De senaste inläggen har handlat om dokumenterade fakta vad gäller djurs empatiska förmåga. Om man, som jag, lever med djur som vänner i sin vardag kommer dessa upplevelser lite då och då – helt live, men tyvärr är sällan kameran med och dokumenterar. Det är dock saker som stannar som ljuspunkter till minnen i hjärtat och som ger en insikt om hur fantastiska dessa djur verkligen är.

Mina hästar har länge gått i sina flockar tillsammans. Byten av kompisar sker inte så jätteofta precis. När någon ny kommer, lotsas de snabbt in i den väl sammansvetsade gruppen. Vissa har hängt ihop i tiotalet år. De flesta nytillkomna under senare år har fötts in i gemenskapen, och får därför också kanske en alldeles särskild relation till sina mentorer som lotsat dem under sina första levnadsår. Dessa så stabila grupper skapar verkligen särskilda vänskapsband.

Min älva Tammy, till exempel, tycker inte att hästsällskap i sig räcker det minsta. Det ska vara HENNES kompisar. Ställer jag upp henne i en box med andra okända hästar i stallet, då kunde jag lika gärna lämnat henne ensam – vilket hon hatar. Det räcker med att ställa henne på en plats där kompisarna inte syns (även om de hörs…). Hon är rolig den damen. Hon var också den som för ett antal år sedan rörde upp himmel och jord i sommarhagen när hennes bästis W ”trillat” utanför hagen. Sommarhagen syntes väl från stallplanen, där vi stalltjejer tillbringade mestadelen av vår tid. Plötsligt kommer Tammy rusande ur skogen i hagen och får hela gruppen med sig. Hon gnäggar med oss som tydlig mottagare och far runt som ett skållat troll. Vi tittar förundrat och undrar vad det är för fel. Jag räknar snabbt ihop hästarna och förstår snart att W är borta. Det visar sig att hon lyckats trassla sig utanför hagen på andra sidan där vi inte såg henne och kunde inte komma tillbaka. Hon fick givetvis vår hjälp, och lugnet kom åter.

Det är inte enda gången en häst berättat för mig att en annan hamnat på fel ställe. Alex och min hjärtevän Seke lyckades en gång ta sig in i en obrukad del i ladan. Fråga mig inte hur de fick upp dörren bara. Nåväl. Jag ser Seke där inne och ska ta ut honom i hagen igen. Men han följer bara inte med! Han vägrar. Jag undrar vad det är för fel och tittar mig runt. Då ser jag att Alex lyckats gå in i en gammal kofodergång och inte kan vända tillbaka. Han har helt enkelt fastnat i enkelriktad riktning. Jag lyckas backa tillbaka Alex de 20 metrarna han trampat rakt fram och tillsammans går vi ut i hagen igen.

En liknande upplevelse hade jag häromsommaren då Micro var liten knatte. Hans bästis Knasen kom farande på morgonen när jag skulle kolla till dem på sommarbetet. Han sprang mot mig för att snabbt vända bortåt i hagen. Så gjorde han flera gånger och jag följde snällt efter. Nog hade Micro hamnat på fel sida staketet, den lille luringen. Inget ovanligt, alltså i min värld, att hästarna vägrar lämna sin kompos och försöker berätta för mig att något är galet.  

Nu senast var det Micro som fick Knasen att braka igenom hela hagen då jag hade Micro inne och hans vän Knasen (tillsammans med ett gäng andra kompisar) var ute i hagen utanför stallet. Micro blev lite orolig av någon anledning och gnäggade efter hjälp. Och visst kom han, Knasen, rakt in i stallet med en väldans fart. Skit samma att staketet var tretrådigt med rejält med el i. Det spelar ingen roll för en bästis vars kompis är i ”nöd”. Knasen som inte ens gillar att stå i stall, sprang självmant in i boxen brevid Micro och ställde sig vid bästisens sida.

Som tur var (peppar, peppar) är det inte så ofta sådant här händer. Men nog säger de till att polaren har bekymmer och släpper inte kontakten med dem i först taget! Jag hoppas de förstår att jag också försöker hjälpa och att jag lyssnar när de berättar. Det verkar så i alla fall, och det värmer.