hästhållning

av

Slutavlat på Flyinge?

Läser med förvåning dagens nya artikel i Tidningen Ridsport. Tydligen är det stor risk att avelns tid är förbi på anrika Flyinge. I så fall, om jag förstår det rätt, handlar verksamheten framöver enkom om ryttar-  och hästskötarutbildning. Sorgligt. För mig har Flyinge alltid varit avelscentrum i Sverige, även om jag också insett att så inte är fallet i praktiken längre. Gamla traditioner kanske inte ska bevaras bara för att de är gamla, men nog blir det, om aveln läggs ner, lite tomt kan tyckas. Det verkar som om det bara handlar om ren och skär årsbudget numera. Att satsa framåt för framtida framgångar, längre fram än budgetåret är inte så intressant kanske. Gymnasieelever ger klirr i kassan direkt, avel är något helt annat. Det är svåra tider för uppfödare på en mättad marknad där ingen får sålt, så det kanske inte är så konstigt då att lägga ner en sådan osäker verksamhet, som avel ändock är. Men synd är det.

Dessutom blir det i så fall kanske läge att se över hästhållningen lite extra på Flyinge framöver om det istället enkom blir ett centrum för häst- och ryttarutbildning. I alla fall hagarnas beskaffenhet, något jag själv sett på nära håll. Jag har i ett och ett halvt års tid åkt förbi dagligen och sett övertäckade hästar i minimala frimärkshagar – om de ens är ute. En och en, utan sällskap. Jag har också sett en stackare gå omkull i den leriga lilla fyrkanten i skräck över en lastbil som körde på vägen precis bredvid. Den försökte nog komma undan, men halkade i eländet och föll under staketet. Att galoppera iväg i den hagen var det inte att tala om. Trodde faktiskt att regeln att hästar skulle ha möjlighet att röra sig fritt i alla gångarter under sin fria tid var införd i regelverket, och att underlaget skulle vara lämpligt. Det går kanske att uppfylla på annat sätt misstänker jag, och det går säkerligen att begära dispens. Av vissa i alla fall. Men det känns lite konstigt att ha detta som föregångsexempel för de som sedan ska ansvara för storstallarna runt om i landet…..Å andra sidan. Om aveln försvinner kanske hästarna blir färre? Då kanske frimärkshagarna kan slås ihop till lite färre och större? 🙂

av

Mys och nytta med massage

Idag blev det mys och massage för hela slanten. Hela huset luktar för tillfället pepparmint och klassiska tuggummin. Förstår inte att det ska vara så svårt att bli av med linimentet på händerna bara. Men så har jag också masserat en fem-sex fyrbeningar förstås. Den här gången blev det på ”fri hand”. I hagen. Det är otroligt vad mycket som övas och är nyttigt när jag får tid att ge lite massage till dem. Relationer byggs upp och befästs mellan mig och hästarna, vi får kvalitetstid tillsammans och hästarna tycker det är mysigt värre. Om de inte gör det, är de helt fria att gå därifrån. Då vet jag att något är knas, och behöver kolla upp det lite mer. Oftast, precis som idag, brukar de tvärtom visa exakt var jag behöver massera lite extra mycket, och hur. Att lyssna på deras reaktioner är givande. Sedan kommer ju effekten av själva massagen till också. Muskler mjukas upp och blodgenomströmningen blir bättre. Det är rent förebyggande, och kan också få stopp på något som är på gång, men inte slagit igenom. Statusen på hästen gås igenom ordentligt också. Jag vet precis om de är spända i musklerna, ömmar, eller är avslappnade och var. Det har stor betydelse när jag sedan ska rida och träna dem. Det finns många anledningar till att massera hästarna- ofta!  Alla hästar mår bra av massage, unga som gamla.

Liniment är bra. Använder ett för människor egentligen – med aloe vera i. Tycker det fungerar bra på hästarna, och på mig själv. Men som sagt – det luktar. I och för sig gott, men väldigt starkt. Sedan envisas jag också ganska ofta med att råka sätta händerna på ansiktet, vilket gör att lukten – och effekten blir kvar även där! Jag kommer aldrig glömma den gången då jag körde från stallet en kväll och smet in på en ICA-butik för att få tag på lite middag. Vanlig rutin på den tiden. Alla tittade så konstigt på mig. När jag gick förbi grönsaksdisken fanns där en spegel och då förstod jag varför. Jag hade en röd hand på hela kinden! Det såg inte klokt ut. Folk måste trott att jag blivit misshandlad. Det var linimentet som gjort det, och det faktum att jag antagligen suttit och grunnat med huvudet vilande på handen i bilen. Så kan det gå, men det hindrar mig inte från att tycka att liniment är toppen till hästar och mig själv. Det är det värt.

av

HästSverige – dagens lästips!

Nyligen kom en ny svensk sida om hästar, hästhållning, häst och människa, forskning och mycket, mycket mer upp på nätet. Den heter HästSverige, och syftet är att förmedla hästkunskap i form av ”kalla fakta” till dig som är vetgirig inom området häst. Bra med sådana initiativ och här ska jag själv kika in för mer info och kunskap! Det ligger redan en hel del intressant info utlagd på sidan och mer är säkerligen på väg. Här kan du inte minst läsa om vad som händer inom forskningen om häst på SLU. God läsning på er! 🙂

 

av

Dagliga rutiner förebygger

Ännu är det några dagar kvar innan sommarbetet lider mot sitt slut. Hästarna hittar fortfarande bra med gräs ute, och mår gott av att få springa fritt över de stora sommarhagarna. För den sakens skull är de inte precis lämnade vind för våg – det som inte märks så mycket kanske, är alla de rutiner som jag ändå utför varje morgon och kväll (och lunch också om det behövs). De dagliga rutinerna, väl inrotade sedan ett femtontal år tillbaka, är kontrollpunkter som blivit lika viktiga för mig som för hästarna.

Ofta

Varje morgon och varje kväll innan det blir alltför mörkt syns två små filurer på vägarna runt gården. Den ena är en busig och pigg schäfer – som springer en bit framför den tvåbening som lunkar bra mycket långsammare en bit efter. Den lilla filuren är nästan alltid jag. Jag är på väg att hälsa på hästarna. Det händer sällan att hästarna inte möter upp när de får syn på mig. Ibland har förstås matklockan ringt, eller så sover de under favoritträdet. Men om jag väntar lite då så kommer de i alla fall. Vissa hästar gnäggar till och med till, och då blir jag extra lycklig under mina promenader på morgonen. I alla fall om gnägget är en hälsning. För det händer förstås att de också gnäggar för något annat -som att en pållelina eller pålle hamnat utanför staketet…… Numera vet jag hur de låter – de har så olika röster och jag kan säga direkt vem det var som ropade.

Många mervärden

Det tar sin lilla stund med morgon- och kvälssrundan ibland, särskilt om något verkar knas, men ack så det är värt det. Inte alltid, men nog så ofta är det en lisa för själen att trampa omkring på de fantastiska marker min gård har att erbjuda. Enda undantaget är när det är riktigt busväder. Stillheten är bedövande och jag får luft i lungorna och ro i kroppen. Att hälsa på sina kompisar hästarna, det är ett bra mål i sig för en promenad i vidunderlig natur. Om jag vet att de mår bra, mår jag också bra. Sedan är det alltid härligt att snacka lite med hästarna för social samvro och så rastar jag hunden ordentligt samtidigt. Det gör att jag och djuren lär känna varandra ordentligt. Tre flugor i en smäll alltså! Bättre kan det knappast bli. Så inte är det jobbigt inte – snarare tvärtom!

Kolla allt!

Två gånger om dagen är mitt måtto – minst. Tänk om hästen skadas en halvtimme efter att jag har varit där? Då går hästen i värsta fall skadad i tolv timmar i alla fall… nu är det ofta någon häst som ska ridas och andra anledningar finns att vara där hästarna är, men ändå. Så om jag skulle missa av checken innan det är mörkt, då roar jag mig med att skrämma de stackars hästarna (nåja, de är ganska vana vid det här laget – men nog reagerar de i alla fall) med en pannlampa på huvudet när jag går upp. Kollas ska de. Benen och om de fått sår är allra viktigast. Och att de står i hagarna förstås. Sedan checkar jag det mesta – faktiskt enligt den här fina checklistan. För mig har det blivit en naturlig del i vardagen.

Förebyggande

Det finns så mycket mervärden i att visitera hästen minst dagligen. Att ha stenkoll på hästens status gör att minsta förändring märks direkt och kompisar blir man på kuppen. Ett vant öga märker alla förändringar i tid. Därför har jag också svårt att ”lämna över” kollen till någon annan. Jag är van – flera hästar har jag ju haft i många år, och vet precis när de försöker säga till om något är fel och jag vet hur de brukar se ut i benen, deras svagheter och styrkor. Ibland kan jag ju inte det själv – som i helgen när jag var på resa – men då har jag som tur var pålitliga krafter som också känner hästarna väl – och månar om dem. Men nog saknar jag mina rutiner när jag är borta och känner mitt ansvar – för det är mitt eftersom det är mina hästar –  jag ringer och kollar att allt är okej både morgon och kväll…..Hönsmammaaktigt? Kanske det, men så vill jag att hästarna ska ha det bra också….

Blogga om det!

Sedan en tid tillbaka har jag också lagt upp en privat blogg  där jag skriver in allt som händer, hur hästarna mår,  och vad som görs. Jag är inte mycket för att skriva i dagböcker och med en elva stycken hästar blir det väldigt många böcker att hålla reda på – till det en stallbok… Så nu är det digitalt som gäller. Det tar inte många nanosekunder att skriva. Ett tips  för alla faktiskt – lägg in det på WordPress eller liknande, och så kan ni ge tillträde till dagboken för de som är inblandade i hästens/hästarnas hälsa! Det funkar toppen.

Extrainsatser

Till lunch blir det idag en liten extrakoll ute i hagarna. Ett par hästar ska flytta till bättre bete och en häst behöver lite extra käk – det är vinterpäls på gång…. då behöver vissa hästar mer kraft. Det kommer att bli en härlig promenad det med – solen lyser igenom diset och fåglarna kvittrar än. Kanske ska jag ta med mig ett par mackor upp i hagen och ha en minipicknik på ”en sten vid en sjö i en skog”…..

av

Vad väger hästen?

 

På de kliniker som har en våg är jag alltid lika mån om att väga upp mina hästar. Jag försöker lägga vikten på minnet (antecknar) och hur hästen då såg ut. För vikt, det är något som förändras med tiden på hästar. Omusklade hästar, sommarfeta hästar, vältränade hästar – ja beroende på hälsa och på hur mycket (och bra) de går blir vikten hela tiden justerad. Personligen hatar jag vågar. Jag har ingen våg hemma och skulle aldrig drömma om att få in en i mitt hem igen. Det var många år sedan den slängdes ut, och det finns en viktig anledning till det. Vikt är inte min grej helt enkelt. Ju mindre jag tänker på det, desto bättre mår jag. Det är en annan sak med hästarna dock. Jag vill veta vikten för att kunna stämma av över tid hur de mår, och för att veta när veterinären kommer.

Viktigt att veta

För mig är det viktigt att veta vikten på alla hästar hemma. När en veterinär kommer ut behöver de veta hur mycket medicin som ska ges. Det är också bra att veta för transportering av hästar och i många andra sammanhang, inte minst vid beräkning av foderstater. Jag har ett gott öga för vad de kan väga och gissar faktiskt ganska ofta rätt. Det är lite lustigt med tanke på att min förmåga att bedöma avstånd till exempel helt är ur led. Höjden måste jag alltid mäta för att komma ihåg och memorera. Inga avancerade mätningar kanske, men ändå tillräckligt för att veta på ett ungefär. Vikten är desto lättare. Jag jämför med tidigare resultat. Men jag litar inte på min egen bedömning. Det vore för riskfyllt.  

Väga hemma

Det är lätt att väga en häst på klinik. Där finns ofta en vägmatta. Det svåra är snarare att få hästen att våga gå upp på den. Med lite tid och lugn är det sällan några problem. Värre är det att få något grepp om vad en häst väger när den inte behöver åka på klinik. Som tur är, är det ju inte så ofta som det behövs. Ett sätt är att mäta omfånget med hjälp av ett viktmått. Undersökningar visar dock att det inte alltid ger ett så jättebra resultat. Men något ger det i alla fall – en riktlinje. Min veterinär mätte till exempel Microliten den här veckan. Jag tippade på runt 450 och det sa måttbandet också. Sedan sederades han för ett ingrepp utifrån det, liksom fick sina ordinationer utifrån det.

Om hästen är lång

Nu är Microliten ganska kompakt så jag tror att det måttet var ganska okej. Värre är det med gammelman Alex. ”Herrejösses”, sa min veterinär. ”Tror du verkligen han väger så mycket,” sa hon och pekade på måttbandet. Det visade på 670 kg. ”Jag tror det är mer än så. Jag har alltid tippat en bit över 700 kg sa jag och flinade. Anledningen till det är att han är så lång över ryggen, inte att han är så hög. För det är han inte, även om intrycket är gigantiskt. Hur kan måttbandet veta det? Naturligtvis har inte ett måttband en aning om längd och höjd. Grova ben har han också och en vansinnigt lång hals…. Så inte blir hans omfång lika med samma vikt som en kortis… . I en nyligen presenterad undersökning på The Horse, anges också att ett underestimat från mätbandet är vanligt. De visar i snitt dryga 65 kg fel, vilket är ganska mycket det.

Bättre sätt

Det finns givetvis bättre sätt att väga en häst på. Ett sätt är att inväga just längden i måttet. Det kan ni läsa om i The Horse-artikeln. Även denna metod ger visserligen en felmarginal, men den är bara dryga 17 kg fel i snitt. Än bättre är det förstås att baxa in hästen i en trailer. Sedan är det bara att bära iväg till bäst vägvåg. Det finns sådana att använda sig av för den som är intresserad. Om vi vet vikten på släpet är det bara att dra av denna vikt från totalvikten och violà- du har hästens vikt. På kuppen får vi svaret på om vi kör lagligt med den trailer vi har. Den här modellen som rekommenderas varmt när tid finnes och i god tid innan något händer. Är hästen väl sjuk och veterinären väl är på ingång känns det något sent kanske. Då är i alla fall måttbandet något att hänga upp estimaten på.

 

 

 

 

av

Vanliga växter giftiga för djur

Härliga sommar, äntligen är du här! Men oj så många faror som lurar bakom knuten för oss hästägare. Håller just nu på att noga gå igenom hagarna för att få koll på betestrycket i hagarna och planerar för att det ska räcka hela sommaren ut. Dåligt med bete – ja då ger de ju sig gärna på det som är lite mindra bra, ja till och med giftigt. Jag har upplevt en häst som fått ekollonförgiftning, om dock mycket lindrig,  en gång. Det räcker för mig. Hästen överlevde och mår bra, men måste nu hållas kliniskt borta från allt vad ekollon och ek heter. Det finns de som råkar mycket värre ut, och olyckan kan vara framme när som helst.

Ek – vanlig och potentiellt farlig

Ek är en riktig buse i våra hagar. De är vackra och vanliga som hagträd, men inte alls nyttiga för hästen. Tvärtom. Det är giftigt värre med ek. När en häst väl fått smak på det blir den till råga på allt beroende av eländet och äter maniskt all ek den hittar. Det som är farligt i eken är ämnet tannin, som verkar som ett gift i kroppen. Djuren blir veka och svaga av att äta ekollon, men också ekbladen i sig är giftiga. De mår allmänt riktigt dåligt och i värsta fall kissar de blod och njurarna kan slås ut. Aktivt kol hjälper hästen från att bli värre men något botemedel finns då inte. Mer om ek och förgiftning kan du läsa om här.  Det här är verkligen något att se upp med både för hund- och hästägare. Tannin är dödlig i större doser och det är inte ovanligt att djur – kor, hästar och hundar-  förgiftas av ek i Sverige.

Kastanjeträd

Även de så vanliga och härliga kastanjeträden är giftiga för många djur, bland annat oss människor. Det innehåller en form av glykosider som påverkar kroppen negativt då det bryter ner blodproteiner. Resultatet vid förtäring blir en orolig mage i bästa fall. I värsta fall blir symtomen värre: spasmer, magkramp och annat otäckt kan uppkomma då det nerverna påverkas. Som tur är fattar djuren ofta att det är kastanjen som orsakar eländet och håller sig undan efter ett tag. Det är faktiskt omtvistat om hästar kan bryta ner denna glykosid – därav namnet hästkastanj (?). Forskarna anser dock att de är giftiga för häst:  läs här.  Än mer om hästkanstanjerna kan du läsá om här.

Många andra farliga växter

Andra giftiga växter är till exempel idegranen, sprängört, stånds och åkerfräken. Plommonträd, vinbär och körsbär är heller inte bra. Sprängörten är en riktig otäcking, då den verkar vara god för våra fyrbenta vänner hästarna. På SVA:s hemsida hittar du hela listan på mer eller mindre giftiga växter. Hästar har en tendens att inte sätta i sig sådant här i några större mängder dock (med en del undantag…) – om det är så att de har god mat att äta i övrigt.

En växt som hästar dock gärna sätter i sig är alsikeklöver (eller helsikeklöver som jag kallar det!). Under regniga somrar kan denna växt orsaka fotosensibilitet vilket ger en kraftig allergisk effekt på hästar. Den här förgiftningen har jag själv upplevt på en av mina hästar, som fick stora sår på hela mulen och svällde upp som en ballong. En kraftig kortisonbehandling hjälpte för ögonblicket, men hästen har kvar men från detta än idag, många år senare. Bland annat genom att tidvis drabbas av headshaking syndrom och att hon är känslig för ljust. Mer om det kan du läsa om i mitt inlägg om just detta här.

När det råder brist på mat, däremot, är hästar mer än villiga att tugga på det mesta. De äter upp träd, buskar och till och med stolpar och inredningar för att få sitt tugg- och matbehov tillfredsställt. Ge hästarna bra med bete i sommar och gå igenom hagarna regelbundet. Det är en billig försäkring mot eländet som en förgiftning är.

Mer råd om det hittar du också på SVA:s hemsida, på denna sida.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

av

Därför tar vi bort hästen

Hittade den här på Agria. Det är deras statistik över sina försäkringsutfall.

  1. Abort 21,3
  2. Infekt, infl förändringar, flera (ospec) leder 20,8
  3. Symtom från rörelseapparaten 19,5
  4. Förlossningsfång (drabbar hovar)17,7
  5. Artros i hasens glidleder/spatt 15,0
  6. Hältutredning 14,7
  7. Kolik 13,8
  8. Akut serös kotledsartrit/kotledsinflammation 9,4
  9. Kronisk fång (>6v) 7,6
  10. Trafikskada 7,1
  11. Död utan säker diagnos 6,9
  12. Kvickdrag (luftvägssjukdom, COPD) 6,6
  13. Kroniska inflammationstillstånd i karpalled 4,6
  14. Ospecificerad sårskada i huden 4,5
  15. Symtom på sjukdom utan fastställd orsak, hela djuret 4,3
  16. Strålbenshälta 3,9
  17. Slinger 3,5
  18. Kronisk bronkit 3,5
  19. Intilliggande överridande tornutskott (kissing spines) 3,1
  20. Fraktur i skankbenet 3,1
  21. Kroniska inflammationstillstånd, flera (ospec) leder 2,9
  22. Kotbensfraktur 2,7
  23. Fraktur i framben 2,6
  24. Fraktur i bäcken 2,2
  25. Död 2,0
  26. Kroniska inflammationstillstånd i knäled 2,0
  27. För tidigt födda/svaga 1,7
  28. Kroniska inflammationstillstånd i kotled 1,6
  29. Hovbroskförbening 1,3
  30. Kroniska inflammationstillstånd i hovled 0,2

Hur många av dessa beror på vår ridning? Hur många av dessa beror på den miljö och de rutiner som finns i hästens liv?

Hur mycket är kvar?

Det finns mycket att göra för att förbättra hästens liv och livslängd…

av

Körmästare med ödmjuk filosofi står upp för djuren

För några dagar sedan kunde vi läsa i tidningar och i bloggar om att Länsstyrelsen blivit JO-anmälda för att ha misskött ett djurskyddsfall utanför Kramfors. Det är bara en del i den stora diskussion som rör djurskyddet just nu, men också ett mycket tydligt fall om där allt gick fel. Jag ska inte gå in på det så mycket, eftersom mycket redan skrivits – inte minst här. Det jag vill lyfta fram är det positiva – mannen bakom anmälan.

Det är nämligen ingen mindre än körmästaren Hans Sidbäck som ligger bakom anmälan. Det är en man som verkligen är värd all beundran, inte minst med tanke på modet att JO-anmäla denna skandal. Men det finns mycket mer att beundra än så. Hans Sidbäck är en erkänt duktig körmästare med mängder med meriter. Han tränar känt och okänt folk över hela Skandinavien med den äran. Han har skrivit böcker om körning och skapat instruktions-DVD:s i körningens ädla konst och deltar mer än gärna både på plöjningstävlingar, utställningar och köruppdrag med sina pållar. Dock anger han själv, i alla de dokument där hans namn florerar, att det är djurens väl som ligger honom varmast om hjärtat.

På hans egen hemsida, www.sidback.se, skriver han:

”Det finns ingen gräns för hur lite en häst får tåla. Samt ingen gräns för hur mycket hänsyn en människa ska ta.”

Det är också lätt att se hans relation till hästar när han intervjuas i SVT angående JO-anmälan. Kolla in hästens helt oslagbara ”snack” med Hans i början av inslaget (bra mycket härligare än att se vad som hände djuren som JO-anmälan gäller).

Hans Sidbäck är en man att se upp till, på fler än ett sätt. Jag hoppas många andra följer hans fotspår och står upp för djuren, även och inte minst när djuren är deras leverbröd.

av

Romantiska ekipage på Manhattan…..

Det är gärna så de framstår, när de visas på film. Hästarna som drar vagnar i Central Park med kära par och glada familjer. Så här i juletid längtar jag faktiskt alltid till New York. Det är en av mina absoluta favoritplatser på jorden och jag har haft lyckan att besöka staden många gånger. Nu var det ett tag sedan, men en film på TV drog mig tillbaka i tiden. Både till den fantastiska stad New York är, men också till de hästar som drar vagnar fullproppade med turister mitt i denna myllrande och mycket djurfientliga värld.

Första gången jag såg hästekipagen som väntade på gatorna runt Central Park på Manhattan var jag 16 år gammal. Jag hade lyckan att få bo precis bredvid parken vid mitt besök. Det första jag såg när jag gick ut genom dörren var hästarna. OCh varje gång mådde jag lika dåligt. Då så många andra såg något annat – det romantiska och trevliga, undrade jag redan då om det var mig det var fel på. Men det är ju kanske inte så. Det var nog andra som ville se det de såg, inte vad som egentligen fanns där.

Hästarna som drar vagnarna med turister i Central Park har ett lagstadgat skydd. Det finns också djurpoliser i New York, sådana som vi är så snabba att skrika på när vi tycker folk inte sköter sina djur här i Sverige. ”Titta på USA” ropar en kör, ”där har de ju djurpoliser! Och då blir det verkligen ordning och djurplågarna får sitt straff. ”

Det är lätt att tro att andra har lösningen. Men vilken lösning finns då för dessa hästar? Låt oss kolla under ytan:

– Hästarna får jobba max 9 timmar om dagen på New Yorks gator.

– Hästarna får jobba max 7 dagar i veckan. Nu var det visst slut på reglementet, i princip.  

– Hästarna inhyses i stallar på nordvästra Manhattan, flera kilometer från sin arbetsplats.

– Stallarna är i flervåningshus och upptar de ÖVRE våningarna.

– Boxarna är så smala att en shettis skulle bli tvångsomhändertagen om den vistades där i mer än tre minuter här i Sverige.

– Arbetsplatsen består av flerfiliga vägar mitt i en av de mest hektiska städer i hela världen.

 Alltfler röster höjs i New York för att hästar inte ska få jobba under de här omständigheterna. Men än så länge fortsätter vagnarna att gå på gatorna. De går runt, runt, runt, med hästar som inte alltid tas om hand som de borde, och som inte får den hovvård och den omsorg de är värda. De skadas ofta i trafiken, när de blir rädda för tutande bilar som viner förbi. Det händer att de dör i sitt arbete. Senaste dödsolyckan skedde i september månad innevarande år. Vilket liv är det för en häst?

Så visst. Djurpoliser är väl jättehäftiga att se på TV. Jag har tidigare i den här bloggen skrivit några rader om de jordbruksdjur som faller utanför allt vad lag och regler heter i jättelandet USA.Där har inte djurpoliserna något intresse eller ansvarsområde alls.  Grisar som bor i flervåningshus med gallergolv (tänk er effekterna!), tusentals kor som står i trånga inhängnader i kilometerlånga rader, enorma slakterihus där djur blivit en jätteindustri. Det är ett djurplågeri som går utöver det mesta vi människor kan tänka oss.

Men även många av de djur som faller inom djurpolisens så kallade område går också hårt åt. Det gäller inte minst de djur som dagligen trafikerar Manhattans gator, för att besökare som du och jag ska få känna oss sådär löjligt romantiska som vi sett på film.

Tänk på det om du drömmer om New York. Finns ingen marknad kommer inga nya hästar dit, som får slita asfalt över 60 timmar i veckan, för din och andra turisters skull.

Om du orkar läsa mer om vagnshästarnas vardag, finns en rapport att läsa här, en rapport skapad av Animals Angels.

av

En ryttarpappa med koll

Ingvar Fredricson är Sveriges mesta ryttarpappa. Inte nog med att han själv varit framstående veterinär och chef för Flyinge. Han är pappa till elitryttarna Jens och Peder Fredricson också, två ryttare jag gärna tittar på när de rider ch tränar hästar (vilket jag inte kan sänga om alla elitryttare tyvärr). Så härligt är det då att läsa hans tankar och funderingar på det där med hästhållning. Jag har också fått förmånen att höra en av hans föreläsningar, och det var en inspirerande upplevelse.

Hållbarheten är för Ingvar den främsta egenskapen hos en häst. Hur talangfull och fin den än är, är det ingen glädje att ha en häst som inte håller för ridning. Och här handlar det inte bara om själva aveln. Det finns mycket vi själva kan göra för att få den unga hästen att hålla ett långt rid-/körliv. Bland annat handlar det om att hålla hästar på ett sätt som stärker kropp och själ – ute i kuperade och varierande hagar. Det är de två första åren som är allra viktigast. Men om jag får tillägga, behövs lite underhåll under livet också..

Ingvar har också fokus på hästarnas bakdel – motorn på hästen. Det är den som ska orka bära upp mer av vikten på hästen för att få balans i kroppen, även med en ryttare i sadeln. ‘Det tar tid att bygga upp en häst, så skynda långsamt, menar Ingvar. Bättre vänta med visningar, än att hasta på och slita och inte byga rätt.

Förutom det, poängterar Ingvar att han tycker att vi inte behöver så mycket prylar på hästen. Den klarar sig fint ändå. Lindor, täcken och till och med skor kan undvaras mycket mer än idag. Vi täckar på och lindar på, skor och har oss, utan att för den skull veta riktigt varför. Att vara utan allt detta, när det inte behövs, stärker kroppen på hästen.

En hel intervju med Ingvar går att läsa på Hippson