Så kom då plötsligt snön. Som den gör varje år. Alltid lika förvånande. Igår sa yr.no att det skulle vara regn. Men det blev värsta snötäcket. Inte för att jag tycker snö är värre än regn. Tvärtom. Det går åtminstone att ruska av sig. Värsta vädret är och förblir blåst och regn och ett par plusgrader på det. Men idag är jag glad att det är lördag. För även om hästarna går på lösdrift och har stora ligghallar att tillgå vill jag ta in dem, torka upp dem, ge dem lite godismat (läs lucern och betfiber) och se till att alla täcken är torra och hela. Det gör åtminstone mig trygg och då vet jag att allt är bra med dem. De verkar inte tycka illa vara. De som är ute verkar snarare något svartsjuka på de som för tillfället får gå in. Men ingen blir glömd, ingen blir utan. Som alltid här på Lövslätten.
Hästens kropp är en mycket komplicerad mekanism. Ibland tycker jag personligen att det är ett under att deras kroppar håller ihop över huvud taget, särskilt när vi väljer att ha dem som ridhästar. Ryggen är inte alls gjord för att bära tyngd, och benen är ju bara erbarmerligt svaga. Inte undra på att de går sönder lite då och då. Ibland kan man tycka att de är svaga som sköra vinglas, men ibland verkar de ju faktiskt tåligare än tåliga.
En av de mer avancerade lederna i hästen (utav många) är bakknäna. Det är också just den leden som verkar extra vanlig att det är något knas på när man kommer till en klinik med en halt/oren häst. Varför det är så verkar de lärde tvista om – jag har hört att det är just en delen av hästens bakben som belastas som mest när man rider och framför allt hoppar med en häst, men också att det verkar vara det vanligaste skadeområdet för en häst just när den INTE rids. Så det är en knepig åkomma.
Patellan, den som det ofta talas om är själva knäskålen. för att hålla den på plats finns mängder med muskler och senor runt knäet. Denna mekanism har en förnurlighet. när hästar sover sig låser sig detta området så att hästen inte segnar ner i backen. Men det finns en nackdel. En sak som kan hända är att hästen får så kallade patellaupphakningar. Då hamnar benet i låst läge och hästen kan inte röra det en endaste millimeter. För den som inte upplevt det tidigare är det en ganska skräckinjagande upplevelse att hitta sin häst i ett sådant läge. Det gjorde jag själv när en av mina hästar var två år gammal och jag var helt övertygad om att benet var av. Det bara hängde och hästen kunde inte kontrollera det alls. Jag fick försöka få in den stackars hästen från hagen – vilket var en bit och en brant backe bort. Det tog lååååång tid. Snart kom vi fram till vad det var och när veterinär äntligen var på plats var det bara att börja fundera på vad det här berodde på. Det var en rejäl låsning så det tog sin lilla tid att få ordning på det.
Ibland blir de här låsningarna så illa att operation kan bli nödvändig. Men för det mesta är det en åkomma som kan tränas bort. Det handlar nämligen ofta om att musklerna inte orkar styra hela mekanismen på ett korrekt sätt. Orsaken till att det händer är varierande, allt från genetiska förutsättningar såsom benställningar till foder, träning och skovinklar kan påverka. Man får hitta sin väg framåt med varje enskild häst och har man stora problem måste en klinikveterinär hjälpa en.
Men en häst kan ha problem med patellan även om den inte hakar. Det är ganska vanligt på hopphästar, men även på dressyrhästar. Det är inte alltid man ser en hälta heller, utan det handlar mer om hästar som står emot eller som verkar ovilliga. Att lista ut exakt vad det är kan vara svårt, men ibland, om man funderar lite går det att undvika problemen och få en sund häst ändå. Man ska nämligen alltid träna för den vagaste länken, och bygga upp kroppen med träning (inte bryta ner). Om man lägger ett noggrant schema och verkligen jobbar upp muskulatur och styrka i varje enskild häst så kommer hästen också att orka med med bakknäna. Och det är något att ta fasta på, vad än det än kan vara som är den svagaste länken i just det enskilda fallet.
Träning som är bra för bakknäna är backar uppåt, ryggningar och bomträning, dvs cavaletti, liksom galoppträning. Och den typen av träning är bra för alla hästar avsett vad som ska byggas upp.
En gång i tiden, för många år sedan köpte jag mig en häst. Han blev halt, och halt igen. För jag kunde inte bättre. Jag förstod inte hur jag skulle göra för att han skulle bli hel igen. På den tiden ville jag gärna ut och tävla. Trodde jag i alla fall. Det var liksom det som man hade häst för. Men ändå inte, märkte jag sedan. För hur jag än vred och fundera på allt så fick jag det inte att gå ihop. Min önskan att ha MIN häst, samtidigt som önskan att tävla och rida. För att det skulle gå ihop var jag tvungen att ha två hästar. Och det hade jag inte råd med.
Så jag gjorde det jag kunde göra. Jag skaffade en hästgård. Så jag kunde ha fler hästar. Och på den vägen är det. Nu har jag fler hästar. Och de får stanna hos mig. För jag kan inte ge upp på mina djur. För till syvende och sist är det själva djuret jag tycker om, inte att rida en häst. Jag vill rida min häst, min kompis, min partner. Och jag ser de som familjemedlemmar.
De får jobba med det de kan och mäktar med. Vissa har talang för det ena, några för det andra. En del vill ha det si. Andra så. Några tycker det är roligt att hänga på, andra är mer skeptiska och kräver sina premisser. Alla tycker de om att jobba, alla får de utvecklas. I sin takt, utifrån sina förutsättningar. Det håller längst så.
Jag rider inte häst när jag rider. Tilläggas kanske ska att jag inte så ofta rider på andras hästar. Om jag inte gör det i mitt jobb förstås, men det är mest för att känna på ett problem eller ett tillstånd jag inte begriper mig på. Jag rider Sayo, Eos, Lady, W…… individer som var och en har sin egen själ och sin egen värld. Mer än gärna. Det är grejen. Att de är i min familj, att det finns en långsiktighet, en tanke bakom, och en relation. En relation som bygger på en kravlös tillvaro där vi gillar varandra. Så att vi kan göra mer på banan. Och roligare.
Och när de inte kan gå på banan längre får de stanna hos mig. För att jag vet att hästar blir gamla och skruttiga. För att jag har räknat in det i planen. Sådant kommer inte direkt som en överraskning. För att jag tycker om dem, och aldrig skulle kunna tänka mig att släppa dem. Inte för att jag är bäst på att ta hand om dem, även om jag nog är mer än ok. Utan för att det är här de har sitt hem. Det är här de har sina kompisar och är trygga och vet och kan hur det funkar. Och jag vet. Att de inte far illa. Att det alltid kommer att få en dos kel och kli varje kväll. Det kommer alltid vara älskade. För att de är de. Och för att jag aldrig någonsin skulle kunna sova gott med tanken av att jag inte visste var de var, och hur de har det och om de mår bra och blir älskade. Som de är här.
De som har gått sörjer jag varje dag. Jag saknar dem ofta och kan se dem framför mig. Deras foton hänger ovanför min säng. En del har fått sin sista vila här. Alla finns de i mitt hjärta. För att få ha en häst det är en unik sak, som inte många får. Att ha en häst är att ta ansvar livet ut för någon som är helt beroende av din välvilja och därmed ett åtagande jag inte kan släppa ifrån mig. Att ha en häst är en stor sak för mig, som sedan liten drömde om att en gång ha ett helt stall fullt av hästar. Idag har jag det, och de stannar hos mig tills de inte kan längre. För att jag kan, för att det är mitt ansvar och för att jag tycker just mina hästar är de finaste som finns i hela världen. ❤
Hur lärs stalletikett och stallhantering ut? Jag har ingen aning om hur och om det görs numera, och på vilka ställen man gör detta mer eller mindre seriös. Ibland verkar det som om det inte lärs ut alls. Själv inser jag att tiden går – när jag var liten var det drillning i stallsäkerhet, stalletikett, hur man ledde hästar och hur man skulle göra i varje tänkbar situation som gällde. Och ve den som inte skötte sig. Han eller hon (oftast) fick sig en rejäl avhyvling. Det fanns en anledning – hur vi beter oss i stallet har har stor betydelse för hur hästarna mår, hur farligt det blir att vara i stallet (för såväl häst som människa), hur säkra vi som hanterar och jobbar med hästarna kan känna sig och hur lugna hästarna är/mår.
Inte för att jag tycker det var bättre förr. Utskällningar och skrämseltaktik blir nog ingen glad av. Så var det nämligen när jag tittar tillbaka på min tid som barn i ett stall. Hua om man gjorde fel, eller hästen inte gjorde som det var tänkt. Men å andra sidan blir ingen i stallet, eller hästarna, lyckligare över att det verkar vara så få som har koll på hur man ska vara i stallet och hur man gör alla de olika moment som ingår i hästhantering inför och efter ritt heller.
Som det där med att öppna en grind, släppa ner grindsnörena ner i backen och sedan ta ut hästen. Vänta nu! Hur tänkte vi där? Eltrådar på blöt backe – är det så smart? Och om det är flera hästar i hagen – hur är det tänkt att de ska förstå att de snällt ska stå kvar, om de i själva verket vill gå in och grinden öppnas? Självklart håller man upp grinden så att den inte nuddar backen och leder ut hästen runt sig för att sedan stänga grinden. Elementärt, säger jag som fick detta till livs som liten. Helt konstigt, verkar många av dagens stallbesökare tycka. Ända tills hästen trasslar in sig i elförande tråd, eller att elen går i backen och skrämmer vettet ur hästen, eller att alla hagkompisarna också trillar ut på kuppen……. Tänk först – agera sedan. Kan du inte lista ut hur man gör – fråga en kompis! 😀 Gärna en som kan!
Eller det där med att knyta säkerhetsknut (ett exempel hittar du här: http://www.ridsport.se/Hastkunskap/Skotsel/En-bra-borjan/). Få verkar kunna det. Märkligt. De knyter fast lite hit och dit och fastnar då hästen i repet eller får panik av något, så sitter den hjälplöst fast. För jag tror inte att den som inte kan knyta en säkerhetsknut istället har koll på var det finns en väldigt vass kniv i stallet. Tyvärr. För det ska man naturligtvis ha koll på när man hanterar en häst i ett stall.
Och sedan lämnas gärna hästen uppbunden i stallgången ensam medan personen i fråga går iväg och pysslar med annat. Ajajajaj – det här strider till och med mot djurskyddslagen som anger specifikt att uppbundna hästar INTE får lämnas ensamma. Vad ska de stackarna göra om de fastnar? Ringa 112?
Eller än värre – kommer på att de inte har på sig sin hjälm när de tränsat, och därför helt sonika lämnar hästen med träns på och allt och går iväg för att kika om den inte minsann låg i bilen ändå, den där hjälmen. Sedan behövde man visst gå på toaletten också först. Helt utan tanke på att om hästen fastnar i tyglarna kan hela deras käke slås av, eller åtminstone tänderna. För att inte tala om att man har en panisk häst att ta reda på när man nu lyckas släpa sig tillbaka. Sådant är inte alls bra. Det gäller att ha hjärnan med sig även i stallet. Den som skaffar sig bra rutiner kommer sällan att behöva fundera på om det är säkert eller ej – och varje stall ska ha sin säkerhetsrutin. I mitt stall gäller:
intag och ta av täcket (om sådant finns) först. Här står de flesta hästar lösa i boxen så det gäller mest att komma ihåg att stänga dörren till boxen när man går ut och in. Hästarna har alltid hö att äta – då går de ingenstans och är nöjda. De hästar som står uppbundna har en säkerhetsknut (ett snöre enbart) och har hö att äta.
Borstning, kratsning av hovar. Visitering.
Sadling
Hjälm/väst/stövlar etc som behövs för oss sätts på. Även avpassning av kläder för temperatur och vad vi ska göra ute.
Tränsning
Dags att gå ut!
Tränsningen är alltså det vi gör precis innan vi ska ut ur stallet. Sedan går vi till ridbanan och där kolla vi in sadel, sadelgjord, dubbelkollar tränset och avpassar stigläderlängden. När det är klart och hästen känns lugn hoppar vi upp från pall. Rutiner som hästarna kan och vet. Inga konstigheter, men en bra start på en ritt.
Även när det gäller sadling och tränsning ser jag det mest underliga grejer. En del slänger på sadeln så att hästen hoppar till, drar åt sadelgjorden så hästen blir fem decimeter lägre i höjd, och inte vill sadlas framöver. Man lägger självklart på sadeln försiktigt, är noga med inpassningen utöver ryggen och schabrakets läge och drar givetvis åt gjorden ett litet snäpp i taget, utan att ta i. Det gäller att tänka på säkerhet såväl som komfort. Lite eftertanke på hur hästen upplever det hela skadar inte. Särskilt inte om man vill kunna sadla och tränsa hästen mer än en gång i livet.
Här är lite tips på vägen – och noggrannhet är en dygd:
Och till slut händer det att det dras och bråkas hela vägen till ridbanan. Där är det inte tu tal om att kunna hoppa upp själv, någon måste ju hålla i hästen. Och sedan när stigbyglarna inte har rätt längd så har jag sett flera lustiga varianter på hur man kan höja dem samtidigt som man sitter i sadeln. Vissa av dessa poser som ryttarna gör skulle jag inte klara av själv, än mindre sitta kvar i om så hästen tog ett enda steg framåt. Lättat om än inte mest korrekt, är att släppa stiglädren och låta benet hänga rakt ner. då ser man spännet framför låret och kan lätt justera efter behov. Man ska egentligen ha foten i stigbygeln, men så mycket begär jag inte. bara att ryttaren inte tappar balansen och hästen trillar åt sidan när man fixar detta.
Och dressyrsadelgjordar är faktiskt möjliga att dra åt själv, om man övar lite. Det gäller att kunna och våga luta sig nedåt och nå spännet bara. Vanliga kan vara lite trixigare, då gäller det att kunna flytta fram hela benet ordentligt och dra åt. Lite övning här med fixar grejen. Men det är lätt att fråga någon annan (hela vägen tills man inser att man är ensam i stallet och/eller ingen har tid att hjälpa en stackare som inte klarar av att sätta igång sin häst själv).
Men värst av allt är nog allt tjafs som kan bli innan man kommer till ridbanan och kan sitta upp. Här finns många aspekter att tänka på, och för att kunna leda en häst på ett trevligt sätt måste vi öva seriöst i att hantera våra hästar. Och att bli kompisar med dem så att de vill hänga på och bli ridna. Vanliga markhanteringsövningar gör susen och att tänka framåt och gå helt normalt och avslappnat mot ett bestämt mål.
Det finns mycket annat att tänka på i stallet och utanför också i både det stora och det lilla. Här är några tips, om än inte alla:
Gå lugnt och fint i stallet och se till att du har koll på vart hästar och folk är.
Håll avstånd till andra hästar. Otroligt ofta får jag se folk som inte förstår att hästar behöver gott om utrymme. De går väldigt nära hästar som de inte har en aning om klarar av att hantera en häst i deras utrymme.
Om du haft en häst uppbunden och tränsar den – Låt inte grimmor i grimskaft hänga fastsatta i stallet. Det bildar en snara för en häst som har otur.
Spring inte bakom en häst du inte hanterar och hoppas på det bästa. Se till att du syns och märks innan du passerar en häst i gången.
Flytta på hästen istället för dig själv. En häst ska ha i ryggmärgen att den inte ska gå på folk. Om du känner dig i vägen är det du alternativt den som leder hästen som ska flytta på hästen. Du ska kunna stå still utan att bli påsprungen.
Se till att vatten alltid finns till en häst som står i box.
Använd alltid mjuka händer och andas lugnt. Hästar är känsliga djur. Känner du att du blir stressad blir kroppen stel och det blir otrevligt för hästen. Och för dig. Andas djupa andetag och ta det lugnt. Bättre sent än stressat!
Säg till om du hittar sår eller skav! Sådant måste hanteras och åtgärdas direkt!
Kolla noga att hästens skor sitter ordentligt.
sist men inte minst – är du osäker? Fråga! Det finns inget värre än folk som ”bara gör” och att det sedan blir fel.
Vill du veta mer om hur man kan tänka ”trevligt för mig- trevligt för hästen”-tänk och arbeta säkert med häst till och från hagen, när man gör iordning och inte minst när man går till en ridbana för att sitta upp? Då är det boken Bästa Hästägaren du behöver. Där står allt du behöver veta om just detta.
Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!
Bästa läsningen!
Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre!
Leveranstid 3-4 dgr.
Frakt ingår.
Det är svårt att sticka ut nosen för att påtala djurskyddsproblem inom ridsporten i synnerhet och hästeriet i allmänhet. Jag har mött det, och många, många med mig. Det finns ingen som tackar en för att man vågar ifrågasätta ridsätt, tränare eller hästhållningssystem eller andra avarter inom hästnäringen. Snarare tvärtom. Man blir gärna betraktad som en kuf, någon som borde hålla klaffen för man rider ju själv inte ens hälften så bra (räknat i prisrosetter då – vilket tydligen är ett bra mått på sånt som handlar om djurskydd?).
Tro mig – det har inte varit lätt de gånger jag bett ”tränare” (om de nu borde kallas så), kliva av min livrädda häst för att de ridit så illa. Personer med fina namn och många rosetter. Inte sjutton var det roligt eller trevligt eller enkelt att göra detta. Jag fick utstå mycket. Och jag minns varje gång som en evinnerlig plåga. Varför i hela friden lät jag denna idiot rida min häst? Stackars häst. Skammen över att inte ha stoppat i tid, inte förstått, utan trott och hoppats och stått där och velat ett tag och försökt få det till att det inte kanske var så illa ändå. Men det var det ju. Flera gånger. Den unga dam som var på ”uppåtgående” (fortfarande aktiv med hästar) -som sågade min fina alexander i munnen i halten så illa och höll på så i mitt tycke i en evighet, och så att hästen såg helt vimmelkantig ut efteråt. Hon fick upplysningen om att om hon inte red bättre än så kunde hon lika gärna låta bli (ha – den var faktiskt bra den kommentaren. Den var jag nöjd med redan då, sisådär 22 år sedan). Han den fina barockkillen som skulle visa sina principer och hur det fungerade med denna typ av ridning, men som efter fem minuters total ridkollaps kallade min häst oridbar och tackade hästen genom att rycka det hårdaste munrapp jag sett någon gång och sedan ha mage att fråga efter ett spö (red min häst precis innan och satt och tränade byten på serpentiner i goda ro med min fina välutbildade häst). Svaret på frågan var: tack det räcker nu.
Så arg blev han att han lämnade såväl sina elever som mig själva i ridhuset och försvann som en avlöning. Jag ropade efter honom om han skulle ha betalt men han viftade bara på handen. Hästen var så upprörd att jag knappt kunde hålla hästen kvar i ridhuset. Han skulle bara hem. Så jag bad tjejerna som var kvar att öppna portarna och vi satte av i full galopp hela vägen hem ett par kilometer bort. Utan att passera gå. Sedan dess får jag en citronmin varje gång den lallaren nämns vid namn. Sicken dåre.
Men många tycker om dessa tränare. Kanske beter de sig bättre med andra ekipage. Eller så orkar de bara inte se, och hittar ursäkter för att det är så hårt, så orättvist och så illa. Eller så i värsta fall tror de att det ska vara så. För hästar är ju tunga och stora, så vanlig enkel inlärningsteori biter inte på dem. Eller? (såklart det gör! Funkar på späckhuggare, människor och höns likväl!). Jag hoppas dock att det beror på det förstnämnda, men jag tror det inte riktigt.
Bara för att hästar är tunga så är det tydligen ok att slå dem och sparka dem, jaga dem och straffa dem (ofta för något de inte förstått eller kan utföra). Om och om igen. Eller rycka dem i munnen. För att vi ska få som vi vill. Det är någonstans fortfarande det normala. Och de som avslöjar kejsarens nya kläder, de som inte lever kvar i illusioner från medeltiden om att djur inte har känslor, blir fortfarande ifrågasatta.
För trots att vi i samhället pratar så vackert om att våga påtala brister som leder till att människor och djur far illa, och har tydliga lagar som reglerar att vi inte får göra något djur illa i något läge, är det få som klappar den på axeln som verkligen vågar och orkar gå emot strömmen. Snarare tvärtom. I fler debatter än en på nätet, liksom i stallarna har jag själv sett och hört och ibland även upplevt att man blir totalt utfryst. Gång på gång. Det finns inget att vinna på att stå upp på hästarnas eller de andra djurens sida. Det finns egentligen bara en kamp, om att få sin berättelse hörd och dessutom trodd. Vilket ingen – som inte verkligen vill höra och se – kommer att göra. För det är väl bekvämast så. Att skjuta budbäraren istället för att våga se, och inse. Det är lätt att trycka ner och inte vilja förstå – och genom att folk gör så, lär de också alla de som skulle vilja stå upp för djuren att hålla käften. Det är svårt att stå upp för djurskydd i praktiken, inte bara på pappret.
Ändå ber jag er att göra detta.
För ingen häst kan tala om sin smärta och anmäla den. Ingen häst kan skydda sig själv från att bli utsatt för vanvård, skitridning, orättvisa straff eller ömmande sadlar. De är offren, tysta och lidande. Men vi människor kan. Och om det är något vi borde vara satta till jorden för att göra är det just att skydda de som inte kan skydda sig själva. För att vi har en röst. Vi har makt. Vi har möjligheten. Och med möjligheter kommer också skyldigheter.
Våga ifrågasätta, våga tänka själv. Våga reagera och våga agera. Hästvärlden är hierarkisk som sjutton. Den med flest rosetter, rätt kön och gärna utomlands ifrån – hans (oftast) åsikt väger tyngst, och det han gör kan aldrig kritiseras. Men gör det ändå. För det är precis där det behövs. Vanor och attityder rinner ner uppifrån.
Schysst ridning är schysst ridning om än i slitna ridbyxor på en leråker i Glimmingehus. Och skitridning är skitridning om än i flashiga ridhus genomförda av personer med tonvis med medaljer runt halsen. Och den som kan skydda just din häst – det är du. Du kan också skydda andras hästar – särskilt på ridskolor och dylikt. Köp aldrig att en häst ska korringeringsridas (sånt är bara trams – det finns inlärning och att lära om och det senare tar dubbelt så lång tid som det förstnämnda), och att hästar är tuffa och hårda och därför måste bemötas sådan. Googla då lite etologisk forskning och du kommer snabbt få många argument om det motsatta. Detsamma gäller att man måste vara chef och bestämma – dvs dominansteorin. Död sedan länge inom forskarkretsar, aktiv som sjutton bland ”beridare” och ”tränare”.
Du kommer inte att bli populär. Du kommer inte att få fler vänner (jo några – alla vi som verkar åt samma håll). Du kommer inte att komma i gräddfilen. Däremot kommer varje person som står upp emot djurskyddsbrott att kunna skapa en våg och en trend – så att färre och färre djur far illa. Du kan dessutom om du har en egen häst alltid alltid skydda din egen – det är din uppgift som hästägare. Och kanske får du över en till på hästälskarnas sida, de som tar hästens parti. Och då blir vi än starkare. Framför allt kommer du sova gott om natten.
Alla har vi väl sett Clydesdalehästarna – de där fantastiska djuren som är i Budweiserreklamen som sprids som löpeldar i Facebook. Om inte så har du en här:
Dessa hästar finns såklart i verkligheten också och reser land och rike runt och visar upp sig. En mäktig syn. Ibland går det dock inte alls som det ska. Även den mest vältränade häst kan snubbla, och i klippet nedan går det rent utsagt åt helvete för en av mittenhästarna. Med tanke på att de är tätt placerade och många och fast i seldonen, blir det snabbt bara en hel hög med Clydesdales framför vagnen. Usch vilken syn! Otränade hästar hade ofelbart fått panik och dödat varandra i kampen om att komma loss. Men se – det är inte alls vad som händer. Hästarna lugnar snabbt ner sig och litar fullkomligt på att personalen snabbt och flinkt får bort dem ifrån trasslet. Det här är ingen tur – det här är ren och skär korrekt träning av hästar som förväntas klara av att dra en sådan här vagn och vara med i ett spann av den här kalibern. De tunga och alerta hästarna är uppenbarligen väl förberedda för att något sådant här kan hända – och de som tränat hästarna har vetat exakt hur de ska träna inför olyckor av det här slaget. Så allt går som tur var väl. Mest skärrade blir nog de på läktaren, och vi som ser videon. Det går att förbereda sig för mycket, och undvika katastrof även vid olyckor (inte alla, men en hel del).
Enligt etologerna är en stor del av risken med att hantera hästar det vi göra själva i träningen. Med dålig kunskap om inlärningsteori, om hur hästar egentligen fungerar och med en bas i myter om att ”man måste ta kommandot och bestämma till varje pris”, ”hästen ska lyda” och genom att ha dålig självkontroll och vara oklar i vad man ber om och till råga på allt ställa hästen tills vars för vår egen brist på kunskap och förmåga att läsa av situationen kan leda till farliga situationer för såväl häst som människa (förutom att man ger hästen ett onödigt lidande).
Ett pressat flyktdjur, som inte kommer undan någon som i deras uppfattning plågar dem utan eller är tillräckligt orättvisa (jo – jag envisas – hästar vet vad rättvisa är!) kan välja mellan tre saker – att stänga av och ”dö inombords”, desperat försöka kasta sig därifrån till varje pris eller – att slå tillbaka. Här är ett tydligt exempel på det senare.
Denna bild kom idag upp i mitt flöde – delad av en själsfrände till mig. Oj vad det högg i hjärtat när jag såg denna vackra bild. Vill gärna skriva ett inlägg om vad jag tänkte när jag såg den (jag har lagt in egna bilder här, på den sista tiden som alex var hos mig):
Ett och ett halvt år har gått sedan du vandrade över regnbågsbron. Du var min absoluta favorit, min finaste eldfux – du som förändrade så mycket i mitt liv och som fick mig att förstå så mycket om mig själv och om hästar som väsen.
Tänk vad du har bidragit med till alla som kommit efter dig här på gården och till alla som velat lyssna på vad du via mig har förmedlat – att hästar är unika individer med en varm själ och ett vackert hjärta, att med samarbete kommer vi längre och att om vi lyssnar så får vi tusenfalt tillbaka! ❤
Du fattas mig enormt mycket, men jag vet också att vi – både du och jag – hade tur i livet ändå. I 22 år fick vi vandra tillsammans, och varje dag var en sann glädje och ditt arv är något jag alltid kommer föra vidare. ❤
Den här lille killen och hans häst Ed, har under några år varit en riktig hit i sociala medier. Det är mest den sista videon jag delar här som fått uppmärksamhet, och många har undrat över den. Men det föräldrarna vill visa är att de haft en underbar läromästare till ponny för sin son Ed – och de två har lärt varandra mycket. De har haft skoj ihop och om man ser till den största delen har allt varit toppen. I den här videon visas en liten underbar kille med sin lilla fina häst – och det är stor kärlek och massor av skoj! Så härliga! ❤ :
Men det är ju klart -fler tittar på felen. Och visst fanken blir det fel när vi rider. Och det vi publicerar är oftast det som blir rätt – såklart. Vi vill synas i vacker dager. Nu kanske jag inte haft en häst som hittar på fullt så mycket som Ed. Men jag har nog heller inte ryttarens fantastiska tålamod med allt som ibland går knas, så det är väl tur det. här är när det går lite mindre bra. Och betänk att killen är 6 år! Men hans tålamod och kärlek till hästen gav också alla fantastiska stunder – om han inte haft det hade det nog mest sett ut så här, men det gjorde det ju verkligen inte:
Busenkelt! 