etologi

av

Audell höjer rösten mot spö i travet

Det har från tid till annan diskuterats huruvida spöt ska tillåtas i travsporten. Det har skett av många aktörer, inte minst av ett TV-bolag som gått ut och kikat på det där med bruk av elström för att få hästar att springa och bruket av spö. Frågan har rört många, både som är för och emot.

Enligt vissa är inte ett övervåld något som genererar pengar, eftersom hästen enligt en del inte springer fortare än den kan ändå. Skarpa slag från spöet är således overksamt, liksom elstötar. Jag säger helt tvärtom. Visst får vi en häst att springa benen av sig genom att tillfoga den smärta om den inte gör det. Ibland kan vi se likheter mellan en häst och en människa. Om jag till exempel, får en elstöt som jag enbart kommer ifrån genom att springa, lär jag springa som in i hoppsan. Vad gör då ett flyktdjur? Detsamma gäller spöt. Om någon spöar mig, lär jag springa undan. Vad gör då ett flyktdjur som en häst? Svaret är givet – visst går det att öka farten med spö och ström. Vad annars använder vissa det till?

Glädjande nog ställer sig nu banveterinär och hästveterinär Lars Audell upp på hästarnas sida, i en artikel i SVD. Tack Audell! Han är nu den andre veterinären inom travet som lyfter frågan till allmän debatt, inte enbart en intern. I travet finns mängder med pengar i omlopp – att fångas upp av den som vinner och har framfötterna på rätt ställe. Det gäller att inte premiera dem som slår, till nackdel för dem som är schyssta. Så går det till idag, enligt Audell, eftersom straffen är så erbarmerligt låga. En vinst är mycket mer värd än det futtiga belopp som behöver betalas för överbruk av spöt.

När jag funderade på detta kom jag också fram till att bruket av konstigheter faktiskt premieras lite varstans inom hästsporten. Travet är inte unikt på något sätt. Men det är då ingen som vågar ta tag i. Pengar och ära sätts före schysst hantering och hästens väl.

Metoder som ger vinst ses av många som ”bra”, medan metoder som tar lång tid, är hästvänliga och inte genererar lika snabba vinster anses som dåliga. De som vänt tävlingstillvaron ryggen för att de kanske inte ställer upp på de aviga villkoren, och som har åsikter om vart sporterna är på väg egentligen, tas inte på allvar. Dessas röster räknas inte när debatten kommer igång. Lustiga kommentarer som ”om du inte kan skapa resultaten själv, så vet du inte vad du talar om”, dyker ofta upp i diskussionsforumen som finns angående etik och hästsport, när någon inte tycker att en metod är särskilt djurvänlig. Men det betyder verkligen inte att dessa personer är sämre med häst, enbart för att de inte vinner på banorna. Kanske är det precis tvärt om?

För sådana argument stärker väl egentligen enbart Audells åsikt – att det åtminstone i hans område travet, faktiskt är lönt att fuska och utnyttja, inte nyttja, hästens förmågor. Då ökar chansen att vinna storkovan. Det är ju precis det som gör det så skrämmande, och så svårt att stoppa. Därför är det tacksamt när en veterinär yttrar sig i frågan, som ser sin sport på nära håll, dagligen i sitt arbete som banveterinär.

Audells svar på tävlingsdeltagares oförmåga att hålla sitt spö i schack och bruka det på ett konstruktivt, för hästen icke smärtsamt sätt, är lika enkel som effektiv. Ta bort det helt. Funkar i Norge. Varför inte här?

av

Xenophon med Balkenhol i spetsen gör omstart i debatten om rollkur

Så tystnade då tankegångarna och funderingarna på det där med rollkur, efter att FEI grundat nya regler om framridning. De nya reglerna skulle förhoppningsvis stoppat aggressiv ridning och många ansågs nöjda med detta. Det förevisades också mängder med low deep and round-metodik av framstående ryttare, Patrik Kittel (Sveriges dressyrstjärna nr 1 just nu) togs in i gemenskapen igen och allt var frid och fröjd.

Eller?

Vad säger egentligen de nya reglerna? Definitionen rollkur som bra metod för att åstadkomma resultat för Grand Prix-resultat är stendöd. Men är själva metoden bakom det också död? Organisationen Xenophon menar att den inte är det och pekar på viktiga saker som visar att det snarare är så att rollkuren nu fått legitimitet – istället för tvärtom!

Vad som sägs i reglerna är mycket kortfattat att aggressiv ridning inte blir tillåten på framridningsbanan och att man inte får ha en överdriven nackform i mer än tio minuter i taget på en häst. Hela regelverket kan du läsa här

Vad menar de nu?

Xenophon är en organisation av professionella dressyrmänniskor som arbetar för ”god klassisk ridning”. De har nu gått ut med ett pressmeddelande i ett försök att få folk att tänka till angånde rollkuren, och vilka (icke)konsekvenser de nya reglerna ger. I sitt resonemang stödjer de sig främst på en handfull argument som jag också anser håller mer än väl:

– för att ”rollkura” behövs inga aggressiva metoder! R
ollkuren än inte mindre förhatlig och förkastlig ur biomekanisk eller hästpsykologisk vinkel för det. En häst VILL göra bra ifrån sig, och VET att ett bett gör ont om man som häst försöker gå emot det! Det går därför utmärkt på många hästar att rollkura ner dem utan att använda mycket kraft. Läs gärna mitt inlägg om tränsets och bettets historia och anledningen till att de finns.

– Dessutom räcker det med att lägga kraften hemma – så har hästen lärt sig att det inte är någon idé att försöka komma undan…. Inlärningsmetodik behöver inte användas i en positiv anda. Läs gärna mitt inlägg om ”learned helplessness”, något som diskuteras mellan etologer när det gäller rollkur.

– Bra ridning och självbärighet åstadkoms inte med handen! Att ”rida” en häst i form genom handen är en omöjlighet. Det ger en falsk eftergift i handen och hästen blir inte självbärig med sådan ridning.

– TIO minuter i en statisk position för en häst är en eon av tid.

Xenophon kanske har startat diskussionen på nytt? Låt oss hoppas det – för hästarnas skull.

Pressmeddelandet kan du läsa här

av

The Grand lady Ulla Ståhlberg

Av en tillfällighet, när Kung Bore idag försöker att komma tillbaka genom snöflingor som dalar över nejden och ruggig kyla, trillade jag in på en gammal ”bekantings” hemsida. Det var Ulla Ståhlbergs hemsida, kvinnan som skrev en av de första ridhandböckerna jag någonsin hade i min ägo. Det var boken Känn din häst. Den har faktiskt sålts i 75 000 ex, vilket är ganska mycket för en hästbok. Det verkar vara fler än jag som har den i bokhyllan och hennes betydelse för ridsportssverige lär således vara av största betydelse. För Känn din häst är då inte den enda boken som Ulla skrivit med åren.

Ulla har skrivit en mängd böcker, både för ungdoma och vuxna. Det mesta handlar om hästar i allmänhet, att lära ut ridning, hästarnas historia och böcker om ridning för personer med funktionshinder. Numera har hon sitt eget bokförlag: http://www.kikkuli.com, där hennes böcker går att beställas. Om sin egen bok ”Gör hästar så” skriver hon själv på hemsidan:

Varje gång hästen bär sig omotiverat och konstigt åt måste du tänka dig in i hästen, klargöra för dig vilka instinktiva beteenden som ligger bakom i just den situationen och varför de har framkallats i den miljön. Du måste bli medveten om att hästen inte bara är ett yttre skal, som du säkert liksom de flesta ryttare kan väldigt mycket om, utan att det finns något som är mycket väsentligare innanför skalet.

Hon var redan på 1970-talet ute med en bok om hästens muskler och biomekanik. Det fanns på den tiden ingen bra beskrivning på hästens muskulatur och vad musklerna användes till, förutom i rent vetenskapligt syfte. Idag finns boken enbart ute på CD-rom.

På hennes egen hemsida som du hittar här finns mängder med små inlägg som jag fann mycket intressanta. Bland annat kloka ord från mästare från förr. Bland annat avslöjade hon där att det är mr Caprilli som stått för den lätta sitsen vid hoppningen. Innan hans tid valde ryttarna att sitta djupt i sadeln och luta sig bakåt (!) för att stanna kvar över hindret. Det låter så lagom bekvämt tycker jag.

av

Hästar glömmer aldrig en vän

En häst glömmer aldrig en god vän. Det gäller oss tvåbeningar också. De är precis så lojala mot vänner som man hoppas att en sann kompis ska vara. Och tack vare deras goda minne kommer de alltid ihåg en, oavsett hur många människor som passerar revy under åren. De ser helt enkelt människor som behandlar dem väl som kompisar, inte helt olika sina vänner som de tyr sig till i hagen. Men de behöver också positiv förstärkning för att etablera en vänrelation med oss människor. Som vanligt är det forskarna i Rennes som kommit fram till att detta gäller – och man får inte glömma att hästar aldrig glömmer en ovän heller……

Det här får mig att minnas en av mina fantastiska ridskolehästar – Ziwa, en häst jag kom att både tävla och träna mer än många andra. Hon var ingen lätt tjej. En vacker dam med mycket energi och nerv och en känslig vilket gjorde många reserverade och kanske till och med lite räddas. Det var inte alla som kom överens med henne men jag älskade den hästen något enormt. När det var dags för mig att köpa egen häst, ångrar jag till del att jag inte köpte ut henne. För hon var verkligen min vän. Jag grät när jag lämnade henne där, och jag tänker på henne ofta än idag.

Det hände att stallet möblerades om och jag visste inte alltid var hon stod. Jag behövde bara göra pussljud med munnen för att veta var hon fanns någonstans. Ett gnägg blev alltid svaret. Och om någon undrar om minnet är så bra egentligen kan jag säga att jag en gång, med min numera gmla fux, kom dit på en tävling. Det var åratal efter att jag slutat på ridskolan. Jag bad försynt att få gå in i det stängda stallet, och fick ett glatt okej. Omedveten om var hon var, gjorde jag mitt pussljud- och hörde direkt. Gnägget kom där och jag såg henne vända sig om. Det var inte lätt att lämna henne igen. För det kändes som jag svek en vän, vilket jag ju också gjorde på ett sätt, även om hon hade det bra där hon var.

Samma sak hände faktiskt än fler år senare när jag besökte en ridlektion där Ziwa var med. Hon stod bakom en pelare när jag pratade tyst med min väninna. Minen den hästen gjorde när hon försökte se runt pelaren för att se vart ljudet kom ifrån, värmde mig om hjärtat, men gjorde mig också lite sorgsen. Så nog har hästar ett fantastiskt minne. Och aldrig någonsin glömmer de en sann vän. Det är synd bara att vi människor inte alltid lever upp till den vänskap som hästar visar.

Mer om forskningen i Rennes vad gäller hästars vänskap med människan kan du läsa om här.

av

Ny bok om träning och hästens biomekanik

Som sista inlägg för dagen vill jag pusha lite för en intressant bok som jag inte själv läst än men som väckt min nyfikenhet. Den heter ”Horse-friendly Riding” – Schooling that puts the horse first. Boken är skriven av en dam vid namn Susan McBane. Där går hon igenom grundläggande anatomi, etologi, inlärningsteori och biomekanik och hon gör det av en anledning. Utan kunskap om detta vet vi ju inte vad det är vi arbetar med och vad vi egentligen vill få ut av ridningen. Hon lär också ut hur en häst kan tränas på ett bra sätt och hur vi ska tänka när vi rider: rid bakifrån och framåt. Bakbenen är motorn.

Jag tror på boken, helt och fullt. Det verkar vara en intressant allmän bok om hur hästar är och vad vi har för förutsättningar att arbeta med när vi väljer att arbeta med hästar. Och inte minst tror jag på boken för den härliga avslutningens skull:

”Friends should always be ready to forgive small misunderstandings, regardless of who (if anyone) is ”at fault”. Sometimes, we make mistakes – sometimes our horses do. Let’s not sully our friendly relationship with our horses by being too eager to excuse our own failings, and too ready to react to theirs.”

Kan man annat än gilla en sådan person med en sådan härlig attityd?

En officiell recension av boken kan du läsa här, skriven av tidningen Horsetalk.

Här är Susan McBanes CV:
Susan McBane began riding before she started school and has long experience of riding and caring for her own and other people’s horses and ponies, ranging from children’s ponies to racehorses. She has an HNC in Equine Science and Management, is an equine shiatsu therapist, an Associate Member of the International Society for Equitation Science, and a Classical Riding Club member and Gold Award holder. In 1978, she co-founded the Equine Behaviour Study Circle (now the Equine Behaviour Forum) with the late Dr Moyra Williams and still edits its member’s journal, Equine Behaviour. She is the author of countless magazine articles and over forty equestrian books, including From Warming Up to Cooling Down (J.A. Allen, 2007). Many of her books are on college reading lists and are in demand around the world.

av

Visst bits hästar fram och sparkas bak – en liten inblick i hästarnas språkvärld

Det gamla talesättet är nog alltför sant – för alla de personer som hajjar noll när det kommer till hästens språk. Vad ska då en häst göra, om vi inkräktar på deras säkerhet och eller de blir rädda, alternativt frustrerade på vår okänsliga tillvaro tillsammans med dem? Jo givetvis – bitas fram och sparkas bak. Det är vad de har till buds. Men då har det gått lite väl långt.

En person som är intresserad av en häst och kan lite hästspråk kan locka fram ett helt annat snack från en häst. Vilket blir så mycket mer givande om vi vill skapa en relation och arbeta tillsammans med hästen. Bästa sättet att lära sig hästens språk är givetvis att själv titta på hästar som går tillsammans i en hage. Men här kommer i alla fall en grund om vad vi kan titta efter och hur det i allmänhet fungerar.

Rösten
Även hästar har en röst, även om de inte kan tala. Gnägg och frustande uttrycker så mycket och kan betyda vitt skilda saker. Ett dovt mysgnägg betyder närhet och tillhörighet. Bäst hörs det kanske när stoet vill få närhet till det unga fölet. Men riktigt bra fyrbenta och tvåbenta vänner får också detta mysgnägg till hälsning när de kommer. Det är en mycket fin komplimang att få, om hästen gör så när vi kommer – utan mat…. Gnäggningar kan också betyda:
– var är ni??? alternativt,
– kom hit du snygga hingst!
givetvis beroende på tillfälle. I allmänhet är det således ett inkallningsrop för att flocken ska komma nära, eller ska hittas.

Skria
I vissa fall skriar också hästen. Det handlar då om att hästarna etablerar en relation och tar plats. När det gäller hingstar kan det leda till, om en inte viker undan, att en fight om området sker. Men, som jag nämnt tidigare vad gäller beteende hos hästar, inte minst när det gäller Deborah Goodwins forskning, är det här en sällsam företeelse. För det mesta räcker det med att ”bara” ta plats med kroppsspråket. Det är sällan, i naturen, som hingstarna möts för att göra upp, även om det givetvis händer då en hingst utmanas av en annan om att få tillgång till damerna i en flock. I domesticerat tillstånd kan dock trängseln bli stor och fighterna hårda om två hingstar möts. Då skrias det ordentligt….

Frusta
Frustandet är också signaler, men handlar inte om att kalla in flock eller snygg hingst. Frustandet uttrycker andra känslor, nog så viktiga att uttrycka för att ge information till andra runtomkring. Ett frustande tillsammans med en spänd nacke och utspärrade näsborrar betyder fara. Det här frustandet varnar andra för att hästen som frustar ser något som flocken behöver vara beredd att fly ifrån. Hästen är allt annat än tillfreds.

Ett mindre alarmerande frustande är när något är lite läskigt men också ganska så spännande. En av mina hästar kallas allmänt för snorkfröken. Hon behöver inte stressa upp sig särskilt för att frusta. Det är mer snack om att hon inte är helt säker på något, utan anser att något behöver uppmärksammas och kollas av för säkerhets skull. Flykten är dock ganska långt borta. Så det är sas en mildare grad av varningsfrustandet.

Tänk på att det finns många saker i vår värld som påminner starkt om frustande. En häst kan bli livrädd för en bromspust från en lastbil, även om den inte är rädd för själva lastbilen. Ljudet är snarlikt….

Men så finns det också det där förnöjda frustandet, gärna i samband med en halsskakning. En häst som slappnar av och mår gott, frustar av att den blir avslappnad i halsen. Jag har mött hästar som nästan sjunger av småfrustande av förnöjdhet när de är ute på promenad. Eller som frustar lätt när de kommer igång och musklerna blir mjuka och energin börjar bli lagom hög, efter att ha varit lite för hög.

Känner igen varandras röster
Som så många gånger här på bloggen kan vi hitta studier från Universitetet i Rennes som visar att hästar också kan skilja på olika röster. De är till och med riktigt bra på det. Ett gnägg från en kompis betyder bra mycket mer än från en häst som de inte känner igen. Det fungerar till och med om gnäggningarna är inspelade på band.

Jo just det. Studien är publicerad i Animal Cognition Vol. 12(5), 2009 om du vill leta efter den på nätet.

Kroppsspråket
Om rösten kan säga mycket hos en häst, är det ingenting mot vad kropsspråket kan göra. Kroppsspråket är hästens absolut viktigaste kommunikationskälla och hela kroppen, från nos och örontipp till svans finns med i registret. Hästen är därför också mycket, för att inte säga extremt, känslig för andras kroppsspråk då det är den främsta källan för att inhämta information om vad som händer i flocken. I en flock är alla beroende av varandra. Är den andre individen fredlig, arg, farlig, eller vad är den? Och med många öron och ögon som ser räcker det med att ett par ögon får syn på en fara, varnar andra och sedan sprätter hela flocken iväg till tryggheten.

Öronen
Lättast är det att behandla öronen först när det kommer till språket. Öron fram = lycklig, öron bak = arg. Njae, riktigt så enkelt är det tyvärr inte, även om öron fram visst kan betyda att hästen är nöjd och öronen bak att den är missnöjd. Det kan faktiskt handla om att den försöker lyssna in ett visst ljud också, eller ser något läskigt som gör att öronen spärras framåt. Öronen bakåt kan också handla om att hästen lyssnar bakåt eller att den är trängd och osäker. Ofta är just osäker ett bra alternativ till arg, då hästar inte så ofta är arga som de är osäkra. Det krävs lite övning för att se skillnaden, men observationer ger färdighet då resten av kroppen tillsammans med öronen skapar ett samspel som visar på ett enormt register. Spända öron betyder i alla fall att hästen är alert och om de fladdrar är hästen avspänd. Så mycket är helt klart.

Svansen
Även svansen avslöjar mycket hos en häst. Det anges till och med i dressyrmanualen att betyget ska sättas ner om svansen slår på hästen. Det tyder på att något inte står rätt till och att hästen inte är nöjd och harmonisk, något som anses vara målet med dressyrridning. Swischande svans kan också betyda ilska. En intryckt svans betyder garanterat att hästen inte är säker på sin sak och inte är i balans i kroppen. Spänningar finns lite överallt. Oinridna hästar kan ibland ha den där, men det är verkligen inte bra om en inriden häst har svansen intryckt. Då behöver vi ändra på något för att få den mer tillfreds med situationen.

Hästen utstrålar alltid sitt humör och sina känslor med kroppen. Det har vi god nytta av när vi tränar hästar.

Avläsa människan
Hästar som är vana vid människan är lika duktiga på att lära sig vårt kroppsspråk som sina artfränders. Nästan i alal fall. De kan skilja mellan en intresserad och engagerad individ och en individ som inte har fokus på dem. Det finns också omskrivet i Animal Cognition, en intressant tidning med många artiklar om hästars förmåga att uppleva. Vi har också haft en studie i Sverige, SLU, som visar på att vi människor kan förmedla stress hur lätt som helst till en häst. Det har jag skrivit om tidigare på den här bloggen…

Det pågår ständigt forskning om hästarnas språk och samspelet mellan häst och människa och hur vi förmedlar saker, som vi inte alltid tänker på, med kroppsspråket. Ett har blivit säkert. Kroppspråket är viktigt och det gäller att förstå att om vi säger något genom vårt agerande med en del av kroppen, men också förmedlar något annat med en annan del av kroppen, kommer hästen att bli mycket konfundersam och förvirrad. Vi ger dubbla signaler.

Ska vi verkligen kräva att en häst lyssnar och går framåt av en skänkel från en människa som är rädd för fart och tänker stopp i resten av kroppen? Hästen känner av båda signalerna lika väl. Vilken ska den svara på, är det tänkt, och vilka krav ställer vi på hästarna när vi anser att den ska välja ”rätt”? Vi har ju inte ens själva valt något alternativ på riktigt i det fallet. Eller vad ska en häst göra när den möter en person som utstrålar stress till en extrem nivå, men ändå anser att hästen ska hålla sig lugn och skäller på den när den blir orolig? Något att fundera på så här på säsongsstarten. Lika viktigt att läsa hästens språk, är det således att vara medveten om vad vi själva signalerar till hästen.

Mer information om hästens språk går förutom tidigare tips att få på TheHorse.com, bland annat. En av de mer intressanta artiklarna i gnägg-ämnet går att hitta här

av

Hästar skruttiga på att hålla kortminnet aktivt….

Hästminnet är enastående. Som jag skrivit om tidigare kan de med lätthet komma ihåg inlärning som skedde för sex år sedan. Det fungerar precis som träningen skett igår. Det torde göra vilken student som helst grön av avund…. Däremot torde hästar blir fruktansvärt dåliga projektledare, oavsett det fantastiska minnet. De är nämligen ungefär lika dåliga på att hålla fast och komma ihåg sin vilja, som de är på att komma ihåg händelser.

Det visar i alla fall en studie av den kände etologen Andrew McLean. I hans studie fick hästar sitta fast och se och höra hur en person la ut hö i ett av två möjliga ställen i en hage. När hästarna sedan släpptes loss direkt var saken solklar. Hästen sprang ofelbart till rätt ställe för att äta maten. Värre blev det när hästen fick vänta en stund. Maten kom de ihåg, men inte vart den var…Skillnaden på den häst som hittade direkt och den som fick leta var tio sekunder……

Den här studien visar verkligen att hästen lever i nuet och har ett bra långminne, men ett dåligt kortminne. Det som den ville för en stund sedan och den plan den då hade, behöver inte alls vara samma plan minuten senare. För hästen är det en nackdel i inlärningen. Den har helt enkelt svårt att koncentrera sig och hålla flera saker i primärminnet så att säga, som jag förstår det. Det gäller därför inte minst att ha bra timing i allt som görs med en häst.

Däremot borde det ju vara en fördel för oss människor när vi vill bryta ett beteende? Det är därmed lätt att få hästen att distraheras från det den gör och ge dem en annan uppgift att intressera sig för – så är det gamla glömt?

Studien heter Short-term spatial memory in the domestic horse och kan, om man betalar för sig, läsas här. Studien gjordes i Australien år 2004

av

Säg mig hur din häst står i stallet, och jag ska säga dig hur den mår….

Nu håller forskarna på med en extremt intressant forskningsstudie som jag tänker följa mycket noga! I det välrenommerade centret för beteendevetenskap hos hästar i Rennes har man nyligen kommit fram till att hästens position, tillika beteende, kan avslöja vad som är fel på den! I alla fall om den har kronisk smärta eller om den lever under icke-hästvänliga betingelser.

Det här är en mycket intressant och viktigt forskning för alla som vill hästens väl. Om vi vet hur en häst beter sig i stallet och vilka faktorer som kan utlösa beteendet, så kan vi också avslöja något som hästarna förut inte har kunnat berätta för oss. För vi tror ofta att en häst som biter i stallet, eller en häst som står väldigt stilla på ett särskilt sätt mer indikerar att de vill något. Vissa tycker till och med att den bitande hästen är dum. Men kanske är det mest ett uttryck för att något annat, till exempel att de faktiskt har ont, eller mår dåligt på något annat sätt.

De flesta av oss med vana av hästar kan snabbt läsa av en förändring hos hästen. Särskilt när hästen blir stressad. Det är ett av de viktigare medlen när det gäller att desensetise en häst, det vill säga vänja den vid saker som den från början tycker är obehagliga eller till och med läskiga. Det är genom att balansera på det godtagbara vi snabbt kan få en häst att förstå att en sadel är okej. Det är också ett mycket bra medel för att hantera en häst säkert. Men den stadiga inre stressen, som vi vet att hästarna utsätts för i vissa fall, har varit klart svårare att läsa av.

Nu kan det alltså bli möjligt, att genom att läsa av hästens normala position i stallet och hur den relaterar till sin omgivning, avgöra om den är stressad eller avslappnad och tillfreds. Jag har träffat folk som kan avgöra detta och det ska bli intressant att se om det finns forskning som backar upp det. För visst går det att läsa av en häst även i vila. Den första gången jag råkade på det var en hovslagare som kom in och frågade vad de gjorde åt en hästs problem (som han specificerade noga utan att ha sett hästen förut), trots att den stod och sov i stallet och hade täcke på sig! Jag kände hästen väl och visste precis att han hade rätt, men jag blev helt stum. Jag har också träffat på många andra sedan dess som kan ”konsten”, och nu kommer vi andra, som inte är lika bra på att läsa av djuren på det sättet, kanske också att kunna upptäcka det som förut legat dolt i en kroppsposition.

En häst i ett stall har mer att berätta än vad man kan tro.

Studierna i Rennes, som leds av PhD Carole Fureix, är helt klart i sin linda. Än så länge finns inga definitiva besked att komma med, men forskning har ändå visat att vissa positioner och vissa beteenden utlöses av stress, dålig miljö och ohälsa.

Tänk vilken revolution det här kan bli vad gäller djurskyddet! Om ett antal hästar i ett stall beter sig på ett sådant sätt som avslöjar dålig hästhållning, räcker inte stallets mycket korrekta dimensioner och välsopade stallgång långt. Då är det något fel på en mycket viktigare punkt – ett fel som ligger i hästens synvinkel och inte enbart i mätbara metoder…..

Jag hoppas verkligen kunna skriva vidare om detta framöver och kommer hålla koll på forskarna i Rennes. Var så säker.

Vill du läsa mer om Fureix’ forskning så klicka här.

av

Hur får vi bukt med hästars rädsla?

Hästar har av naturen lätt för att ta till flykten. Det är en egenskap som fått dem att överleva i naturen, där rovdjur är värsta fienden. Men i vår domsticerade värld, är rädslan som hästarna så lätt uppvisar en källa till många otrevliga problem.

Ett av de stora problemen vi kan få då hästar tar till flykten är att de kan skada både sig själva och människor. Det gäller oavsett om hästen är i en trailer, i ett stall, leds eller rids. Jag har tidigare berättat om den undersökning som gjorts som visar att vi människor starkt påverkar om hästarna uppfattar en situation som farlig. Genom att agera lugnt och med tillförsikt kan vi således få hästar både lugnare och trevligare. Men det räcker inte riktigt.

Inte ens en kolugn person kan sadla en häst som aldrig sett en sadel utan att den reagarerar. Den tror givetvis att det är något farlig som hamnar på ryggen. Att bara kasta på en sadel är dömt att misslyckas, oavsett hur ”säker” en person är. En person kan heller inte stoppa en häst från att bli livrädd för något helt nytt och skrämmande första gången den upplever något liknande, som ett flaxande paraply, vajande vimplar eller varför inte en bil? En häst som inte har lärt sig att dessa tingestar inte är så farliga som de verkar kommer att bli rädd – livrädd. Det är det som gör att hästar kan bli så vansinnigt farliga. För om de inte kan fly, finns risken att de slåss för att klara sig. Instinkten tar över, till både hästens och ryttarens nackdel.

Hästar som är rädda för saker och ting mår inte heller särskilt bra. Stress påverkar både sinnet och förmågan att smälta maten. Stress är en stor orsak till allehanda sjukdomar, såsom magsår och kolik. Men – som tur är finns det sätt att vänja hästar vid det mesta. Det gäller mest att veta hur vi ska göra. Det är här inlärningsteori kommer in i bilden. Det finns flera sätt att träna en häst på. Gemensamt för sätten är att det får en häst att genom erfarenhet lära sig hur något fungerar, till exempel att något som den i grunden tror är farligt, inte alls har något med farlighet att göra.

De olika sätten

Om en häst utsätts för samma farliga sak om och om igen, utan att den tar skada och inget händer kommer den så småningom att lära sig att det som ansågs som farligt inte alls är så farligt. Det kallas för habituering, och är ett väl beprövat sätt att lära en häst till exempel trafik på. den blir livrädd första gången, men femtioelfte gången så kommer den inte att reagera på alls.

Det finns en variant av habituering som kallas för gradvis habituering. Då vänjs hästen gradvis vid det nya, för att kunna förstå hur något fungerar.

Associativ träning är en annan vanlig metod för att lära hästar något nytt. Efter ett antal upprepningar av en händelse som man vill lära in ger en viss effekt (eller ingen effekt), kommer händelsen att associeras med responsen. Det är, kort sagt, Pavlov i ett nötskal. En plingande klocka ger mat, eller ett tryck från en skänkel betyder framåt. En variant av det hela är att hästen gör något, och får ett svar.

En häst som lärt sig associera väskor med godis!!!!

Hästar är duktiga på att associera vissa händelser till olika respons. De kan också generalisera de olika stimuli de utsätts för. De kan alltså tolka händelser och gruppera dem i samma fack, för att också förstå till exempel olika ryttares skänkel och vikt. De kan också, lika fort associera en handling till något vi inte tänkt. Det är till exempel då som vi får vad vi kallar för olater…. hästar som kan öppna dörrar för att de då kan komma ut, hästar som bankar i boxdörren för att de vet att vi då ser dem och omedvetet skyndar på matrundan, etc.

Men, här kommer ett men. Inlärningen är, liksom vår inlärning, begränsad till att hjärnan måste vara brukbar för att ta in nya intryck. Hästar som blir rädda får svårt att lära in nya saker. Så hur får man då bukt på rädslan, så att inlärning de facto kan ske?

Vilket sätt är bäst

En avhandling skriven av dansken Janne Winther Christensen på SLU har undersökt de effektivaste inlärningsmetoderna för att vänja hästar vid ”farliga ting”. Först av allt undersöktes hur hästarna reagerade och för vad. Hästarna som användes var tvååriga oinridna danska halvblod, som inte sett så mycket av världen. Faktum var att de i grunden var mer vilda än tama. Trots väldigt stora problem med att kunna se hur hästarna lärde sig, inte minst för att de gick i en trettio hektar stor hage och behövde fångas in, fick Christensen intressanta resultat.

Gradvis habituering är, enligt hans forskning det klart bästa. Det funkar på alla hästar för att få dem att förstå att en skrämmande tingest, i det här fallet en vit plastsäck, inte är farlig. De andra metoderna fungerade inte lika bra, och inte alls på några av hästarna. I vissa av testerna blev hästarna nästan rädda för allt då de utsattes för för hård exponering av plastsäcken – det vill säga direkt habituering.

Gradivs inlärning är modellen!

Däremot var hästarna genomgående lugnare vid gradvis inlärning, det som också kallas desensetising. De fick sällan panik, utan uppvisade ett genomgående lugnare temperament och mindre stress än vid de andra inlärningsmetoderna. De lärde sig också snabbare än vid klassisk betingning alternativt ren habituering. Även de hästar som var mycket räddhågsna till en början lärde sig mycket snabbt att den vita plastsäcken inte var så farlig som de först trodde. Det gällde inte för de andra inlärningsmetoderna, där dessa hästar, som reagerade hårt första gången, också behövde många omgångar av träning för att lära sig att säcken inte var farlig. Om det ens lyckades.

Vad lär vi oss

Det här resultatet indikerar att det klassiska skynda långsamt-sättet är att föredra i alla bemärkelser. Det går klart fortare och det är ett klart säkrare inlärningsalternativ för såväl människa somm häst. Inte minst behöver hästen inte bli vettskrämd bara för att vi lär dem något nytt. Det låter i mitt tycke mycket vettigt. Att lugnt och stilla lära in något nytt, under kontrollerade former och i den takt som hästen själv klarar av måste givetvis vara det allra bästa. Det är skönt att veta att vetenskap ibland också är riktigt klok!

Själv ska jag ut och fortsätta träna mina unga för allt som kan tänkas dyka upp i deras liv. Långsamt och mjukt, och med gradvis inlärning. Det ska ju funka enligt forskarna, och det gör det. Tro mig!

Vill du läsa hela rapporten?

Här är den!