Sekemannen, hästen som var min kärlek

Det är lustigt vad jag kommer ihåg när hästarna kom in i mitt liv. Det etsas fast i minnet, och ger grunden till en vänskap som förhoppningsvis varar i årtionden. Så blev det tyvärr inte när Sekemannen kom, även om jag inte visste det då.

Seke

Svenskt Halvblod

Född: 1997 – 2005

E: Sack – Tiger

158 cm

Mörbrunm, vita hår i pannan

 

Seke var hästen som hade ALLT, så som jag (och andra) såg det dök upp som en liten men naggande god tvååring mitt i natten. Lastbilen han färdades i påminde då klart mer om Coca-Colas julreklam än en sedvanlig hästlastbil. Ensam hade han blivit också, efter att näst sista hästen lämpats av ett tiotal mil innan oss. Han kom ut med ett jättehopp rakt ut i mörkret, gick in i stallet och såg ut som han aldrig någonsin varit någon annanstans än just där – hemma hos mig.

Seke var mitt hopp, som skulle bli min ridhäst efter Alexander, som fick va som han var (se tidigare inlägg). Kärleken till denna nätta, mörkbruna skönhet med sitt roliga och härliga sinnelag blev totalt och direkt. Perfekta framben, utropade hovslagaren, härlig höjd ropade tränaren. Goaste killen i världen, med sitt härliga sinne – utropade jag! Det var en häst lätt att älska, och lätt att rida in…..

Nu var det så att det här var på gamla goda tiden, då jag såg unghästar som något som skulle visas på treårstest. Anmälan låg inne men vintern blev lång. Vårt test var det första i landet – i april. Tre veckor innan testet inser jag en kväll att jag faktiskt inte ridit in hästen… hoppsan! Nåväl. På med sadel, det var vi vana vid. Upphoppet gick bra. Sedan ner till ridbanan hundratalet meter bort. Jag red några varv i skrit och travade lite lätt. Hoppar av och går hem igen. Inridning = check! Tur att jag löshoppat honom ett par gånger i alla falll….och jag hann faktiskt rida ett par tre gånger per vecka till innan testet, men bara i några få minuter i taget. Jag var rädd om min älskade lilla häst.

Så iväg på treårstest. Visst ja. Lastträning då? Hmmm. Inte det heller? Neeeej. Men hästen går in så fint och vi kommer iväg. Seke gjorde succé. Något diplom blev det inte men bra poäng ändå, och nog seglade han över 1,30 och nog var han den mest välartade av dem alla i ridhuset. Domarna frågade hur länge jag hade hopptränat honom…. (fyra, fem gånger med lite höjd under det senaste året…???). Sedan iväg till ridprovet.  Sekemannen skrittade, travade och fattade snällt galopp när jag bad honom. Så var det med det och vi åkte hem igen.

Nu skulle det bli en ljus framtid för min lille man. Jag hade honom mycket på släp ute i skogarna bakom herr Alexander och vi gick och gick och gick. Ibland red jag och allt var borgat för succé. Jag tog det försiktigt, vis av skadan jag åsamkat Alex. Långa skrittpass, försiktig träning på banan. Men när vi löshoppade en dag slutade han plötsligt att vara med, han började halka omkull så fort det blev halt… och sedan ville han inte fatta galopp. Och sedan blev det till kliniken. Någonting var fel. Fruktansvärt fel.

Seke var halt fram och inte kunde vi hitta någon förklaring. Pålagringar var ett faktum och de växte trots vila, behandling av veterinär och equiterapeut.  Seke var fyra år gammal och resan hade tagit ett abrupt slut. Han vilade, och vilade och vilade. Fick hänga med som släphäst som han var van vid och blev min allra bästa kelgris. Åren gick. Men vad jag än gjorde, och vad jag än hittade på ville han inte bli frisk igen. Någon ridning var inte att tala om. Till slut tar jag chansen att ta till en välrenommerad tandläkare från tyskland som är på besök. Det ska kosta skjortan men han kan komma förbi mig på vägen upp till nordligare breddgrader.

”Perfekt” tänker jag som tillsammans med (ännu en) equiterapeut kommit fram till att det ändå kan vara tänderna, även om de kollats sjuttioelva gånger. Ett proffs kanske kan hjälpa… Dagen innan ringer dock den som dragit tandläkaren till Sverige och säger att han inte hinner stanna hos mitt ställe. Men kan jag inte komma till henne istället? Det är en resa på nästan 30 mil, men jag vill inte försitta chansen. Så jag åker.

Min Gud, om jag kunde ändra på någonting i hela vida världen som jag gjort så skulle det vara detta. Jag skulle aldrig ha åkt. Min älskade fjant, som följde mig troget i hagen, som alltid hade ett gott humör. Killen som tuggade på allt utom människor, som älskade livet mer än någon annan. Som slickades som en hund i ansiktet och som gnäggade när han hörde min röst. Det var den hästen som var allra mest min av alla. Det hade han bestämt själv. Han var min vän, min stora favorit som alltid, alltid var så go. ”Var är fjant? – här MAMMA!” brukade jag ropa när han kom ångandes i full galopp från sommarbetet när han såg mig komma. Han gjorde mig varm och han fick mig att förstå vilken kontakt vi kan få med djur av en annan art.

Redan när jag kliver in i bilen vet jag. Redan när jag startar bilen undrar jag hur jag någonsin ska kunna ta mig hem igen. Vid ett rödljus, tjugo mil från vårt hem, försöker Seke hoppa ut ur trailern, slår en volt över bommen och kommer aldrig upp igen. Jag tvärstannar av braket, springer ut och öppnar sidodörren. Jag får Sekes bringa mot magen och får panik. Räddningstjänsten alarmeras och kommer på plats. But all the king’s men, and all the king´s horses could not put Humpty Dumpty together again….

Jag minns varenda fasansfulla minut som varade fram tills dess vi äntligen kom till Ultuna. Det tog timmar, även om det bara var en kvart bort. Allt är fel och min chock enorm. Jag minns inte alls resan hem mer än att den var så lång, så lång, så lång. Jag visste att jag aldrig skulle få se min vän igen. Så blev det också. Jag fick hämta honom i en stor tunna….

 Vad gör man när man mister sin bästa vän, så långt i förtid. Seke blev åtta år gammal. Jag vet inte. Jag har inget svar på det. Jag vet att jag bär honom inombords varje stund och varje dag. Jag tror också att jag har hans reinkarnation hemma…. född ett år efter olyckan.

Annonser

3 thoughts on “Sekemannen, hästen som var min kärlek

  1. Jag var också där… i tanken… med visningar som tre och fyraåringar… hade en supertalang… men tyckte i slutänden att det var för tidigt för henne… tack och lov!

    Kommer aldrig dras med i slikt tänkande igen.

    Man släpper dem aldrig… de lever kvar i hjärtat…

    Kramar från mig <3<3<3

  2. ja, han var verkligen så fin och så snäll och så vacker och så klok. det är skit när de tas ifrån oss så tidigt. det är så orättvist. det är så ledsamt.

    men.. trots den sorg och den saknad man bär när de är borta, så skulle man aldrig någonsin byta ut den tid och den glädje man fått när de funnits nära.

    saknad och kärlek.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s