hade jag glömt bort hur snygg hon är! Vilken trav denna donna besitter, vilken femininitet och vilken grace. Hennes namn klär henne. I magen har hon med sig ett föl. Vad det blir vet vi ju inte än, men det väntas i mitten av maj och det verkar som om båda mår prima!

Det var inte tänkt att Lady D skulle se oss på ett tag än. Fölet var ämnat för en annan, men ibland tar livet underliga vägar och då är det bara att anpassa sig. Jag är enormt glad över hur väl hon är omhändertagen och har full förståelse för att det blivit som det blivit. Så nu är hon här, med buller och bång. Bokstavligen. Det är en dam med humör och vilja, och med glimten i ögat. Och jag, jag har blivit blivande moster helt plötsligt. Det är bara att rigga kameran och sätta sig på vakt. Man vet aldrig med stona. Det är alltid lika spännande med väntan, det är alltid lika otroligt när det väl händer – när fölet ser dagens (eller nattens…) ljus och tar sina allra första steg.

Fölet kommer att bli efter welshhingsten Cui Christian RWM 48. Han mäter 114 cm över havet, så det blir ingen stor krabat som kommer dyka upp. Just nu går fölis under namnet Decimalen, men vad det blir får vi se. Lite kul med namnen faktiskt. Hingstnamnet får mig att tänka på Kung Christian, och Lady D var ju kunglig. Något att spinna vidare på, helt klart! Och vad framtiden har i sitt sköte för dem båda, det återstår att se. Att det blir något storslaget och fantastiskt är ju inte omöjligt……Med tanke på hur Lady D:s första föl är….

Mer om Cui Christian, eller Crille som han kallas, kan du hitta här.

av

Med Perry Woods ord i tankarna

…och i färskt minne finns det mycket att fundera över. I torsdags och i fredags fick jag äran att rida för denna kompetenta, roliga och mycket pedagogiska tränare. Jag fick till och med en ”bonusritt”, på en häst jag aldrig suttit på förut. Det finns sagolikt mycket att berätta egentligen, från dessa två dagar, men det är några saker som sätter sig mer i mitt sinne än andra.

Den allra första saken som verkligen blev uppenbar för oss alla som hade glädjen att vara på plats är:

– det är de små detaljerna som gör det!

Det andra är vilken enorm betydelse sitsen har för hästarnas förmåga att göra det vi ber om. Och att det är känsla och timing som gäller.

Själv har jag också upplevt det otroliga att få rida för en tränare som har en förmåga att få en att tappa tid och rum, att känna här och nu och vara ett med hästen – även med storm i håret och ett tjugotal kunniga hästmänniskor som tittar på varje lilla grej jag gör.  Även om jag inte ridit för Perry förut kände jag direkt att jag VÅGADE rida, att det inte kunde bli ”fel”, utan att det var tillåtet att göra, känna och lära. Vilken pedagog! Med en sådan tränare är faktiskt ridning KUL! Särskilt som han lockar till skratt, utan att få en att tappa fokus på uppgiften. Med solsken i blick red vi alla som vi aldrig gjort förr.

Perry Wood har verkligen en filosofi som jag köper. Han är ödmjuk, rolig och har en enorm respekt för människor och djur. Han hittar vägarna framåt, där både häst och ryttare får känna att de är duktiga. Övningarna är väl avvägda för de behov som finns just då, och genom att använda sig av figurer och mönster och rida i balans ges hästarna chansen att verkligen göra sitt bästa. Ryttarna med för den delen. Det är en bra grund för att samarbeta vidare – när båda har roligt är himlen gränsen för vad som är möjligt.  

Nu är standarden satt för våren, inspirationen inpräntad i huvudet och sinnet fullt med – det där ska jag prova – och AHA!!!!!!!! Aha-upplevelser är viktiga ting – de är också beroendeframkallande. Leken är tillbaka i min älskade sport. Det var tio år sedan jag verkligen kände glädje över att rida dressyr. Under senare år har dressyrpassen varit ganska så sporadiska, kan jag säga – verkligen utan att överdriva. Det har gått lång tid mellan passen ibland. Men nu är inspirationen tillbaks igen – till min stora lycka. Tack Perry, för ett par fantastiska dagar!

Tack också alla som var där och inte minst för min fantastiska häst Tamara. Tammy är egentligen en hoppetjej och har fyllt tjugo år. Det var inte henne jag tänkte ha, men det blev så i alla fall. Vi är sällan på banan ihop, men hon visste precis att det var hon som skulle stå för fiolerna på morgonen inför första passet. Hon kom rakt till grinden, såsom hon sade – nu kör vi! Och det gjorde hon med besked – vilken dressyrtjej min lilla hoppedam är ändå! Tack, för att du finns Tammy, och för att du lär mig så otroligt mycket om ödmjukhet och harmoni!

Nu är det ut i vårsolen som gäller. Ett högdräktigt sto, Lady D, är på ingång. Så kan det bli. Det ska bli en upplevelse det med! Vad härligt det är i hästlivet ibland!

av

Hästar är bra kloka….

Det ifrågasätts ibland om hästar är särskilt intelligenta. Jag vet inte det jag. Det beror nog helt och hållet på ur vilket perspektiv vi jämför. De är ganska korkade ibland när det kommer till att vara intelligent ur människans perspektiv. De är dåliga på att planera, räkna och har väldans svårt att fatta vissa, faktiskt enkla, saker. Som det där med att de borde hålla igen med maten när de är för tjocka till exempel. Eller det där med att ett välstädat stall är ett trevligt stall. Sedan är de vansinnigt dåliga på texter. De kan inte läsa alls, faktiskt. Det gör att de inte kan ta till sig den enklaste kunskap textledes, inte ens från alla de kloka hästböcker som finns. Det är dumt, för det hade underlättat väldans. Inte heller förstår de sig på djurskyddslagens paragrafer eller har möjlighet att ta del av vad som händer deras artfränder runt om i världen. Så ur människans synvinkel är de kanske osedvanligt korkade.

De är dock väldigt intelligenta när det kommer till att vara just hästar. De förstår bättre hur det är att vara häst än vad vi någonsin kommer att göra, hur mycket vi än försöker. Vi kan använda hela vår kreativa fantasi och hela vår hjärnkapacitet, empati och känsla utan att för den skull komma ens nära. Bara dne enkla saken att vi inte har ögonen på samma ställe får samma bild av världen gör att det är omöjligt. Fascinerande, när vi tänker på det. Hur ser de på världen egentligen?

En annan sak som jag vet, är att de är mycket duktiga på att förstå intentioner och situationer. De vet när det är allvar, de vet när det är lek. De kan, om de har god kontakt med oss tvåbeningar, lätt avgöra hur de ska bete sig och vad de kan göra. Många hästar reagerar helt olika på olika typer av ryttare, för att bara nämna vid ett tillfälle. När jag rider min gammelman Alex kan han vara riktigt, riktigt, busig. Han kan hoppa och fara lite och har livet uppe i sig. Han vet vad jag pallar. Han brukar inte heller ställa sig och äta mat precis, för det vet han att jag inte tycker om. När en nybörjare däremot kommer, som tror hon eller han vet, brukar han i lugn mak gå iväg för att ställa sig och beta – vad de än gör. Det bryr han sig inte så mycket om. Men det mest otroliga är vad som händer när en person med särskilda behov rider.

Jag minns en gång när gamle Alex, som inte var så gammal då som han är idag, var ute på en sväng med en söt tjej med särskilda behov. Jag och Alex, ryttaren och den personliga assistenten var ute på en mysig promenad. Alex lunkade på i stilla mak, och tittade både till höger och vänster för att se om det fanns något gott att äta vid vägkanten. Det gjorde det så jag fick hålla lite koll på honom så han inte stannade och åt. När vi kommit längst bort på vår planerade lilla tur får vår kära lilla ryttare ett epileptiskt anfall. Det är en otäck upplevelse när någon sitter på en häst, inte minst när du är ute i skog och mark. Den personliga assistenten och jag fick stå på var sin sida av stora Alex och försöka hjälpa ryttaren att hålla balansen. Som tur var, var inte anfallet vare sig stort eller långvarigt.

Enda sättet att ta sig hem när flickan väl kom till sans igen, trött och omskakad, var att leda hästen tillbaka. Ryttaren orkade inte gå själv, men var också så trött att hon hade svårt med balansen på en hästrygg. Hur skulle det gå? Den personliga assistenten och jag stod kvar på var sin sida om hästen för att ge ryttaren bästa möjliga stöd. Jag sa i mitt hjärta till kloke Alex att ta oss hem. ”Du måste leda oss raka vägen hem, på säkraste möjliga sätt”, tänkte jag och hoppades att han skulle förstå.

Nog förstod han alltid. Han tog steg för steg, så försiktigt som han gick på glas för att ge ryttaren bästa möjliga resa. Inte en blick på gräset, trots att ingen kunde leda honom. Han gick först, mer eller mindre lös. Vi andra följde efter, fullt upptagna med att staga upp ryttaren.  Det tog sin modiga kvart att komma hem. Inte en enda gång vek Alex av från sig väg, inte en enda gång tappade han den inslagna, lugna, takten. Inte ens huvudets placering ändrade han på hela färden, vare sig åt sidan eller neråt. Han stannade själv på stallplan så vi kunde hjälpa vår tappra ryttare av. Om det inte är en klok individ, vet jag inte vad som är.

av

Djurs kommunikation och empati – egna upplevelser

De senaste inläggen har handlat om dokumenterade fakta vad gäller djurs empatiska förmåga. Om man, som jag, lever med djur som vänner i sin vardag kommer dessa upplevelser lite då och då – helt live, men tyvärr är sällan kameran med och dokumenterar. Det är dock saker som stannar som ljuspunkter till minnen i hjärtat och som ger en insikt om hur fantastiska dessa djur verkligen är.

Mina hästar har länge gått i sina flockar tillsammans. Byten av kompisar sker inte så jätteofta precis. När någon ny kommer, lotsas de snabbt in i den väl sammansvetsade gruppen. Vissa har hängt ihop i tiotalet år. De flesta nytillkomna under senare år har fötts in i gemenskapen, och får därför också kanske en alldeles särskild relation till sina mentorer som lotsat dem under sina första levnadsår. Dessa så stabila grupper skapar verkligen särskilda vänskapsband.

Min älva Tammy, till exempel, tycker inte att hästsällskap i sig räcker det minsta. Det ska vara HENNES kompisar. Ställer jag upp henne i en box med andra okända hästar i stallet, då kunde jag lika gärna lämnat henne ensam – vilket hon hatar. Det räcker med att ställa henne på en plats där kompisarna inte syns (även om de hörs…). Hon är rolig den damen. Hon var också den som för ett antal år sedan rörde upp himmel och jord i sommarhagen när hennes bästis W ”trillat” utanför hagen. Sommarhagen syntes väl från stallplanen, där vi stalltjejer tillbringade mestadelen av vår tid. Plötsligt kommer Tammy rusande ur skogen i hagen och får hela gruppen med sig. Hon gnäggar med oss som tydlig mottagare och far runt som ett skållat troll. Vi tittar förundrat och undrar vad det är för fel. Jag räknar snabbt ihop hästarna och förstår snart att W är borta. Det visar sig att hon lyckats trassla sig utanför hagen på andra sidan där vi inte såg henne och kunde inte komma tillbaka. Hon fick givetvis vår hjälp, och lugnet kom åter.

Det är inte enda gången en häst berättat för mig att en annan hamnat på fel ställe. Alex och min hjärtevän Seke lyckades en gång ta sig in i en obrukad del i ladan. Fråga mig inte hur de fick upp dörren bara. Nåväl. Jag ser Seke där inne och ska ta ut honom i hagen igen. Men han följer bara inte med! Han vägrar. Jag undrar vad det är för fel och tittar mig runt. Då ser jag att Alex lyckats gå in i en gammal kofodergång och inte kan vända tillbaka. Han har helt enkelt fastnat i enkelriktad riktning. Jag lyckas backa tillbaka Alex de 20 metrarna han trampat rakt fram och tillsammans går vi ut i hagen igen.

En liknande upplevelse hade jag häromsommaren då Micro var liten knatte. Hans bästis Knasen kom farande på morgonen när jag skulle kolla till dem på sommarbetet. Han sprang mot mig för att snabbt vända bortåt i hagen. Så gjorde han flera gånger och jag följde snällt efter. Nog hade Micro hamnat på fel sida staketet, den lille luringen. Inget ovanligt, alltså i min värld, att hästarna vägrar lämna sin kompos och försöker berätta för mig att något är galet.  

Nu senast var det Micro som fick Knasen att braka igenom hela hagen då jag hade Micro inne och hans vän Knasen (tillsammans med ett gäng andra kompisar) var ute i hagen utanför stallet. Micro blev lite orolig av någon anledning och gnäggade efter hjälp. Och visst kom han, Knasen, rakt in i stallet med en väldans fart. Skit samma att staketet var tretrådigt med rejält med el i. Det spelar ingen roll för en bästis vars kompis är i ”nöd”. Knasen som inte ens gillar att stå i stall, sprang självmant in i boxen brevid Micro och ställde sig vid bästisens sida.

Som tur var (peppar, peppar) är det inte så ofta sådant här händer. Men nog säger de till att polaren har bekymmer och släpper inte kontakten med dem i först taget! Jag hoppas de förstår att jag också försöker hjälpa och att jag lyssnar när de berättar. Det verkar så i alla fall, och det värmer.