Underbara w oc
jag i Narnialand.
Hästar och Ridsport
Lästips: Klokt om prestationsångest
Klokheter från en ung dam som har själinsikt! Något många av oss kan känna igen oss i – i det där med att vilja lyckas och vilja vara duktiga, och vilja prestera. KLart tänkvärt!
Tema 2019 – Helhetsperspektiv och en framåtgivande hand
Varje nyår brukar jag fundera ut ett tema som vi ska vara extra noga med att jobba med här på Lösa Tyglar. Och nu har jag kommit fram till årets tema – eller rättare sagt två stycken.
Det första temat handlar om helhetsperspektiv – något jag alltid jobbar med på mina egna hästar och är ytterst noga med, men som jag också ska försöka förmedla bättre till elever. För det räcker inte med en bra ridteknik från ryttaren. Om hästen ändå inte begriper för att den inte utbildats rätt, eller inte vill för att den associerar jobb med tråkigheter, eller inte kan för att den inte är stark och smidig nog, eller upplever obehag när vi rider för att sadeln inte är rätt för den hästen, eller att den är halt, eller mår dåligt pga sin livsmiljö, eller inte är skodd rätt. Ja då kan du rida hur bra du vill rent tekniskt. Det lär inte blir några magiska under på ridbanan ändå.
Det andra temat handlar om en framåtgivande hand – a forward hand som Carl Hester säger. inte bromsa. Inte bromsa. inte BROMSA! Utan att verkligen, på riktigt, kunna fånga upp den energi som kommer från bakbenen genom kroppen och fram till handen, och lotsa den energin på ett bra sätt. Inte hämma rörelsen, inte stoppa. Det här betyder förstås inte att det går fort – utan för att få ett flöde och få hästen att vara så att säga fram till handen. Det här är riktigt svårt och kräver övning – och för att ens klara av att försöka på ett bra sätt så måste sitsen fungera som den ska. Vilket i sig inte är det lättaste. Men det här är något vi ska jobba med, för det är då det verkligen händer – det där magiska när hästen dansar fram med osynliga hjälper på ett bra och sunt och för den behagligt sätt. Så det är värt jobbet!
Nu ska jag ut och rida och träna en framåtgivande hand och se till att hästarna mår toppen på alla sätt och vis, och trivs med sina liv och mig – så att det kan bli magiska under på ridbanan under året! God fortsättning önskar jag er alla – och vi ses väl snart – här hos oss eller hos dig?
Nyårsfirande eller ett helvete?
Igår nyårsafton. Ett som jag verkligen längtat efter, en kväll som också blev mycket trevli och glad i goda vänners och familjs lag här på landet – i mitten av ingenstans. Och ingen dag är jag så lycklig på som just nyårsafton att min gård ligger inbäddad i en dal, mellan skogar och sjöar – i mitten av just ingenstans. För hit når inga raketer, inga smällare skrämmer slag på vare sig människor eller djur. Här behöver vi inte få ångest för att djuren inte ska överleva natten.
Så är det tyvärr på andra håll. Liberal som jag är tycker jag ju det rent allmänt finns för många regler i samhället – MEN! En individs frihet tar slut där andras tar vid! Så detta borde förbjudas helt – inte bara fyrverkerier som är på en pinne, som lagen från och med idag säger. I ”frihetens” land i USA var det minsann förbjudet i den stat jag bodde i redan i mitten av 1980-talet att skjuta fyrverkerier, med mindre än på angiven plats vid angivet klockslag. Och det är ju lätt att förstå varför. Poliser beskjuts, folk skadas, djur skräms till döds och många många fler får ångest och mår fruktansvärt dåligt bara för att folk har en vansinnig vilja att bokstavligen bränna upp så mycket pengar som möjligt på kortast tid. Dessutom till miljöns fördärv. Fy f-n säger jag bara….. Förbjud skiten helt. Basta.
Har haft en hund som betedde sig såhär tidigare:
Åren går – drömmarna finns kvar
Återigen går vi mot ett nytt år. Ett nytt år som jag redan fyllt med hopp, drömmar och planer. För åren må gå, drömmar gå i kras, hästar förloras och sörjas. Ändå finns drömmarna kvar – ibland gamla som inte blivit av än, men också nya som handlar om framtiden.
Jag kommer inte sakna 2018. Inte alls. Trots de fantastiska läger vi haft, alla otroliga människor jag träffat, allt som jag lyckats förändra och påverka. Förlusterna har varit för stora, kampen för svår för att kunna glädjas på riktigt åt framgångar. Nu vill jag bokstavligen bli av med det här jävla skitåret (ursäkta uttrycket) för att ge plats åt ett nytt och fräscht.
Vad kommer 2019 bära med sig? Förhoppningsvis det goda från detta året och lite till – vad gäller läger, utveckling och verksamhet. Vi satsar på våra kurser, och lägger till några till. Kurser i att äga häst ska det bli – för en hel bok är ju snart klar! Det blir spännande värre och roligt. Mycket vad gäller hästlivet handlar ju om annat – annat än det där med ridning. För det är den lilla biten när allt kommer omkring.
En ny byggnad planeras på gården och ska ge plats för mer möjligheter. Även ett ridhus, om jordbruksverket masar sig ur velandet och i alla fall ger ett svar på min ansökan om stöd för detta. Och så planeras faktiskt ett par föl också! Men jag inser ju att sälja inte är min grej, så att sälja några föl går nog fetbort. Det får bli den kommande generationen på gården istället. Och de ska vara två . ❤
Bloggandet kommer utvecklas vidare och arbetet för ett mer etiskt och kunskapsbaserat hästliv för alla – det finns så mycket att göra för hästarnas välfärd och jag vill vara med och hjälpa till att sprida kunskap och engagera mig – för hästarnas skull.
Sen vet man aldrig – kanske det blir lite resor ut till tävlingsbanorna också. Jag brukar säga det, sedan hinns det inte med. Men någon gång är det väl dags att slå slag i saken och göra det – om inte annat så för min egen skull. Vi får väl se vad det lider – är man som jag är det inte lätt att känna sig startklar – jag är ju aldrig nöjd, vill alltid få till det lite bättre innan jag tycker jag är klar.
Så nog finns det planer för nästa år. Och hopp. Och glädje i hoppet, glädje i allt det vi har och att jag har så omåttligt fina hästar (läs arbetskamrater) i stallet som jag älskar att jobba med, vill utveckla vidare och prioritera.
Vill ni så är ni mer än välkomna på färden – här på bloggen, i nätverk för bättre välfärd, i stallarna eller på hästryggen. Heja 2019 – nu kör vi!
Och allt du behövde göra var att fråga…
Det hänger kvar. Tyvärr. Det där med att hästen minsann ska lyda, få oss att se bra ut genom att göra som vi säger. Det handlar om makt. Över ett oskydligt djur. Det är inte svårt att få makt över ett tamdjur – de är helt beroende av oss, och hästar liksom hundar gör det mesta för att vara oss till lags. Och de anpassar sig. Men är det verkligen det vi söker?
Och är det verkligen det som behövs för att få en bra tillvaro med en häst och lyckas i ridningen? Nej – det är snarare tvärtom, menar forskarna. De är väldigt tydliga på den punkten – att dominera, ställa sig över och tvinga är inte etiskt försvarbart utifrån ett hästperspektiv. Inte heller den bästa metoden – för det är inte något hästar förstår. Den förstår inlärningsteori och samarbete – inte hierarkier och dominans.
Jag håller på med hästar för att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det är nog så för de allra flesta – hoppas jag i alla fall. Och det är väl det som motiverar oss alla till att kämpa i mörkret, jobba hårt för vårt hästintresse och stå ut med väder och vind, mörker och kyla och att hästintresset tar så omåttligt lång tid och inte minst kräver en hel del resurser i form av pengar.
Om vi nu tycker om dessa hästar så mycket – varför är det då så vanligt att vi hanterar och rider dem på ett sätt som vare sig är kul för oss eller hästarna? Hur kul är det egentligen att känna att vi ”ska” vara tuffa och domdera över ett djur vi påstår oss älska. Hur kul är det att bruka våld mot ett oskyldigt djur bara för att få som vi vill. Att stångas och bråka och kämpa och slita. Hur kul är det. När det kunde vara så annorlunda? Och varför tycker så många att vi måste? Och vilka argument gör att vi håller fast vi det när forskarna så tydligt berättar att det är det sista vi SKA göra om vi vill åstadkomma en säker och trevlig hästtillvaro för alla parter?
Hur roligt är det inte istället att kunna känna gemenskap med dessa fantastiska varelser. Att känna att man faktiskt kan jobba tillsammans med en annan djurart – och känna att det finns förståelse och vänskap emellan oss. Hur härligt är det inte att veta att ett djur faktiskt tycker om en, och tycker det är roligt att jobba tillsammans. Det är väl för 17 det som vi drömde om när vi var små och drömde om en häst – att dansa med häst?
Inte på det där sättet som liknar den där tragiska, ja hjärtskärande, björndansen man ibland kan få se när man är på resa i länder där djur ses som något annat än varelser med känslor och själ. Björnar som dansar i ett snöre kopplat till nosen – där man vet vilka hugg och slag som finns bakom, där man ser utsattheten och björnen som ett offer. Utan tillsammans- i frihet. Som ordspråket som lyder:
To ride a horse, is to fly without wings
Dressyr är ingen sport
Dressyr är i grunden ingen sport. Inte i den meningen att det är det som är syftet. Lika lite som att gymnastik egentligen är en sport. Däremot kan man tävla i dressyr – om man vill, lika väl som man kan tävla i gymnastik. Men att göra morgongympa och att tävla i gymnastik är två väldigt olika saker. Den som tävlar i gymnastik vet att den måste pressa sig till yttersta gränsen för att bli bäst. Den som tävlar i gymnastik vet att det sliter mer än det ger för kroppen, men tycker det är värt det. Den som gymnastiserar för hälsa gör det för att bli stark och frisk – länge.
Dressyr är hästens gymnastik. För att bli smidig och stark för att få bättre styrka att bära sin ryttare korrekt, och för att hålla länge. Det är hästens yoga för att bli mentalt och fysiskt frisk och sun. Det ska vara uppbyggande träning – förberedelser för att kunna göra saker utan att gå sönder. Det är något som kan göras och bör göras på alla hästar som rids – för att ge dem bra förutsättningar för att klara sitt jobb, även om det så ”bara” är att vara ute i skog och mark med en ryttare på ryggen.
Hästfestligt värre i Golega
Vardag byttes mot äventyr när vi som jobbar som tränare på Häståkeriet fick chansen att åka till den fantastiska och helt unika hästfesten i Golega. Golega är Portugals hästhuvudstad och två gånger varje år fylls staden med tusentals människor och lika mycket hästar. Alla belamrar de gator och torg i en aldrig sinande ström och hästshowerna avlöser varandra. Här samlas hästälskare, hästköpare, hästsäljare, uppfödare, ryttare och alla andra som vill se en skymt av en vacker häst för att njuta av atmosfären, hästlukt och inte minst hästmingel!
Det var som att komma till ett hästälskarnas paradis, där vackra ridna lusitanos vandrade sida vid sida om körspannen och oss fotfolk. Företrädesvis män, men också många damer och en hel del barn red och körde runt på dessa ståtliga springar som om de inte hade gjort annat. Vilket antagligen också var sant. Vissa småttingar var inte många år gamla och nådde knappt ner nedanför sadelkåporna. Inte för att det hindra dem från att rida runt på hingstar i full galopp mitt i folkvimlet. Utan att någon person dog eller blev skadad. utan att någon föll av, utan att det blev kaos. Kan ni tänka er!!!! Och inte ens hade ungskrällena någon hjälm på sig ,utan fina fina hattar som var på svaj och matchade den perfekta utstyrseln. För här klär man upp sig för att rida, och rider stolt runt med sin häst, oavsett om man är hobbyryttare eller proffs.
För en person som lever i ett land där man väldigt noga skiljer djur från människor, inte minst rent fysiskt i olika miljöer där det finns få tillfällen för en person som inte är hästtokig och själv letar upp ett stall att ens se en häst på håll, var det här som att komma till en annan värld. Och jag misstänker och känner – att det är vi som är unika, kanske inte riktigt på rätt sätt? Varför har vi i Sverige en sådan allmän allergi att vi inte ens tål att se hästar på nära håll om vi inte aktivt söker upp dem? De har levt med oss, bär sin historia på sina ryggar och har varit en del av civilisationen i många tusen år, och är så på de flesta andra håll i världen fortfarande. Men inte här. Det är märkligt. Och lite sorglig. Men här fick de ta plats. Och det med råge
Och det var en annan sak som slog mig mitt i gyttret av människor och hästar. Här var det heller ingen som ryade eller försökte stoppa en häst. Här var hästarna självklara, och deras energi likaså. Stressade hästar möttes med en lugn hand, eller ett lugnt samtal. Inga ryck och slit, inga rop, inga vinande spön över hästar som inte gjorde som det var tänkt. De fick vara som de var och man försökte anpassa vad man gjord efter det och lugnade och gick vidare. Och även om det var tusentals hästar som gick runt, och de ibland var så nära att det inte ens gick att trä ett pappersark mellan två hästar, var det ingen som sparkades ingen som högg. Ingen aggression och ingen panik.
Och det handlar förstås inte om hästarna. Det handlar om människorna – vad de gör för hästarna, vilken vana vi ger hästarna att hantera sådana här situationer och om vi lugnar dem eller stissar upp dem genom våra försök att få dem lugna. Det handlar om hästkunskap. Det som ger mer säkerhet än vad någon hjälm i världen kan göra, eller väst heller för den delen.
Och alla hästarna bodde lite överallt i staden – i garage, i spiltor mellan husen och även under presenningar. Om länsstyrelsen sett detta hade nog samliga fått djurförbud med svenska mått mätt. Men trots det hörrni – så verkade den överväldigande majoriteten av de här hästarna ha det omåttligt bra. Inte minst för att de hade hästmänniskor med kunskap runt omkring dem.
Sedan kan man alltid diskutera ridningen – vissa gick uppenbart under lod konstant, man red gärna timme efter timme (antagligen begränsat under själva veckan då det var ett stort event), stängerna som kanske var hårt åtdragna och annat mekaniskt. Vissa ryttare var otroligt skickliga, andra not so much. Men det fråntar inte mitt intryck av att vi har mycket att lära av dessa portugiser i deras inställning till hästarna.
Jag tar med mig den underbara stämningen, de enormt vackra hästarna som fotografier i mitt minne men kanske framför allt insikten av att vi människor har en förmåga att konstra till det, försvåra saker och göra saker farligare än de är. Att vi här i norr alienerar oss från djuren och därför förstår dem för dåligt och därmed inte på ett säkert kan ha dem med någonstans. Och att det faktiskt är väldigt väldigt sorglig.
Tack alla ni som lagt upp era filmer på facebook och som jag kunnat länka till här!
Skydda barnen i idrotten!
Nu räcker inte orden till längre – så nu gör jag något som är ovanligt för mig i en text. Jag svär.
För hur i hela helvete kan vuxna som vet att en person bivit dömd för sexuella handlingar mot barn få verka fritt IGEN efter avtjänat straff – och utsätta unga tjejer för risk – och de facto övergrepp!!!! – efter att detta är känt? Och att man får kortare straff än om man dopat sig. Det säger en del om prioriteringarna inom sporten i så fall.
Hur tänkte man där?
Det finns INGA ursäkter.
Hästgården – SR:s dokumentär skrämmer vettet ur mig. Har vi inte kommit längre? Det är inte klokt på en fläck. Skämmes. Orkar ni så lyssna på den – annars räcker det kanske med att veta att en man som dömts för sexuella övergrepp på unga flickor under nittiotalet fick sin avstängning från att verka under våra förbunds goda minne uner en kortare tid än vad själva fängelsestraffet var. Så när han kom ut ur finkan var det bara att börja köra på igen – vilket självklart resulterade i att än fler flickor utsattes under lång tid. Det här ät problem som går vida över själva ridsporten – utan är ett allmänt problem då regelverket verkar helt uppochnedvänt. 😦
Hästar gör avtryck…..
i själen minsann. På många sätt och olika för var och en som de möter.
Det finaste som finns är när någon av mina hästars gamla vänner hör av sig och vill träffa dem igen. Trots att de flyttat en bit bort. För att de varit vänner en gång, och för alltid kommer vara det. En häst glömmer aldrig, och inte en hästtjej heller kanske?
Självklart får man komma och hälsa på, ta en tur eller två eller bara rå om sin gamle kompis. Jag äger kanske hästarna på pappret, men de har sina egna liv, sin egen historia och sina egna vänner – de har det som var förr och som jag inte delade, och det som är nu som jag är en del av. Jag delar gärna hästarnas historia, jag gläds med att de varit omtyckta och älskade innan de kom till oss. Så har du en vän i mitt stall? Kom gärna och hälsa på. Mina hästars vänner, är mina vänner! ❤
Busenkelt! 