personligt

av

Konsten att våga äta kött etiskt

Sitter och tittar fascinerat på Farmen. Av många anledningar. Det som främst fängslar mig är det psykologiska spelet mellan människorna, och det finns de som spelar bättre än andra. Här har TV4 gjort ett jättebra jobb att matcha de som inte matchar.

Men sedan slås jag av en annan sak. Det där med att slakta djuren. De förfasas över detta, och Aftonbladet skriver snällt….http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/tv/article16123545.ab

Det är precis detta som gör att systematiskt djurplågeri inom storindustri är möjligt. Precis detta som gör att vi kan köpa billigt importkött. För att vi väljer att inte se. Och när vi tvingas att se en helt korrekt slakt, enligt alla etiska riktlinjer förfasas folk så väldeliga. Så de blundar och allt som händer djuren inom industrin kan fortsätta. Sedan kan folk uppröras över att sällskapsdjurens väl och ve istället. Kanske enklare. Men knappast för djuren. Bara för sin egen ros skull.

Det är det stora avståndet mellan de som är konsumenter och där själva händelserna sker som gör det möjligt. Det är denna abstraktion som gör det möjligt att köpa kläder som barn på andra sidan jorden sytt, det är det som gör det möjligt att orka med att köpa mat som odlats på ett sådant sätt att jordbrukarna mer eller mindre skadas för livet. Det är det som gör det möjligt att driva djurfabriker så långt ifrån djurskyddets ramar – på annat håll. Där vi slipper se.

Själv säger jag bara – återkom när du får be veterinär eller trotjänaravlivare ta bort din älskade vän som du haft i många, många år. För hästens skull står du också kvar. Du finns där, intill sista andetag. För det gör du för djurets skull. Det gör ont. Förbaskat ont. Och då vet du, att det går bra till när det går bra till. Och du kan se skillnaden. Det kanske är sant ändå – att hästtjejer är tuffare. Vi tvingas ta de tuffa besluten, och göra det jobbiga. För någon annan skull. Vi hyser inte så många romantiska föreställningar om hur djurkroppar är och hur det är att ta livet av ett stort djur. Det är ibland dramatiskt. Men det är så det är.

För mig är det okej att äta kött, men jag måste också våga se vad som görs – och hur. Inte varje gång, men jag måste ha koll på verkligheten bakom det kött jag väljer att köpa i butiken. Då kan jag också handla etiskt. Det betyder för mig svenskt och småskaligt, från en gård jag har koll på. Tyvärr är dessa mindre jordbruk utrotningshotade. Och att köpa kött från dem är inte det lättaste. Det har våra lagar och regler sett till. Det är nog lättare även för politiker att låta industrialiserade självgående systemet ha sin gång. Det syns ju inte, så det upprör väl ingen?

Mer om kött, etik, klimat och industrialiserad djurhållning:

I Effekt Magasin: http://effektmagasin.se/det-goda-kottet-kott

I DN (skrivet av eminente prof. Per Jensen): http://www.dn.se/debatt/kottskatten-gynnar-plagsam-djuruppfodning

av

Lady D – en ”perfekt” häst?

De säger ju att man inte ska köpa häst på ”postorder”! Det säger jag med – men ändå har jag gjort det. Lady D är en sådan häst. Jag köpte henne utan att ha sett henne live, utan att ha provridit henne och utan att egentligen veta något om henne mer än stammen (som är mycket bra!), höjden, vad hon gjort och efter att ha sett ett par videos av henne.

Ung och kunnig

När jag köpte Lady D var hon tre år gammal. Det var på hösten och hon hade visats i Tyskland för avelsförbundet i Mecklenburg. Det betyder att hon var både riden och körd – vilket är legio för det förbundet. Det var körningen jag fastnade för. Men också storleken (154- lagom ”kort”), steget, utstrålningen och faktiskt också priset. Hon var dräktig med ett föl e: Cool Dancer, ridponnyhingst från Tyskland. Två hästar för detta pris? Kan det vara möjligt, tänkte jag nog och slog till efter en del tänkande.

Jag minns så väl att jag blev förvånad över hur vacker hon var, den dag då jag hämtade upp henne i Sjöbo. Hon var så cool och så medveten om sitt eget värde. Hon var nyss transporterad från sitt förra hem – östra delarna av Tyskland, till Sjöbo. Vi lastade för vidare färd och hem bar det. Sedan var det bara att vänta på ett föl. Lady fann sig snabbt och jag fann  snart att visst var det sant. Det här är en BRA häst!

En underbar häst

Vilken trav! Den formligen gliiiiiiiider fram. Bra galopp, men hoppningen är kanske ingen höjdare. Vad gör dock det för en dressyrtant som jag. Med den dressyrstam hon har borde det ju vara dressyren hon är ämnad för också… Hon formligen glänste som mamma och födde inte bara fram en fantastiskt vacker son (som jag givetvis har kvar) det här första året hon var hos mig, som hon skötte efter regelboken. Hon var  också den exemplariska hästen att ha ute i skog och mark – genom byar och över stock och sten bar det med unga och gamla det första året – fyra år gammal och inget stoppar denna unga dam. Inte för att jag förordar det – men postorderhäst eller inte – det här var och är ett fantastiskt köp. Jag har fått mig en mycket trevlig och rolig vän. Förresten är Lady D:s avkomma med Cool Dancer den första som han gav. Vi stod först i kön den våren. Och vilken kille det blev då. Mammas trav, mammas hållning, mammas stolthet och en skönhet som får beskrivas en annan gång.

Sedan finns det en sak som är väldigt bra med Lady D som kanske inte tas med i beräkningen när man köper häst (men det borde det göra). Hon formligen älskar att åka transport. Man undrar ju hur den skallen är funtad, som finns i en häst som försöker gå tillbaka in på bussen när hon inte känner igen sig på nya platsen. Eller som byter transport genom en avlastning och pålastning på en bensinmack som håller på att byggas om snabbare än vad matte hinner gå med! Det var vältar, grävmaskiner och asfaltsläggare ta mig sjutton överallt och hon går av bussen för att gå på trailern utan att se sig om. Så var det med det.

Nytt fölis!!!!

I morse – den 27 maj 2001, klockan 00, 25 satte hon igång att föda sitt andra föl. Lady D nu sju år gammal – knapp i början av sitt liv om jag får välja. Den krabaten tog tio minuter att få fram, efter en knapp halvtimme var den uppe på benen. Det är en stark son, igen, som älskade Lady D har fått. Tänk vad Lady D har hunnit med redan nu! När sommaren stundar blir det ridturer i skog och mark igen och sedan är det lite körning och dressyr som gäller. Vad den nye lille Knatten anbelangar, så är det en historia för sig. Min Lady D ser trygg ut som mamma, än en gång. Fölis ser stolt och stark ut. Det är allt som räknas, just här och idag.

Färska bilder kommer att presenteras så fort solen börjar skina över möllan igen!

Lady D är e: Lord Sinclair III. Mer om honom går att läsa på http://www.horse-breeding.com.au/horses/horse_en.php?horse114958310343835.

Hon är eu: Davignon I. Han är född 1988 och är fortfarande i avel. Till dags dato har han över 30 godkända hingstavkommor. Mer om Davignon I kan du läsa om här: http://www.hanoverian-stallions-pape.de/davignon.html.

Det betyder att hon har såväl Capitol, Landgraf såsom Lanciano i sin stamtavla. Ingen dum avelshäst mao… Båda hingstarna är med i PLUP-index för ASVH.

Observera att jag inte alls rekommenderar att köpa en osedd häst såsom jag gjorde här med Lady D. Lady D är fantastisk och jag älskar denna otroliga förmåga och personlighet. Men jag kunde inte veta att hon var så bra, så klart.  Jag visste dock vilken risk jag tog – och den här gången hade jag både lite tur och en del skicklighet. Välj inte detta alternativ om du söker en bästa kompis och bara planerar att köpa en eller två hästar totalt! Se alltid till att få provrida en eller flera gånger och ha tät kontakt med säljaren liksom häst inför ett köp!

av

It´s a kind of magic!

Igår kväll blev det uppenbart att min långa väntan på det lilla fölet inte skulle vara så länge till. Det fullkomligt skrek om Lady D att det snart var dags när jag tog in hästarna för kvällen vid elvarycket. Visst blev det också så. Klockan fem i halv ett i natt började skådespelet. Allt gick precis som enligt regelboken. Alltid lika oroligt men också glädjefyllt. Men inte ett tecken på att något var det minsta knas. Snarare tvärtom. Efter fyrtio minuter var jag uppe i huset och tittade på de söta två via kameran istället. Inte störa, då naturen gör som den ska. Satt uppe några timmar till för att försäkra mig om att framför allt Lady D var okej, var nere en runda och snackade med henne lite, kollade om det blev en kille eller tjej och gav mat så hon hade hela natten. Sedan några timmar sömn.

Det är klart att Lady D ska föla när vädret är som osäkrast. Förra gången var det snöstorm – en av de få den vinterna. Det var i mars – tidigt men inte jag som styrde över när det skulle bli. Nu är det maj, men det regnar – stora skurar ibland – och jag sitter i en bil utanför hagen för att rycka in om det behövs. Knatten har redan trillat utanför en gång, men vi hjälptes åt – jag och Lady D – att få in den lille parveln på rätt sida staketet igen. Snart får de komma in igen för lite värme och kel, men det är också bra med rörelse, frihet och luft.

Det är ren magi att se ett föl födas. Det går inte att beskriva i ord, den glädje och samtidigt den oro som snurrar i kroppen och knoppen under tiden som en häst fölar. Det kan bara upplevas. Jag hade den här gången hoppats på en liten tjej, men det blev en liten kille. Så fantastiskt välkommen han är ändå – med perfekta små starka ben, härlig uppsyn och cool attityd! Vad blir det av det här månde?

Livet är magiskt!

Stam: e: Cui Christian (welsh mountain), Lord Sinclair III/Davignon

av

Med Perry Woods ord i tankarna

…och i färskt minne finns det mycket att fundera över. I torsdags och i fredags fick jag äran att rida för denna kompetenta, roliga och mycket pedagogiska tränare. Jag fick till och med en ”bonusritt”, på en häst jag aldrig suttit på förut. Det finns sagolikt mycket att berätta egentligen, från dessa två dagar, men det är några saker som sätter sig mer i mitt sinne än andra.

Den allra första saken som verkligen blev uppenbar för oss alla som hade glädjen att vara på plats är:

– det är de små detaljerna som gör det!

Det andra är vilken enorm betydelse sitsen har för hästarnas förmåga att göra det vi ber om. Och att det är känsla och timing som gäller.

Själv har jag också upplevt det otroliga att få rida för en tränare som har en förmåga att få en att tappa tid och rum, att känna här och nu och vara ett med hästen – även med storm i håret och ett tjugotal kunniga hästmänniskor som tittar på varje lilla grej jag gör.  Även om jag inte ridit för Perry förut kände jag direkt att jag VÅGADE rida, att det inte kunde bli ”fel”, utan att det var tillåtet att göra, känna och lära. Vilken pedagog! Med en sådan tränare är faktiskt ridning KUL! Särskilt som han lockar till skratt, utan att få en att tappa fokus på uppgiften. Med solsken i blick red vi alla som vi aldrig gjort förr.

Perry Wood har verkligen en filosofi som jag köper. Han är ödmjuk, rolig och har en enorm respekt för människor och djur. Han hittar vägarna framåt, där både häst och ryttare får känna att de är duktiga. Övningarna är väl avvägda för de behov som finns just då, och genom att använda sig av figurer och mönster och rida i balans ges hästarna chansen att verkligen göra sitt bästa. Ryttarna med för den delen. Det är en bra grund för att samarbeta vidare – när båda har roligt är himlen gränsen för vad som är möjligt.  

Nu är standarden satt för våren, inspirationen inpräntad i huvudet och sinnet fullt med – det där ska jag prova – och AHA!!!!!!!! Aha-upplevelser är viktiga ting – de är också beroendeframkallande. Leken är tillbaka i min älskade sport. Det var tio år sedan jag verkligen kände glädje över att rida dressyr. Under senare år har dressyrpassen varit ganska så sporadiska, kan jag säga – verkligen utan att överdriva. Det har gått lång tid mellan passen ibland. Men nu är inspirationen tillbaks igen – till min stora lycka. Tack Perry, för ett par fantastiska dagar!

Tack också alla som var där och inte minst för min fantastiska häst Tamara. Tammy är egentligen en hoppetjej och har fyllt tjugo år. Det var inte henne jag tänkte ha, men det blev så i alla fall. Vi är sällan på banan ihop, men hon visste precis att det var hon som skulle stå för fiolerna på morgonen inför första passet. Hon kom rakt till grinden, såsom hon sade – nu kör vi! Och det gjorde hon med besked – vilken dressyrtjej min lilla hoppedam är ändå! Tack, för att du finns Tammy, och för att du lär mig så otroligt mycket om ödmjukhet och harmoni!

Nu är det ut i vårsolen som gäller. Ett högdräktigt sto, Lady D, är på ingång. Så kan det bli. Det ska bli en upplevelse det med! Vad härligt det är i hästlivet ibland!

av

Saknad och kärlek bland djuren, och en saknad shetlandsponny

Í den här artikeln från YesMagazine ges fantasiska exempel på djurs förmåga att sakna, att skapa vänskapsband och att agera altruistiskt. Allra mest blev jag tagen av elefantgruppen som nogsamt skyddade och väntade in den handikappade ungelefanten, så att den fick en chans att överleva den med. Det är djuriskt att ha känslor för en annan,  inte enbart mänskligt.

Appropå saknad så gick till slut en levande legend bort häromdagen. Han var en liten brun rackarns shetlandsponny, en sådan där som verkligen lärde oss människor att vi inte styr över djuren, men vi kan samarbeta med dem. Han lärde oss dessutom att hantering av en häst, utan att lägga till humor i arbetet, inte riktigt är vissa hästars melodi. Filip var en liten kille med ett stort hjärta, fantastisk humor och hade bus i sinnet vart han än gick. Han var min väns barndomsponny, en ponny hon fick äran att få ha kvar långt upp i vuxen ålder.

Filip, The King of the Kings, är saknad av många, inte minst av mig som fick äran att försöka hålla styr på tillvaron när han bodde hos mig i ett antal år. Det var inte alltid det lättaste. En gång letade vi efter honom i timmar och till slut hittade vi killelillen under en gran ute i skogen. Det var mys där, sa han. Andra gånger fick jag springa och skydda matlårarna från att totalrensas när han tyckte han hade tråkigt i hagen. Den vanliga proceduren i hagen på dagarna var annars att han retade gallfeber på de andra hästarna genom att bita dem i knäna (det var så långt han nådde). När de tröttnade och ville ge tillbaka sprang Flippen ut ur hagen och ställde sig att beta utanför. Eller så lekte han vidare med dem och lärde dem hur de kunde tråckla sig ur sina varma täcken… med Filips hjälp då förstås. Jag minns också den gången han rullade och mysade i hagen, bara för att rulla ner i krondiket (också då på rymmen). Det enda som stack upp var fyra små tassar…. Men nog kom han upp själv igen, när det behagade.

Men allra bäst minns jag nog den sommaren då vi hade en ensamgående fd. hingst i en hage på gården. Han hade aldrig gått med andra, den stackars fd. hingsten. Filip som gick med våra andra pållar rymde konstant och ställde sig strax utanför hagen, om och om igen. Till slut öppnade jag upp undertråden till hagen och lät Filip välja om han ville gå in. Filip sprang då rakt in i hagen och det tog inte två sekunder för dessa två att bli de allra bästa av vänner. De var som ler och hånghalm hela den sommaren. Det var en syn för gudar – en ponny på knappa en meter framför en jätte på över en och åttio med kolsvart man och enorma hovar. Så var han, den käre Filip. Han visste vem som behövde en vän, och tydde sig till den som fick kärvänlig om än en busig kompis.

Filip blev 32 år gammal.  R.I.P.min vän,  och hälsa våra andra vänner där du nu är.

Filip

av

Sekemannen, hästen som var min kärlek

Det är lustigt vad jag kommer ihåg när hästarna kom in i mitt liv. Det etsas fast i minnet, och ger grunden till en vänskap som förhoppningsvis varar i årtionden. Så blev det tyvärr inte när Sekemannen kom, även om jag inte visste det då.

Seke

Svenskt Halvblod

Född: 1997 – 2005

E: Sack – Tiger

158 cm

Mörbrunm, vita hår i pannan

 

Seke var hästen som hade ALLT, så som jag (och andra) såg det dök upp som en liten men naggande god tvååring mitt i natten. Lastbilen han färdades i påminde då klart mer om Coca-Colas julreklam än en sedvanlig hästlastbil. Ensam hade han blivit också, efter att näst sista hästen lämpats av ett tiotal mil innan oss. Han kom ut med ett jättehopp rakt ut i mörkret, gick in i stallet och såg ut som han aldrig någonsin varit någon annanstans än just där – hemma hos mig.

Seke var mitt hopp, som skulle bli min ridhäst efter Alexander, som fick va som han var (se tidigare inlägg). Kärleken till denna nätta, mörkbruna skönhet med sitt roliga och härliga sinnelag blev totalt och direkt. Perfekta framben, utropade hovslagaren, härlig höjd ropade tränaren. Goaste killen i världen, med sitt härliga sinne – utropade jag! Det var en häst lätt att älska, och lätt att rida in…..

Nu var det så att det här var på gamla goda tiden, då jag såg unghästar som något som skulle visas på treårstest. Anmälan låg inne men vintern blev lång. Vårt test var det första i landet – i april. Tre veckor innan testet inser jag en kväll att jag faktiskt inte ridit in hästen… hoppsan! Nåväl. På med sadel, det var vi vana vid. Upphoppet gick bra. Sedan ner till ridbanan hundratalet meter bort. Jag red några varv i skrit och travade lite lätt. Hoppar av och går hem igen. Inridning = check! Tur att jag löshoppat honom ett par gånger i alla falll….och jag hann faktiskt rida ett par tre gånger per vecka till innan testet, men bara i några få minuter i taget. Jag var rädd om min älskade lilla häst.

Så iväg på treårstest. Visst ja. Lastträning då? Hmmm. Inte det heller? Neeeej. Men hästen går in så fint och vi kommer iväg. Seke gjorde succé. Något diplom blev det inte men bra poäng ändå, och nog seglade han över 1,30 och nog var han den mest välartade av dem alla i ridhuset. Domarna frågade hur länge jag hade hopptränat honom…. (fyra, fem gånger med lite höjd under det senaste året…???). Sedan iväg till ridprovet.  Sekemannen skrittade, travade och fattade snällt galopp när jag bad honom. Så var det med det och vi åkte hem igen.

Nu skulle det bli en ljus framtid för min lille man. Jag hade honom mycket på släp ute i skogarna bakom herr Alexander och vi gick och gick och gick. Ibland red jag och allt var borgat för succé. Jag tog det försiktigt, vis av skadan jag åsamkat Alex. Långa skrittpass, försiktig träning på banan. Men när vi löshoppade en dag slutade han plötsligt att vara med, han började halka omkull så fort det blev halt… och sedan ville han inte fatta galopp. Och sedan blev det till kliniken. Någonting var fel. Fruktansvärt fel.

Seke var halt fram och inte kunde vi hitta någon förklaring. Pålagringar var ett faktum och de växte trots vila, behandling av veterinär och equiterapeut.  Seke var fyra år gammal och resan hade tagit ett abrupt slut. Han vilade, och vilade och vilade. Fick hänga med som släphäst som han var van vid och blev min allra bästa kelgris. Åren gick. Men vad jag än gjorde, och vad jag än hittade på ville han inte bli frisk igen. Någon ridning var inte att tala om. Till slut tar jag chansen att ta till en välrenommerad tandläkare från tyskland som är på besök. Det ska kosta skjortan men han kan komma förbi mig på vägen upp till nordligare breddgrader.

”Perfekt” tänker jag som tillsammans med (ännu en) equiterapeut kommit fram till att det ändå kan vara tänderna, även om de kollats sjuttioelva gånger. Ett proffs kanske kan hjälpa… Dagen innan ringer dock den som dragit tandläkaren till Sverige och säger att han inte hinner stanna hos mitt ställe. Men kan jag inte komma till henne istället? Det är en resa på nästan 30 mil, men jag vill inte försitta chansen. Så jag åker.

Min Gud, om jag kunde ändra på någonting i hela vida världen som jag gjort så skulle det vara detta. Jag skulle aldrig ha åkt. Min älskade fjant, som följde mig troget i hagen, som alltid hade ett gott humör. Killen som tuggade på allt utom människor, som älskade livet mer än någon annan. Som slickades som en hund i ansiktet och som gnäggade när han hörde min röst. Det var den hästen som var allra mest min av alla. Det hade han bestämt själv. Han var min vän, min stora favorit som alltid, alltid var så go. ”Var är fjant? – här MAMMA!” brukade jag ropa när han kom ångandes i full galopp från sommarbetet när han såg mig komma. Han gjorde mig varm och han fick mig att förstå vilken kontakt vi kan få med djur av en annan art.

Redan när jag kliver in i bilen vet jag. Redan när jag startar bilen undrar jag hur jag någonsin ska kunna ta mig hem igen. Vid ett rödljus, tjugo mil från vårt hem, försöker Seke hoppa ut ur trailern, slår en volt över bommen och kommer aldrig upp igen. Jag tvärstannar av braket, springer ut och öppnar sidodörren. Jag får Sekes bringa mot magen och får panik. Räddningstjänsten alarmeras och kommer på plats. But all the king’s men, and all the king´s horses could not put Humpty Dumpty together again….

Jag minns varenda fasansfulla minut som varade fram tills dess vi äntligen kom till Ultuna. Det tog timmar, även om det bara var en kvart bort. Allt är fel och min chock enorm. Jag minns inte alls resan hem mer än att den var så lång, så lång, så lång. Jag visste att jag aldrig skulle få se min vän igen. Så blev det också. Jag fick hämta honom i en stor tunna….

 Vad gör man när man mister sin bästa vän, så långt i förtid. Seke blev åtta år gammal. Jag vet inte. Jag har inget svar på det. Jag vet att jag bär honom inombords varje stund och varje dag. Jag tror också att jag har hans reinkarnation hemma…. född ett år efter olyckan.

av

Den Vackraste Alex….

 

Tsar Alexander

Född år: 1987

Stam: Rex – Krevad

Färg: Fux, vvb, vita hår i pannan

Höjd: 167,5 cm

Bästa kompis: Tingeling, Isa.

För mig finns det en häst som sticker ut från mängden av alla underbara hästar som jag har haft äran att möta. Den hästen heter Alexander och kom in i mitt liv för många herrans år sedan. Han är en av de individer som kommit att forma mitt liv mest och den som jag tänker först på när någon nämner ordet ”häst”.

Året var 1994. Jag skulle ha en häst med stort H. Oj vad jag letade. Tillsammans med vänner åkte jag land och rike runt. Jag tror jag provred över 60 hästar. Med den beslutsångest jag brukar ha är det inget konstigt kanske. Inget verkade passa det jag sökte. En dag hittade jag en pytteliten annons i Tidningen Ridsport, utan bild, om en häst i Sörmland. Jag ringde och bokade tid för provridning.

Jag minns dagen när jag provred Alex som igår. Det var april månad, en söndag, och vårvädret var sådär vackert och spirande som det bara kan bli i våra delar av världen. Jag åkte till Södertörns Ryttarcenter, där provridningen skulle ske. När jag kommer fram inser jag att det finns hundratals hästar igång där. Det är hopptävlingar och överallt lastas hästar ut och in ur trailers på väg åt olika håll. Hur skulle jag kunna hitta den häst jag skulle provarida mitt i allt detta?

Jag tittar runt på den stora parkeringen och ser snart en häst med skimrande fuxfärg komma gående över planen. Han framträdde så tydligt, till skillnad från de andra. Det var ingen tvekan… Jag gick fram direkt och hälsade – ”Hej! Helena heter jag. Jag ska provrida hästen”. Så här i efterhand är det lätt att inse, att det redan då var klart att jag och Alex skulle sammanfläta våra öden. För visst kom jag att ”köpa” Alex. Jag betalade i alla fall för att få äran att ta ansvaret för honom.

När Alex kom var han huvudskygg, försynt och väldigt liten. Han liknar ingenting det han är idag. Han hälsade inte på okända i boxen och hur mycket mat jag än gav honom verkade han förbli en tunnis. Vi tränade hårt, Alex och jag, för att mina drömmar om en karriär inom dressyren skulle bli en realitet. Men det var inte dressyrens konst Alex har lärt mig mest. Nej, nej. Tvärtom. Den försynta stackars Alex var nog aldrig förtjust i att mattes nervositet och ickekänsla spreds som en löpeld i både hans och min kropp när tävlingar var å färde. Han var nog heller inte så förtjust i hur dressyrarbetet som jag då utövade det, tog på hans kropp.

Våra första år tillsammans blev ömsom vin och ömsom vatten. Alex kom att bli min sorg under flera år. Jag var nog också hans sorg. Hans ben höll inte, stallmiljöerna jag erbjöd honom var inte lugna nog för honom, och förmågan att fixa problemen på riktigt var begränsad. Min okunskap, min prestige och min oförmåga att se och känna bidrog till att vi båda fick lida en hel del under de här första åren. Vilken försökskanin han var, den stackarn, i min strävan efter att lära mig det som var värt att veta om häst.

Men vi hade också mycket kul tillsammams redan från början. Vi badade i Östersjön, tog långa turer ute, var ute på äventyr både här och där. Vi reste till och med till Dalarna på semester tillsammans. För mig har Alex alltid varit precis så som en häst ska vara: snäll, lätthanterlig och vänlig. Det hade tydligen inte alltid varit så. Efter köpet fick jag information om att han varit hos många olika ägare och ryttare, men inget hade behållt honom. Jag har än idag svårt att förstå hur denna gentleman inte skulle bli älskad av var och en som kommer i hans väg. Men det förklarar nog hans beteende, som den något asociala, något dämpade och avståndstagande personlighet han då var.

De resultat vi trots allt fick på banorna och den förmåga vi visade på träning gav mig både jobb och vänner, vänner som jag har kvar än idag. Hans skador gav heller inte enbart negativa konsekvenser. Det komm något gott ur det också. De fick mig också att satsa på en egen hästgård, eftersom jag ville behålla Alex till varje pris. Ibland var jag beredd att ge upp, precis som mina bekanta sa att jag skulle göra. Men en envis veterinär och min eget envisa jag visade rätt väg – att kämpa på och hitta den verkliga lösningen. Den fanns där rakt framför mig. Det var Alex som visade vägen.

På vår egen gård fick vi också chansen att göra en nystart, en nystart som jag tog. Det gav resultat. Alex, liksom jag, kom att förvandlas mer och mer till två egensinniga och samtidigt inkännande individer med respekt för den andres vilja. Efter många turer, hårda lärdomar och ett antal år blev faktiskt Herr Alexander helt frisk igen, och har så varit de senaste tio åren….. Det har hjälpt andra, då mina andra hästar fått en betydligt kunnigare ägare än vad Alex först fick.

Under alla dessa år som han varit frisk har Alex lärt mängder med unga förmågor att rida, varit en klippa i ridning för personer med särskilda behov och utgjort ett stort stöd till ängsliga personer som vill upptäcka det underbara i att se naturen från en hästrygg. I hans meriter ingår också att han förgyllt min vardag var dag som han funnits och att han är och förblir min store läromästare i allt som har med hästar att göra.

Den Alexander som möter mig idag är en herre med mycket åsikter, ett varmt hjärta och en pillimarisk attityd. Han styr över sin värld i det lilla, busar gärna när det går och snackar hejdlöst både dag och kväll. Främlingar är han numera ganska ointresserad av, istället för ängslig. Han finns alltid där när jag behöver någon som bara lyssnar och hans livsstyrka sprider sig till mig när vi är nära.

Den 4 maj i år blir min Alex 24 år, långt mer än jag trodde var möjligt. Bara en närmare titt avslöjar hans ålder. Hans knän är knotiga och vigheten kanske inte riktigt som förr. Magen är stor och rund, och ryggen är bra men har varit än bättre. Han ser och hör nog inte heller allt som sägs och rör sig. Inte för att det spelar stora trygga och självsäkra Alex någon som helst roll. Han har koll på sitt och de sina och roar sig kungligt med att utöva sina favorithobbies: umgås med snygga damer, tigga kli och äta gott.  

Bilderna är tagna år 1999, 2002 och 2010.

av

Hästkärlek kommer med ett högt pris

När jag köpte min första häst sov jag inte på natten. Jag var livrädd att hästen skulle trilla död ner, eller skada sig under natten. Givetvis gjorde inte hästen det och glädjen att ha en alldeles egen häst tog så småningom överhanden.

När jag köpte min första hästgård, satt jag nätterna igenom och funderade på om jag orkade ha fler djur att ansvara för. Någon gång kommer det att gå åt helvete, tänkte jag. Är jag beredd att ta det? Noggrant övervägande den lycka som kommer med att vara omgiven av djur kontra den enorma sorgen när de försvinner eller skadas, kom jag till slut fram till att det är värt det. Men nog var jag nervös den första tiden efter att kundernas hästar började strömma till. Måtte alla må bra. Den enorma rädslan för brand fick fungera som en ventil. Det hände att jag tassade upp mitt i natten och tittade på mitt stall – visst var det lugnt där? Jo, det var det.

När jag upplevde den första riktigt traumatiska händelsen med en häst, där allt gick åt pipan, var jag mest tacksam över att hästen blev såpass gammal, och att jag inte var ensam på gården. Då veterinären, som alltid är glad annars, äntligen kom till undsättning sa hennes min mer än tusen ord. Vi klarade det inte. Det gick åt fanders. Hästen gick bort med huvudet vilandes i mitt knä. Oj vad jag grät. Men jag var inte ensam. Vickie – du lever i vårt hjärta än. Boxen blev en sorgeplats för alla som ville ta ett sista farväl. Den fylldes av blommor och bilder. Blommorna och bilderna finns i min hjärna och delas av långt många fler. En älskad och enormt uppskattad vän hade försvunnit.

101-0164_IMG

När jag upplevde den andra riktigt traumatiska händelsen med en häst, förlorade jag fotfästet totalt. Tillfället var fel, jag stod helt ensam i okänt landskap, hästen var ung och allt var bara så ofattbart onödigt, brutalt och vidrigt. Jag förlorade min bästa vän och förstår till denna dag inte hur det kunde gå så illa. Än en gång blev nätterna sömnlösa. Händelsen spelades upp som en dålig video på min näthinna. Om och om igen. Livet blev svartvitt, och hade jag inte haft fler hästar i stallet hade jag nog aldrig gått in i ett stall igen. Då förstod jag, en gång för alla, vad mina djur betyder för mig.

Jag saknar honom än, sörjer honom enormt. En glad skit som var så mycket min en häst kan vara. Det valde han själv, gick efter mig i hagarna när jag röjde sly, gnäggade när jag kom och var en fantastisk häst att hantera och rida in. Med Sekemannen var livet enkelt, ända tills det blev ett inferno.

Älskade vän, min egen fjant, vad gjorde jag mot dig? Förlåt, jag ville bara väl, men döden kom emellan. Var du inte ämnad för detta liv, utan för att leva för evigt i mitt hjärta och i ditt paradis? Du finns här, alltid. Om du ändå var här….

Glädjen, och sorgen, finns i den unga häst jag själv fött upp. Fem år har gått, och med tiden blir sorgen mer hanterbar, även om den finns där i bakgrunden. Den nye är så lik sin föregångare så att jag nästan baxnar. Lika snäll och go, lika försynt och social, lika vän och vacker. Samma färg, samma storlek, samma byggnad. Jag hoppas han får ett bättre öde och börjar snart tro på reinkarnation.

Glädjen och sorgen finns i de andra som lever, som blir äldre. Timglaset rinner på….. Då och då hör jag om vänners hästar som förolyckas och får tas bort under traumatiska betingelser. Allt rullas upp igen. Jag vet och jag förstår, även om vi alla har vår egen sorg. Det är ensamt att sörja.

Vi har alla förlorat en vän, en nära eller en kär person. Livet är inte helt utan det, även om det känns som om det trasar sönder, faller i bitar när det händer. För oss som älskar fyrbeningar, blir sorgen inte mindre för att det råkar vara ett djur. Och vi upplever alla en enorm sorg i att inte kunna göra det vi vill kunna göra, när döden hälsar på oväntat – stoppa timglaset, vrida det tillbaka och ställa allt tillrätta igen.

Priset att älska en häst, är ibland ofattbart högt. Vi blir lämnade ensamma, utan svar när vi minst anar det.