Tristan Tucker – det är namnet på en man som specialiserat sig på att få hästar att klara de mest märkliga situationer: Han åker världen runt för att visa sina hästar ridas i nivå med Grand Prix-dressyr samtidigt som folk hoppar och klappar mitt på ridbanan, skjuter med pistoler, viftar med paraplyer och flaggor. Det är en makalös bedrift han visar upp i detta.

Tristan menar själv att han jobbar med att ge hästen verktyg för att klara det oväntade – att han lär dem hur de ska hantera situationen och vad de kan göra istället för att blir skräckslagna och kasta sig iväg om något konstigt sker runt omkring dem när de jobbar med sin ryttare. För mig låter det som rena mumman. Den tanken gör nämligen hästen till en aktiv aktör på banan och inte bara någon som utsätts för obehag och förväntas inte reagera. Det är stor skillnad mellan detta.

Den mesta träningen vad gäller miljö är annars att satsa på det som kallas för desensetizing – det vill säga att trubba av hästens reaktioner genom att utsätta dem för läskiga saker itllräckligt många grejer. Det – menar Tucker – kommer att göra hästen rädd i alla fall just för det oväntade. Om man tränat bort rädslan för ett domartorn som är vitt genom desensetizing kommer hästen i alla fall att bli rädd för domaren om han en vacker dag sitter i en röd bil. Och för mig innebär allt för mycket desensetizing en avtrubbad häst som inte är aktiv. Den står mest ut med alla våra påhitt, men på ett väldigt passivt sätt.

Målet att istället få en aktiv häst som har gott om självförtroende och vet hur den ska hantera olika situationer och litar på sig själv låter så väldans mycket mer attraherande. Inte minst blev jag mycket intresserad av den här videon. https://www.facebook.com/trtmethod/videos/441043972753891/

Jag skrattar så jag döööööör när jag ser den – varje gång! Mest av allt häpnas jag dock över att hästen framstår som helt obrydd och glatt utför sina rörelser så gott hen kan. Utan att låta sig nedslås av att ryttaren bokstavligen rider som en kratta (om än egentligen en magiskt duktig ryttare som spexar och är mkt försiktig med skänkel och hand även om det viftas en del, men ändå!). Hur i hela friden klarar hästen detta? Det är Tristan Tucker som rider och det är något han uppenbarligen lärt hästen. Något att ta efter. Kanske blir det läge att gå en kurs för denna så intressanta man!

Då och då stöter jag på kommentaren att en häst inte kan gå på havre- för då blir den tossig och alldeles för yster. Jag har bara upplevt det en enda gång, men då vart hästen som ett popcorn och så fort vi ändrade foderstaten lugnade hästen ner sig. Många andra upplever samma sak, ja till och med självaste SLU konstaterar att detta är ett faktum. Men vad kommer det sig av?

Snabba kolhydrater inte bra

Då havre innehåller massor med snabba kolhydrater vilket ger snabb energi och även av en viss specifik sort så borde det kanske ligga något i kolhydratmängden? Även om det kanske inte bara gäller själva havren, utan kolhydraterna i hästarnas ”snabbmat”, dvs kraftfoder som ger problemen. För att det inte är en bra idé att bygga en foderstat på ”raketbränsle” som en av mina vänner, tillika toppidrottare kallar det, det vittnar mängder med forskningsrapporter om.

Allmänt om kraftfoder

Havre, korn och andra kraftfoder ger mycket energi snabbt. Det kan i vissa fall vara bra att boosta med detta till en häst som verkligen behöver det. Men för de allra flesta hästar är det rena rama McDonaldsdieten och överdriven kraftfodergiva kan ge allehanda problem. De flesta hästar, även tävlingshästar, klarar sig alldeles utmärkt på hö – om det håller en hög näringskvalitet anpassad för häst. Ibland kan det behövas tillskott och då kan till exempel lusern, som också räknas som grovfoder, vara ett smart komplement då det har lång smältningstid och inte innehåller något socker.

Sk Olater och sjukdomar

Korta ättider är rena rama döden för hästar. De vill tugga och mumsa 16-18 timmar per dygn. Hela deras kropp och matsmältningssystem är inställt på att äta långsamt och läääääääänge. Det tar tio minuter att plocka i sig ett kilo havre, men över en halvtimme att få i sig samma vikt av hö, hö som också innehåller mindre energi. Tar maten slut innan hästen känner att den tuggat lagom mycket ökar risken för krubbitning, luftsnappning och andra sk olater. Det beror på att magen blir sur som sjutton – magsår kan uppstå och oavsett är det ingen trevlig upplevelse för en häst precis. Tvärtom – det måste vara ytterst obehagligt! Risken för kolik ökar också i takt med att foderstaten får mer och mer kraftfoder i sig då balansen i magsystemet sätts ur spel av den höga dosen kolhydrater. Hästar med anlag för fång, eller sk EMS-hästar, ska absolut inte ha något socker alls eller snabba kolhydrater i några mängder – det kan trigga igång ett sjukdomsförlopp med mycket allvarliga följder. Och ingen häst behöver över huvud taget socker i sin kost. Läs mer om hur utfodringen påverkar hästen här på Hästsverige.

Beteendeförändringar

En häst mäter mängden mat den får i sig i antalet tuggor, inte i den mängd energi den får i sig. Det är lätt att tänka sig att hästen fortfarande känner sig hungrig när den fått sin kraftfodergiva och om högivan då är för liten blir hästen konstant hungrig. Såklart den blir stressad av att inte få vara mätt, särskilt vid utfordringar. Men det kan också märkas vid andra tillfällen. Och obalansen i matsmältningssystemet som uppstår när kolhydrathalterna är för höga i maten och ättiden för kort, verkar också påverka hästarna rent mentalt i övrigt. I ett test vart hästar som fodrades på detta sätt betydligt vaksammare än då de utfordrades med enbart hö. På The Horse kan du läsa mer om den forskningen.

Själva havren

Men som sagt – det går ofta att byta ut själva havren mot något annat kraftfoder för att få en lugnare häst. Hur kommer det sig. Det verkar finnas något alldeles speciellt i denna så populära energikälla för hästar. Så här skriver SLU:

• Varför blir hästar ”heta” när de får havre?
  Exakt varför vet man inte, men det finns naturligtvis olika teorier. En teori kan vara att den speciella stärkelsestrukturen påverkas stor del av stärkelse av fodersmältningsenzymer och resorberas som glykos genom tunntarmsväggen. ”Spillet” av stärkelse till grovtarmen blir då minimalt och utnyttjandet av stärkelsens ”snabba” energivärde stort. En annan teori kan vara att den högre fetthalten i kombination med stärkelsestrukturen ger ett optimalt ”snabbt” utnyttjande av havrekärnans energiinnehåll. Kanske är det innehållet av B-glukaner som påverkar, eller kanske någon speciell fettsyra. C.G Wrangel talar i sin Handbok för Hästvänner om ämnet ”avenin” som gör hästarna ”heta”.

Texten hittar du på denna hemsida. Så nog är det något med havren i sig som ger den där extra kicken som inte är så rolig att hantera (inte för hästen eller för oss). Så varför är fodret egentligen så populärt? Är det gammal vana sed? Näe – havren innehåller faktiskt bra energi som ger ett tillskott till de hästar som faktiskt behöver det, inte minst tack vare dess höga fetthalt. Så i små doser och till rätt individer fyller den säkert sin funktion som foder. Även om jag själv inte använder det så mycket precis.

Hur kommer det sig att vissa personer får vissa hästar att dansa – där andra misslyckas?

Det är en fråga som ständigt kommer upp på de lektioner jag har. Jag ser ju samma hästar under många olika ryttare och skillnaden mellan hur en häst beter sig med olika ryttare kan skilja sig oerhört mycket. En och samma häst kan ena timmen se ut som en deprimerande koloss som knappt orkar ta sig framåt och som bara trillar framåt för att sedan – bara minuter efter att ha bytt ryttare – bli en elegant powerhorse med total självbärighet. En annan häst springer som en furie för en ryttare och är nästan seg för en annan. Samma häst – totalt olika uttryck och beteenden.

Skillnaden handlar givetvis om skicklighet att lotsa hästen. Men handlar just lotsandet om teknik egentligen? Jag svarar ett bestämt nej på den frågan. För jag har sett motsatsen så många gånger – där en ganska oerfaren ryttare och kanske till och med obalanserad och lite klumpig ryttare lyckas bättre än den som är mer meriterad med bättre teknik – och ryttare kan vara super på en häst och se helt misslyckade ut på en annan. Så att bara säga att det beror på tekniken är att göra livet enkelt för sig.

Visst är det så att alla hästar behöver sin ridning för att komma till sin rätt. Den långa hästen behöver hjälp med andra saker än den kortryggade, stela hästar behöver annan hjälp än den överrörliga, pigga hästar återigen något annat än den sega och alla hästar har sina för- och nackdelar. Som ryttare gäller det att kunna hjälpa hästen med precis det den behöver för att kunna bära sig själv. Det behöver vara rätt övningar och rätt fokus. Här skiljer sig ridstilar åt, så att vi helt enkelt passar olika hästtyper olika bra. Men det räcker inte som förklaring.

Det finns något mer bakom som påverkar resultatet – något som vi inte kan se med blotta ögat. Det behövs också rätt mental inställning som gör att hästen vågar och kan ta för sig och excellera i sina övningar. Och vad det är – är olika beroende på häst och personlighet. För till syvende och sist är ridning ett samspel mellan två individer. Matchar man varandra mentalt – blir också vägen öppen för att rida väl. Då kopplas ”tangentbordet” in och man kan snacka med hästen. Om hästen VILL jobba för dig – då kan tekniken göra att du lyckas. Men det spelar ingen som helst roll hur skicklig du är rent tekniskt om hästen inte tycker om dig och säger – nej, eller att känslan blir fel så att hästen inte känner att de kommer lyckas med uppgiften.

Blir hästen stressad av sin ryttare, eller pressad – ja då får vi det sega eller det springiga. Blir hästen osäker och känner att ryttaren inte riktigt klarar av sin lotsningsroll – då kanske hästen ger upp på att lyssna och söker andra vägar. En ganska självsäker häst som är lite bekväm kommer inte att lyssna på en försiktig ryttare som inte vågar ta plats. Medan en häst som är bra på att ta mammarollen inte kommer att kunna hantera en ryttare som valt att bestämma över tillvaron, utan snarare kommer till sin rätt med den mer frågande och försiktiga ryttaren.

Men den häst som känner att de är trygga med sin ryttare och som tycker om hen – den hittar rätt även om det ibland blir lite tekniskt tok i signalerna. Den kan fylla i vad du menar, för att den vill göra rätt och vill förstå.  Det mentala – känslan mellan dessa två individer – är det som räknas allra mest, när allt kommer ikring.

Jag som professionell har tagit på mig uppgiften att hitta vägen framåt på alla hästar. Det är lätt för mig – då jag verkligen ser det vackra i varje enstaka hästindivid. Jag tycker alla hästar har förtjänster och jag ser möjligheter i varje hästindivid. Jag tycker om de allihopa för vad de är och vad de utstrålar – med alla de individuella skillnader som finns. Jag tycker om att de är olika och älskar utmaningen att hitta vägen fram på just den individ jag sitter på. Men till och med en sån som jag hittar mina utmaningar ibland, med hästar där jag verkligen får känna in vad de är för individer och kämpa för att få en bra kommunikation som känns juste – så att jag också kommer till ridning och kan lotsa hästen över ridbanan. Ibland är det lättare och ibland är det svårare – för mig. Kanske inte för dig – för du kanske tycker att det är precis tvärtom!

Som hobbyryttare finns faktiskt ingen anledning att försöka komma så långt att man kan rida ALLA hästar. Vissa passar vissa hästar bättre – då mentaliteten inom ekipaget kompletterar varandra. Det är en klassisk sanning att den lite ängsliga personen passar på den häst med god självsäkerhet och ett inre lugn. Den lilla försiktiga kanske passar den signalkänsliga, och den lite mer tuffa passar den häst som behöver uppmuntran och stöd.

Det ska vara kul att rida. Och för att det ska vara kul ska man känna att man har en partner som passar ens egna rätta jag. Man ska inte behöva bli någon annan än den man är för att kunna lotsa sin häst. Som hobbyryttare tycker jag att det är bättre att söka sig en häst som verkligen passar. Det tar tid, pengar och ork nog ändå att rida. Så då kan det lika gärna vara på en individ som man ”connectar” med. Det betyder inte att man tycker det är lätt att rida hästen. för även en häst som man har bra kontakt med kan vara nog så svår att rida. Men att man känner att det finns ett samspel där, och att man får kontakt – det är viktigt.

Att sedan en utmaning eller två inte skadar. Det är utvecklande att rida de för en själv lite svårare hästarna ibland. För då ser man kanske vad man behöver utveckla lite hos sig själv för att bli än bättre på att rida med känsla. Men att stånga huvudet blodigt med en häst som man inte riktigt kommer överens med – det kan man låta andra göra. Men skyll inte på hästen för den sakens skull. Skyll inte på dig själv heller. Det är som med individer rent allmänt – vissa älskar varandra, andra kommer överens för att de måste, och ibland stöter man faktiskt på sådana som man kan vara utan i sitt liv….

Hästar skåpar ut såväl schimpanser som hundar när det kommer till mängden ansiktsuttryck de kan uttrycka. Det visar senaste forskningsrön, något som du kan läsa om i ATL: Det säger en del om deras komplexa sociala liv. Om ingen snappade upp de signalerna, så skulle de antagligen inte ens finnas. Men det gör de – och deras kompisar avläser dem och reagerar på dem. Det kan vi också göra. Och därmed, tillsammans med kroppspråket, utröna hur en häst mår och hur den uppfattar sin omgivning och den situation de är i.

Förr talade man om att ha djuröga. Det handlade om folk som levt länge med och för sina djur och därför också lärt sig att läsa av djurens hälsa bara genom att befinna sig i deras närhet.Det kommer nästan instinktivt – något är fel, eller ja- idag är allt rätt och hästen mår bra!

Idag är det få som kan skryta om att ha detta djuröga, då många av oss bor och lever långt ifrån djurens värld. Kanske är det därför det påstås att vi inte kan veta hur djur har det? Vilka är då ”vi”? Efter att själv tillbringat merparten av min vakna tid i snart 20 år i mina hästars och hundars närhet tror jag att jag börjar få något av en känsla i alla fall. Det finns flera exempel på att jag känt på mig att något är tok, och också fått rätt på den punkten. Men även jag har nog mycket att lära, och läser inte av allt rätt. Såklart. Men ibland har jag det….

Som den där gången min gammelfux rullat fast sig när tjälen oväntat släppte en vinter och fått hjälp upp igen. Han såg helt okej ut kanske – för ett otränat öga. Men inte för mig. Något hade hänt. Veterinären tittade och undersökte, kollade noga men hittade inget. Jag insisterade. Något är som det inte ska, frågan är bara vad – sa jag enträget. Till slut ser vi att han fått en tryckskada över nosbenet – ännu inte svullet så knappt synligt under pälsen. Men antagligen något som gjorde ont! Så han fick den hjälp han behövde. Tänk om jag inte förstått och inte känt och sett….

Eller alla de gånger under åren jag sett en häst i hagen och reagerat som bara den på att en häst lagt sig ner och ringt veterinär redan innan den landat på marken. Hur vet jag att det inte är ett vanligt rull, utan att det handlar om någon form av kolik? Vad är det som gör att jag ofta kan bedöma det? Att förstå det efter att ha betraktat hästen ett tag må vara en sak – men denna instinktiva reaktion på att något är som det inte borde, bara genom en kort blick på hur hästen ser ut när den lägger sig. Annars brukar ju ett viktigt signum vara om den skakar av sig dammet efter rullet eller inte, men det har jag då inte hunnit se…..

Eller för den delen när jag åkte in med min häst även om omgivningen tyckte jag var löjlig för att jag påstod något inte var som det borde. Det är benen, insisterade jag på. Men han såg inte alls halt ut och alla tyckte han såg fin ut, inga svullnader och ingen puls. Utan det var mer en känsla. Hästen visar sig halt på båda fram – kan det vara något? Omöjligt att se, men ack så påtagligt…..

Kan man känna samma om hästen tycker det är roligt eller inte – det man gör tillsammans med hästen och det liv de lever? Det är jag övertygad om. Vissa signaler är mer uppenbara än andra. Och vi kan alla bli bättre på att läsa av hur hästarna uppfattar tillvaron. Kika på hästen när den leker med kompisarna i hagen – vilket uttryck har de då och där – eller när de är i vila och sover och myser och mår bra. Förändras ansiktsuttrycket när du själv dyker upp, eller är det samma? Genom att studera och jämföra och ha ett öppet sinne tror jag vi alla kan utveckla vårt djuröga. Om vi så vill…….

Charlotte Dujardin gjorde det igen – med sagolika Valegro. EM-guld nummer två säkrat och de stela ryggarnas parad fick än en gång tugga grus. Tack för det! 😀 Det är fasligt vad svårt det ska vara att hitta bra ekipage i dessa klasser. Med bra menar jag inte att de inte utför rörelser på rätt plats – utan hur hästen bär sig. Urholkade och stela ryggar vart man än kikar, och antalet övervinklade kandarstänger överträffar vida de som har undervinklade. Om man säger så. En titt på denna video från EPONA visar tydligt på skillnaden mellan hur det SKA se ut, och hur det ofta ser ut. Med vissa undantag förstås. Men de verkar inte premieras så bra som de kanske borde (särskilt inte ur djurskyddsperspektiv). Domaren sätter standarden och ryttare som vill vinna medaljer är ivriga att göra som premieras.

Men ibland dyker mjukisarna upp – de som faktiskt har en lösgjord häst som de sedan samlar. Kanske kan det här vara ett exempel? Kika först på Eponas video och kika sedan på det här. Inte så pjåkigt :-D.

Totilas, Totilas, Totilas. Hästen på allas läppar under början av 2000-talet. I Tyskland kallas han för The Wonder Horse, och han var född till att vara vackrare än alla andra. Men en så tragisk historia det blivit, en tragik som jag hoppas väcker tankar och funderingar. För att vi i framtiden kanske kan slippa får höra om fler tragedier (även om det finns sådana här öden runt varje hörn i världen…).

Efter fem år av bortavaro pga skador än hit än dit skulle den stora comebacken stunda. Alla höll andan – nu kommer Totilas tillbaka! Men inget var som det skulle…. Uttagningen till EM var mer än märklig. Totilas rundade alla kvalitfikationskriterier i det tyska laget och kom med på ett bananskal. För att han är Totilas: The one and only. Tyvärr har det också gjort att internationella förbundet inte heller kollat upp hästen på två år. Och han får efter tvekan startgodkänt på EM-lagtävlingen (en veterinär var mycket tveksam). Som en skadeskjuten svan försöker han sedan dansa på EM-banan såsom investerare, publik och ryttare begär. Men det går inte. Det faller. Han kämpar och han sliter, han gör sitt yttersta. Men den skadeskjutna svanen sviktar betänkligt inför allas ögon. Ingen domare blåser, ryttaren tycker han går bra(!), och ingen annan reagerar (eller säger inget!).

Man har ridit på än det ena sättet, än det andra för att få denna skadeskjutna svan att än en gång segla mot solen. Även om det kanske egentligen bara finns en väg att gå…. den som bygger på styrka, lösgjordhet och harmoni. Det som kräver tid och tålamod: det som ingen har kunnat ge honom. För det är kanske den enda vägen inte Totilas fått prova. Att få vara häst och fått tid och träning för sin egen hälsas skull, inte tävlingsbanans…..

Så precis nu: Instängd i en gyllene bur står en levande legend. Röntgad från topp till tå, för att hitta felet så många nu diskuterar. De säger beninflammation, vad det nu kan betyda och bero på. Så han lär hållas i sin gyllene bur ett bra tag till. Han är en investering, en investering som gått fel. Nu gäller det att mjölka det sista? Avel kan man tjäna ok pengar på, även om ökände ägaren Schockemölle (kommer ni ihåg honom – det var han som hade barreringsskandalen under 90-talet!) säger han förlorat multum på hästen.

Vad som händer sen står skrivet i stjärnorna. Jag hoppas verkligen att de inte får för sig att försöka få igång honom igen för vidare tävlingskarriär. Någonstans måste man dra en gräns. Någonstans måste det vara nog.

Jag skickar en tanke till alla arma legender här i världen – mer omtalade och älskade än vad de är förstådda och respekterade för vad de är – egentligen.

Det är alltid någon som betalar. I det här fallet är det Totilas. Han symboliserar så mycket och hans öde borde verkligen skapa en bred och konstruktiv debatt om dressyren och hur den ser ut idag och hur den ska se ut i framtiden. Jag hoppas det här väcker vårt medvetande om vad vi gör med hästarna- att det inte är vi som skapar det fantastiska i hästen. Det finns inom dem. Det är upp till oss att förvalta den gåva vi får när vi har ansvaret för vår vän hästen. För deras skull.

På bloggen

http://andrasvangen.blogspot.se/

lägger jag in allt det jag inte använder i stallet. Det har blivit en del med åren och somt passar inte bara. Det hjälper inte hur länge jag tror att det kanske kommer göra det en dag. För att få plats med det som passar, är rensning det enda möjliga. Så gå in och fynda vettja. Det lönar sig att köpa second hand!