Det är så jag undrar om det faktiskt är möjligt. En av de hästar jag haft under många år har från och till konstaterat: – det där med okända ryttare är ett otäckt otyg. Det har blivit värre med åren och vissa saker verkar väcka upp nästan som en ångest hos hästen att göra något över huvud taget på banan.

Så efter att från och till försökt i ett antal år, med mer eller mindre lyckade försök har jag nu gett upp. Nu får hon väl vara min då, bara bara min. Det var efter en helg här där hon fick en oerfaren ryttare – något hon själv brukar föredra – och hon till och med såg ut att halta! Det hade hon aldrig gjort förut och jag blev mycket fundersam. Inte heller jag kunde få fart på madam, när hon väl bestämt sig att inte röra sig ur fläcken. ”Nu är det kört” tänkte jag. Nu har hon lyckats bli halt. Inte för att jag egentligen förstod hur det hade gått till, då hon varit hel i alla år och har en enormt bra fysik. men något var det ju? Det både såg och kände jag.

Jag lät det vara den helgen. Jag släppte ut henne i hagen och lät henne vara ifred tills på måndagen. Halt såg hon då inte ut att vara i hagen, men jag hade så tydligt sett det. Så jag tänkte jag skulle se om hon haltade på banan. Inte utan ryttare i alla fall kunde jag konstatera efter några varv. Så upp i sadeln och se om det hände något då? Tygelhalt har jag ju hört talas om. Kanske var det något sånt? Tygelhälta är en sådan hälta som bara visar sig under ridning och som kan orsakas av en halv miljon saker, alla där ryttaren, tyngden på ryggen och utrustningen kommer i fokus.

Och det kan jag nog säga att det var. Men i så fall tror jag mer på en mental tygelhälta. Hon fixade inte alls att vara med på banan längre, ens med en oerfaren – de som hon gillat innan. För efter en stund när vi funderat ihop, min häst och jag, gick hon nämligen som tåget. Ingen hälta, ingen oro, inget motstånd. Som tåget, som sagt.

Så nu har jag gjort en pakt med min häst. För nu var jag trött på detta – att hästen helt plötsligt inte ville alls, och känslan över att ha en häst på en bana som inte vill vara där – den är verkligen inte rolig. Någonstans!

Överenskommelsen gäller så här: om min häst jobbar på och verkligen försöker hela tiden ska gjag rida så gott jag bara kan varenda gång och jag ska aldrig släppa upp någon annan där uppe i styrpulpeten igen. Men då ska hon gå så bra att hon kan vara visningshäst också på våra kurser. Jag viskade det i hennes öra, och jag lovade dyrt och heligt.

Och se – hittills under den här hösten jag försökt hålla mitt avtal, har hästen också hållt sitt. Hen har varit glad och nöjd och arbetssam, till bådas glädje. Älskade vännen. Jag undrar om hon förstod? Det är bäst att hålla ord, så jag inte bryter mitt löfte. Denna häst är så klok så jag skulle inte bli förvånad.