Det behövs mer civilkurage – inte mindre

Det är svårt att sticka ut nosen för att påtala djurskyddsproblem inom ridsporten i synnerhet och hästeriet i allmänhet. Jag har mött det, och många, många med mig. Det finns ingen som tackar en för att man vågar ifrågasätta ridsätt, tränare eller hästhållningssystem eller andra avarter inom hästnäringen. Snarare tvärtom. Man blir gärna betraktad som en kuf, någon som borde hålla klaffen för man rider ju själv inte ens hälften så bra (räknat i prisrosetter då – vilket tydligen är ett bra mått på sånt som handlar om djurskydd?).

Tro mig – det har inte varit lätt de gånger jag bett ”tränare” (om de nu borde kallas så), kliva av min livrädda häst för att de ridit så illa. Personer med fina namn och många rosetter. Inte sjutton var det roligt eller trevligt eller enkelt att göra detta. Jag fick utstå mycket. Och jag minns varje gång som en evinnerlig plåga. Varför i hela friden lät jag denna idiot rida min häst? Stackars häst. Skammen över att inte ha stoppat i tid, inte förstått, utan trott och hoppats och stått där och velat ett tag och försökt få det till att det inte kanske var så illa ändå. Men det var det ju. Flera gånger. Den unga dam som var på ”uppåtgående” (fortfarande aktiv med hästar) -som sågade min fina alexander i munnen i halten så illa och höll på så i mitt tycke i en evighet, och så att hästen såg helt vimmelkantig ut efteråt. Hon fick upplysningen om att om hon inte red bättre än så kunde hon lika gärna låta bli (ha – den var faktiskt bra den kommentaren. Den var jag nöjd med redan då, sisådär 22 år sedan). Han den fina barockkillen som skulle visa sina principer och hur det fungerade med denna typ av ridning, men som efter fem minuters total ridkollaps kallade min häst oridbar och tackade hästen genom att rycka det hårdaste munrapp jag sett någon gång och sedan ha mage att fråga efter ett spö (red min häst precis innan och satt och tränade byten på serpentiner i goda ro med min fina välutbildade häst). Svaret på frågan var: tack det räcker nu.

Så arg blev han att han lämnade såväl sina elever som mig själva i ridhuset och försvann som en avlöning. Jag ropade efter honom om han skulle ha betalt men han viftade bara på handen. Hästen var så upprörd att jag knappt kunde hålla hästen kvar i ridhuset. Han skulle bara hem. Så jag bad tjejerna som var kvar att öppna portarna och vi satte av i full galopp hela vägen hem ett par kilometer bort. Utan att passera gå. Sedan dess får jag en citronmin varje gång den lallaren nämns vid namn. Sicken dåre.

Men många tycker om dessa tränare. Kanske beter de sig bättre med andra ekipage. Eller så orkar de bara inte se, och hittar ursäkter för att det är så hårt, så orättvist och så illa. Eller så i värsta fall tror de att det ska vara så. För hästar är ju tunga och stora, så vanlig enkel inlärningsteori biter inte på dem. Eller? (såklart det gör! Funkar på späckhuggare, människor och höns likväl!). Jag hoppas dock att det beror på det förstnämnda, men jag tror det inte riktigt.

Bara för att hästar är tunga så är det tydligen ok att slå dem och sparka dem, jaga dem och straffa dem (ofta för något de inte förstått eller kan utföra). Om och om igen. Eller rycka dem i munnen. För att vi ska få som vi vill. Det är någonstans fortfarande det normala. Och de som avslöjar kejsarens nya kläder, de som inte lever kvar i illusioner från medeltiden om att djur inte har känslor, blir fortfarande ifrågasatta.

För trots att vi i samhället pratar så vackert om att våga påtala brister som leder till att människor och djur far illa, och har tydliga lagar som reglerar att vi inte får göra något djur illa i något läge, är det få som klappar den på axeln som verkligen vågar och orkar gå emot strömmen. Snarare tvärtom. I fler debatter än en på nätet, liksom i stallarna har jag själv sett och hört och ibland även upplevt att man blir totalt utfryst. Gång på gång. Det finns inget att vinna på att stå upp på hästarnas eller de andra djurens sida. Det finns egentligen bara en kamp, om att få sin berättelse hörd och dessutom trodd. Vilket ingen – som inte verkligen vill höra och se – kommer att göra. För det är väl bekvämast så. Att skjuta budbäraren istället för att våga se, och inse. Det är lätt att trycka ner och inte vilja förstå – och genom att folk gör så, lär de också alla de som skulle vilja stå upp för djuren att hålla käften. Det är svårt att stå upp för djurskydd i praktiken, inte bara på pappret.

Ändå ber jag er att göra detta.

För ingen häst kan tala om sin smärta och anmäla den. Ingen häst kan skydda sig själv från att bli utsatt för vanvård, skitridning, orättvisa straff eller ömmande sadlar. De är offren, tysta och lidande. Men vi människor kan. Och om det är något vi borde vara satta till jorden för att göra är det just att skydda de som inte kan skydda sig själva. För att vi har en röst. Vi har makt. Vi har möjligheten. Och med möjligheter kommer också skyldigheter.

Våga ifrågasätta, våga tänka själv. Våga reagera och våga agera. Hästvärlden är hierarkisk som sjutton. Den med flest rosetter, rätt kön och gärna utomlands ifrån – hans (oftast) åsikt väger tyngst, och det han gör kan aldrig kritiseras. Men gör det ändå. För det är precis där det behövs. Vanor och attityder rinner ner uppifrån.

Schysst ridning är schysst ridning om än i slitna ridbyxor på en leråker i Glimmingehus. Och skitridning är skitridning om än i flashiga ridhus genomförda av personer med tonvis med medaljer runt halsen. Och den som kan skydda just din häst – det är du. Du kan också skydda andras hästar – särskilt på ridskolor och dylikt. Köp aldrig att en häst ska korringeringsridas (sånt är bara trams – det finns inlärning och att lära om och det senare tar dubbelt så lång tid som det förstnämnda), och att hästar är tuffa och hårda och därför måste bemötas sådan. Googla då lite etologisk forskning och du kommer snabbt få många argument om det motsatta. Detsamma gäller att man måste vara chef och bestämma – dvs dominansteorin. Död sedan länge inom forskarkretsar, aktiv som sjutton bland ”beridare” och ”tränare”.

Du kommer inte att bli populär. Du kommer inte att få fler vänner (jo några – alla vi som verkar åt samma håll). Du kommer inte att komma i gräddfilen. Däremot kommer varje person som står upp emot djurskyddsbrott att kunna skapa en våg och en trend – så att färre och färre djur far illa. Du kan dessutom om du har en egen häst alltid alltid skydda din egen – det är din uppgift som hästägare. Och kanske får du över en till på hästälskarnas sida, de som tar hästens parti. Och då blir vi än starkare. Framför allt kommer du sova gott om natten.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s