Det ifrågasätts ibland om hästar är särskilt intelligenta. Jag vet inte det jag. Det beror nog helt och hållet på ur vilket perspektiv vi jämför. De är ganska korkade ibland när det kommer till att vara intelligent ur människans perspektiv. De är dåliga på att planera, räkna och har väldans svårt att fatta vissa, faktiskt enkla, saker. Som det där med att de borde hålla igen med maten när de är för tjocka till exempel. Eller det där med att ett välstädat stall är ett trevligt stall. Sedan är de vansinnigt dåliga på texter. De kan inte läsa alls, faktiskt. Det gör att de inte kan ta till sig den enklaste kunskap textledes, inte ens från alla de kloka hästböcker som finns. Det är dumt, för det hade underlättat väldans. Inte heller förstår de sig på djurskyddslagens paragrafer eller har möjlighet att ta del av vad som händer deras artfränder runt om i världen. Så ur människans synvinkel är de kanske osedvanligt korkade.

De är dock väldigt intelligenta när det kommer till att vara just hästar. De förstår bättre hur det är att vara häst än vad vi någonsin kommer att göra, hur mycket vi än försöker. Vi kan använda hela vår kreativa fantasi och hela vår hjärnkapacitet, empati och känsla utan att för den skull komma ens nära. Bara dne enkla saken att vi inte har ögonen på samma ställe får samma bild av världen gör att det är omöjligt. Fascinerande, när vi tänker på det. Hur ser de på världen egentligen?

En annan sak som jag vet, är att de är mycket duktiga på att förstå intentioner och situationer. De vet när det är allvar, de vet när det är lek. De kan, om de har god kontakt med oss tvåbeningar, lätt avgöra hur de ska bete sig och vad de kan göra. Många hästar reagerar helt olika på olika typer av ryttare, för att bara nämna vid ett tillfälle. När jag rider min gammelman Alex kan han vara riktigt, riktigt, busig. Han kan hoppa och fara lite och har livet uppe i sig. Han vet vad jag pallar. Han brukar inte heller ställa sig och äta mat precis, för det vet han att jag inte tycker om. När en nybörjare däremot kommer, som tror hon eller han vet, brukar han i lugn mak gå iväg för att ställa sig och beta – vad de än gör. Det bryr han sig inte så mycket om. Men det mest otroliga är vad som händer när en person med särskilda behov rider.

Jag minns en gång när gamle Alex, som inte var så gammal då som han är idag, var ute på en sväng med en söt tjej med särskilda behov. Jag och Alex, ryttaren och den personliga assistenten var ute på en mysig promenad. Alex lunkade på i stilla mak, och tittade både till höger och vänster för att se om det fanns något gott att äta vid vägkanten. Det gjorde det så jag fick hålla lite koll på honom så han inte stannade och åt. När vi kommit längst bort på vår planerade lilla tur får vår kära lilla ryttare ett epileptiskt anfall. Det är en otäck upplevelse när någon sitter på en häst, inte minst när du är ute i skog och mark. Den personliga assistenten och jag fick stå på var sin sida av stora Alex och försöka hjälpa ryttaren att hålla balansen. Som tur var, var inte anfallet vare sig stort eller långvarigt.

Enda sättet att ta sig hem när flickan väl kom till sans igen, trött och omskakad, var att leda hästen tillbaka. Ryttaren orkade inte gå själv, men var också så trött att hon hade svårt med balansen på en hästrygg. Hur skulle det gå? Den personliga assistenten och jag stod kvar på var sin sida om hästen för att ge ryttaren bästa möjliga stöd. Jag sa i mitt hjärta till kloke Alex att ta oss hem. ”Du måste leda oss raka vägen hem, på säkraste möjliga sätt”, tänkte jag och hoppades att han skulle förstå.

Nog förstod han alltid. Han tog steg för steg, så försiktigt som han gick på glas för att ge ryttaren bästa möjliga resa. Inte en blick på gräset, trots att ingen kunde leda honom. Han gick först, mer eller mindre lös. Vi andra följde efter, fullt upptagna med att staga upp ryttaren.  Det tog sin modiga kvart att komma hem. Inte en enda gång vek Alex av från sig väg, inte en enda gång tappade han den inslagna, lugna, takten. Inte ens huvudets placering ändrade han på hela färden, vare sig åt sidan eller neråt. Han stannade själv på stallplan så vi kunde hjälpa vår tappra ryttare av. Om det inte är en klok individ, vet jag inte vad som är.