hästhantering

av

Hästar beroende av civilkurage

Så är vi igång igen. En ryttare som har högt anseende och vunnit många fina priser fångas på film under en minst utsagt skämmig situation. Under själva tävlingen!

Så är det dags att ta upp det där med vårt, tittarnas ansvar, för det som händer och tillåts på banorna. Det är uppenbart att ingen hästsport är så etisk som den gärna själv vill framstå. Ibland tycker jag att folk som inte kan något om häst är så mycket mer empatiska och kloka än de som trubbats av, av tränare och medtävlare som gör både den ena och den andra konstiga grejen. Ingen säger emot, alla håller tyst. Som om något blev bättre med det. Däremot kan andra, icke hästinitierade, reagera mycket kraftigt över något som hästfolk bara rycker åt axlarna på.

Vad gör vi hästmänniskor då när vi ser någon behandla en häst som skit??? Jag vet vad jag gör. Jag har slängt ut folk från mitt stall, bett tränare hoppa av mina hästar för att de rider så illa och så fult och vägrat vara i stall där sådant händer. Jag har dock inte gått så långt som min vän som försökte damma till en person i huvudet med motsvarande rep som personen som försökte lasta en häst använde som tillhygge! Hon vart så rosenrasande, så jag tror faktiskt inte hon visste vad hon gjorde, och hon var heller inte så gammal. Men – hon älskar hästar och är en fantastisk tjej och en klippa att ha som vän – oavsett om du råkar vara människa eller häst.

Men alltför ofta händer inte ett smack. Folk står tysta, låter det ske. Än vanligare är det om personen i fråga som behandlar en häst illa är en person med så kallad auktoritet. Är det det där syndromet som de visade på fransk tv som gäller överallt? Troligen. Där testar de hur mycket el en person kan skicka in i en annan människas kropp i hopp om att vinna pengar. Över 80 procent av deltagarna skickade in så mycket ström i personen att den, om situationen varit verklig, skulle ha dött!

Inte undra på då att hästar får lida, i onödan. Den här personen på filmen fick enligt uppgift inte ens en varning för sitt beteende. Det hände faktiskt ingenting – förrän videon blev offentlig på Youtube. I samband med andra liknande filmer har personen ifråga försökt få det till att videos ljuger. Men jag kan säga en sak. Det här är inte okej – oavsett vad som hände före eller efter. Det är inte mycket annat heller som jag sett och upplevt, samt sett på videos och som sedan snyggt snackats bort för att det hade varit en tillfällighet eller något annat. Det här händer bara inte hos människor som förstår sig på och har respekt för djur.

Är det sådan här hästhantering vi vill premiera, är det det här som vi ska lära våra barn att det går till på ridbanan, om vi vill vinna? Är det här etiskt att INTE reagera emot. Kan vi hästmänniskor då sedan komma och förffasa oss över djurplågeri i allmänhet, när vi, som själva tar hand om djur beter oss som fundamentala skitstövlar, eller agerar passiva åskådare till ett plågeri som är lika illa som något annat? Det är tydligen lätt att skriva på ett papper om att långa hästtransporter ska upphöra, men inte att reagera när man har chansen att verkligen förändra?

Nästa gång – säg till! För hästarnas skull! Anmäl till domare, säg till ryttaren, få andra att reagera. Snälla – för hästarnas skull. De är för snälla för sitt eget bästa och det här är det ultimata beviset på att vi människor gärna sätter oss på våra ”höga hästar” och gärna straffar hästar för minsta lilla felsteg de tar, men vi är väldigt förlåtande mot oss själva och vår egen art – även när vissa av oss går way over the line. Vem är det egentligen vi borde avkräva ansvarsfullt beteende? Ja inte är det hästarna i alla fall. De är bara hästar, födda till samarbete. De lider i tysthet – om inte DU och JAG gör något åt det, när vi ser det hända. Det är då vi har chansen att faktiskt agera.

av

Måtte min ponny inte bli ett gränsfall

Jag har som vana att läsa Tidningen Ridsport på webben, och slås alltid av att den enda gång som diskussionerna går riktigt höga i debattforumet är när något anses fel vid ponnytävlingar.

Det kan handla om att det blivit något knas med veterinärbesiktningar eller annat som gör att det blir strul med tävlingsresultat, eller så handlar det om att någon eller några har bestämt att ett lag ska/eller inte ska vara med i en elitserie. Men den vanligaste diskussionsfrågan brukar vara huruvida för stora ponnyer tävlar i olika kategorier. Det om något skapar en diskussion av guds nåde.

Är det det som (föräldrar till) ponnyryttare går igång på? Inte huruvida det ska vara roligt för häst (förlåt ponny) och ryttare att delta, inte hur hästarna mår, och vikten av att vi lär ut det verkligt viktiga till barnen: det att vi tar hand om våra ponnyer när vi tävlar, och att ingenting vi gör får gå ut över dem på ett negativt sätt? Näe, här gäller stenhårt reglemente om att varje milimeter räknas och varje resultat är viktigare än något annat i hela världen. Skit i hästarna (förlåt återigen – ponnyerna så klart!), eller? Jag hoppas inte det är fallet, utan att det handlar om andra anledningar till varför dessa centimetrar, som jag tänkte diskutera i det här inlägget, är så förbenat viktiga….

Hur utbrett är fusket?

Det påstås att det florerar mängder med ponnyer ”därute” som är för stora för sin kategori. Det blev rabalder för något år sedan om jag minns rätt för en kontrollmätning som skedde på en tävlingsplats. Vissa av ponnyerna var gränsfall på plats, vilket kunde förklaras av den inte alltför lugna miljön och stressigt folk runtikring. Ingen av dessa ponnyer, som jag förstod det, visade sig vid ytterligare en mätning vara några hästar, utan snarare ponnyer som det skulle.

Ett annat uppmärksammat fall handlar om en ponny som köpts in till Sverige för stora summor. Här visade sig ponnyn tydligen vara en häst med någon centimeter. Det skapade stort rabalder då ägaren, en man, var väl bevandrad i mättekniker och de avvikelser som kunde förekomma med mätningar. För mätningar har en felmarginal. Stickorna som används lär vara ganska säkra, men visa en felmarginal med ett par centimeter. Och det kan uppenbarligen göra jordens skillnad vid en ponnymätning. Han undrade varför inte laser användes vid mätning av ponny, en metod som är bra mycket säkrare än mätstickor.

Tidigare talades det också om superverkade hovar, avsaknad av vatten i timmar innan mätningen och ridning i timtals före en mätning för att få ner hästen till en ponny. Det föranledde att det började bli obligatoriskt med veterinär på plats vid mätningar. Jag vet inte om det gjorde någon skillnad, men obligatoriskt blev det i alla fall. Men hur utbrett fusket är verkar det inte vara någon som vet. Alla vet någon som har en för stor ponny, men ingen vet vilken den är och den verkar inte heller åka dit vid kontrollmätningar.

Hur ser man en centimeter?

Många som är i tävlingssvängen vittnar om att det förekommer mängder med stora ponnyer. Men var är de någonstans? Och hur i hela friden kan en människa avgöra med en blick på en rörig tävlingsplats huruvida en häst är 147,5 eller 149,5 cm hög? Hästar är ju så olika byggda och har olika resning, att det torde vara omöjligt att se med blotta ögat exakt vilken höjd hästar eller ponnyer har. Många svär till exempel på att min dunderklump alexander är större än Daniel San. Det skulle jag göra också, om jag inte kontrollmätt dessa två herrar och deras uppgivna höjder är korrekta. Alexander Dunderklump är 167,5 cm över havet. Daniel är 174 cm… Det skiljer alltså 6,5 cm (!) på dessa herrar och det är det inte många som tror ens om jag visar mätningen på stallväggen där hemma….. Sedan har vi Tammy som är 164. Hon ser ut som en fluglort jämfört med Dunderklump. Så hur i hela friden kan folk skilja på en centimeter på en tävlingsplats?

Hur viktiga är en centimeter?

Jag funderar på varför just gränsen satts vid 148 cm. Vem kom på den idén? Är en häst på 149 så mycket bättre än en ponny på 148? Det måste tydligen vara så med tanke på att det skriks så högt när någon tros fuska med denna så heliga centimeter. Jag som i min enfald trodde att det handlade om hur bra ponnyn var och hur bra den reds, inte hur hög den är.

Vad avgör höjden?

Det finns mängder med faktorer som avgör hur hög en ponny är på en mätning. Då det inte finns något skelett som är fast förankrat till frambenen, kan en vältränad häst bli flera centimeter högre än en avställd häst. Det beror på muskelmassan. Det är också därför troligt att en ponny utan vatten och mat under ett antal timmar och hård ridning ger det utslag på ponnyn som folk talar om.

Hur en häst rids påverkar också. En häst som bär up sin ryttare får en bättre resning än en häst som rids framtung. En förändrad ryttare torde då, om den är duktig nog, kunna göra häst av en ponny! Ska vi då i sådana fall undvika att låta ungarna rida för bra på ponnyerna. Om jag minns rätt kunde Craig Stevens visa på att det skiljde ett antal centimeter mellan samma häst som ridits korrekt vid ett pass och efter ett pass där hästen ridits framtung.

En tredje viktig faktor vid avgörandet av höjden är givetvis mätstickan och mätpersonalen.

Nya regler 

De nya reglerna för mätning av ponny innebär att alla nu måste åka in till klinik för att mäta dem. Trycket verkar ha blivit för stort från de som anser att fusket är utbrett. Tydligen är mätdomarna numera i allmänhet totalt diskvalificerade för sitt jobb. De har tydligen inte heller fått några uppgifter om att så är fallet, utan står där nu med betalda utbildnignar och mätstickor som inte kan användas. Genomförandet verkar vara allt annat än välplanerat. Antalet kliniker som tar emot är mycket begränsat, och mätningarna ska ske under vissa dagar. Vilka dagar som gäller verkar inte vara fastlagt. Inte heller kostnaden.  

Skjuta fjärilar med älgstudsare

Det verkar lite också som om man försöker skjuta fjärilar med hjälp av älgstudsare. Alla ska genomföra mätningarna på klinik vilket ökar kostnaden. Ponnyerna kommer troligen inte heller att vara särskilt avslappnade, och vad händer då med dem som är en halv centimeter för stora. Det är givetvis viktigt att det finns någon typ av avskiljning så att ponnyer är ponnyer. Men finns det verkligen inga andra sätt att avgöra detta på? Vi människor som är så uppfinningsrika, kan vi verkligen inte komma upp med något bättre?

Ett förslag som kommit fram är att mäta rumpan. Det är en mer fast punkt. En annan kan vara att mäta själva frambenen, kanske? Dessutom är det verkligen underligt att laser inte används för mätning. Det ger ett mycket mer exakt mått.

Måtte min ponny bli liten nog, eller stor nog

Fasan för min egen del är att Micro liten blir 147,5 alternativt 148 cm. Då han är en känslig häst, och en krallig sådan så kommer han att se gigantisk ut om han kommer ut på en tävlingsbana. Det kommer också att kunna göra att en ponnymätning på klinik gör att ponnyn blir en häst, om han inte finner sig tillfreds. Och tänk om jag rider upp honom för bra. DÅ blir han stor häst. Ska jag då ställa av honom, eller låta någon som rider honom framtung ta honom så att han håller sig på ponnymått? Det blir ju tok hur man än gör? Då kanske det är lättare om han blir 151 cm. Men det blir han nog inte. Det troliga är nog att han landar på 146 cm, som det verkar. Men det verkar inte borga för någon garanti åt något håll. Såg senast i Bukefalos om en ponny som vid fyra års ålder mätts till 146,5 men som 6-åring blivit registrerad efter mätning som 143,5. Samma mätplats, samma ponny…… Nästa gång borde den då kunna mätas som 148,5 på samma plats med den avvikelsen.

Vem är värst?

En annan fråga som ploppar upp i mitt huvud är vem som är värst? Den som rider sin ponny hårt och verkar ner hovarna på sin ponny/häst för att få den som ponny i mätningen, eller de som tycker att en centimeter avgör hela världen….. Båda parter visar i mina ögon på att ridning och hästhantering på ett etiskt sätt sätts i andra rummet. Centimetrarna är viktigare…. Båda parter har givit massor med människor massor med extrajobb, och ger uppfödare till pnnyer mängder med extrauppgifter, som om det inte var dyrt nog ändå att försöka hålla hästar på ett bra sätt. Det har dessutom skapat ett hårdare klimat både för ponnyer och ungar som vill ut och tävla. Och förhoppningsvis ha skoj på vägen. Men, diskussionen, ger också en tydlig inblick i vart ponnyvärlden är på väg, tyvärr. Det är kanske inte så konstigt att ett antal klubbar numera inte vill anordna ponnytävlingar längre. För orden är hårda i den här debatten och folk drar sig verkligen inte för att vara riktigt elaka mot varandra. Är det så det går till på tävling också?

Diskussionen på tidningen ridsport kan du läsa om här.

av

Att bli kär i någons händer

I helgen har jag letat efter inspiration och folk som inspirerar. Jag har under en längre tid varit intresserad av att veta mer om Klaus Ferdinand Hempfling, så helgens video- och artikelläsande har gått till att se och läsa om Klaus’ filosofi. Jag vet inte om jag till fullo förstått allt han säger och menar, men det är många aha-upplevelser och intressanta aspekter som han tar upp på sina sidor.

Något som jag har reagerat på i varenda video som finns med Hempfling är först och främst hans betoning på lätthet, samarbete och hur vi bör fokusera på vårt eget kroppsspråk för att kommunicera med hästen. Och – han ser hästar som jag gör – fria, vackra, starka och stolta varelser som, rätt behandlade, kan visa oss på en högre verklighet. De är, om vi vill, vår kontakt med naturens själva inre kraft. Vad vi gör hästen till, är upp till oss. De är vår själs spegel. Men, det finns något mer som jag jag verkligen upptäckt hos Klaus.

Hans händer!

Vilken känsla, vilken följsamhet. Aldrig någonsin ett ryck, aldrig någonsin drag. Lätt, lätt, lätt i handen. Going on a float – som leslie skulle säga. Handen visar ren och skär respekt och en fantastisk känsla. Kolla in händerna här på denna häst som är så lik min lilla Micro:

Det meddelas att Hempfling kommer vara i Danmark under juni. Jag hoppas innerligt att jag kommer loss så jag kan se honom live och bilda mig en mer grundad uppfattning om hans arbete. Men det lovar extremt gott än så länge! I will keep you guys posted!

Om du också vill läsa mer om Klaus så finns hans hemsidor här och här.

av

Visst bits hästar fram och sparkas bak – en liten inblick i hästarnas språkvärld

Det gamla talesättet är nog alltför sant – för alla de personer som hajjar noll när det kommer till hästens språk. Vad ska då en häst göra, om vi inkräktar på deras säkerhet och eller de blir rädda, alternativt frustrerade på vår okänsliga tillvaro tillsammans med dem? Jo givetvis – bitas fram och sparkas bak. Det är vad de har till buds. Men då har det gått lite väl långt.

En person som är intresserad av en häst och kan lite hästspråk kan locka fram ett helt annat snack från en häst. Vilket blir så mycket mer givande om vi vill skapa en relation och arbeta tillsammans med hästen. Bästa sättet att lära sig hästens språk är givetvis att själv titta på hästar som går tillsammans i en hage. Men här kommer i alla fall en grund om vad vi kan titta efter och hur det i allmänhet fungerar.

Rösten
Även hästar har en röst, även om de inte kan tala. Gnägg och frustande uttrycker så mycket och kan betyda vitt skilda saker. Ett dovt mysgnägg betyder närhet och tillhörighet. Bäst hörs det kanske när stoet vill få närhet till det unga fölet. Men riktigt bra fyrbenta och tvåbenta vänner får också detta mysgnägg till hälsning när de kommer. Det är en mycket fin komplimang att få, om hästen gör så när vi kommer – utan mat…. Gnäggningar kan också betyda:
– var är ni??? alternativt,
– kom hit du snygga hingst!
givetvis beroende på tillfälle. I allmänhet är det således ett inkallningsrop för att flocken ska komma nära, eller ska hittas.

Skria
I vissa fall skriar också hästen. Det handlar då om att hästarna etablerar en relation och tar plats. När det gäller hingstar kan det leda till, om en inte viker undan, att en fight om området sker. Men, som jag nämnt tidigare vad gäller beteende hos hästar, inte minst när det gäller Deborah Goodwins forskning, är det här en sällsam företeelse. För det mesta räcker det med att ”bara” ta plats med kroppsspråket. Det är sällan, i naturen, som hingstarna möts för att göra upp, även om det givetvis händer då en hingst utmanas av en annan om att få tillgång till damerna i en flock. I domesticerat tillstånd kan dock trängseln bli stor och fighterna hårda om två hingstar möts. Då skrias det ordentligt….

Frusta
Frustandet är också signaler, men handlar inte om att kalla in flock eller snygg hingst. Frustandet uttrycker andra känslor, nog så viktiga att uttrycka för att ge information till andra runtomkring. Ett frustande tillsammans med en spänd nacke och utspärrade näsborrar betyder fara. Det här frustandet varnar andra för att hästen som frustar ser något som flocken behöver vara beredd att fly ifrån. Hästen är allt annat än tillfreds.

Ett mindre alarmerande frustande är när något är lite läskigt men också ganska så spännande. En av mina hästar kallas allmänt för snorkfröken. Hon behöver inte stressa upp sig särskilt för att frusta. Det är mer snack om att hon inte är helt säker på något, utan anser att något behöver uppmärksammas och kollas av för säkerhets skull. Flykten är dock ganska långt borta. Så det är sas en mildare grad av varningsfrustandet.

Tänk på att det finns många saker i vår värld som påminner starkt om frustande. En häst kan bli livrädd för en bromspust från en lastbil, även om den inte är rädd för själva lastbilen. Ljudet är snarlikt….

Men så finns det också det där förnöjda frustandet, gärna i samband med en halsskakning. En häst som slappnar av och mår gott, frustar av att den blir avslappnad i halsen. Jag har mött hästar som nästan sjunger av småfrustande av förnöjdhet när de är ute på promenad. Eller som frustar lätt när de kommer igång och musklerna blir mjuka och energin börjar bli lagom hög, efter att ha varit lite för hög.

Känner igen varandras röster
Som så många gånger här på bloggen kan vi hitta studier från Universitetet i Rennes som visar att hästar också kan skilja på olika röster. De är till och med riktigt bra på det. Ett gnägg från en kompis betyder bra mycket mer än från en häst som de inte känner igen. Det fungerar till och med om gnäggningarna är inspelade på band.

Jo just det. Studien är publicerad i Animal Cognition Vol. 12(5), 2009 om du vill leta efter den på nätet.

Kroppsspråket
Om rösten kan säga mycket hos en häst, är det ingenting mot vad kropsspråket kan göra. Kroppsspråket är hästens absolut viktigaste kommunikationskälla och hela kroppen, från nos och örontipp till svans finns med i registret. Hästen är därför också mycket, för att inte säga extremt, känslig för andras kroppsspråk då det är den främsta källan för att inhämta information om vad som händer i flocken. I en flock är alla beroende av varandra. Är den andre individen fredlig, arg, farlig, eller vad är den? Och med många öron och ögon som ser räcker det med att ett par ögon får syn på en fara, varnar andra och sedan sprätter hela flocken iväg till tryggheten.

Öronen
Lättast är det att behandla öronen först när det kommer till språket. Öron fram = lycklig, öron bak = arg. Njae, riktigt så enkelt är det tyvärr inte, även om öron fram visst kan betyda att hästen är nöjd och öronen bak att den är missnöjd. Det kan faktiskt handla om att den försöker lyssna in ett visst ljud också, eller ser något läskigt som gör att öronen spärras framåt. Öronen bakåt kan också handla om att hästen lyssnar bakåt eller att den är trängd och osäker. Ofta är just osäker ett bra alternativ till arg, då hästar inte så ofta är arga som de är osäkra. Det krävs lite övning för att se skillnaden, men observationer ger färdighet då resten av kroppen tillsammans med öronen skapar ett samspel som visar på ett enormt register. Spända öron betyder i alla fall att hästen är alert och om de fladdrar är hästen avspänd. Så mycket är helt klart.

Svansen
Även svansen avslöjar mycket hos en häst. Det anges till och med i dressyrmanualen att betyget ska sättas ner om svansen slår på hästen. Det tyder på att något inte står rätt till och att hästen inte är nöjd och harmonisk, något som anses vara målet med dressyrridning. Swischande svans kan också betyda ilska. En intryckt svans betyder garanterat att hästen inte är säker på sin sak och inte är i balans i kroppen. Spänningar finns lite överallt. Oinridna hästar kan ibland ha den där, men det är verkligen inte bra om en inriden häst har svansen intryckt. Då behöver vi ändra på något för att få den mer tillfreds med situationen.

Hästen utstrålar alltid sitt humör och sina känslor med kroppen. Det har vi god nytta av när vi tränar hästar.

Avläsa människan
Hästar som är vana vid människan är lika duktiga på att lära sig vårt kroppsspråk som sina artfränders. Nästan i alal fall. De kan skilja mellan en intresserad och engagerad individ och en individ som inte har fokus på dem. Det finns också omskrivet i Animal Cognition, en intressant tidning med många artiklar om hästars förmåga att uppleva. Vi har också haft en studie i Sverige, SLU, som visar på att vi människor kan förmedla stress hur lätt som helst till en häst. Det har jag skrivit om tidigare på den här bloggen…

Det pågår ständigt forskning om hästarnas språk och samspelet mellan häst och människa och hur vi förmedlar saker, som vi inte alltid tänker på, med kroppsspråket. Ett har blivit säkert. Kroppspråket är viktigt och det gäller att förstå att om vi säger något genom vårt agerande med en del av kroppen, men också förmedlar något annat med en annan del av kroppen, kommer hästen att bli mycket konfundersam och förvirrad. Vi ger dubbla signaler.

Ska vi verkligen kräva att en häst lyssnar och går framåt av en skänkel från en människa som är rädd för fart och tänker stopp i resten av kroppen? Hästen känner av båda signalerna lika väl. Vilken ska den svara på, är det tänkt, och vilka krav ställer vi på hästarna när vi anser att den ska välja ”rätt”? Vi har ju inte ens själva valt något alternativ på riktigt i det fallet. Eller vad ska en häst göra när den möter en person som utstrålar stress till en extrem nivå, men ändå anser att hästen ska hålla sig lugn och skäller på den när den blir orolig? Något att fundera på så här på säsongsstarten. Lika viktigt att läsa hästens språk, är det således att vara medveten om vad vi själva signalerar till hästen.

Mer information om hästens språk går förutom tidigare tips att få på TheHorse.com, bland annat. En av de mer intressanta artiklarna i gnägg-ämnet går att hitta här

av

Bara tio procent är generna…. resten påverkar vi

…I alla fall om du vill få tag på en bra galopphäst som vinner stora pengar.
I en studie på en uppsjö galopphästar i både USA och England har forskare lyckats klura ut hur mycket som påverkar vad när det gäller att ta fram en vinnande häst.

En vinnande häst är enligt forskarna den som tränas rätt, är frisk, och som går rätt lopp.

Visst finns det en koppling mellan prissumman hästar får in och den stam den har. Men det räknas enbart för tio procent av själva resultatet. En vinstrik hingst har därmed inte alls med säkerhet någon nedärvdhet i sin vinnarförmåga. Istället är det olika miljöfaktorer, såsom uppfödning, träning och vilka lopp man väljer att sätta in hästen på som avgör hur mycket prispengar hästen får. Dessutom spelade skadorna en stor roll för hästens karriär.

Med tanke på att ett föl från en superhingst i USA kan rocka loss på summor upp till en halv miljon US-dollar (!), så lär det vara svårt att få igen de pengarna. Då verkar det klart smartare att satsa på bra foder, bra hästmiljö och inte minst en bra tränare och jockey. Det blir mycket hö och många tränartimmar för en halv mille dollars……

Forskarna som bedrev studien heter Alistair J. Wilson och Andrew Rambaut. Studien genomfördes på 4500 olika hästar i löp och 550 hingstar och täcker åren 2001 till 2007. Studien heter Breeding Racehorses: What price good genes?, och går att läsa i sin helhet på denna plats

av

Hästar skruttiga på att hålla kortminnet aktivt….

Hästminnet är enastående. Som jag skrivit om tidigare kan de med lätthet komma ihåg inlärning som skedde för sex år sedan. Det fungerar precis som träningen skett igår. Det torde göra vilken student som helst grön av avund…. Däremot torde hästar blir fruktansvärt dåliga projektledare, oavsett det fantastiska minnet. De är nämligen ungefär lika dåliga på att hålla fast och komma ihåg sin vilja, som de är på att komma ihåg händelser.

Det visar i alla fall en studie av den kände etologen Andrew McLean. I hans studie fick hästar sitta fast och se och höra hur en person la ut hö i ett av två möjliga ställen i en hage. När hästarna sedan släpptes loss direkt var saken solklar. Hästen sprang ofelbart till rätt ställe för att äta maten. Värre blev det när hästen fick vänta en stund. Maten kom de ihåg, men inte vart den var…Skillnaden på den häst som hittade direkt och den som fick leta var tio sekunder……

Den här studien visar verkligen att hästen lever i nuet och har ett bra långminne, men ett dåligt kortminne. Det som den ville för en stund sedan och den plan den då hade, behöver inte alls vara samma plan minuten senare. För hästen är det en nackdel i inlärningen. Den har helt enkelt svårt att koncentrera sig och hålla flera saker i primärminnet så att säga, som jag förstår det. Det gäller därför inte minst att ha bra timing i allt som görs med en häst.

Däremot borde det ju vara en fördel för oss människor när vi vill bryta ett beteende? Det är därmed lätt att få hästen att distraheras från det den gör och ge dem en annan uppgift att intressera sig för – så är det gamla glömt?

Studien heter Short-term spatial memory in the domestic horse och kan, om man betalar för sig, läsas här. Studien gjordes i Australien år 2004

av

Hundar som hästar?

Så här på söndagskvällen kikar jag runt på olika bloggar och infosidor för att leta mer tips och idéer, få lite tankar väckta och fundera på de fantastiska fyrbenta djuren.

Det mest intressanta är att alla med någon beteendevetenskaplig utbildning och kompetens verkar ha en linje. Andra förståsigpåare väljer alla möjliga linjer i sin metodik med djur, men sällan något som bygger på den beteendevetenskapliga forskningen. Hur kan diskrepansen vara så stor.

Som här till exempel, en jämförelse mellan Cesar Milans dominansfilosofi kontra beteendevetaren och hundtränaren Ian Dunbar. Sådana jämförelser är mycket nyttiga för de sätter fingret på en enorm skillnad, och en skillnad jag här på bloggen återkommer till ofta: samarbete eller dominans. Här verkar ju hästar och hundar ha ungefär samma grund. Samarbete är överlevnadstekniken, inte att dominera, styra och ställa. Läs den gärna. Den ger goda insikter även för oss som jobbar med hästar, och inte hundar. Principen är densamma.