erfarenheter i praktiken

av

Psykisk ohälsa – vanligare än vi tror

Igår var jag på en föreläsning med Rebecca Anserud. Det var en nästan omvälvande upplevelse, då Rebecca själv är en otroligt levande, inlevelsefull, empatisk och klok människa. Som jag skrattade, men jag hann gråta också, som min hjärna började spinna på den ena tanken än den andra. Om du har chansen – hör hennes berättelse! Hennes föredrag är värd att upplevas live. Nu kanske någon undrar vad i hela friden det har med hästar att göra. Det har det kanske inte egentligen. Men för mig har det det……

Rebecca åker runt om i landet och berättar om hur det är att drabbas av psykisk ohälsa, om hennes erfarenheter och vad hon vill se för förändring när det kommer till vård och behandling av alla som drabbas. Visste ni att 75% av oss alla kommer att drabbas på ett eller annat sätt? Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har i plånboken, hur bra din karriär är, eller i vilket område du bor i. Alla kan vi drabbas.

Samtidigt är det ett stigma för många. De skäms för att de mår dåligt, och tror att de är ensammast i hela världen. För er som läser detta och tror det – så är det inte. Jag hade en tuff ungdomstid, mina nära och kära har drabbats och i mitt stall träffar jag massor med människor som är drabbade eller har drabbats av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan innebära så mycket, och varje enskild upplevelse är unik. Samtidigt så finns många gemensamma nämnare. Och många av oss drabbas. Du är allt annat än ensam. Det finns också de i din närhet som vill och kan lyssna. Det gäller bara att hitta den individen. Vi kan också hitta platser som hjälper. Ibland är det kanske till och med lättare.

Min plats är stallet och hästarnas värld. För djur kan hjälpa, inte minst hästar. De bidrar med det som människovärlden kanske inte gör – en värld där vi inte döms. Ingen häst bryr sig om hur snygga kläder du har, hur välsminkad du är och vilket efternamn du har. De ser dig inte på ytan, de ser din insida. Den som är du. Egentligen.

De erbjuder en plats där vi får vara som vi är, och där vi märks och syns. En häst ser om du mår dåligt. Den reagerar på det. Den vet, utan att du behöver säga något. Vi människor har av någon anledning svårare för det. Barn ser – lär vi oss att bortse från det under ytan, lär vi oss bli rädda? Varför vågar vi inte prata om psykisk ohälsa och hur svårt är det egentligen att fråga någon hur de mår- och verkligen lyssna på svaret? Oerhört svårt verkar det som, och det blir ett elände. För om vi inte ens kan prata om hur vi mår, hur ska vi då orka nå ut och få stöd när vi verkligen inte mår bra? Det och mycket annat pratade Rebecca om igår på sin föreläsning. Om sin kamp mot skammen, om sin väg tillbaka från ohälsa, och om sjukvård, skola och mycket annat. Inte minst pratade hon om hur man så lätt hemfaller till att behandla symtomen och inte orsaken – det som är roten till allt.

Då jag också är lite politiskt engagerad i min kommun, hade jag dels äran att introducera Rebecca denna kväll, en kväll som var en del av Tillsammansveckan, en vecka i Västmanland för att uppmärksamma psykisk ohälsa och ge kunskap, hopp och inspiration. Dels har jag tidigare insett att det vi behöver jobba mycket mer med psykisk hälsa – i alla de delar som Rebecca nämnde. Hon bekräftade min bild, en bild jag fått a vittnesmål från de många jag mött i mitt hästliv som brottas med just psykisk ohälsa idag. Det saknas så mycket, det tar sådan tid att bli tagen på allvar när man väl söker hjälp (ofta för sent), och det är inte alltid man får den hjälp man behöver. Det är fortfarande så att man måste våga kriga och kräva för att få bra vård inom det psykiska området. Det är inte ok.

Det är tur sådana eldsjälar och starka individer finns, som orkar berätta, orkar informera och orkar kriga för andra. Rebecca är ett ypperligt exempel på det, och jag är så otroligt imponerad över hennes arbete. Hon gör skillnad.

Det gör hästarna i mitt stall också. När jag som yngre inte mådde bra åkte jag till stallet. Hästarna fanns där för mig när jag behövde det som bäst. Inte minst fanns min Alexander där för mig i så många år, när jag som bäst behövde honom. Jag undrar hur många gånger jag suttit under hans krubba, hur många timmar jag bara varit där och hört hans tuggande på sitt hö. Hur självklart det varit för honom att jag satt där, och hur han varit nära. Jag undrar hur många timmar jag suttit i sadeln i skogen och bara andats in hälsa, och snusat på hans hals bara föra att hitta balansen i livet. Och varje gång har det hjälpt.

Lika lite som jag är ensam om att ha haft perioder i livet då det varit kämpigt, lika lite ensam är jag om att ta hästarna till hjälp för att må bättre. Jag har sett så många ta hjälp av dem och vet att de gör skillnad. Det använder jag mig av varje dag – insikten att hästar gör skillnad. På riktigt. Därför är hästar inte ”bara” ett tidsfördriv i min värld, en rolig hobby som jag har för att hålla mig igång. För mig är hästar så mycket mer. Det är nog är därför som jag har såpass många som jag har – och därför som jag håller mitt stall öppet för alla som behöver de hästar som jag har här. Så mycket fantastiska människor jag träffar tack vare mina hästar – så mycket lärdomar jag får. Det är enormt vad det hela tiden ger tillbaka.

Och det är nog därför jag har de hästar jag har – flera av dem har haft vad man kallar för brokigt förflutet. Och jag försöker varje dag ge tillbaka till dem, det de ger oss – en bättre värld där vi får vara de vi är och där vi inte ses som något annat än de vi verkligen är. De har något att lära oss människor. Om vi kan ta med oss detta i vår vardag, kan vi också se varandra och våga fråga – hur mår du? Och faktiskt orka höra svaret.

av

Varför trivs inte hästen i stallet?

En häst kan trivas olika bra i olika stallar. Även om ställena till synes erbjuder i princip samma sak, kan en häst reagera oerhört olika i de olika stallarna. Det här är något jag själv erfarit på nära håll och ständigt har i åtanke. För det faktum att det är så, gör också att det är något vi människor kan göra åt problemet.

Den första gången jag märkte det hade jag inte varit hästägare länge. Min häst var en mager rackare och åt och åt och åt. Han åt mig ur huset. Ända tills jag av just orsaken att vare sig han eller jag trivdes i stallet bestämde mig för att flytta honom. Då blev han snabbt fet som en gris. Och sedan har han varit lättfödd resterande del av livet, en sisådär 22 år….

En annan gång hade jag tre hästar på lösdrift. En av dem pallade verkligen inte med livet på den gården. Det spelade ingen roll att det näst intill bara var jag som tog hand om den lilla gruppen (som jag flyttade ut ur den stora gruppen på gården för att de skulle få tillräckligt med mat och få vara i fred). Det spelade ingen roll. Denna häst, som varit så otroligt rar och lugn, blev som ett monster varenda gång jag försökte ta i henne i stallet. Det gick inte ens att hämta sadeln utan att hon försökte stegra sig och sticka ut från stallgången, och hon var allmänt mycket svår att hantera. Det var nästan så hon blev farlig när jag och min stackars hovslagare försökte få ordning på hennes fötter. Tills jag tog hem hela gänget till min gård igen. Då var hon som vanligt igen och somnade snällt i stallgången när jag gjorde iordning henne.

Men det varade ju bara tills den gång jag skulle iväg på semester. Långa, långa mail kom om min livsfarliga häst, som inte släppte in dem i lösdriften eller knappt ens lät dem fodra hästgruppen. Trodde jag skulle hitta en hysterisk häst när jag kom hem igen. Men nj då- när jag var där var hon den lugna fina tjejen igen. Snacka om säreget sto. Herre min je vad jag älskar den damen. Det är min tant det!

Hon lär mig varje dag, vilket jag nog påpekat både en och två gånger i den här bloggen. Bland annat att en häst kan trivas i ett stall, med vissa personer när det är på ett visst sätt. Men hata ett annat, snarlikt. Det kan ha med person att göra, det kan ha med rutiner, andra hästar, hagkompisar, foderrutiner etc etc. Om vi vill hästarna väl, kan vi flytta dem till annat stall eller omforma rutiner så att stallvärlden passar dem bättre.

Det kan handla om så ytterst små saker. Ett praktexempel är när jag bytte till – bättre!- vattenkoppar i mitt stall. Från sådana där tröliga med plattor man måste trycka på, till nipplar som man bara behöver nudda. De flesta hästar blev jättenöjda. Utom en. Han blev vansinnigt arg på detta. Han vägrade att använda koppen och försökte till och med sparka sönder den. Men drack ur den, det gjorde han inte, så törstig han än var. Det var bara att ställa in vattenhink och sedan sätta in den gamla koppen igen. Som nu hade fått sådant tryck att vattnet sprutade runt hästen när han drack. Men då vart han nöjd igen och livet kunde går vidare. Sicken knasig häst, men har man preferenser så har man!

Det ska sägas att de allra flesta hästar är otroligt anpassningsbara, så bara de får tid att lära sig nya rutiner så blir allt gott och bra. Men vissa är känsliga. Det visar sig tydligt, och då får man försöka hitta på saker som gör dem nöjda igen, om något blivit tokigt.

 

 

Magasinet The horse har en artikel om detta fenomen, där de beskriver en del av de problem som deras experter erfarit orsakat hästens olycka. The Horse

 

 

av

Foderpanik

Att vintern inte släpper taget gör foderpaniken ännu större bland många hästägare i år. Med, som jag tidigare skrivit om, dåliga skördar förra året och en skral betessommar står nu många utan hö. Och det finns väldigt lite att få tag på. Priset på hö och ensilage brukar ligga runt två kronor kilot. Nu är det på sina håll uppe i tio kronor kilot! Med tanke på vad en häst äter – i snitt 300 kg per månad – kan ni snart räkna ut vad det kommer att kosta om man får betala det för att få hö nu. Och det ska rätta en bit in i juni i alla fall, innan nästa – förhoppningsvis bra mycket bättre – skörd tas in.

Det är så illa att folk köper in från Danmark. Och om de stackars älgarna, som inte heller har det så lätt, börjar äta av det lilla lager som finns, känner sig människor sig tvungna att begära skyddsjakt. Och om fodret tar slut och man inte hittar nytt? Vad gör man då? Då kan man tvingas avliva djur. Det kan med andra ord bli ett mardrömsscenario. Snälla våren – kom nu! Låt gräset växa så att djuren kan beta och får mat i magarna.

Jag tänker på alla de som bodde här i vårt karga land förr. Hur de svalt och hur deras djur dog och hur de själva dog för att skörden ibland slog fel. Hur de sökte sig till andra ställen, som USA, för att finna en framtid. Vi har kommit en bra bit på vägen från den tiden, tack och lov. Men fortfarande är vi beroende av moder natur för vår överlevnad och för våra djurs överlevnad. Fortfarande påverkar skördeåren oss. Vi är en del av allt det stora på jorden. Och så kommer det förbli.

Mer om foderbristen kan du bland annat läsa om Land Lantbruk. 

av

Våra vänner älgarna

Runt om i våra skogar går de mäktiga älgarna. Att se dem på nära håll är nästan bara möjligt om man har turen att de står utmed vägkanten när man kommer med bilen. Då blir de inte rädda, för de verkar inte koppla bilarna med något farligt. Även om jag insett att många av dem är trafikvana och håller sig ur vägen när man kommer förbi, så står de gärna vid kanten och blänger på en när man passerar. Då kan jag få riktigt trevliga bilder.

älg1

Det kan jag också när jag rider. För hästarna och älgarna verkar på den här gården i alla fall vara riktigt såta vänner. Få av mina hästar reagerar nämnvärt när vi passerar en älg. Det är så jag får styra undan så vi inte kommer alltför nära. Jag har nämligen själv en stor respekt för dessa vilda fyrbenta djur. Älgar kan bli aggressiva om de blir stressade eller störda. Och det sista jag vill är att bli jagad av en älg. Inte för att jag blivit det någon gång, men bara tanken på att har flera hundra kilos hornbeklädd surpuppa i rumpan får mig att undvika det.

älg2

Med åren har vi fått en hel del älghistorier på halsen här på gården. Älgarna rör sig i olika zoner i skogen vid olika tider på året. Så här års ser vi dem inte så mycket, men om bara några veckor, när gräset börjar komma på vallen kommer de att vara desto mer närgångna. Det händer att vi får jaga bort dem från hagar och ridbanor. De står gärna och mumsar bara femtiotalet meter bort när vi rider på ridbanan och det händer till och med att jag hittar dem mitt i hagen mitt på blanka dagen.

Roligaste tillfället då det hände var nog när jag och en äldre herre som är elev till mig skulle gå till huset för att ta en kopp fika efter ett ridpass. Vi passerar då en hage där det stod tre valacker, varav en var mitt då nya fina fullblod. ”Vilken fin älg du har i hagen”, kläcker min elev ur sig. ”Så får man väl inte säga om mitt fina fullblod!”, replikerar jag snabbt. ”Titta själv då”, fick jag till svar tillsammans med ett flin. Jag kikar bort mot hagen och nog stod det en älg och mumsar på gräset bara meter ifrån det nyfikna fullblodet. Här nedan ser ni två andra älgar som stod i samma hage, dock utan hästar i. De var där på kvällen och jag tänkte om jag hade glömt ta in hästarna? Så såg jag att det var älgar. De var också där på morgonen när jag vaknade – sovandes de med. (bilden är tagen från mitt sovrumsfönster).

älg3

Jagade har vi som sagt inte blivit. Älgarna här verkar fatta att vi är ganska fredliga och håller sig lugna, även när vi korsar deras väg. Däremot har jag och en tjej lyckats få en åring efter oss ute i skogen. Vi gick lite off road som vi gör ibland och svängde upp bakom en gran. Där – bara meter framför oss, stod en åring och glodde på oss. För att inte störa girade jag snabbt till vänster för att gå runt älgen utan att störa, i alla fall inte störa mer än nödvändigt. Bara för att inse att älgen glatt följde efter oss. Jag var inte lika glad. Det tog många minuter att få den att stanna kvar på plats och sluta försöka följa med. Jag tjoade och tjimmade så dant att min stackars fjording till slut blev stressad av mig. Älgen bekom honom inte, men han kunde bara inte förstå varför jag skulle föra sådant oväsen och vifta med armarna så. Så jag fick sluta med det och vi red vidare i sakta mak, inte sätta fart för att stressa något. Till slut hade vi skakat av oss den ofrivilliga stalkern.

Min stora favorit bland älgarna i vår skog är älgkon som alltid sover i tallskogen intill. Varje år får hon tvillingar. Varje år lyckas hon föda upp dem till fullstora djur. Sedan kan man se dessa tvillingar hänga ihop i flera år till, innan de vandrar iväg och försvinner. Mäktigt, duktigt, vargland som det är runtikring oss (något jag kommer skriva om i kommande inlägg!). Men det händer att hon kommer alltför nära. Nästan i alla fall….Här är hon till min förvåning mitt utanför mitt vardagsrumsfönster. Den andra knatten är precis runt hörnan av mitt hus.

älgutanförfönstret

Det händer, som ni förstår, att djuren lyckas förstöra mina hagar och att det trasslar sig lite här och där. Men vad skulle min fina landsbygd vara här runtikring utan dessa skogens konungar. Jag vårdar dem ömt, i alla fall i tanken och oroar mig för dem när vädret är eländigt för dem. Som nu. Men de verkar, all snön till trots, klara sig rätt bra här. Har inte fått rapporter om att de skulle svälta i alla fall, och omgiven av jägare som bryr sig så tror jag att jag skulle fått höra något i alla fall.

Annat verkar det vara på lite längre uppåt landet, där det på sina håll är 1,7 meter snö! (så mycket snö har jag aldrig sett i mitt liv). Ni har väl inte missat den hästverksamhet utanför Kiruna som kämpar för att hjälpa de fyrtiotal älgar i deras närhet (och i deras hagar!) att överleva vintern. Ofelas islandshästar heter verksamheten och alla där ska ha en enorm eloge för sin empati och kampvilja för djur som annars skulle duka under. Vilka hjältar! Kan ni – så skänk en slant! Det är långt till våren på dessa nordliga breddgrader och djuren behöver all hjälp ni kan avvara.

av

Gerd Heuschmann på Jädra Gård

Idag har jag och Elettra varit och kikat på lektioner med Gerd Heuschmann på Jädra Gård i Enköping. Det var kallt, men vi var förberedda. Med mängder med godis, gomackor och kaffe till livs, och med filtar, ridkjol, fluffstövlar, stora mössor och gigantiska vantar vart det en rätt behaglig tillvaro ändå.

Det var ett år sedan sist, och jag kände att det var dags för en uppdatering av Gerds kunskaper. För er som inte vet vem han är, kan enkelt sägas att han är veterinären och beridaren som gett sig sjutton på att främja en god ridning ur hästens synvinkel, en ridning som bygger på klassiska principer. I sitt arbete som veterinär har han insett att klassikerna, med sin erfarenhet och när de byggde upp t ex utbildningsskalan och vad de insåg, också är rätt. Hästen ska ridas i balans från bakbenen fram till handen. Inget annat. Inget mindre. Och det kräver en ryttare med en bra och följsam sits, och en känslig hand. Ridningen kommer från gasen – dvs benen – våra skänklar och hästens bakben.

Att se Gerd är intressant och lärorikt. Han rider varenda elevs häst, vilket den här gången var fem stycken. Om han måste så korrigerar han vissa saker, och så beskriver han vad han känner och vad hästen behöver jobba mer på, och så får ryttaren sitta upp och arbeta vidare på det. Ett bra upplägg, inte minst eftersom Gerd hela tiden är så noga med att berätta inte bara vad, men också varför.

Tyvärr var det inte så många på den här clinicen, vilket måste känts annorlunda. Gerd har en stor skara som jobbar för honom världen över, och är stor i Tyskland och USA. Men i Sverige verkar vi missa målet lite grann. Påminner mig om Claus Balkenhol, mannen som red sin polishäst till ett guld och ett brons i OS, som också kom att åstadkomma det amerikanska dressyrundret, då han lyfte deras lag från noll och ingenting till helt nya nivåer där de helt plötsligt kunde matcha Europas elit. Han höll clinics i Sverige ett tag, men efter att ha påpekat vikten av att inte tjuvhålla i tygeln en gång för mycket, verkade de svenska elitryttarna få nog av kritiken och så vart det inte så mycket mer. Väldigt trist, tycker jag. För Balkenhol är en av mina stora favoriter. Och han är dessutom granne till Heuschmann och de jobbar en del ihop.

Nåväl. Vi som var på plats fick lära oss mycket i alla fall. Till exempel hur illa det är att dra i innerhanden och vad hästen tycker om det (i det här fallet visade hästen och Gerd förklarade), att hästen behöver få schwung i ryggen för att man verkligen ska få igång motorn bak – och att detta tar tid och är svårt att hitta. Så var ingen häst riktigt lösgjord under denna dag enligt Heuschmann heller.

Händerna ska vara på en piedestal framför ryttaren och man ska rida framåt med sitt hjärta, sin hjärna och sin kropp. Hästen behöver få lång hals och acceptera tygelkontakten. Däremot får man inte kröka på nacken av att man drar ner dem i handen. I handen får vi kvittot på vad som händer i kroppen, men det kan bara påverkas genom vår sits (ett återkommande tema är sitsen!) och våra skänklar.

Det finns två boxar som man jobbar utifrån. Det ena är att lära hästen – vad betyder signalerna, och hur kommunicerar vi? Den andra är – gymnastisering. Man kan inte göra den andra utan att ha den första. Hästen måste förstå, vi måste vara konsekventa och vi måste veta att vi gör på rätt sätt innan vi kan gymnastisera hästen.

Ja det är svårt att rida. God grundridning tar en sisådär 25 år att lära sig. Inte undra på att folk fuskar sig fram, mer eller mindre omedvetet. Men vill man hästen väl, så lär man sig god grundridning. Det lönar sig i längden också – veterinärräkningarna lär minska avsevärt, och de möjliga timmarna i sadeln öka i samma takt. För hästen håller då för sitt jobb, om man själv gör jobbet väl.

Förresten har Gerd Heuschmann gett ut en ny bok. Mer om honom och boken kan ni läsa om på eminenta Horse Magazine. Jag har beställt den och kommer med en recension lite senare i vår!

 

av

Ponnyerna Smulan och Bella gör skillnad

 

Jag har skrivit om dem förr. Vård- och terapihundar – världens bästa vänner. Att vi inte har fler av dem, ändå. Det är lite synd, men trenden är att det blir fler och fler i alla fall. Det känns bra! Djur gör oss hela.

Men det är ju ännu coolare med ponnys, och till och med stora hästar, som kommer till vårdboenden för såväl gamla som unga. Här är några exempel. Faktiskt från Sverige också (tar de först såklart!). Terapihästar – en trend att räkna med? Hoppas det! 😀 I Fagersta finns ju en ponny som gjort skillnad. I biblioteket!

Den första artikeln handlar om vårdponnyn Bella. Hon gör skillnad på bland annat Hagelid.

Dalslänningen om Ponnyn Bella

Klippet här nedan är om en stor häst som besöker äldre i Dijon, Frankrike. Coolt med en stor häst!

 

 

av

När kommer våren?

Det är ju inte klokt. Här drömmer jag om våren och om värmande solstrålar, vitsippor i backarna och fåglar som kvittar. Jag drömmer om att luta mig tillbaka mot en husvägg, och låta solen bränna mig i ansiktet, kanske ta ett glas bubbel och bara njuta av den finaste årstiden som finns. Den borde ju kunna komma nu – men av det syns noll och intet i denna djupsnö. I natt kom det tio centimeter till, på den meter vi redan har. Det var bara att pulsa ut i snön, reda ut täcken till hästarna, ta in lösdriftshästar vars täcken blivit för blöta, sopa, sopa och skyffla snö. Ännu en ”magisk” vintermorgon.

Det är sådana här morgnar jag undrar varför min hjärna inte kunde gilla snö lite bättre. Jag önskar så att jag vore en skidfantast som blev lycklig över alla flingor som kommer. Visst är det vackert, egentligen? Eller?

Nu lär det i alla fall inte komma mer snö enligt väderprognosen, i alla fall inte över helgen. – Fast det snöar ju just nu så jag vet inte om jag ska tro på vad de säger. På måndag väntas ny snö – en tio centimeter till eller så. Men sen då – sen måste det väl komma en vår ändå.

Då, när solen väl värmer, när det droppar ordentligt från taken och termometern visar en sisådär 10 grader plus. Då hittar ni mig sittandes på en pall, lutad mot en vägg som vetter mot söder. Sippandes på en varm kaffe latte, eller kanske till och med bubbel – beroende på vilken dag i veckan det är förstås. Då vaknar jag till liv igen, och livet blir gött att leva. 

av

Döm inte hunden efter håren

Det är jättegullit med alla de inslag som finns i medierna (läs ridsportsmedier) på hur hästar man inte trodde visar sig vara bra på något. Som den här till exempel. Hur charmant som helst. Det är bara det att exemplen är otaliga.

Det finns travhästar som går dressyr och hopp som ingen annan, det finns en mängd fjordisar, nordisar och ardenners som tävlar högt i dressyr. Jag tror att fler skulle kunna göra detta – om de fick chansen. Nu tränas väldigt få ”annorlunda” raser inom olika discipliner. Vi tar inte så mycket hänsyn till individuella förmågor. Vi ser hellre till ras och utgår ifrån det. Lite trist kan tyckas. Det betyder ju att vi förlorar en hel hög med talanger där ute, för att de råkar ha svartvit man, eller vara lite grövre i modellen.

Jag säger som Bosse Tibblin  alla hästar har rätt till en god utbildning. Ingen behöver bli stjärna förutom i sitt eget stall, men alla hästar som rids har rätt att lära sig att gå i en korrekt form. En korrekt form handlar om att bära upp sin ryttare på ett ergonomiskt skonsamt sätt – att kunna balansera sin ryttare och att ha tillgång till ett ridsystem de förstår och begriper. Det blir så mycket sundare då, alltihopa. Om vi lade ner lite mer tid även på de som kanske inte kommer briljera på banan, skulle nog fler hästar hålla sig friska. Jag tror också att fler av dessa udda rasingar skulle visa sig på banan, då de skulle få chansen att visa sina förmågor.

 

 

av

Det där med att lära sig

”– Ridsporten har någon slags kultur att man ska veta saker, fast man aldrig har fått dem instruerade för sig. Annars utpekas man som ”dum”. Jag gillar inte den kulturen. Jag tycker absolut att man ska våga fråga, det är ju så man lär sig och blir bättre.”
/Jens Fredricson

Så skrevs i den artikel jag delade från Hippson. Det är en mycket bra uppmaning! Men ett tips bara i all välmening. Fråga inte kreti och pleti på fejjan eller några andra sociala forum och hoppas på ett vettigt svar. Det finns folk som svarar vettigt, men många tror att de vet för att de fått för sig saker, saker som inte alls stämmer. Och det är hopplöst svårt att veta vilket som är vad om det inte är så att man redan vet och kan för att man läst in sig på ämnet eller frågat de som verkligen har koll.

Själv läser jag diskussionerna under vissa inlägg med skräckblandad förtjusning. Chipsen och vinet får komma fram ibland, när det är riktigt illa och timmen är sen. Jösses vad folk får för sig konstiga saker, och tipsar om saker som är rent utsagt kontraproduktiva. Vissa tycker man ska straffa ut vissa saker, andra att det krävs en hel del prylar för att komma till rätta med ”problemet”. Ja visst – symtomen kan avklinga. För en tid. Men om man läser den artikeln av Jens som detta stod i, fanns också tydliga besked om att kunskap, gott hästmannaskap och god ridning är det som gäller – och vad är då detta? För det krävs ett proffs och en erfarenh till hands för att hjälpa.

Intressant är också alla de som frågar, men som vill ha ett speciellt svar. Och när de får ett ärligt och bra svar, så är det inte det svaret de vill ha. Utan det ska vara ”rätt” svar. Ja jösses. Sociala medier har sina fördelar, men de har också sina uppenbara nackdelar.

Läs in dig på ämnet du söker svar på, fråga de som verkligen ha koll – dvs skaffa ett nätverk där du kan få vettiga svar. Så blir allt så mycket lättare. Och får du ett svar du inte förstår – fråga igen och fråga framför allt ”varför”. Kan man itne svara på varför, så var skeptisk. SÅ blir det värt att fråga sedan också, du kommer få otroligt kloka och bra svar. Inte alltid enkla lösningar, men hållbara.