foder och vård

av

Våra vänner älgarna

Runt om i våra skogar går de mäktiga älgarna. Att se dem på nära håll är nästan bara möjligt om man har turen att de står utmed vägkanten när man kommer med bilen. Då blir de inte rädda, för de verkar inte koppla bilarna med något farligt. Även om jag insett att många av dem är trafikvana och håller sig ur vägen när man kommer förbi, så står de gärna vid kanten och blänger på en när man passerar. Då kan jag få riktigt trevliga bilder.

älg1

Det kan jag också när jag rider. För hästarna och älgarna verkar på den här gården i alla fall vara riktigt såta vänner. Få av mina hästar reagerar nämnvärt när vi passerar en älg. Det är så jag får styra undan så vi inte kommer alltför nära. Jag har nämligen själv en stor respekt för dessa vilda fyrbenta djur. Älgar kan bli aggressiva om de blir stressade eller störda. Och det sista jag vill är att bli jagad av en älg. Inte för att jag blivit det någon gång, men bara tanken på att har flera hundra kilos hornbeklädd surpuppa i rumpan får mig att undvika det.

älg2

Med åren har vi fått en hel del älghistorier på halsen här på gården. Älgarna rör sig i olika zoner i skogen vid olika tider på året. Så här års ser vi dem inte så mycket, men om bara några veckor, när gräset börjar komma på vallen kommer de att vara desto mer närgångna. Det händer att vi får jaga bort dem från hagar och ridbanor. De står gärna och mumsar bara femtiotalet meter bort när vi rider på ridbanan och det händer till och med att jag hittar dem mitt i hagen mitt på blanka dagen.

Roligaste tillfället då det hände var nog när jag och en äldre herre som är elev till mig skulle gå till huset för att ta en kopp fika efter ett ridpass. Vi passerar då en hage där det stod tre valacker, varav en var mitt då nya fina fullblod. ”Vilken fin älg du har i hagen”, kläcker min elev ur sig. ”Så får man väl inte säga om mitt fina fullblod!”, replikerar jag snabbt. ”Titta själv då”, fick jag till svar tillsammans med ett flin. Jag kikar bort mot hagen och nog stod det en älg och mumsar på gräset bara meter ifrån det nyfikna fullblodet. Här nedan ser ni två andra älgar som stod i samma hage, dock utan hästar i. De var där på kvällen och jag tänkte om jag hade glömt ta in hästarna? Så såg jag att det var älgar. De var också där på morgonen när jag vaknade – sovandes de med. (bilden är tagen från mitt sovrumsfönster).

älg3

Jagade har vi som sagt inte blivit. Älgarna här verkar fatta att vi är ganska fredliga och håller sig lugna, även när vi korsar deras väg. Däremot har jag och en tjej lyckats få en åring efter oss ute i skogen. Vi gick lite off road som vi gör ibland och svängde upp bakom en gran. Där – bara meter framför oss, stod en åring och glodde på oss. För att inte störa girade jag snabbt till vänster för att gå runt älgen utan att störa, i alla fall inte störa mer än nödvändigt. Bara för att inse att älgen glatt följde efter oss. Jag var inte lika glad. Det tog många minuter att få den att stanna kvar på plats och sluta försöka följa med. Jag tjoade och tjimmade så dant att min stackars fjording till slut blev stressad av mig. Älgen bekom honom inte, men han kunde bara inte förstå varför jag skulle föra sådant oväsen och vifta med armarna så. Så jag fick sluta med det och vi red vidare i sakta mak, inte sätta fart för att stressa något. Till slut hade vi skakat av oss den ofrivilliga stalkern.

Min stora favorit bland älgarna i vår skog är älgkon som alltid sover i tallskogen intill. Varje år får hon tvillingar. Varje år lyckas hon föda upp dem till fullstora djur. Sedan kan man se dessa tvillingar hänga ihop i flera år till, innan de vandrar iväg och försvinner. Mäktigt, duktigt, vargland som det är runtikring oss (något jag kommer skriva om i kommande inlägg!). Men det händer att hon kommer alltför nära. Nästan i alla fall….Här är hon till min förvåning mitt utanför mitt vardagsrumsfönster. Den andra knatten är precis runt hörnan av mitt hus.

älgutanförfönstret

Det händer, som ni förstår, att djuren lyckas förstöra mina hagar och att det trasslar sig lite här och där. Men vad skulle min fina landsbygd vara här runtikring utan dessa skogens konungar. Jag vårdar dem ömt, i alla fall i tanken och oroar mig för dem när vädret är eländigt för dem. Som nu. Men de verkar, all snön till trots, klara sig rätt bra här. Har inte fått rapporter om att de skulle svälta i alla fall, och omgiven av jägare som bryr sig så tror jag att jag skulle fått höra något i alla fall.

Annat verkar det vara på lite längre uppåt landet, där det på sina håll är 1,7 meter snö! (så mycket snö har jag aldrig sett i mitt liv). Ni har väl inte missat den hästverksamhet utanför Kiruna som kämpar för att hjälpa de fyrtiotal älgar i deras närhet (och i deras hagar!) att överleva vintern. Ofelas islandshästar heter verksamheten och alla där ska ha en enorm eloge för sin empati och kampvilja för djur som annars skulle duka under. Vilka hjältar! Kan ni – så skänk en slant! Det är långt till våren på dessa nordliga breddgrader och djuren behöver all hjälp ni kan avvara.

av

Det där med att lära sig

”– Ridsporten har någon slags kultur att man ska veta saker, fast man aldrig har fått dem instruerade för sig. Annars utpekas man som ”dum”. Jag gillar inte den kulturen. Jag tycker absolut att man ska våga fråga, det är ju så man lär sig och blir bättre.”
/Jens Fredricson

Så skrevs i den artikel jag delade från Hippson. Det är en mycket bra uppmaning! Men ett tips bara i all välmening. Fråga inte kreti och pleti på fejjan eller några andra sociala forum och hoppas på ett vettigt svar. Det finns folk som svarar vettigt, men många tror att de vet för att de fått för sig saker, saker som inte alls stämmer. Och det är hopplöst svårt att veta vilket som är vad om det inte är så att man redan vet och kan för att man läst in sig på ämnet eller frågat de som verkligen har koll.

Själv läser jag diskussionerna under vissa inlägg med skräckblandad förtjusning. Chipsen och vinet får komma fram ibland, när det är riktigt illa och timmen är sen. Jösses vad folk får för sig konstiga saker, och tipsar om saker som är rent utsagt kontraproduktiva. Vissa tycker man ska straffa ut vissa saker, andra att det krävs en hel del prylar för att komma till rätta med ”problemet”. Ja visst – symtomen kan avklinga. För en tid. Men om man läser den artikeln av Jens som detta stod i, fanns också tydliga besked om att kunskap, gott hästmannaskap och god ridning är det som gäller – och vad är då detta? För det krävs ett proffs och en erfarenh till hands för att hjälpa.

Intressant är också alla de som frågar, men som vill ha ett speciellt svar. Och när de får ett ärligt och bra svar, så är det inte det svaret de vill ha. Utan det ska vara ”rätt” svar. Ja jösses. Sociala medier har sina fördelar, men de har också sina uppenbara nackdelar.

Läs in dig på ämnet du söker svar på, fråga de som verkligen ha koll – dvs skaffa ett nätverk där du kan få vettiga svar. Så blir allt så mycket lättare. Och får du ett svar du inte förstår – fråga igen och fråga framför allt ”varför”. Kan man itne svara på varför, så var skeptisk. SÅ blir det värt att fråga sedan också, du kommer få otroligt kloka och bra svar. Inte alltid enkla lösningar, men hållbara.

av

Fulingen socker i fodret

Socker är rena döden för hästar. Om det inte är bra för oss människor, så är det ingenting mot vad det är för hästar.

Just nu läser jag allt jag kommer över om fång, EMS och Cushings/PPID. Vår lilla tingis har ju oförklarligt blivit sämre och veterinär har kallats in. Hon står på smärtstillande då fångsymtomen var tydliga. Inte nog med det. Ena ögat blev över en natt helt igensvullet också. Något är riktigt på tok. Och nu försöker jag leta reda på vad 17 som fattas henne. PPID-testet visade negativt. Men det kan det göra i flera olika fall – bland annat om de har smärta någonstans. Och även om hon inte visade det då, kan det ha varit värre än hon avslöjade. Hästar har en tendens att gömma sina smärtor, då de är flyktdjur. De gör sånt, till elände för oss som bryr sig och försöker göra livet så bra som möjligt.

Bara ett par dagar efter testet blev hon sämre och jag fick tillkalla veterinär lite halvakut sådär. Det är tur vi har Hallstaveterinärerna som kommer och hjälper när jag står handfallen.

Nåväl. Tillbaks till sockret – detta elände som ger fång på hästar och som skadar så många hästar. I många foderblandningar är sockerhalten hög, vi ger gärna äpplen och morötter och betfor är ju en höjdare. Eller? Som sagt är hästar mer känsliga än vi vad gäller sockerhalterna i blodet och skadas fortare. På känsliga hästar räcker det med att gräset fryser på natten under frostiga timmar. Då bildas fruktan, en riktig bov i dramat. Denna sockerart klarar inte hästarna bra alls om de är känsliga. Och vips kan ett fånganfall komma.

Jag har själv undvikit socker som pesten i foderstaterna sedan början av 2000-talet. Inte har det hjälpt min Tingeling inte. Det kan vara så att det räcker med det socker som finns i vallfodret om det vill sig illa – även där finns socker och andelen socker i gräset varierar från vall till vall, från när det är skördat och vad vallen innehåller. En ren vetenskap det där, särskilt som man tror att hö är ett säkert foder så länge det luktar gott. Minns jag rätt så får man inte skörda det alltför sent, då det då bildas mer socker. Och under betet räcker det som sagt med några frostnätter, eller kraftig tillväxt och när det är under 15 grader varmt. Kort betat gräs är en luring den med, då är det bättre med högt gräs.

Har hon inte PPID, vilket vi fortfarande tror är det EMS som gäller. Det syns på hennes nacke och på fettansamlingar på ovansidan av hästen. Hon ser lite rund ut sådär i första anblicken, men det är mest päls – och så dessa fettansamlingar. Revbenen känner man med lätthet.

EMS å andra sidan är ett samlingsnamn för insulinresistens (oavsett orsak) och leder till en klart större risk för fång. Det är hästarnas svar på våra välfärdssjukdomar. Här finns mycket att göra för forskningen. Före detta feta hästar blir gärna insulinresistenta. En svensk innovation har gjort att det är lätt att kolla om de är just insulinresistenta genom att ge hästen sockerlösning på kvällen och ta blodprov på morgonen. Då får man svar på tal om vad det är.

Funderar på om det är värt det, om det visar sig att vi har fel på PPID för vår lille vän. Om det inte är PPID är det garanterat EMS. Inget foderbyte, inga konstiga kylslag eller silagebalsöppningar förorsakade denna attack som Tingis fått. Inte heller kan hon ha fått i sig något, eller hittat på något annat. Allt i hennes miljö var noga  kontrollerat före det här, då hon redan var satt under strikt uppsikt för att vi inte tyckte hon mådde så bra. Då är det ”bara” att förhålla sig till det antar jag. Även om symtomen tyder på PPID i nästan allt annat.

av

Vaccin mot kvarka?

Ska det då äntligen bli verklighet. Den sjukdom som vi hästägare skyr som pesten, och som nästan känns som en motsvarighet till just denna äckliga sjukdom i hästvärlden. Kvarka som smittar genom väggar, strö, kläder ja till och med rengjorda stallar. Kan det vara så bra att den snart är ett minne blott – för att vi kan vaccinera mot den?

Ja – det verkar inte bättre! Nu hoppas vi på att allt går vägen så att vaccinet kan lanseras. Än lär det dröja ett tag, men nu är ett multinationellt forskarteam på gång att knäcka koden. Tidigare försök har gett sådana biverkningar att det inte gått att lansera vaccinet, eller så har vaccinet haft så kort hållbarhet att det inte varit praktiskt möjligt att vaccinera en hel hästpopulation. Det har berott på att vaccinet byggt på försvagad kvarkavirus, vilket aldrig är ett hundraprocentigt sätt att göra vaccin på (gammaldags snarare…). Ett sådant vaccin kan i vissa fall, som i just kvarkafallet, ge kvarkasymtom och det är ju precis det man vill undvika.

Men nu har man kommit vidare på lösningen. Det nya vaccinet kommer bygga på att man använder vissa proteiner som är signifikanta för kvarkaviruset.

Jag är då en som kommer vaccinera, om detta blir verklighet. Det talas om 2020 som lanseringsår- det är kort tid inom medicinska världen. Och det är på tiden. Vaccin räddar liv.

Mer om vaccinationsforskningen och kvarka kan du läsa om på:

http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/kvarka-hast

http://www.landlantbruk.se/lantbruk/vaccin-mot-kvarka-pa-gang/

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/svenskt-vaccin-mot-kvarka-pa-marknaden.htm

Vaccin mot hästsjukdomen kvarka

 

 

av

Kallt väder tarvar varmt vatten

Nu sätter då kylan in på riktigt. Efter att ha varit ganska mesigt temperaturmässigt har nu vintern bestämt sig för att dra igång på allvar så här i februaris början. Snön ligger ju halvmeterdjup alla redan, vilket gör att hästarna bara genom att vara i hagen gör av med massor med energi – och vatten. Och salt. När det är kallt ger vi också mer hö än vanligt. Hästar fungerar som kaminer och klarar kylan finemang bara de får ordentligt att äta. Bara det gör dem mer törstiga än brukligt.

När du också kylan kommer drar hästkroppar än mer vatten och salt. Så det gäller att ha koll på att de dricker ordentligt. Det är inte alldeles lätt faktiskt. Att ha eluppvärmda vattenkar är en bra idé, och helst ska vattnet vara ljummet hela tiden. De älskar ljummet vatten på vintern. Och kallt på sommaren. Inte helt olika oss med andra ord.

Här hemma går vi med varmvattenhinkar många gånger om dagen. För att hålla temperaturen uppe i vattenbyttorna. Det blir lite pyssel med att hålla tunnorna rena också – is överallt, hö som fastnar på sidorna och byttor som trillar ner i stora snöhål. Men det är det värt. Risken för hästarna när de inte får vatten ordentligt är påtaglig – då kan de må riktigt dåligt. Det vill i alla fall jag undvika så gott det går. Själv får jag bra träning när jag går omkring med hinkarna. Två i taget. Så det är balanserat. Så kommer alla hästar in från lösdrifterna en gång om dagen och får favoriten ”godisvatten”, väl utspädd lusern och betfiber. Och lite extra salt.

 

av

Täcke och att klippa sin häst

Täcke eller inte. Klippa hästen eller inte? Samma visa varje år. Folk diskuterar hit och dit och alla verkar det veta precis hur varje enskild häst behöver det. Ett vet jag dock och det kan jag svära på – alla hästar är olika. De är olika tuffa mot regn och rusk. De är olika i sin hälsa. Så det är till att täcka och klippa med förnuft. En häst ska inte behöva frysa. Den ska inte heller behöva bli för varm.

Ett annat vet jag också – täcken påverkar rörelseförmågan. Hästen kan få skav av täcken, och de kan faktiskt orsaka skada om de rispas sönder eller hästen trasslar in sig i det. Och i grunden är pälsen bästa temperaturregleraren ever. Om den är rejäl på en frisk häst.

Själv går jag efter devisen – täcka inte när det inte behövs. Täcka när det behövs! Lätt va! 😀 Klipper gör jag inte. Jag skrittar av en svettig häst ordentligt istället. Det funkar fint det med. 23 timmar om dygnet går mina hästar ute i lösdrifter, eller så är de bara inne på natten i ett icke uppvärmt stall. De behöver sin päls mer än jag behöver ha lätt för att få dem att bli torra efter en ritt.

Hur vet jag då när hästarna vill ha täcken? De berättar med all sköns medel hur de vill ha det. Vissa reagerar kraftigt av att gå utan om det blir dåligt väder. De vill in! Står och häckar vid grinden och kastar med huvudet Andra bryr sig inte. Efter ett tag märker man och vet man vilka hästar som tycker vad. Och är en häst 29 är han klassad som gammal oavsett. så då blir det faktiskt täcke på när man är ute i regn och rusk. Samma sak om man råkar vara ett fullblod. De må vara hur rara som helst. Men de är väldigt kinkiga när det kommer till väder och vind. Hej och hå vad sura mina kan bli om de blivit kalla av regn och/eller blåst.

Så hästar som är tunna i hullet (som fullblod ofta är hur mycket man än fodrar dem!), som inte satt riktig päls, som inte är helt vana vid att gå ute så mycket som här, hästar som av någon anledning har påverkad hälsa, gamlingar och hästar som har lätt för att bli stela om ryggen täckar jag när jag tror att det kan bli rusk, regn och det inte är varmt längre. Om det bara är lite regn och lite blåst kan de friska starka vara utan då med. Men då det är isregn och när det är en sisådär fyra grader och blåsigt och regnigt. Då är det inte många hästar som är utan täcke på min gård i alla fall. De berättar tydligt att de vill ha sina täcken. annars måste jag helt sonika ta in dem.

Kalla torra dagar kan de gå utan täcke även om de är lite känsliga. Om det inte är under -15 sisådär. då får de känsligare täcken igen.

Lurvasfjordingen känns ju bara löjlig att täcka. Han har ju laddat för -45 i september. Tingeling mitt russ tar jag in en stund om hon vill det, så att hon får torka upp. Hon har heller sällan täcken. Hon är tuff men kan få lite lyx i vilket fall som helst. Ja det gäller ju alla lösdriftshästar här när jag tänker efter. dåligt väder betyder att alla tas in några timmar för mys och lite vila. Det uppskattas, det kan jag lova.

Och sen ska jag berätta något intressant. Hästars vinterpäls växer fram till 22 december (årets mörkaste dag). Täckar man mycket innan minskar tillväxten. Efter denna tid laddar kroppen istället för fällning av vinterpäls och byte till sommarpäls. Vill man ha mycket päls på sin häst inför kylan som sätter in under senare vintermånader, så täckar man så lite som möjligt innan jul med andra ord. Vad man gör efter kvittar lite lika vad gäller det. Det föranleder mig också att tipsa om att det är precis nu som man ska börja fodra på en häst ordentligt om man vet med sig att den brukar falla ur vid fällningen. Senare är det redan försent och då försöker man istället reparera en viktförlust. fodrar vi på nu, slipper vi viktförlusten. Min gamla daniel brukar ha svårt med det här, så vi fodrar på så mycket vi vågar och kan inför vad som komma ska.

av

COPT – Kvickdrag, eller bara en hostig häst?

 

COPD står för kronisk obstruktiv lungsjukdom hos häst. Förr kallade man det helt enkelt för kvickdrag, men det ska ju vara så fint nuförtiden. Så då får det blir en förkortning av en lång lång harang av ord. 😉 Nåväl, det är i alla fall en fruktad sjukdom för varje hästägare. Hästen blir hostig, snorig och mindre pigg än vanligt. Och det beror inte på att hästen har en förkylning som går över. Nej – det är värre än så. Hästen har en allergi mot det den har runt omkring sig – stallmiljön. Det an handla om en reaktion mot foder, strö eller damm.

En del av mina äldre hästar började hosta när jag flyttade ner till Skåne. Jag var djupt bekymrad och kallade in veterinär. ”Välkommen till Skåne” blev svaret. Och så fick jag råd om att absolut inte ha halm i lösdrift eller boxar, att fodra med silage istället för h (går knappt att lagar i fuktiga Skåne!) och hålla hästarna ute så mycket som möjligt. Slemlösande medicin fick jag för att ge om det blev för illa. Se tipsen fungerade. Halm är det dammigaste man kan få tag på. Det har jag erfarit förr med en häst som hostade och hostade tills den dag jag helt sonika bytte box på hästen och hästen fick torv att stå på istället. Då blev det tyst i stallet, till allas lättnad. Så oroliga vi varit. Det blev det också i mitt stall i Skåne. Tack och lov. Jag såg annars fram emot att till slut behöva ta bort hästarna om det inte blev bättre, så desperat över allt hostande var jag.

Sedan, tro det eller ej, har det hållit sig tyst hela tiden, även när vi flyttat norrut igen. Här kan vi fodra med hö – det är torrare här så det går bättre att lagra höet, men pellets får vara ströet i stallet och vissa hästar får fortfarande silage. Och tyst är det. Ingen häst hostar jämnt och regelbundet.

Jag har ofta märkt att hästarna börjar hosta lite smått och sedan blir det bara värre. Istället för som vid en förkylning där det slutar efter ett tag. Ofta hostar hästen till också om den är lite allergisk och gärna lite äldre just när man travar igång hästen under ritt. Det är en liten varning, även om man kanske inte behöver slå på alla trummor om hästen är några år. Då gäller det att det inte kommer smygande hosta mer och mer i vardagen bara. Då är det läge att agera. Långa dagar ute i hagen eller lösdrift, bra foder, byta strö är klassikerna.

Vad kan man mer göra? JO – låta bli att sopa stallgången när hästar är inne är ett mycket bra tips. Det är makalöst vad man drar upp mycket fint damm (värst är det som inte syns). Så om ni undrar när ni kommer varför höet ligger lite här och var i stallet och det kanske ser lite osopat ut. Så är det här anledningen. Vi sopar inte i vårt stall när hästar är inne, om det inte är alldeles nödvändigt.

Det gäller att göra allt för att få stopp på problemen. En hosthäst har en nedsatt prestationsförmåga och får kämpa för att få syre. Det gör också att den lätt blir överansträngd. Lungor och luftstrupe kan skadas i det långa loppet och man ser tydligt när hästen verkligen mår dåligt – då kommer den berömda kvickdragsfåran som går som en linje på nedre delen av buken. Tänk att det blir som en person med astma – varje andetag är en kamp. Så kan inte en häst behöva ha det. Tack och lov har jag inte träffat på så många hosthästar. Mer än de jag berättat om då. Och dessa fick vi ju ordning på ganska snabbt. Som tur är.

Man lär sig så länge man lever, och man lever så länge man lär sig.

 

 

 

 

Agria om kvickdrag

av

Hur mycket behöver hästen röra på sig

Hästar är gjorda för rörelse. I naturlig miljö rör de sig lite hela tiden, och de tar bara ut krafterna ordentligt under korta stunder. Sedan rör de på sig i lugn mak igen. Hela deras fysik är beroende av detta. De är faktiskt några av de absolut mest fantastiska atleterna i djurvärlden, men för att allt ska fungera ordentligt måste hästens kropp vara i balans och ha god blodcirkulation. Det får man bäst genom att hästen får bete sig naturligt – dvs röra på sig mest hela tiden.

Man kan lite slarvigt se på saken som att hovarna är hästens blodpumpar som hjälper hjärtat i kroppen att få runt blodet i hela den stora kroppen. När benen belastas i rörelse kommer blodcirkulationen igång. När hästen står still har hästen mycket svårare att transportera tillbaka det blod som går ut i stora delar av kroppen, och som går via benen. Det beror på att den inte har några muskler alls i benen- de är senor och ligament och fungerar som på en marionett – senorna är trådar som styrs av muskler i själva kroppen (inte benen). Så det är hoven som måste göra detta jobb mekaniskt.

När en häst står stilla länge kan man se det här i benen på hästen. De blir ofta svullna i benen då. Det gäller särskilt gamla hästar som står väldigt stilla inne i en box. Det behöver inte betyda att hästen är dålig, utan att den stått för mycket stilla. Problemet blir ju att slaggprodukter samlas i benen och det gör inget gott.

Fenomenet med att en stor del av hästens blodströmmar går genom benen och pumpas upp via hoven. syns också vid sjukdom. Jag fick en häst som fick en rejäl infektion, en infektion som jag inte fick hjälp från av veterinärer på plats hur jag än tjatade. Trots att jag drog ut dem varannan dag (och betalade en halv förmögenhet för varje besök) fick jag inget gehör för att en häst med en sårficka skulle ha antibiotika. Det var ett typexempel på när veterinärerna gått en snabbkurs för mycket och lärt sig att de ska försöka undvika antibiotika då resistensen ökar. Sukc. Inflammationshämmande fick jag, vilket inte var till någon nytta precis.

Det slutade med att jag fick åka till veterinärklinik med en vettig veterinär på plats och hen förfärades över att jag inte fått någon antibiotika till hästen. De såg på prover att hästen var illa däran och satte hästen på ett brett antibiotikum. Fick åka mil för att hitta detta, då det var en ovanlig sort (som tur är behöver få hästar detta då de oftast får hjälp av ambulerande veterinär). Tre dagar efter medicinstarten så hittar jag en häst som har fyra stockar till ben. Hon stod på box, då hon var sjuk och hade ett infekterat sår. Åh vad jag grät. Stackars, stackars djur. Hon kunde knappt gå. Allt skit hamnade i benen när medicineringen kom och som tur var skulle vi till klinik samma dag.  Men med lugn och stilla rörelse och massage gick svullnanderna ner. Jag förlorade ridbarheten på den här hästen pga detta, men det är en annan tragisk historia. Jag lärde mig i alla fall vart problemen sätter sig när det blir obalans och sjukdom i kroppen.

Nåväl, en häst behöver röra på sig ordentligt för att få blodomloppet att fungera i kroppen i alla fall. Så mycket är klart. Den behöver också röra på sig mycket för att hålla magen igång. Ett stort problem för hästar är att magen inte alls fungerar bra när de står för stilla. Det kan leda till kolik och det kan bli riktigt farligt för hästen. Det här är något jag själv bävar för när jag behöver ställa en häst på box pga skada. Det är nämligen inte alls ovanligt att hästen då får magproblem.

Sen tillkommer ju den självklara saken att hästar som står inne hela tiden också blir stela i musklerna. Och om vi vill rida på dem, så bli det svårt för hästarna att leverera någon mjukare tillställning. I det här fallet skiljer det sig nog inte så mycket mellan människa och häst. Men hästen har alltså fler anledningar än oss till att röra på sig. Och ändå är det många hästar som står instängda i en låda mest hela tiden.

Enligt lag ska en häst få gå ut varje dag och röra på sig fritt, om veterinär inte anger annat. De ska ha möjlighet att galoppera i hagen. När denna regel kom för ett antal år sedan så vart det stor skillnad på hur man höll hästar på många håll. Men inte överallt. Regeln tolkades som att hästar behövde en trettio meter lång hage för att kunna galoppera (väldigt liten yta med andra ord). Det står inte hur länge en häst ska kunna göra det här, utom att det ska ske varje dag. Det duger alltså fint att släppa en häst lös i ridhuset i en kvart för att uppfylla kravet.

Och i min värld är det här inte okej, inte om man bryr sig om hästen som atlet eller om dess hälsa som de kännande varelser de är. I vissa fall är det svårt att tillgodose utevistelsen. Hästar på resande fot till exempel. Men i många fall är det utrymmesskäl – t ex i storstäderna, vilket inte är lika okej då det handlar om hela hästens liv, inte vid enstaka resor

Själv har jag förmånen (har sett till att ha förmånen) att mina hästar har ett antal hektar att leka på. De är ute minst tolv timmar per dag om inte vädret anger annat (och hästarna vill in trots fodringar ute), de flesta kan själva bestämma om de vill hänga i en mysig lösdrift eller vara ute, om de vill gå, stå eller ligga. För hälsans skull. För deras rätt att bestämmas skull. De är också väldigt sunda, och det var nog en fyra år sedan jag hade ett kolikliknande fall, som löste sig rätt fort ändå. (tarmvred och annat kan dyka upp hur bra man än håller sin häst, men man kan minska risken för sjukdom en del i alla fall genom att hålla en häst så att deras behov tillfredsställs).

Tack och lov visar alltfler inom eliten på den goda smaken att ha hästarna ute. De märker att hästarna presterar bättre, mår bättre, blir starkare och sundare. Som om det var någon nyhet. Än så länge blir det stora glada reaktioner på varje elitryttare som visar upp detta – som om det var något annat än sunt förnuft, och att man inte kan förvänta sig av en hästhållare på elitnivå att de tillgodoser hästens behov? Lite konstigt är det allt…..

Hur hoven som blodpump fungerar

Rörelsens påverkan på matsmältningssystemet

Tips för att undvika kolik

Vad gör hästen hela dygnet???
av

Vad gör hästen hela dygnet???

Det är en allmän sanning i djurvärlden – ju mer gräsätare man är, desto mindre sover man. Utpräglade köttätare, såsom kattdjur, sover mest hela dagen. Vi människor som är blandätare gör lite mittemellan. Och hästar som är utpräglade gräsätare (och flyktdjur!) sover nästan ingenting.

De sover kanske 3 – 4 timmar fördelat på dygnet och ligger ner en av dessa timmar (fördelat på flera gånger). Det gör förstås inte sömnen mindre viktig, inte heller den liggande delen. När min gode fyrbente vän Alexander var inne på sitt 29 år så vågade han inte lägga sig ner längre. Då var det kört. Till slut blir hästen så trött att de somnar stående och hästens ben viker sig under dem. De vaknar nästan alltid i fallet och hinner räta upp sig.

Att se en häst falla på det viset är en otroligt läskig sak att bevittna. Det är heller inte mindre Otroligt obehagligt för hästen. Vad som gjorde att han inte vågade lägga sig ner vet vi inte riktigt – kanske hade han ont invärtes, eller så var ett ben knasigt. Då han var tuff som få och absolut inte ville visa att han hade ont, stod han tappert och såg glad ut ändå. Jag tackar gudarna för att jag har uppsikt över mina hästar flertalet timmar per dag. Jag såg direkt vad som var på gång. Det var dags att säga farväl. Hästar behöver sova, om än i våra ögon allt så lite.

Vad gör de alla de 21 timmar som är kvar då?

Äter.

Äter.

Äter.

17 timmar av dygnets 24 går åt till att äta, om hästen får som den vill. Det innebär inte att den är osedvanligt glupsk. Det beror på att de är gräsätande djur. Och i deras gener ligger att gå och äta, hela dagen. De behöver det av många olika anledningar. Den mat de är genetiskt betingade att få i sig är spridd över enorma arealer, och de får i sig lite i taget. När de är de stäpp- eller skogsdjur de är födda till att vara. Efter 17 timmar har de fått i sig tillräckligt. Så är förutsättningarna i naturen för en häst.

Eftersom förutsättningarna är som de är i naturen, så har också hästens kropp formats till detta faktum. Deras kropp är anpassad till att få i sig lite mat hela tiden. Magsäcken kan inte expandera (behövs inte då de får i sig lite hela tiden), och magsyran, till för att bryta ner maten, kommer lite i taget. Hela tiden.

Så när vi ska ge hästar mat måste vi förhålla oss till det här. Vi kan inte ändra hästarnas biologiska förutsättningar. För att få dem att må bra behöver vi anpassa oss till det som är, inte till hur vi vill att de ska vara.

För visst hade det varit enklare om de var lite som oss. Som klarat oss på en två, tre mål om dagen sisådär. Vi slungar in en bunke käk till magen och kan sedan luta oss tillbaka och jäsa. Så kan inte en häst.

På sommaren, under betestider, är det väldigt enkelt att leva upp till hästens behov av lite foder hela tiden. Då går de ju på bete, och äter när de vill. Då får också de flesta hästar tillräckligt med rörelse, vilket gör att det under den tiden förekommer väldigt få kolikfall.

Klart värre är det på vintern. Då ger vi dem fodergivor och styr hela deras möjlighet att få något i magen. Då blir det ganska ofta mindre bra. Studier visar att där de borde äta 80% av tiden, så får de flesta stallhästar bara en ättid om 15%. Alldeles för lite.

Det här ger stora problem för hästarna. Och för oss. För en häst som inte får sitt tuggbehov tillfredsställt kommer inte att må bra. Den kommer tugga på väggar och krubbor, den kan bli vresig och sur. Inte undra på. För magsyran produceras i alla fall och den skyddande hinna som finns i magsäcken för att inte fräta sönder finns bara på den underliggande delen av magsäcken. När magsyran pumpas ut i en tom mage riskerar den att nå hela magsäcken, även de oskyddade delarna. Inte svårt att tänka sig att man blir sur och vresig och får ont i hela kroppen när magen är i uppror. Det här ökar också risken för kolik och andra hälsoproblem för hästen – fysiska som psykiska.

Undrar hur många hästar som anses ouppfostrade och rent av elaka, men som egentligen bara försöker säga att de behöver få må lite bättre? Så enkelt det kunde ha varit – att med lite fantasi försöka ge hästarna lite mer av det de verkligen behöver?

Så hur löser man då problemet med att ge hästar långa ättider under vintern? Till att börja med kan vi maximera grovfodergivan (hö och silage) och minimera kraftfodergivan (müsli och havre och allt vad som nu finns). Kraftfoder är energirikt värre och ingen föda en häst är född till att äta i någon större mängd. Ska man ge kraftfoder så ska det vara ofta och i små doser. Så att kroppen hinner ta upp näringsämnena. Men hästar kan bli feta på att enbart äta hö och silage i för stora mängden.

I alla fall om vi ger det i en stor klump (läs fri tillgång på hö eller silage på ett enda ställe). Jag har provat detta och det fungerar inte för mig. Vissa hästar formligen parkerar i silagehäcken och går inte därifrån. De blir runda som bollar. Även om det är naturligt att äta långa perioder är det inte naturligt för hästen att stå på samma ställe och göra det. Det kan, förutom fetma, leda till kolik och andra problem då hästarna inte rör sig tillräckligt. För hästar är också i stort behov av att röra sig lite hela tiden och inte stå på samma fläck, och om man inte rör sig blir man fet.

Hmmm.

Nu blev det lite värre med att lösa problemet. Då har många tagit till nät, olika typer av hönät eller slow feed nät som det kallas ibland, för att få hästen att ta små bitar i taget. Vissa hästar blir lugna av detta. Andra blir frustrerade, av att ha, men ändå inte kunna ta ordentligt. Det har också visat sig vara problematiskt med tänderna då hästarna drar ur stråna snett ur näten (beroende på hur de placerats) och de kan också få spända nackar då de inte är födda till att dra ur gräs ur ett nät på det sättet. De är snarare gjorda för att reva av gräs från backen.

För många är det här ett alternativ som de är nöjda med. Jag har valt att undvika det, inte minst för att skodda hästar kan fastna i näten med skänklarna på själva skorna. Och då kan det gå illa.

Så jag fodrar.

Och fodrar

Och fodrar.

Oavsett om de är ute eller inne. De hästar som kan och behöver får fri tillgång. De andra portioneras fodret ut till så att det inte går mer än fyra timmar (en bra hållpunkt enligt forskarna) mellan ättiderna om möjligt. Men det går ju inte alltid. Så mycket kan inte ens jag springa och fodra. Så då har jag stora hagar med träd som de kan knapra på. Och jag lägger in nya till de som inte har tillräckligt. Det behövs ändå alltid röjas sly på gården, och varför inte hiva in det i hagarna där hästarna går?

Ja – hästar kan smälta och göra energi av fibrer! Det är lite unikt och väldigt bra. För om de då äter pinnar och grenar och bark, så får magen sitt. Det behöver som sagt inte vara mycket mat för att hästens mage ska bli lugn. Lite och ofta……

Och så har vi halm i lösdrifterna. Så hästarna kan pilla på.

Och gissa vad. Ingen häst är tjurig. Ingen häst verkar stressad när vi ger foder. Det är otroligt tyst på morgonen när man kommer och ska ge mat. De är glada att få den, men inte paniska eller stressade. Så många stallar jag varit på där hästarna lever amok så fort det är fodringstid. Varför då? Kan man ju undra…..

Hos oss är det tyst och stilla. Förutom 28-åriga farbror Daniel som bankar på sin boxdörr, lite sådär om man är för långsam. Han vill ha sin lusernhink. För en gammal man behöver tillägg till höet, när tänderna inte fungerar riktigt som de ska. Och då behövs ett tillägg. Lusern är då ett bra alternativ, för det räknas som grovfoder det med. Lite betfiber och extra tillskott i form av müsli hör också till, så att hela näringsbehovet täcks och maten blir godare att äta.

Till slut – vad gör de av med de sista tre-fyra timmarna som finns kvar? Rids och umgås med folk, strosar runt, dåsar i solen och leker. I en stor hage. Om hästarna får välja.

 

 

 

 

av

Hur rädd ska vi vara för kvarkan?

Nämn ordet kvarka och de allra flesta av oss hästägare får något oroligt i blicken. Vi har lärt oss att det är en sjukdom att frukta och undvika till vilket pris det vara månde. Trots vår rädsla tycker jag att det kommer osedvanligt många rapporter om att kvarkan spridits till olika stallar. Och jag undrar lite över det – varför blir det så? Varför får vi inte stopp på sjukdomen?

Kvarka är en otroligt smittsam bakteriesjukdom. Den sprids extremt lätt och om man har otur kan den få mycket allvarliga konsekvenser för hästen. För vissa blir det inte så illa, men får en del hästar blir följderna allvarliga. Om man har riktigt otur kan de bölder som ibland utvecklas gå mot såväl hjärna som lungor och hals, vilket då kan leda till döden.

Förr i tiden lär man ha smittat hästar med flit.Det handlar om hästar som stod i stall som drabbades. Stallar som drabbas av kvarka blir isolerade från omvärlden och det kan ställa till ekonomiska problem.  För då väntetiden annars kan bli rejält lång för att bli av med sjukdomen helt och hållet, ville man då skynda på processen för att få stallet fritt från kvarka. ANnars kunde det ju hända att en häst i taget fick sjukdomen och tiden rann iväg.

Det var bara nyligen som en artikel i såväl Hippson som Tidningen Ridsport där ett sådant fall beskrevs. Det handlade om ett verksamhetsstall som valt att göra just detta – smitta hästarna med flit – för en sisådär femton år sedan. Detta för att klara upp situationen så snabbt som möjligt. Tydligen hade de hållit stallet öppet för elever också då samtidigt.

Det här upprörde mig, medan de fanns de som tyckte det här var helt rätt strategi. Men som sagt – jag blev ganska upprörd. Det finns många aspekter som jag tyckte var tokigt i det resonemanget och det grundar sig på den fakta jag läst, inte minst från SVA, Hästsverige och ASVH.

Enligt djurskyddslagen får man inte utsätta hästar, eller andra djur för den delen, för onödigt lidande. Onödigt lidande är i och för sig kanske en definition som kan diskuteras, men i grunden handlar det om att vi ska skydda dem för allt lidande som vi kan skydda dem ifrån. Då vissa hästar ka bli riktigt, riktigt sjuka när de smittas blir det då en mycket konstig logik om det vore okej att smitta hästar med en sådan smitta som kan ge så allvarliga följder och som innebär så mycket obehag och smärta som kvarka gör. Det finns således en anledning till att man har hårda regler på ett stall som har kvarka. Det isoleras och får inte ha kontakt med yttervärlden.  Veterinärerna måste rapportera in denna sjukdom, även om den bara misstänks.

Just därför blir det än konstigare att de höll stallet öppet för verksamhet! Kläder och andra grejer som folk har i stallet och som de sedan använder i nästa stall kan orsaka smittspridning.

Inte nog med det. Näst hästarna väl har frisknat till så finns stor risk att någon av dem ändå är smittbärare. Hästen behöver inte vara sjuk för att föra smittan vidare. Det finns exempel på djur som spridit smittan lång tid efter att sjukdomen ansetts botad. Så varför se till att alla hästar riskerar bli sådana smittbärare?

Förr trodde man att den häst som en gång haft kvarka inte får det igen. Det stämmer tyvärr inte heller. Om så vore borde ju alla åka till kvarkastall för att bli av med eländet. Ofta leder i och för sig den smittan till en mindre illa sjukdomsbild, men då det finns många varianter av denna eländesbakterie kan det vara så att den nya smittan är mer aggressiv, och då blir hästen bra sjuk igen.

Att verksamheter gör så här får folk att tro att kvarka inte är så farlig och att man inte ska göra allt för att stoppa den. Det är illa nog att folk sprider smittan mellan stallarna, ju rörligare vi är. Samma sak med att hästar som åker kors och tvärs över världen för med sig eländet. Det är en sjukdom som man verkligen inte, inte, inte, vill ha i sitt stall. Och vi måste alla hjälpas åt för att mota Olle i grind så mycket det bara går. Om alla tar sitt ansvar, slipper hästarna drabbas till att börja med.

Tycker att alla nya stall som byggs borde ha en avdelning som kan isoleras från de andra stallarna – där nya hästar ställs in i väntan på att avkvarka, slöja om hästen har med sig något elände som kan drabba de andra hästarna. Många stallar har detta redan idag, men det borde faktiskt vara en regel, inte bara något som är bra att ha för den som är rädd om sina hästar.