Har sett en del annonser på nätet angående hjälp för PPID-hästar. Vad är då detta, undrade jag stilla. Har jag missat någon sjukdom som är vanligare än man tror (vilket uppges just i annonserna). Men det hade jag egentligen inte gjort. Det är Cushings som numera kallas PPID. Mer om namnet kan du läsa om på HästSverige.
Och mer om själva sjukdomen kan du läsa om här på bloggen, följ bara den här länken. Även om den skrevs 2009, är infon aktuell.
Det här är den femte julen som vi firar här på Lövslätten. Det är också den första jul sedan jag var 24 år som jag inte kan fira den med min gammelfux Alexander i stallet. Det är den första julen sedan 11 år tillbaka som min schäfer Cajsa inte kommer att vara med.
Men som tur är finns väldigt många andra underbara individer som kommer fira julen med mig. Hästarna förstås, med nytillkomna Nisse inte minst! En ny fux, med en helt oskriven framtid. En häst jag redan känner kommer ge mig, oss glädje och som vi kommer kunna glädja. Hundarna och katten. Här har tant Jana, gamla omplacerade schäfertiken, tagit en naturlig plats på mycket kort tid. Och min familj. I år blir vi många. För varje nästan varje år blir vi lite fler. Som en till present som uppenbarar sig, för att värma och glädja. Så lyckan över att vara tillsammans kommer vara den stora julklappen det här året, det trots allt, trots sorg och trots besvärliga dagar, välsignade 2016.
För mig är det här också en tid då jag funderar mycket på vad som varit. Och vad som ska komma. Jag gör som ett litet bokslut med mig själv om vad vi har hunnit med under året, de viktiga händelserna och hur jag tagit mig vidare från det. Jag känner min sorg när jag förlorat, och min glädje när jag vunnit. Förlorat en vän. Vunnit genom att uppnå ett mål.
Det blev något av giganternas fall under våren, när först helt unika schäfern Cajsa gick bort, och sedan den levande legenden Alexander. Alex, min Alex. Jag vet fortfarande inte hur det är att leva utan dig, och Cajsa, jag skulle offra min högra hand för att få ha dig här, så saknad är du i mitt hjärta. Tack och lov för att ni båda blev gamla och jag fick ha er länge. Men inte länge nog….
Det har också varit ett år fyllt av tillskott. Nya elever och vänner, nya uppdrag och utmaningar. Nya möjligheter och många, många, många skratt. Stora delar har varit glädjens tid. Det har varit ett rekordår för våra träningsläger, och vi har fått så mycket gjort att jag inte ens kan räkna hur många aha-upplevelser vi fått, alla fantastiska möten vi gjort med roliga, intressanta och engagerade människor. Jag har också fått chansen att påverka, inverka och utöva inflytande över mycket. Det har varit utmanande och givande. Och när andra lyckats, lyckas också jag. Så är tränarens och coachens lott och det är en lott jag trivs med.
Jag ser hur världen står i brand, hur hatarna sprider sin rädsla via internetvindarna, jag ser hur barn drabbas världen runt, och djuren hur de plågas för vårt nöjes och vår bekvämlighets skull. Jag ser hur bra vi också har det, och lyckan i de som lyckas, och gläds med de godas framgångar. Med vänner som satsat och fått tillbaka, hur världen för många blir väldigt mycket bättre. Och hur mycket vi själva vi ibland kan påverka, om vi hittar vägen, viljan orken och modet.
Nu stundar så åter julen. Och med den kommer julefriden på gården. Vi ska rå om varandra och hästarna och hundarna. Njuta av att ett fantastiskt år passerat. 2016 blir ett år att minnas. Ett år som fyller mig med tacksamhet. Så mycket jag får av ”mina” otroliga ungdomar. Som varje lov kommer och umgås, rider, pysslar och fyller min tillvaro med liv och framtidstro och hopp. Vad vore jag utan er, vad vore min gård? Tacksamhet till mina vänner och alla de som stödjer mig – ställer upp när jag är borta, passar djur och finns där för mig när jag som bäst behöver. Jag hoppas jag ibland kan ge något litet tillbaka. Ni är ovärderliga. Tack för att ni finns!
God Jul på er alla hästvänner där ute! Jag vet att ni gör ett fantastiskt jobb. Att ni kämpar och att ni sliter för att få vardagslivet att gå ihop med en passion som är en äkta tidsslukare och som kräver så mycket. En riktigt GOD JUL önskar jag er alla!
Det finns inga genvägar. I alla fall inga som ingen annan får betala för.
Det finns däremot lärdomar, och hårt arbete och systematiska upplägg där vi på ett strukturerat och konsekvent sätt kan utbilda och träna hästar på ett sund och positivt sätt. En som står för sådan utbildning är Traudi Björling. Hon kom på tal i ett av de många samtal med andra hästmänniskor jag har, och eftersom hon faktiskt varit lite i ropet på senare tid så gick jag in på hennes FB och kikade lite på inläggen där och annat jag kunde hitta om henne på nätet. Tyvärr bor jag inte så nära henne att jag med lätthet kan åka och kika på hennes träningar längre, men förr om åren var det mycket snack om denna otroligt ordningssamma, kompetenta och duktiga madam. I hennes cv hittar vi en tysk mästarexamen (vilket ger rätt att utbilda beridare), vinster i tyskt bundeschampionat, b-tränarexamen i Sverige och inte minst landslagstränarposten för svenska ponnylandslaget. Hon talar om utbildning som en röd tråd – med struktur och logik som bas. Den ska gå enligt utbildningsskalan och så pratar hon gärna om vikten av balans i kroppen hos ryttaren. Det gäller att sitta rätt i sadeln.
Det där med att sitta rätt i sadeln är bra mycket svårare än vad det är sagt. Vi är alla lite sneda och vinda och bara en centimeters förskjutning i sidan förflyttar sex kilo på hästens rygg (om du väger sextio kilo….). Och om vi sedan lyckas sitta rakt när hästen står still eller skrittar, nog blir det bra mycket svårare när ”objektet” vi sitter på (aka hästen) rör sig och vänder och allt vad det nu är. Det är inte lätt att hålla balansen på ett rörligt föremål inte.
Men om vi verkligen vill komma vidare och se oss själva (och därmed hästen) lyckas, så gäller det att lära sig sitta i baans på detta ”föremål” (hästen….. ). Ju mer vi tränar på det, desto bättre går hästen. Väldigt enkelt – men också väldigt svårt. Nu under vintertid tar jag därför återigen ett nappatag på sitsträning. När det inte går att rida fort och öva galopper odyl alla dagar så kan vi finslipa på det där med att sitta väl på hästen. Så att det faktiskt går att göra de där grymt härliga fattningarna när underlaget så tillåter. Det är kul. Det är riktigt kul. och svårt. Men som sagt. det finns inga genvägar. Bara senvägar. Eller någon annan som betalar.
Hästar som av någon anledning har svårt att hålla hullet behöver mycket – av allt! Men om fri tillgång till hö, en stor portion lucern och kanske till och med något annat därtill inte hjälper då är goda råd dyra. En sak som jag provat och som funkar fint är att ge tillskott på olja – gärna majsolja som har dokumenterad effekt (och svensk om jag hittar!). Det lär funka med alla typer av olja annars, bara de inte är avsedda för föda åt boskap. Sådan olja är tydligen för svår att smälta för en häst.
Men det gäller att vara försiktig. Det är ingen genväg för att kunna snåla in på maten inte, och för mycket av det goda kan ge motsatt effekt. Ren olja ger ett kraftigt tillskott på energi, men bara det. Inga vitaminer, inga mineraler och definitivt inga fibrer – allt det som hästar behöver så mycket av. Så om hästen får i sig sin energi genom olja istället för ”riktigt foder” finns risk för undernäring – pga avsaknad av allt detta. Och matsmältningssystemet har ingen metod att ta upp alltför mycket olja, och då kan hela systemet rubbas och hästen går då faktiskt ner i vikt istället.
Men i små doser har det effekt. Och som fetthöjare i maten är det guld värt för de som kanske helt enkelt inte orkar sätta i sig tillräcklig mängd med energi, oavsett hur mycket de får i sig. Som min gammelman på 27 som har dåliga tänder till exempel. Ett par deciliter om dagen och han får hjälp att hålla sin vikt. Men som vanligt gäller det att börja i mkt liten skala och öka över tid.
Mer om olja i maten kan du läsa om på desa länkar:
http://www.thehorse.com/articles/34426/how-to-feed-fat-to-horses
http://www.thehorse.com/articles/36587/can-fat-help-horses-gain-weight-in-winter
http://www.extension.umn.edu/agriculture/horse/nutrition/feeding-fat-to-horses/
Vill inte hästen som du vill?
Är den ”dum”?
I så fall blir frågan – förstår hästen verkligen vad du menar med det du tror dig säga?
En häst har i grunden, om den är otränad, ingen aning om vad vi människor vill att den ska göra. Hur ska den förstå det? Den har ingen agenda, inget mål med tillvaron (förutom äta och sova och vara i goda vänners lag förstås), och den har absolut inga drömmar om några fantastiska byten på någon ridbana eller prisrosetter eller vad det nu kan vara vi människor drömmer om när vi funderar på en tillvaro med häst. Den vill har trygghet. Och mat. Och må bra.
När vi börjar hantera hästen och sedan rider in den tränar vi in massor med saker. Vi bygger upp en kommunikation med hästen där det ena betyder att hästen ska göra en sak och det andra betyder att hästen ska göra en annan sak. Och en sak är säker- vi lär också in massor med saker som hästen lär sig, utan att vi menar det över huvud taget.
Ibland är vi ganska säkra på vad vi vill med träningen och hur det ska gå till. Att en signal ska betyda just att hästen ska göra en viss sak, och inget annat. Och att en annan signal ska betyda att hästen ska göra något visst annat, och bara det. Men det är inte alltid så det blir i praktiken. Och det är faktiskt inte alla som har koll på detta.
För ibland så vill människor som rider böja en hästs hals med tygeln. Ibland betyder i princip samma tygeltag sväng. Och en tredje gång hoppas de på att hästen stannar när de gör i princip samma sak med tygeln. Hästen förväntas då kunna skilja på vad vi vill, utan att vi ändrar signalen. Så lär vi inte göra när vi kör bil i alla fall. Men så gör faktiskt många med en häst. Förvirrande för hästen, eller hur?
Ibland kommer också en person med ett helt annat kommunikationssystem och rider eller hanterar hästen. Och blir sur på hästen för att den inte fattar någonting. ELler för att den är dum, eller okunnig. Som om någon skulle börja tala med mig på grekiska och bli sur för att jag inte svarar eller ser förvirrad ut (jag kan nota bene inte många ord på grekiska, så det skulle bli rena grekiskan för mig):
Då hjälper det inte att skrika högre. Eller att bli sur, eller att tycka att hästen är dum. Det lär inte bli bättre för det. Om vi däremot ser till att lära in att en viss signal alltid betyder en viss sak, och att vi kan lära in detta på ett roligt och för hästen begripligt sätt. Då skulle vi själva inte behöva bli så sura när vi rider, och tycka att hästen är så ”korkad” eller dum. Och vi skulle väldigt sällan känna att vi behöver straffa hästen för att den gör ”fel”.
Vi kan välja vårt angreppssätt när vi rider. Ska vi rida konstruktivt och utvecklande, eller fastna på ”fel” och hitta syndabockar? OM vi menar allvar med att vi vill utveckla vår ridning och hästens förmåga, är det givetvis det förstnämnda som gäller. Då behöver vi ställa oss några frågor, som reder ut begreppen och lägger ansvaret där det hör hemma – hos oss själva, inte hos hästen.
Är vi så klara i signalerna som vi tror att vi är, och vet vi egentligen vad vi säger? Har hästen lärt sig den signalen i så fall, och vet vad vi vill att den ska göra? Eller har den lärt sig att signalen egentligen betyder något annat, eller inte har någon innebörd alls (det kan vi ha lärt den utan att vi vet om det själva). Och sist men inte minst Kan hästen faktiskt utföra det vi ber den om? Ber jag om något som den klarar av, eller är det helt enkelt för svårt?
En tränare sa en gång till mig: Set your horse up to succeed. Här kommer alla dessa tre frågor in. Kan vi svara ja på alla dessa frågor, så kan vi också ge oss sjutton på att vi kommer komma vidare mot det mål vi själva har. Hästen har som sagt inga mål mer än en trevlig tillvaro. De gör så gott de kan utifrån sina egenskaper och sitt fantastiska minne – där allt de faktiskt lärt sig har samlats och där de svarar på det sätt som för dem framstår som mest fördelaktigt.
En som verkligen gottar in sig i det här med inlärning hos hästar och hur viktigt det är är Dr Andrew McLean. McLean har en PhD i ”equine cognition and learning” och har gett ut en mängd böcker i ämnet. Han har också varit en mycket framgångsrik fälttävlansryttare och åker numera världen över för att lära ut mer om vad hästen egentligen är för ett förunderligt djur, till alla som vill höra, förstå och lyssna. En bok av honom är en bra julklapp för alla som älskar hästar, och ibland dyker han upp i Sverige. Det finns också en mängd artiklar skrivna om honom och om vad han har att berätta för oss i hästvärlden. En av de mer intressanta handlar just om hur och vad vi lär hästen och vad vi ska tänka på när vi lägger upp ett ridsystem (och hanteringsystem) för hästen. Den artikeln är publicerad på Horsemagazine och kan läsas via den här länken.
Den här är bara helt klockren – tyvärr.
En häst som får en obehaglig resa lär bli svårlastad framöver. Om den inte är väldigt tuff, eller kanske lite lite korkad (så den inte kopplar att gå in i trailern med själva resan).
Klippet är inkopierat från eminenta Hippson, som så ofta kommer med bra inslag i sin webbtidning. Hästägare tillika förare är Fälttävlansryttaren och ”Bonde söker”-kändisen Pontus Hugosson
Hårt underlag är inget för mig och mina hästar. I alla fall inte när det hårda underlaget är på ridbanan. Då blir det begränsat för oss som vill träna. Att de ljusa timmarna är så få under dagen gör inte livet lättare.
Hårt underlag är inte dåligt i sig. I alla fall inte ibland. Men det här är riktigt hårt och belastningen på lederna blir därför mkt stor. Så det blir väldigt mycket balansträning och skritt, för att inte påverka alltför negativt, utan stärka upp. Det går att stärka såväl senor som ligament om man gör det på rätt sätt. Men tanken är ju inte att man ska rida runt dagligen i en timme eller så på en stenhård bana. Det går liksom inte.
Tyvärr är våra vägar här just nu minst lika hårda. Inte ens i skogen är det mjukt.
Så jag har redan gett mina hästar den där lite längre vilan som flera av dem kan behöva så väl – så att de får återhämta sina kroppar i lugn och ro mellan varven. Nu får jag hoppas på att snön snart kommer, så att vi kommer igång med lite fart igen. Under tiden får jag vänta ut och skrittar, travar lite hit och lite dit, och skrittar. Tränar tekniska detaljer och jobbar på min sits. Det finns mycket att förbättra.
Det där med form och träningsmetoder på (framför allt) dressyrhästar verkar vara en never ending story. Ibland känns det som det inte händer så mycket, men snackas gör det. Till höger och till vänster.
Dressyrryttare dissas för sin taskiga ridning. Vissa mer och andra lite mindre, men ibland också som helhet. De som kritiserar dressyrryttarna dissas för att de ”näthatar”. Och som vanligt ligger sanningen någonstans däremellan. Vissa kritiseras för att bara leta fel, andra för att de inte fattar nåt. Lite roliga argument blir det ibland när pennan går lite för fort och hjärtat tar över. Faktiskt så argumenteras det utan argument alls ibland – du är dum, du är okunnig, du kan inte för att du inte gör själv, alla dressyrryttare plågar sina hästar etc etc. Det är lätt att det spårar ur.
Tänk vad trevligt om man kunde mötas och samtala och faktiskt våga gå lite utanför boxen (sin egna) och se ur hästens perspektiv först och främst. För det är väl för att vi älskar hästar vi håller på med dem. För att vi tycker hästar är kul. Och visst vill vi att hästarna ska ha det bra. Men då krävs att människor vågar tänka lite utanför sig själva. Och inte ta allt så personligt så att den ena bara försvarar till vilket pris som helst och den andra parten bara drämmer på med allt de har. Båda sidor för att få ”rätt”. För till syvende och sist finns det ”bara” en som har rätt – och det är hästen. Rätten att få en ryttare som verkar för deras eget bästa, en hästhållning där de känner sig trygga och tillfreds med, rätten att vara dem de är – unika enskilda individer med stora hjärtan och känsliga själar.
Forskning finns men behöver bli bättre. Vi vet mycket idag vi inte visste igår. Strålkastarljuset behöver finnas överallt – för att övervaka hästvälfärden för proffshästar såsom hobbyhästar. Pengar, prestige och bristen på kunskap hotar hästens välmående överallt. Men det måste ske på ett professionellt och konstruktivt sätt – inte genom att skapa två läger som spårar ut i sina diskussioner mot varandra. Sådant leder bara till mer elände, inte mindre.
Det är så jag undrar om det faktiskt är möjligt. En av de hästar jag haft under många år har från och till konstaterat: – det där med okända ryttare är ett otäckt otyg. Det har blivit värre med åren och vissa saker verkar väcka upp nästan som en ångest hos hästen att göra något över huvud taget på banan.
Så efter att från och till försökt i ett antal år, med mer eller mindre lyckade försök har jag nu gett upp. Nu får hon väl vara min då, bara bara min. Det var efter en helg här där hon fick en oerfaren ryttare – något hon själv brukar föredra – och hon till och med såg ut att halta! Det hade hon aldrig gjort förut och jag blev mycket fundersam. Inte heller jag kunde få fart på madam, när hon väl bestämt sig att inte röra sig ur fläcken. ”Nu är det kört” tänkte jag. Nu har hon lyckats bli halt. Inte för att jag egentligen förstod hur det hade gått till, då hon varit hel i alla år och har en enormt bra fysik. men något var det ju? Det både såg och kände jag.
Jag lät det vara den helgen. Jag släppte ut henne i hagen och lät henne vara ifred tills på måndagen. Halt såg hon då inte ut att vara i hagen, men jag hade så tydligt sett det. Så jag tänkte jag skulle se om hon haltade på banan. Inte utan ryttare i alla fall kunde jag konstatera efter några varv. Så upp i sadeln och se om det hände något då? Tygelhalt har jag ju hört talas om. Kanske var det något sånt? Tygelhälta är en sådan hälta som bara visar sig under ridning och som kan orsakas av en halv miljon saker, alla där ryttaren, tyngden på ryggen och utrustningen kommer i fokus.
Och det kan jag nog säga att det var. Men i så fall tror jag mer på en mental tygelhälta. Hon fixade inte alls att vara med på banan längre, ens med en oerfaren – de som hon gillat innan. För efter en stund när vi funderat ihop, min häst och jag, gick hon nämligen som tåget. Ingen hälta, ingen oro, inget motstånd. Som tåget, som sagt.
Så nu har jag gjort en pakt med min häst. För nu var jag trött på detta – att hästen helt plötsligt inte ville alls, och känslan över att ha en häst på en bana som inte vill vara där – den är verkligen inte rolig. Någonstans!
Överenskommelsen gäller så här: om min häst jobbar på och verkligen försöker hela tiden ska gjag rida så gott jag bara kan varenda gång och jag ska aldrig släppa upp någon annan där uppe i styrpulpeten igen. Men då ska hon gå så bra att hon kan vara visningshäst också på våra kurser. Jag viskade det i hennes öra, och jag lovade dyrt och heligt.
Och se – hittills under den här hösten jag försökt hålla mitt avtal, har hästen också hållt sitt. Hen har varit glad och nöjd och arbetssam, till bådas glädje. Älskade vännen. Jag undrar om hon förstod? Det är bäst att hålla ord, så jag inte bryter mitt löfte. Denna häst är så klok så jag skulle inte bli förvånad.
Hästar har en otrolig förmåga att lära oss det vi behöver i livet – om vi vill det. Det finns en hel värld att upptäcka hos hästarna, en värld med många dimensioner som vi kan ana oss till och kanske till och med förstå på ett plan om vi tar oss tid och lär oss se.
En sådan sak är vad någon annan har att säga oss. Hästar kan inte tala, men de kan säga en hel del saker. De har åsikter och funderingar, och framför allt en hel hög med känslor. Känslorna styr hela deras värld. Förr trodde man att hästar och andra djur inte kunna känna. Idag vet vi bättre. Jag tror till och med att de lever genom sina känslor och de känslor som de omges med. De läser av sina gruppmedlemmars känslor för att veta om allt är lugnt och tryggt (det som hästarna mest i hela världen önskar sig) eller om det är fara å färde. Om en blir stressad eller mår dåligt påverkas hela flocken. Det blir väldigt uppenbart för en person som jag som bor med mina hästar och som har stabila flockar. Vi har levt länge tillsammans och jag har hunnit betrakta dem så många timmar att jag inte ens kan räkna dem. Och jag ser om något är på tok med någon, även av vad de andra utstrålar.
De, till skillnad från oss, har inte lärt sig att sätta upp en front som skyddar mot andras känslor och tankar. Det sägs ju att 80 % av det vi säger, det gör vi med kroppspråket. Resten är vårt tal. Men vi lär oss att bortse från HUR något sägs. Hästarna gör inte det, utan hela delas kommunikation handlar om kroppsspråk.
Jag vill mina hästar väl. De ska må bra och de ska trivas i sin vardag. Hur vet jag då att de trivs? Jag måste lära mig att kommunicera med dem. Inte bara prata till. Jag har varit tvungen att försöka se vad de har att säga med sina kroppar och genom deras rörelser. Är de stressade – och hur reagerar de olika individerna som stressade? Hungriga? Törstiga? Ont i foten? Ibland är det fasligt svårt. Det är svårt att veta VAD som är fel. Att något är fel eller besvärligt eller läskigt. Det hajjar jag ganska så snabbt, van som jag blivit av alla mina timmar med djuren. Men vad kan vara bra klurigare. Och eftersom djur kan reagera på olika sätt beroende på vilka personligheter de har, blir det ibland otroligt svårt. Men det går!
Varje gång jag ser en häst stämmer jag av hur den mår. Trivs den i situationen? Tycker den allt är ok? Jag är djurvän och det är min roll att agera om hästen inte trivs. OM det är på en ridbana och jag är tränaren är det min uttryckliga plikt. Därför tittar jag främst på vad hästarna försöker säga mig när jag ser ett ekipage. Ser de avslappnade och harmoniska ut? Försöker de prata med ryttaren och uppfattar ryttaren vad de säger? Eller har hästen stängt av, ledsnat eller kanske tycker den att det är kul? Mitt mål som tränare är att få det bästa kvittot av allt – en häst som trivs på ridbanan och med sin ryttare. Först då kan vi tala om samspel och en relation som det går att bygga resultat av.
Varje gång jag känner att en häst är med mig när vi jobbar – jag menar med mig som i att de villigt jobbar ihop med mig och tycker det är ganska kul – det är bra träningar. Oavsett om vi lyckas med det där bytet eller vad det nu var vi skulle göra. Alla träningar där jag känner att hästen har något som är mindre positivt att säga – varje sådan gång går hjärna igång. Vad? Då är det min uppgift att lösa knuten.
Så är det något som jag lärt mig av hästarna är att försöka lyssna. Inte döma inte dra förhastade slutsatser och inte att tro att jag vet, utan att ha lyssnat in ordentligt först.
Det är något användbart utöver hästvärlden. Det är nyttigt i det praktiska livet. Som så många andra lärdomar hästarna har att ge oss människor. Om vi vill.
Busenkelt! 