En tanke om ridningens vara eller inte vara

aislinn och danielJag stöter ibland på folk och inlägg på webben som kommit fram till att det där med att rida hästar mer eller mindre är djurplågeri. Det gör mig något konfunderad när så kallat hästfolk säger detta, då min erfarenhet är bra mycket annorlunda. Det går inte att undvika att i så fall fråga: varför tycker inte hästen om att bli riden? Så jag ställer då faktiskt tvärtomfrågan mot vad de som säger att hästen inte vill bli ridna. De frågar nämligen varför hästar vill bli ridna (det är onaturligt och skadar… ). Men det är vår skolgång också, liksom vårt bilkörande, dataarbete etc. etc.

Vissa berättar glatt att hästen fått nog: den kommer inte in från hagen, eller låter sig inte sadlas, eller ”dör” under ryttaren, eller springer iväg, eller sparkar eller…… massor med symtom dyker upp. Och slutsatsen blir: hästen vill inte bli riden. Och den tar skada av det. Jo – vissa hästar skadas uppenbarligen av ridning (läs taskig ridning och taskig hästhållning).  Men för mig är slutsatsen lika knasig som att konstatera att människor inte vill jobba. Vissa gör det uppenbarligen inte, av olika skäl. Men varför vill de då inte jobba? (Att ha ett förvärvsarbete är för övrigt också väldigt onaturligt…).

Min fråga baseras på ett enkelt antagande: Hästar gillar att jobba med huvudet och med kroppen. Precis som de flesta människor. Det är jag helt övertygad om. Hästar har en vacker insida och en, utifrån sina mått, bra hjärna som både vill och behöver jobba. Det gör även deras kroppar. I en aldrig så naturlig tillvaro har nog hästar i gemen det ganska så trist. De har inga utmaningar i livet om de bara går i en hage och ”skrotar”. Vissa leker och håller igång, men andra vissnar betänkligt när de bara får vara i en hage. Vi serverar dem allt. Deras ”naturliga” vandringsbeteenden begränsas av två mycket enkla saker: de kan inte, och de behöver inte. De kan inte för att ett staket finns i vägen om de skulle få för sig att vandra som de är födda till. De behöver inte för att maten och vattnet serveras dem, och inga faror dyker upp i deras värld. Till det kommer det faktum att hästar är födda till att vara en del av en jobbande flock och är lätta att samarbeta med.

Om de då inte gillar att vara med oss och arbeta med oss så är det något vajsing som inte fungerar eller som blivit fel på vägen. Det gäller inte minst om de inte gillar att bli ridna. Så då måste jag ju ställa mig fler frågor (många frågor blir det för den som vill förstå). Några av dessa är:

– Har hästen ont?

– Passar utrustningen?

– Är ridning förknippat med en otrevlig upplevelse  och i så fall varför? (tvång, smärta, monotont jobb, obalans i kroppen pga ryttarens sits eller ojämn muskling, en olycka etc. etc). har den helt enkelt lärt sig att ridning är pest?

– Vill den som rider på hästen verkligen rida på hästen, eller är de rädda, ovilliga att rida (även om de intalar sig något annat?), tjuriga människor kan till exempel förstöra den mest ambitiösa häst. Och jag förstår hästen! Vem vill jobba när arbetskamraterna suger?

– Är hästen tränad för uppgiften. KAN den utföra det som  begärs av ryttaren när den rids? Det gäller både mentalt – det vill säga att den lärt sig det som ryttaren vill signalera och fysiskt. Oroväckande många gånger är nog hästen helt enkelt inte redo för att ridas, eller i alla fall inte ridas på det sätt som ryttaren ville innan han eller hon bestämde sig för att hästen inte ville bli riden. En häst med hängmatta till rygg och med dåliga muskler har ju inte precis styrkan och förmågan att bära sin ryttare heller. klart det blir otrevligt!

Min övertygelse är att en häst med en ryttare som den tycker om och som ger tydliga och lätta signaler, med rätt utrustning som sitter bekvämt, och som är rätt tränad för uppgiften där hästen steg för steg utvecklats för det som den utför också är en häst som tycker om att bli riden. Det är deras träningspass, deras meditation där knopp och kropp får sitt. Det är lätt att säga att hästen inte vill. Det är bra mycket svårare att klura ut: varför?

Mer om hästköttsskandalen

Det finns spaltkilometer om hur hästarna har det som blir lasagne, köttbullar och vad det nu är de omformas till i den vidriga industrin där inget verkar spårbart och där handeln hit och dit är ett sådant virrvarr att det knappast går att se vem som gör vad. 

Har ju redan skrivit ett inlägg, men fick nu se att http://www.horseworldwelfare.org skrivit en utförlig artikel om ämnet som jag gärna vill dela med mig. Här finns faktan: 

http://worldhorsewelfare.org/Article/Suffering-and-disease-lurk-behind-European-horsemeat-trade

 

Positvt i hästens ögon – godis, eller kanske något mer?

I en nyligen utförd studie om inlärning hos hästar kommer forskarna fram till följande, underbara slutsats:

”Creating a positive learning situation appeared to benefit both learning and behaviour during the training sessions.”

Själva studien är utförd enligt forskningens alla regler och handlar om positiv förstärkning kontra ”sedvanliga metoder”. Positiv förstärkning i det här fallet är godis. Till att börja med funderar jag genast på det faktum att detta ses som något som måste forskas och pränta in! Så klart individer lär sig lättare, fortare och bättre om vi har en studiemiljö som stimulerar och får feedback på det vi gör! Så långt så väl. Visst är det trevligare om hästen gör som vi säger utifrån att vi ger den något positivt, än att vi tvingar den genom tryck, ryck och slag!

Men… finns det inte något mer än godis vi kan ge till hästar för att uppmuntra dem till att försöka lära sig vad vi menar och lära sig saker? Är lösningen egentligen att tuta i hästar godis så fort de står still, för att få hästar att lära sig hur det går till i vår värld och vad vi förväntar sig att de ska göra? Jag vill gärna tro att andra saker har lika eller till och med större betydelse. Positiv förstärkning, som denna forskning handlar om, är bara en av många teorier om hur individer lär sig, människor som djur. Den handlar om att ett visst givet output också ger ett input. Det vill säga: vi kommer att utföra handlingar som ger positiva utfall, och undvika handlingar som ger negativa utfall. Det är en bit i det hela – men visar knappast på allt. Dessutom – den positiva förstärkningen behöver inte vara just godis. Det kan vara vad som helst som individen uppfattar som positivt. Men många andra faktorer spelar också roll.

Hur stor skillnad är det egentligen mellan människans upplevelse av en inlärningssituation kontra en hästs? Rönen från den etologivärlden antyder att skillnaderna är bra mycket mindre än vi riktigt vågar förstå. Kanske (troligen, säkerligen) är hästar bra mycket mer komplicerade än att de kan placeras i Skinners box där input ger output utan vidare behandling i hjärnan….. De är tänkande, reflekterande individer med ett känsloliv väldigt likt vårt, vilket gör livet lite mer komplicerat än att säga att positiv förstärkning i form av godis är lösningen till ett gott hästmannaskap. Hur mäter vi till exempel inre motivation, ambition, vänskap, attityd, respekt, ödmjukhet, vänlighet eller känsla? Jag menar inte att vi ska utesluta Skinners teorier. Jag menar bara att vi inte ska göra det så enkelt för oss att tro att enkom positiv förstärkning är en sann och rätt metod, för då tycker jag att vi degraderar hästen till något väldigt maskinellt. Oss själva också. Vi är inte bara en tom box varifrån vi kan styra ett visst (önskat) beteende bara för att vi trycker in en viss konsekvens av just det beteendet. Vi är något mer än det, något mer än det mätbara.

Därför blir jag glad av just slutsatsen i undersökningen. ”A positive learning situation” är något bra mycket mer än att ha fickan full av godis. För nog är det sant att hästen, liksom vi människor, lär sig hela tiden. Men inte alltid det som det var tänkt från början.

zola och sayo

Hästköttsskandalens riktigt mörka sida

Ingen har undgått hästköttsskandalen. Den har väckt många tankar hos än fler. Inte minst hos mig. Det finns många ingredienser i denna hästsoppa som är värd att fundera över. Främst kanske för att det alltid är någon som betalar. Även om det ser billigt ut i början.

Den stora frågan för mig som djurälskare är ju – vart kommer köttet ifrån? Här är några artiklar som belyser problemet. Den ena artikeln är från Sydsvenskan (http://www.sydsvenskan.se/sport/miljardindustri-i-morker/), där travet – en sport som är en kassako för staten – synas i sömmarna. Kraven på hästarna, och ödet för hästarna som inte levererar är inte riktigt roligt, om man säger så. Har haft koll på detta ett tag, sedan jag lärde känna en travtränare som slutade med sporten av just den anledningen. Trots att han själv var mycket framgångsrik. Ilse Österwall på hovtramp.se är också en person med god inblick och som gärna bloggar om den mörka baksidan.

Det värsta med detta är kanske att just staten tjänar på industrin – som pressas till att göra sig av med olönsamma hästar. De säljs till kreti och pleti, inte helt sällan till Malta eller som kött. Vad den resan innebär i Europa finns det otaliga äckliga filmer om på Youtube. Jag rekommenderar inte att ni tittar. Man blir bara deprimerad…. Ibland räcker kanske kunskapen om att något är riktigt vidrigt. Och jag lovar – det är det!

Hästarna i Rumänien har också gått ett otrevligt öde till mötes innan de kanske hamnade på just vår tallrik. I Rumänien förbjöds för ett tag sedan hästtransporter på nationens större vägar. Det har tvingat bönderna att byta ut sina djur mot bensindrivna transporter. Djuren säljs till högstbjudande. Det sker även i Polen, där Europas största och kanske äckligaste hästmarknad finns att beskåda. Djur som är skadade, djur som upplever skräck.  Ingen hör hästarnas paniska skrik, ingen bryr sig. Det är folk antagligen för fulla för att bry sig om, med tanke på de lukter som beskrivs i de reportage som vittnar om händelserna. (bland annat http://www.stop-skaryszew.pl/index.php/en/skaryszew-2011-reports/49-scarletts-report och http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1840722.stm). Sedan tar resan fart ner söderut, mot Italien. En lång resa, med ett enda slut. Uppgifter talar om resor till och från marknaden på upp till 95 timmar. Många vittnar om skadade djur som fraktas hit och dit. Men vi slipper se. Förpackningen på Finduskartongerna är vackra och behagliga och vi har troligen, tills skandalen är ett faktum, trott att det är svenska glada utegångskor som funnits i delikatessen. Men ack så fel. Inte heller IKEAS så goda köttbullar är gjorda av kött producerat på etiskt sätt. Allt handlar om ekonomi. Ingenting om etik. Och då blir det hästkött i färsen.

Min slutsats, inte ny för att hästköttsskandalen är ett faktum, men för att djur också har känslor är: det går inte att göra industri av djur. Det är en extremt dålig kombo att blanda industri och djur till en enda osalig enhet. Men när ska vi orka se detta. När ska vi orka bry oss på riktigt… och inte bara svälja kamelerna. Vi som är så snabba på att sila myggen. Någonting är riktigt fel i systemet. Och det är djuren som betalar priset.  Men det är kanske inte så konstigt att vi skiter i detta egentligen. Se bara på hur människor behandlas – även i Sverige. Vad tycker ni om denna fras angående beslut om att inte subventionera ett läkemedel: ”För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.

Vad som sägs är att pensionärer ändå bara är kostsamma, så det är ingen idé att subventionera ett läkemedel som främst går till dessa. De kommer ju ändå inte att bli friska och jobba så att de kan betala någon skatt. Vi har blivit produktionsenheter, inte människor….. Man kan ju tro att det är Tyskland år 1937, men nej då. Vi talar om Sverige år 2013. Mer om detta, för er som tycker att människor ska ha en bra vård kan ni läsa om på SVD. Gå gärna in och kolla artiklarna som synar svenska sjukvården där också. Vad var det egentligen som dödade Herr B?

 

När pengar styr

Nehru var en häst som fick Headshaking Disease och som till slut fick tas bort. Hans resa runt inom veterinärkåren, påhejad av försäkringsbolaget är allt annat än trevligt att läsa om. Ändå är historien en viktig tankeställare. Hästen fick lida något enormt, innan den till slut togs bort. Allt handlade i grunden om vad försäkringsbolaget ville, inte om hur hästen mådde. Här kan ni läsa Nehrus historia på egen hand. Väl värt besväret, för texten får en att fundera. Över liv och över död. Över lidande. Över pengars och bolags makt över individen. Men också över veterinärers ansvar, liksom vi hästägares ansvar.

Efter att ha tagit del av Nehrus enormt tragiska historia reflekterar jag främst över att veterinärer inte satte stopp. Mig veterligen kan en veterinär kräva avlivning av djurskyddsskäl. Ägaren har också ett mycket stort ansvar. Vi måste säga stopp när det går för långt. Det är vi som ska skydda våra hästar. VI kan inte räkna med att någon annan tar det ansvaret. Men vi kan också ställa krav på försäkringsbolagen.

Det är inte första gången en häst, som ägaren söker vård för, får lida i onödan. Vet en häst som stod i en sjukdel i ett stort stall i Stockholmsområdet som ingen kunde gå in till. Den hade förlorat balansen, och var därför livsfarlig både för sig själv och andra. Men det handlade om försäkringspengar och hästen fick snällt vänta på att försäkringsbolaget tagit sitt beslut. Det tog sin lilla tid…

Jag har också råkat på fall där hästen ses som ett intressant objekt för forskning. Så den kan stå drogad i ett halvår (!) så att man kan se om hästens senavbrott kanske eventuellt blir bättre. Då har ägaren själv fått ta beslut om avlivning, utan att få ut en krona av försäkringsbolaget (så klart). Tack gode gud för ansvarsfulla ägare!

Själv har jag turen att hitta veterinärer jag litar på. Som går att diskutera med. Jag har heller inte några värdeförsäkringar (A1 alt A2) på mina hästar. För mig är de för värdefulla för det. De är nämligen helt unika i sitt slag, och kan ändå inte värderas i ekonomiska termer på det sättet. Om jag förlorar någon av mina hästar, förlorar jag en vän, en individ helt unik i sitt slag, en familjemedlem. Jag kan utan att fråga någon annan än min veterinär, eller en annan om jag tycker han eller hon har fel, ta beslut utifrån hästens behov. Det är jag tacksam för när jag ser vad som hänt Nehru. Ingen av mina hästar ska få lida i onödan. De ska få somna in här hemma, utan att valsas runt hit och dit i jakten efter något som ändå inte kommer fungera. Utan att jag ska behöva ta ekonomiska aspekter med i bilden.

När hästar skyggar

Epona har skrivit en intressant artikel om när hästen skyggar – hur följden av händelser går sin stadiga gång, och hur vi kan hjälpa hästen att känna trygghet i det osäkra. Den kan du läsa här. Jag har sett många sätt att ”få” förbi en häst som tycker något är läskigt på turen. Själv har en av mina hästar hittat på ett eget sätt att få stöd för att våga gå förbi läskiga saker. Han stannar upp, backar ibland en eller ett par steg och står sedan och stirrar på det läskiga. Om han vågar går han förbi om jag sitter still och avslappnat. Om  han inte vågar vänder han huvudetet mot mig och nästan lägger det i famnen på mig (jo han är vig). Det är som om han frågar mig, om hur han ska göra. Jag ger lite kli och berättar för honom att allt är okej. Vägen går ju där framåt, förbi det otäcka som inte är så farligt egentligen, och inget ont kommer hända honom. Efter lite funderande brukar han snällt gå förbi….. 

Konsten att våga äta kött etiskt

Sitter och tittar fascinerat på Farmen. Av många anledningar. Det som främst fängslar mig är det psykologiska spelet mellan människorna, och det finns de som spelar bättre än andra. Här har TV4 gjort ett jättebra jobb att matcha de som inte matchar.

Men sedan slås jag av en annan sak. Det där med att slakta djuren. De förfasas över detta, och Aftonbladet skriver snällt….http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/tv/article16123545.ab

Det är precis detta som gör att systematiskt djurplågeri inom storindustri är möjligt. Precis detta som gör att vi kan köpa billigt importkött. För att vi väljer att inte se. Och när vi tvingas att se en helt korrekt slakt, enligt alla etiska riktlinjer förfasas folk så väldeliga. Så de blundar och allt som händer djuren inom industrin kan fortsätta. Sedan kan folk uppröras över att sällskapsdjurens väl och ve istället. Kanske enklare. Men knappast för djuren. Bara för sin egen ros skull.

Det är det stora avståndet mellan de som är konsumenter och där själva händelserna sker som gör det möjligt. Det är denna abstraktion som gör det möjligt att köpa kläder som barn på andra sidan jorden sytt, det är det som gör det möjligt att orka med att köpa mat som odlats på ett sådant sätt att jordbrukarna mer eller mindre skadas för livet. Det är det som gör det möjligt att driva djurfabriker så långt ifrån djurskyddets ramar – på annat håll. Där vi slipper se.

Själv säger jag bara – återkom när du får be veterinär eller trotjänaravlivare ta bort din älskade vän som du haft i många, många år. För hästens skull står du också kvar. Du finns där, intill sista andetag. För det gör du för djurets skull. Det gör ont. Förbaskat ont. Och då vet du, att det går bra till när det går bra till. Och du kan se skillnaden. Det kanske är sant ändå – att hästtjejer är tuffare. Vi tvingas ta de tuffa besluten, och göra det jobbiga. För någon annan skull. Vi hyser inte så många romantiska föreställningar om hur djurkroppar är och hur det är att ta livet av ett stort djur. Det är ibland dramatiskt. Men det är så det är.

För mig är det okej att äta kött, men jag måste också våga se vad som görs – och hur. Inte varje gång, men jag måste ha koll på verkligheten bakom det kött jag väljer att köpa i butiken. Då kan jag också handla etiskt. Det betyder för mig svenskt och småskaligt, från en gård jag har koll på. Tyvärr är dessa mindre jordbruk utrotningshotade. Och att köpa kött från dem är inte det lättaste. Det har våra lagar och regler sett till. Det är nog lättare även för politiker att låta industrialiserade självgående systemet ha sin gång. Det syns ju inte, så det upprör väl ingen?

Mer om kött, etik, klimat och industrialiserad djurhållning:

I Effekt Magasin: http://effektmagasin.se/det-goda-kottet-kott

I DN (skrivet av eminente prof. Per Jensen): http://www.dn.se/debatt/kottskatten-gynnar-plagsam-djuruppfodning

Travgiganten Ourasi blev hela 33 år

År 1980 såg en sann atlet dagens ljus i Frankrike. Det var en häst som kom att kallas för Frankrikes siste kejsare, och som respekterades av en hel hästvärld. Hästen, som var en travhäst och fux, fick namnet Ourasi. Hans framtid kom att bli en av de mest glimrande genom hela travets historia och den stjärna han varit i hela trettiotre år har precis slocknat – på jorden det vill säga. Bland fansen och bland alla travintresserade, kommer stjärnan lysa länge än.   

Mest känd blev Ourasi för sina fyra segrar i Prix d’Amerique, världens största travlopp. Tre gånger på raken vann han loppet – år 1986 – 1988.  Året därpå var han givetvis storfavorit – men förlorade och kom in på, en för honom, snöplig tredjeplats. Men revanschen blev desto härligare när han som tioåring år 1990 åter stod som segrare i loppet. Sedan var det slutsprunget i Prix d’ Amerique för Ourasis del. För trots att han fortfarande var vid extremt god vigör, tillät inte reglerna att en så pass ”gammal” häst var med i loppet.

Att bra travhästar kan bli gamla, det är känt. Men att bli 33 och bara den allra sista tiden vara sjuk, är få förunnat. Vilken fysik den hästen måste ha haft! Tyvärr var han inte lika fertil som snabb, så få avkommor finns registrerade av honom. Turligen nog fick han i alla fall all den vård och omsorg som en sådan gigant kan önska sig. Han hade det nog rätt bra som pensionär – och med tanke på att han sprang in dryga 21 miljoner (gigantiska belopp under 80-talet), hade nog ägarna råd med omsorgen…. 

Professor Kyra generös med kunskapen.

Nyligen hade självaste Kyra clinic i Sverige. Det är inte så ofta hon är här numera, Englandsbo som hon är. Clinicen drog mängder med folk, även i min närhet. Tyvärr kunde jag inte själv vara med, men jag fick minsann höra att det borde jag ha varit. Kyra, professor i häst numera till och med, var lysande. Det har framkommit en hel del intressanta kunskaper från denna clinic. Kyra måste jobbat hårt med att hinna med allt!

Som tur är har pressen också varit på plats, och det finns en mängd rapporter om vad hon berättade och lärde ut. Den här, i eminenta Hippson, är en av de trevligare inläggen tycker jag personligen. Så härligt att höra hennes ord om att alla hästar är duktiga på något, att den starka sidan som så många ser som stel istället är den som är bra, och att ridning är en helhet.

Ett litet extra plus blir det ju givetvis också från min sida att hon tar halvhalten på ytter – precis som jag gör! 🙂 personligen tycker jag mest innerhanden låser om man fipplar med den för mycket och ser diagonala hjälper som ytterst effektiva.

Här kan ni läsa Hippson-artikeln.