erfarenheter i praktiken

av

Positvt i hästens ögon – godis, eller kanske något mer?

I en nyligen utförd studie om inlärning hos hästar kommer forskarna fram till följande, underbara slutsats:

”Creating a positive learning situation appeared to benefit both learning and behaviour during the training sessions.”

Själva studien är utförd enligt forskningens alla regler och handlar om positiv förstärkning kontra ”sedvanliga metoder”. Positiv förstärkning i det här fallet är godis. Till att börja med funderar jag genast på det faktum att detta ses som något som måste forskas och pränta in! Så klart individer lär sig lättare, fortare och bättre om vi har en studiemiljö som stimulerar och får feedback på det vi gör! Så långt så väl. Visst är det trevligare om hästen gör som vi säger utifrån att vi ger den något positivt, än att vi tvingar den genom tryck, ryck och slag!

Men… finns det inte något mer än godis vi kan ge till hästar för att uppmuntra dem till att försöka lära sig vad vi menar och lära sig saker? Är lösningen egentligen att tuta i hästar godis så fort de står still, för att få hästar att lära sig hur det går till i vår värld och vad vi förväntar sig att de ska göra? Jag vill gärna tro att andra saker har lika eller till och med större betydelse. Positiv förstärkning, som denna forskning handlar om, är bara en av många teorier om hur individer lär sig, människor som djur. Den handlar om att ett visst givet output också ger ett input. Det vill säga: vi kommer att utföra handlingar som ger positiva utfall, och undvika handlingar som ger negativa utfall. Det är en bit i det hela – men visar knappast på allt. Dessutom – den positiva förstärkningen behöver inte vara just godis. Det kan vara vad som helst som individen uppfattar som positivt. Men många andra faktorer spelar också roll.

Hur stor skillnad är det egentligen mellan människans upplevelse av en inlärningssituation kontra en hästs? Rönen från den etologivärlden antyder att skillnaderna är bra mycket mindre än vi riktigt vågar förstå. Kanske (troligen, säkerligen) är hästar bra mycket mer komplicerade än att de kan placeras i Skinners box där input ger output utan vidare behandling i hjärnan….. De är tänkande, reflekterande individer med ett känsloliv väldigt likt vårt, vilket gör livet lite mer komplicerat än att säga att positiv förstärkning i form av godis är lösningen till ett gott hästmannaskap. Hur mäter vi till exempel inre motivation, ambition, vänskap, attityd, respekt, ödmjukhet, vänlighet eller känsla? Jag menar inte att vi ska utesluta Skinners teorier. Jag menar bara att vi inte ska göra det så enkelt för oss att tro att enkom positiv förstärkning är en sann och rätt metod, för då tycker jag att vi degraderar hästen till något väldigt maskinellt. Oss själva också. Vi är inte bara en tom box varifrån vi kan styra ett visst (önskat) beteende bara för att vi trycker in en viss konsekvens av just det beteendet. Vi är något mer än det, något mer än det mätbara.

Därför blir jag glad av just slutsatsen i undersökningen. ”A positive learning situation” är något bra mycket mer än att ha fickan full av godis. För nog är det sant att hästen, liksom vi människor, lär sig hela tiden. Men inte alltid det som det var tänkt från början.

zola och sayo

av

Visst kan lösdriftshästar prestera!

…men det krävs lite engagemang. Se bara på Carl Hesters hästar – de presterar, och går ute på lösdrift…

Det har sedan länge varit legio inom ridsportsvärlden att hästar som är ute för mycket inte kan prestera. Det är rena skitsnacket. Det är det många som vetat länge. Men än fler verkar gå på myten. Varför, kan man undra, när ingen skulle komma på tanken att låsa in ens självaste Zlatan i en låda och bara ta fram honom när han skulle träna på sin fotboll…. vi människor som inte ens är i närheten av att ha samma rörelsebehov som en häst. Men myten lever, och därför finns det de som inte ens låter hästen få lite välbehövligt bete för att de ska kunna prestera på banan.

Det här är ett etiskt välfärdsproblem som varit en svår nöt för hästvärlden att brottas med. Eftersom djurskydd är en politisk fråga mer än något annat, så är det också ett problem som kvarstår. Fortfarande anses det grymt att ha ute en häst i över 16 timmar vintertid utan skydd, medan det inte finns angivet någon maxtid för att stå på box. Det står i lagen att hästar ska kunna röra sig i alla tre gångarter – fritt – varje dag. Men det står inte angivet någon minimitid som detta ska ske. Det står till och med i anvisningarna att om ingen hage finns, så  går en ridbana eller ett ridhus lika bra???? Hrmpf… säger jag… Alla hästar behöver röra sig mycket och länge och fritt, alla hästar behöver skydd – egentligen året om. Det går att fixa på många sätt, men det gäller inte bara på vintern, och stallet är inte det primära hemmet för en häst…..

Men problemet är dubbelbottnat. För det finns en annan falang – frihetsnissarna. De vill nog vara fria från ansvar. Det är billigt och enkelt att bygga lösdrifter. Så det görs. Och de ser jättefina ut. Sedan ställer vi ut en jättebal med mat åt hästarna och lite vatten. Sedan får hästarna gå där, och ha det ”bra”. Så enkelt är det inte. Hästar är avlade tamdjur och behöver mer vård och omsorg än så. De har olika behov och behöver tas om hand om, som individer. Inte som ett gäng med pållar…

Men just för att dessa knasputtrar finns, som tror att hästens alla behov uppfylls av en hall, en hög silage och lite vatten – så blir också många andra som har lösdrifter sedda som lite udda. fortfarande. De underminerar hästarnas väl och ve, eftersom de visar upp det som kan bli dåligt med att ha hästarna i en hage året runt. När jag byggde mitt första stall år 1997 var inte lösdrift att tänka på. Men idag är det vanligare, men som sagt: det är inte alla som tycker det är en toppenidé. Och tro mig, även om jag har hästar både på lösdrift och på stall, så förstår jag varför när jag ser hur vissa av lösdriftshästarna har det.

Så det finns inget svart eller vitt. Box är inte bättre än lösdrift, även om rörelse är klart bättre än stillastående. Det handlar om mer än så. Det handlar om att ta hand om hästen, träna hästen, se till att den får alla vitaminer, mineraler och allt vad det nu är i sin kropp, att de är hela och mår fint etc. etc. Kort sagt – det enkla med lösdriften är att vi inte behöver ta in och ut hästarna. Men inte mer än så. Resten behöver vi måna om minst lika mycket, om inte mer.

‘OCH – det går uppenbarligen att prestera mer än väl med en häst på lösdrift. Det bevisar OS-mästaren i lagdressyr, tillika tränaren av OS-mästarinnan i dressyr, självaste Carl Hester. Hans hästar går minsann på lösdrift. Så befriande då att det finns nytänkare – som vinner! Det är kanske på det viset vi kan få en förändring till stånd i synen på hästens rätt till utevistelse. För kan han ha sina hästar på lösdrift, nog sjuttsingen kan andra tävlingsryttare åtminstone släppa ut sina hästar några timmar tillsammans i en hage. Eller?

Läs mer om Carl Hester, hans träningsfilosofi och hans sätt att rida på:

Tidningen Ridsport

 

 

 

av

Nej – inte idag tack…..

Den som haft äran och glädjen att vandra sida vid sida under lång tid med en vän och partner som alltid uppskattat, alltid funnits där, alltid givit glädje, kommer känna igen sig väl i dagens blogginlägg. Det här är (återigen) en hyllning till de gamle, de som hängt med, och de som lärt oss.

För idag, fredagen den 30 november, insåg jag återigen vad min gamle betyder för mig. Jag skulle iväg med släp, mitt i snöyran, för att hämta en väns häst på Ultuna – en häst som också råkat illa ut och som fått sin mattes hjärta att klappa sådär med dubbla slag som bara gamla hästar kan göra.  Det skulle ta sin tid, men stallet var klart, allt okej och hästarna var i fint skick när jag åkte – med hö över öronen, nypåfyllt vatten och allt annat som kan behövas en dag som denna. För det är inte varje dag jag lämnar gården utan tillsyn. Det händer extremt sällan…. idag var en sådan dag. Men gården var tydligen inte helt tom….

Jag kommer halvvägs på min resa, och är på väg in mot Västerås när mobilen ringer. Din gamling ligger ner i hagen och kan inte komma loss! Det är min fantastiske elektriker som hittat hästen, samma häst som galopperade till mig vid morgonfodringen, i en liten backe i hagen. Där ligger hästen och sprattlar, har redan fått snö på sig och är mer än desperat. Rådig som han är hämtar han ett extratäcke som skydd, och rep – massor med rep. Han lyckas välta runt den stora klumpen på rätt ände igen.

Vid det här laget har jag vänt om. Med båda händerna på ratten manövrerar jag bil med släp på snövägarna. Veterinär kontaktad och jag vågar inte ens tänka på vad det är jag kommer möta när jag kommer hem. Jag vet att dagen kommer, jag vet det så väl. Jag vet att varje dag som går är ett steg närmare. Det var bara tre veckor sedan han senast rullat tok och slagit i huvet. Men Nej – inte idag tack. Det orkar jag inte. Mina tankar fokuserades på att  hålla mig på vägen, att fokusera, och på att Alex inte går bort idag. Det är inte din tid, inte nu.

Hem kommer jag och hästen står där, men omtöcknad. Inte som vanligt. Blod rinner från näsborren, bara litegrann, men tillräckligt för att jag ska tacka gudarna att veterinären är på väg. Han visar sig ha fått en smäll till i huvdet och vad vi inte vet är om han fallit och sedan fastnat, fått ett slag och fallit och sedan fastnat, eller om han ”bara” rullat och insett att det här inte gick…. Det såg jag inte den här gången…..vill jag veta?

Jag är hemma för det mesta. Om jag inte är hemma, är någon annan det. Det finns alltid någon som ser. Även den här gången såg någon – världens absolut bästa elektriker – min hjälte! – att något var fel. Det tackar jag gudarna för. Tänk om ingen sett… tänk om jag kommit hem sex timmar senare och… näe – inte idag tack. Jag tar det problemet en annan dag, för jag vet att jag vinner striderna. Men jag kommer knappast att vinna kriget. Men det får bli då.

För Alex min vän, du ger så mycket, gammal som du är. Varje dag du finns här, är jag hel. Du vet allt om mig, min vandring och min utveckling. Den är du en stor del av. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig, så låt mig vara beredd, när dagen kommer. OK?

 

Alex hage aug 2002

av

Praktiska problem – schyssta lösningar

Jag fick en mycket bra fråga här på bloggen. Hur löser vi egentligen praktiska problem som vi stöter på i vardagen? Hästar gör inte alltid som vi hoppas och de är ibland nervösa, otåliga, forsar omkring och drar iväg med oss. Det är problem som dels sitter i hur hästar ÄR, dels i vad vi lär dem – utan att alltid förstå vad vi egentligen lär dem. Hästar är flockdjur och blir lätt oroliga utan sin flock. de är flyktdjur och springer gärna först och tänker sedan. De är också stora och starka ochh ser världen på ett annat sätt än vad vi göra. Deras sinnen är skapade för ett flyktdjur, inte som våra som är skapade för att jaga…..

Vad beror problemen på

Bland de problem som min kommentator här på bloggen tog upp, som hon ville ha hjälp med är vanliga problem! Hästar kommer från olika bakgrunder och är inte alltid de lättaste att hantera – de ”sköter sig” inte alls alltid….. Hur löser vi då detta utan bråk och negativa tankar? Hur kan vi få glada harmoniska hästar som inte känner att de behöver forsa omkring så mycket, och som litar på oss? Jag kan tipsa om att vi har en kurs om just detta den 25 aug. på Lösa Tyglar i Skinnskatteberg! Nyttigt, roligt och lärorikt!

Till saken: För det första måste vi fundera på vad som är ett problem över huvud taget och vad de i så fall beror på. Vad som är ett problem beror på hur vi ser det. Jag ser gärna det som hästen inte kan som något som kan läras in istället – att jag inte kan kvantfysik är inte ett problem förrän jag förväntas klara det i mitt jobb. Då, för att klara uppgiften, behöver jag lära mig kvantfysikens lagar. Så är det med hästar också. De behöver lära sig hur de ska agera i människans värld. Det är inte något de kan helt automatiskt. Om de inte förstår vilka ramar vi arbetar under, så kan de heller inte agera utefter dem. Vi måste helt enkelt lära dem hur det går till i människans värld. Och att det är helt tryggt att vara med oss. Om vi lyckas med det på ett bra sätt får vi glada och nöjda hästar som gärna kommunicerar och är med oss, och som inte hela tiden bara längtar bort – till hagen….. Få och enkla regler som ni båda kan leva med är en bra början. Öva in dem – få dem att sitta bergssäkert. Begär inte att få styra varje steg, välj vad som är viktigt – för ert samspel och för bådas er säkerhet. Och ha tålamod. Visa hur du vill ha det – inte hur du inte vill ha det! Och träna alltid precis så mycket så att hästen klarar av uppgiften. Det stärker självförtroendet….

Så kallade olater, är däremot något som verkligen kan ses som problem. Det handlar om att skrapa i gången till exempel, att bita på inredningen, väva, luftsnappa och allt annat som är överslagshandlingar. En stor del av dessa problem är fysiska! Magen är i olag. Om vi ger en trygg tillvaro med massor med grovfoder och fri rörelse utvecklas sällan dessa olater. Om de väl sitter i en häst, kan de vara mycket svåra att få bort. Hur mycket vi än tränar. De är nämligen knappast något som hästarna gör medvetet utan beror på ett inre behov av att minska den inre stressen. Här är istället hästens miljö extremt viktigt (den är annars bara jätteviktig…:-)).

Mycket av det som vi ser problem är faktiskt människans fel. Vi har lärt hästen fel saker! Det tåls att tänka på. Jag har mött hästar som lärt sig dra i grimskaft och tyglar, hästar som lärt sig att springa över människor (det gör de faktiskt inte med varandra så det är inte naturligt att springa på andra levande varelser!), de lär sig att livet med människan är jäkligt och att olika situationer innebär bråk. Det gör vi genom att själva sätta agendan. Det kan till exempel handla om att hästen blir rädd eller osäker – vi bestraffar och pushar även om hästen känner att den är osäker. Den får ingen hjälp utan vi ställer krav den känner att den inte kan leva upp till. Kampen är igång. Hästen lär sig att det är kamp som gäller, och kan inte annat än ställa upp på de premisser vi ställer. Men om vi istället lär hästen sunda saker, och att vistelsen med människan vilar på samarbete, ja då blir allt mycket trevligare. Tänk om vi istället kunde säga

– Aha – hästen är osäker och rädd! Hur hjälper vi hästen att lyckas?

Då har vi kommit långt i vår utveckling mot fantastiska och härliga människor som hästar gärna vistas med och rids av.

Här kommer lite exempel på hur vi kan lära hästen och hjälpa hästen att lyckas i vår tillvaro:

1. Häst blir stressad av att vara själv i stallet och steppar runt, gnäggar och märker inte vad människan bredvid gör.

ORSAK: Alla hästar är sociala varelser som är tryggast i sin flock. Osäkra hästar, som kanske inte ser människan som en trygg partner, vill allra helst vara med sina andra hästkompisar. Om man tar in en sådan häst själv i stallet, blir den mycket orolig. Kanske har den flyttats ofta, kanske har den hanterats otrevligt i stallet innan så den inte tycker att vara själv där är säkert och tryggt? Det känns istället instängt och otäckt…. Instinkten tar över och hästen, som det flyktdjur det är, springer runt i hopp om att hitta vägen till säkerheten. Människan är inte mycket värd, som sällskap…..

Ett annat alternativ som gör en häst ovillig att stå i stallet (särskilt själv!) är att den av någon anledning inte tycker om att bli riden eller att den förväntar sig att något otäckt ska hända i ett senare skede (lastad ofta till klinik, t ex). Den vet att när vi tar in den i stallet är det dags att bli riden eller transporterad, eller hovslagaren kommer eller vad det nu är. Då är saken en annan femma -för då behöver hästen istället lära sig att acceptera det som den ska vara med om i ett senare skede.

LÖSNING: Oavsett orsak så får därmed bråk hästen att längta än mer till kompisarna som förstår den. Vi gör istället tvärtom. Vi är trygga som berget i hela vår uppenbarelser. Vi är klippan i tillvaron och en mysig vän att luta sig mot mentalt när det behövs. Och vi övar i små doser med denna häst för att den ska klara av sin uppgift – att stå ensam i stallet. Bygg upp möjligheten att stanna kvar i stallet i lugn och ro. Första gången kanske det räcker att gå rakt igenom stallet och ut igen. Upprepa tills hästen är lugn. Placera gärna ”matstationer” i stallet. Jag jobbar inte så ofta med godis och mat, men å andra sidan är det en positiv grej för hästen. Stanna mycket kort vid varje matstation och led vidare hästen genom stallet och ut igen. Förläng  stoppen men var alltid noga med att ta ut hästen ur stallet innan den blir orolig och forsar runt igen. Det gäller att vara uppmärksam på hästens energier. Sedan går det att ge hö, och borsta utan att binda fast, för att sedan binda fast och borsta. Ta allt steg för steg och vänta aldrig tills hästen fått nog, utan ta ut hästen innan den själv försöker springa ut. Successiv inlärning är således det som gäller. En liten bit i taget och till slut står hästen helt lugnt i stallet. Se det som en kul övning där varje steg är en liten, liten seger mot en lugn och härlig häst i stallet! Då hålls humör uppe på såväl häst som människa.

Om hästen ska göras i ordning för ridning utan bråk i övriga fall, är det bara att ta in en kompis också som sällsis. Det är det minsta man kan göra för att få en bra start på ridpasset, innan hästen är redo att stallas in på egen hand.

2. Häst som otåligt skrapar med hoven på stallgolvet eller sparkar i boxväggen.

ORSAK: Oroliga hästar behöver trygga miljöer. En häst som är otålig skrapar gärna med hoven eller till och med sparkar i boxväggen. De kan också vilja få uppmärksamhet, vara exalterad eller ha dålig mage. Själv ställer jag gärna in mina hästar i stallgången endast uppbunden i en lina (grimskaftet) och med hö om det behövs. Då har de att göra. Sedan är jag mycket noga med att vara lugn och jobba i ro i stallet. Det gäller alla som är här också- hästarna ska inte behöva känna stress och oro. Det gör att få hästar skrapar med hoven i mitt stallgolv – om det inte är så att de äter något riktigt gott. Men det stör kanske knappast någon.

LÖSNINGAR: Om hästen när den är uppbunden skrapar är det annars läge att ignorerar det hela. Det kallas utsläckning. Man måste vara extremt konsekvent för att utsläckning ska funka, och i början kan beteendet förstärkas. Hästen vill ha uppmärksamhet och höjer därför rösten genom att skrapa än mer. Så fort vi säger till, ser vi ju hästen och den får den uppmärksamhet de kanske söker. Så det gäller att vara uthållig för att få utsläckning att funka.

En annan metod är att uppmuntra hästen när den står still – förstärk rätt beteende istället för ”fel”. Så fort hästen slutar skrapa uppmärksammar vi den och kliar den på manken. Det lugnar hästen och förstärker det beteende vi tycker är rätt. Det går även att lära en häst att stå stilla genom att aktivt belöna när den slutar skrapa. Detta kräver timing. Men när hästen slutar och sätter ner hoven kan vi säga ”stilla” och berömma. Det här kan till och med få hästen att stå stilla i de mest märkliga situationer sedan – mycket praktiskt! 🙂

 

3. Häst som på ett hårdhänt sätt vill klia sig mot ryttaren.

ORSAK: Den här hästen verkar tro att vi är en klipåle! Den springer också gärna på oss om det vill sig illa, för den respekterar inte vårt säkerhetsutrymme. Problemet är att det har den ofta lärt sig av människan. Vi gullar och kramar det söta hästhuvudet i tid och otid och många av oss har svårt att respektera hästens behov av säkerhetsutrymme. Vad gäller mänskliga kroppspråket kallas det för komfortzon. vi står inte gärna närmare en halvmeter ansikte mot ansikte med någon okänd, eller bekant. Innanför det utrymmet är det bara inbjudna och goda vänner som får vistas. Detsamma gäller hästen. Men vi gullar gärna med den som de vore hundvalpar ändå…

LÖSNING: Den som respekterar hästens behov av utrymme runt huvudet, råkar sällan ut för problem som att bli använd som klipåle. Stå vid sidan av hästen, vid sadelstaden istället för vid hästens huvud, eller en bit ifrån huvudet åt sidan. Jag lovar – det går till och med att be hästen böja på halsen för att tränas och få på sig grimman och få kli även ifrån sadelstadsläget! Det är riktigt bra, för då får hästen stretching på en gång. Det är en ren inlärningsfråga. Vi kan lära hästar massor med bra saker! Kommer hästen för nära oss, så är grundregeln att använda grimskaftet eller tygeln till att leda bort hästen så den står på egen hand – inte på människan. Visa vart hästen ska stå i förhållande till människan genom att visa med handen som håller i tygeln och ta sedan, när hästen stannat, ett extra steg ifrån hästen. Hästen ska stå kvar. Om den inte gör det upprepa och var lite envis. Ett alternativ som kanske är lite enklare till att börja med är att kategoriskt ställa sig där du vill vara – en bit ifrån huvudet, gärna vid sadelstaden. Då vänjer sig hästen vid att du är där, och tycker det är ganska bra. För då kan den vrida på halsen för att se sin omgivning utan att bli stoppad av en människokropp som står i vägen. Det här gäller i alla situationer när vi är på marken. Hästen ska inte stå och luta sig på oss. Den människa som på detta sätt konsekvent visar att hästen inte är välkommen in i komfortzonen om den inte uttryckligen är inbjuden och att hästen samtidigt själv vill vistas där, behöver heller inte oroa sig särskilt mycket för att bli översprungen av den hästen. Dessutom kliar sig hästen sig då istället på sitt eget ben. Det går ju bra det med! 🙂
4. Häst som under uteritt vill vända hemåt, börjar backa och snurra runt.

ORSAK: Om orsaken inte är något som direkt skrämmer hästen ser vi här återigen en häst som inte är trygg med sin ryttare. Den vill hem till säkerheten. Piskar vi på en sådan häst, kommer den otvetydigt att få rätt – det är läskigt att vara ensam med ryttaren. Det gör dessutom ont!

LÖSNINGAR: Genom att ta små rundor först – ta den minsta rundan som är möjligt till att börja med och sedan utöka rundornas storlek kan de flesta hästar klara av att gå ute ensamma med glädje! Om problemen är stora är det en bra idé att promenera och tömköra en sådan häst ute också till att börja med. Då kan man ofta ge ett bättre mentalt stöd hos hästen – vi går tillsammans. Få den att tycka att det är tryggt och roligt att vara ute! Hur gör vi då det? Jo – vi uppmärksammar det som vi ser som ett bra beteende och när hästen vågar och är duktig. Klia hästen på manken och var mjuk i sitsen när hästen går framåt. Ladda aldrig för att hästen ska vända eller stoppa – det triggar garanterat beteendet. Om den tvärvänder, stoppa mjukt upp hästen och vänd tillbaka. När hästen vänt tillbaka är det inte troligt den går fram till att börja med. Då sitter jag i alla fall helt stilla och bara väntar. Låt hästen titta och stå still. Jag har stått timvis ute med vissa hästar som tyckt det är jobbigt att gå ute ensamma. Till slut lossnar det. De slappnar av, och då kan jag ge en lätt skänkelhjälp och få tre steg framåt eller mer. Så fort hästen tänker framåt kliar jag den på manken och uppmuntrar deras försök. Försöka duger! Varje steg i rätt riktning belönas. Varje steg i fel riktning ignoreras. Jag vill inte skrämma en redan skrämd häst, men uppmuntra den att våga försöka. Bara hästen försöker, så blir det bra. Vilken tid det än tar. Press i stress är ingen bra kombo….

Om den däremot blir skrämd av något (bara en sådan sak som soptunnor kan vara jättefarliga!) och snurrar runt gäller det att inte dra i tyglarna och bli rädd själv. Det är svårt! Håll i manen! Om vi sitter kvar i balans, så springer hästen kanske runt och vänder sig hemåt och tar några steg. Sedan stannar den. Om den fortsätter efter det får man lugnt ta ned den i skritt för att sedan stanna helt. Då är det sedan läge att lugna hästen först om den är stressad. En stressad häst tänker superdåligt. Sedan vänder jag lugnt upp mot ”det farliga” igen och låter hästen titta i lugn och ro. Inga hårda händer, ord eller skänklar. Jag sitter så avslappnat jag bara förmår. De vet att jag vill förbi ändå.  Jag tittar själv inte alls på det som skrämmer. Jag ignorerar det skrämmande men respekterar hästens känslor. Jag tittar istället på vägen FÖRBI det skrämmande. Det är vägen ut, tänker jag och min tanke ger ändå fina signaler i min kropp att jag är på väg ditåt. Dit går vi så blir det lugnt, tänker jag som ett mantra för mig själv. Om jag ger hästen lite tid, kliar den och uppmuntrar den försiktigt att våga försöka kommer hästen känna av mina energier framåt, mitt lugn och mitt fokus, och ta den vägen framåt. Efter en stund tar alla hästar ett kliv framåt – det är beslutet. Sedan kanske den i värsta fall joggar förbi det läskiga, men so what? Den har just besegrat ”det läskiga” och går stärkt ur situationen. Och jag visade att jag visste att det skulle gå bra.

Är hästen riktigt, riktigt rädd eller oerfaren är det aldrig fel att hoppa av hästen och leda den förbi det farliga. Jag visar sällan det skrämmande, jag ignorerar det som förut och visar att det är säkert att gå på vägen. Hästen får dock titta om den behöver det, och se vad det handlar om. Att gå bredvid ger trygghet för många hästar. Snacket om att hästen skulle ”vinna” tror jag inte ett smack på. Vad vill hästen vinna om den är skrämd? trygghet så klart! Om jag då visar att jag kan ge det ökar vi vårt samarbete för nästa utmaning. Det är en vinst för oss båda.

Backar hästen istället för svänger brukar jag låta den backa. Att sparka på en backande häst får den bara att backa fortare…… Men jag ber den backa rakt, så vi inte hamnar i diket eller riktar backen genom att ställa hästen. Om du ställer till höger backar hästen mot vänster och tvärtom. Backar den mot något farligt får man ju ställa igenom ordentligt för att styra kraften åt ett säkert håll. Jag följer oftast med utan att uppmana den att backa eller försöka stoppa den. Ibland kan jag dock be hästen backa ordentligt om den ändå har bestämt sig. Det är mer effektivt än vad många tror. För när jag då slutar backa, slutar hästen med och vi har hittat samspelet igen. Jag behåller lugnet efter bästa förmåga och höjer hakan och tittar framåt. En häst orkar faktiskt inte backa hur länge som helst, utan stannar efter en stund. Då är jag nöjd med stoppet och står stilla och kliar hästen. När hästen till slut slappnar av gör jag som jag beskrivit ovan med utväntningen för att sedan rida framåt när hästen känns redo för det. Att piska eller slå en häst när den backar kan leda till stegringar.

Hoppas det var en liten hjälp på vägen vad gäller hur man kan hitta bra lösningar på problem som ofta grundar sig på en otrygg häst som inte vet hur den ska föra sig för att vara en glad och säker häst. Det finns många andra sätt att gå tillväga, och allt beror på vilken sorts person vi är, vilken häst vi har och vilken situation det handlar om. Vi är alla unika! Det viktigaste är att vi vågar och orkar lägga lite tid på att hjälpa hästen – istället för att stjälpa den. Vårt ansvar är att träna hästen att lyckas, och ibland behöver den få klura ut ett och annat, med oss som coacher. Det kan ta lite tid. Men när det väl fungerar och hästarna börjar lite på att vi är bra individer att vistas med, blir sedan framtiden så mycket bättre för både häst och ryttare. och jag vet – det kan kännas tufft att ge hästen tid i ett samhälle där alla problem ska lösas på en fikarast. Men hästarna är inte moderniserade och anpassade till vårt snabba-ryck-samhälle. De lever här och nu, och det tar den tid det tar! 🙂

av

Formen på dressyrhästen

Det är mycket nu! Fick ett vackert inlägg om praktiska sätt att lösa olika problem i vardagen med häst som jag vill svara på, och samtidigt har jag en mängd andra frågeställningar att ställa här på bloggen. Till det går att säkert åtta timmar om dagen går åt till träning och hästhantering på olika sätt. Tänk om någon kunde ge mig några extra timmar till! Men oj vad roligt det är när det händer så mycket – både praktiskt och vad gäller funderingar kring hästar, hantering och ridning. Jag börjar med aktuella OS-diskussioner i detta inlägg! Det får bli så, som en uppföljare till det förra inlägget där jag skrev om vikten av att ha etiska principer som går MED hästarnas väl och ve inom ridsporten, inte emot.

För vi är igång igen inom ridsportsvärlden. Med dressyrtävlingens start i OS går också diskussionerna om LDR, alt. Rollkur igång. Precis som förut. Och ingenting har hänt – verkar det som. Reglerna på framridningsbanan har ändrats – till något som är mycket underfundigt skrivet och enligt ett regelverk som verkar mer än svårt att lista ut…. Det är minuterbegräsningar på vissa positioner, stopp för andra. Jösses, jag har försökt sätta mig in i detta, men kan inte förklara för någon hur det ska gå till…..

Nåväl – rollkuren verkar finnasväl etablerad  i dressyrvärlden än (och säkert också inom andra sporter, men det vet jag personligen mindre om…).  Och många argument för och emot beskrivs – det finns två sidor – helt klart. En ny studie visar att även hästar som är vana att gå i positionen blir stressade, skriver Tidningen Ridsport. Det är en studie som är mycket intressant. Även om antalet hästar är få, vilket gör resultatet är ganska osäkert. Men – det är fascinerande att de som rider LDR också ställt upp på denna studie! Med tanke på hur tydligt resultatet verkar vara, så ger det en klar indikation på att LDR inte ger några positiva effekter att tala om – i alla fall inte psykiskt.

För de som klassas som LDR-ryttare går bra på banonrna. Det är oemotsägligt. Hästarna levererar. Vad beror det på? Det kan, som förespråkarna påstår, bevisa att metoden funkar! Men – vilket ideal är det då som premieras på ridbanorna i dressyren. Dressyr är en BEDÖMNINGSSPORT. Det betyder inte att den häst som faktiskt går i den mest korrekta formen automatiskt får bäst poäng. Mycket annat spelar roll – inte minst de subjektiva upplevelser och tyckande. Så är det – och om en överrullad häst med nacken lågt och fjärde halskotan högst anses vackrare får den högre betyg, särskilt om den inte gör några missar och har en frambensaktion som är utöver det vanliga… Så att de får högre poäng säger mer om vilka ideal som finns, än om hästarnas väl och ve. Ideal, vet vi ju vid det här laget, är inte alltid sunda. Titta bara på skönhetsidealet där midjan gärna får vara smalare än en persons huvud! Tänk så ideal förändras genom tid, även inom hästvärlden…..

Ett annat vanligt argument är att hästar som har ont inte levererar! Eller hur! En häst som har ont gör inte det vi ber om. Nej – mina hästar skulle kanske inte göra det idag – för jag lyssnar på hästen. Men skulle jag sätta på skarpa bett, ett par skarpa sporrar och piska till hästen några gånger när den är ”olydig” så skulle jag troligvis få en häst som ändå levererade. Tyvärr en erfarenhet jag gjort och får leva med – förlåt Alexander! För jag har gjort just detta, och gått bra på banorna ändå…. Min häst blev segare och segare och jag tränade och tränade. Frågade mina coacher om vad som var fel. ”Längre sporrar” och ”gramman” sa de i en enhällig kör. Och jag gjorde som de sa, för inte bättre visste jag då. Men, mitt hjärta sa att något är fel…. Trots att vi levererade…. Till slut åker jag in på klinik och frågar om hjälp. Behöver jag säga att jag blev ifrågasatt av tränarna?

Väl på plats på kliniken visar det sig att hästen är fyrgradigt halt på båda framknäna, tregradigt halt på båda kotorna fram. Det var mer än jag kunde leva med tyckte jag då – oh så jag grät, vilken ångest jag hade. Med rätta…..  Men han hade levererat – för att jag sa åt honom att göra just det. Sådana är hästarna – alldeles för goda för oss människor. Idag hoppas jag att detta är preskriberat för min del. Jag har bett min Alex om förlåt så många gånger och lärt min läxa på det vidrigaste sätt. Vilken tur jag hann innan han försvann – han finns här än – i bästa kondition 25 år gammal! 🙂 Kom inte och säg till mig att hästarna inte kan leverera om de har ont!

Det finns fler exempel i min egen värld – många av dem dessutom. Mitt russ är det senaste exemplet. Hon har gått omkring och myst i hagen, och varit halt till och från. Veterinärer och hovslagare har grubblat över trasslet, precis som jag. Vi har klämt och känt på hoven, böjt och donat och fixat. Men till slut, kunde ATG Örebro (Tack fantastiska människor!) hitta felet – en enorm fraktur på hovbenet! Och hästen är knappt halt i skritten och lite halt i traven på hårt underlag! Kan ni tänka er vilken smärta! Nu hoppas vi att hon blir bra, men hon dolde sin skada så gott hon kunde – gör det än! Så är hästnaturen bara – de döljer sin smärta. Deras enorma förmåga att utlösa stresshormoner i kroppen gör det också möjligt för hjärnan att koppla bort smärtan. Vi ser det dagligen överallt. Om vi bara vill se.

Jag har också en häst hemma som är tränad i LDR, Det är uppenbart. Hästen söker sig otvetydigt nedåt inåt i ridningen om jag inte rider på med lätthet, lätthet fram, fram fram. Jag undrar efter att ha ridit henne ett tag, hur starka ben de som rider LDR egenligen har? För hästen bjuder inte ett dugg när hon duckar in huvet sådär. Det händer inte ett skit när du lägger på en lätt skänkel rent utsagt. Du får driva in i helskotta för att få aktion i hästen. Fyanemej. Tur att hon nu hajjat att om jag bara lätt lägger fram henne och dansar lätt med energi framåt så griper hon på ordentligt – med hela kroppen. Tro nu inte heller jag behöver vare sig nosgrimmor, grammaner eller annat för att lägga henne i rollkurs-position – det gör hon så naturligt så. Inlärt beteende. Bäst att göra så direkt så slipper hon drag i sin känsliga mun? Det är svårt och jobbigt att få driv i en rollkurshäst, om du inte lär om från början. Det är min erfarenhet i alla fall. Så det är inget som passar mig, som är lite lat och gärna ser att hästen gärna bär sig själv, istället för att jag gör det. Det känns så mycket trevligare med en häst i balans också, oavsett om ”metoden” fungerar eller ej.

Men – Det viktigaste av allt är kanske etiken i det hela -vad gör vi med djuren egentligen? Vi inom hästsporten måste kunna bli granskade i lupp, anytime! Om dessa diskussioner pågår och vi inte kan stå upp för vare sig ideal eller träningsmetoder, är vi riktigt farligt ute som sport. Jag är, oavsett vad som kan tolkas i detta inlägg en hängiven dressyrryttare. Jag älskar hästar som dansar – men de ska dansa av glädje och i samspel med ryttaren på ett sätt som främjar deras hälsa, hållbarhet och psyke. Jag hoppas därför denna inte glöms bort i någon vrå och showen fortsätter som vanligt. För hästarnas skull, och för sportens skull. Idealet måste vara sunt – ur hästsynpunkt.

Hästar döljer sin smärta, det vet vi genom forskning och det vet alla som en gång försökt klura ut ett problem hos en häst som har någon fysisk skada. De talar dock sitt tydliga kroppspråk när den situation de hamnat i inte är till dreas gagn. Små, små signaler går att utläsa för at tse hur de egentligen mår. Så titta noga på dressyren på OS. Vad ser ni? Är svansen still, verkar hästen avspänd, och nöjd med det arbete den gör? Vickar öronen sådär gulligt, eller är öronen riktade åt ett visst håll. Har hästen rätt muskler i rörelse och ser hästen bogfri och lätt och ledig ut. Eller ser det forcerat och ansträngt ut? Har ryttarna mycket tyngd i handen och hänger bakåt, eller sitter han eller hon i balans? Vilken ryttare och häst tycker ni bäst om? Och är det densamma som vinnaren?

av

Ridsport -en trend i tiden

Det var för fyra år sedan som det verkligen började hända saker inom svensk ridsport. Den tog sig, på något outgrundligt sätt, sig ut från skuggorna av mediabruset och började bli en snackis även för andra än oss hästidioter som jobbar med hästarna dygnet runt. I täten fanns den fantastiske RGB som också höll fanan högt med idel framgångar – en av få medaljer den OS- upplagan och på EM:et efter det. Silver i OS, Guld i EM – svårt att förneka att Sveriges fana till stora delar bars upp av just en hoppkarl. Jerringpriset var en ren arbetsseger. När RGB segrade fanns en enorm hop människor bakom resultatet, människor som ville visa upp vad som var viktigt för dem. Det handlade om ett sätt att visa upp den betydelse hästen har i vårt samhälle, som ungdoms- och vuxensport, som livsstil och som rekreation. Mullren i leden var svåra att tystna.

OS 2012 kunde inte börjat bättre för svensk ridsports del. Nu idag, står, en 37- årig, ytterst kompetent, tjej vid namn Sara Algotsson och en helt fantastisk häst vid namn Wega för en bragd få lyckas med under sin livstid, hur mycket de än kämpar. Än ett OS-silver till Sverige i ridsport – och det första i denna OS-omgång. Snöbollen med engagerade som krävde uppmärksamhet för hästarnas OS,  som redan började komma igång innan första start, har nu utvecklats till en lavin. Och nu är det dags att ta allt ett steg vidare – i flera riktningar.

För det finns ingen höjd utan bredd. I Sverige kämpar hundratusentals hästtjejer och hästkillar för att utvecklas inom ridningens ädla konst. De drömmer om framtida segrar, kanske till och med om OS. De älskar sina pållar och får jobba hårt för att få de resurser som också borde vara dem förborgade. Vi talar givetvis om kommunernas anslag till idrotter, där ridsporten är sorgligt eftersatt. Hur kan detta vara – år 2012??? Ridsport kan vara en folksport, en sport för alla. Hästen är fantastisk för habilitering och rehabilitering för psykiska såväl som fysiska funktionshinder. Ridsporten är rekreation och en sport du kan syssla med från tre års ålder till 95 års ålder, eller mer. Ridsport är en sport som får människor att närma sig naturen på ett roligt och spännande sätt, som får oss att förstå vikten av empati, respekt och kommunikation med alla de varelser vi har runt omkring oss. Ridning är roligt, det är hälsofrämjande och nyttigt för psyke som fysiska hälsan. Hästarna gör oss, kort sagt, till bättre och lyckligare människor.

Det handlar också om attityd till djuren – dessa fantastiska hästar som arbetar för oss, kämpar för oss och som jobbar som bäst om vi har kunskap om hur de fungerar och hur de verkar. Med en positiv attityd, respektfull inställning och med schyssta arbetsmetoder kommer vi som allra längst. Jag har blivit varm i hjärtat när våra landslagsryttare i fälttävlan talat om sina partners, hästarna. Idel lovord, idel respekt och glädje i att de uträttar stordåd på banorna. För även, eller just därför, att vi vill ha en ridsport som får stor plats i medierna, som får de anslag som krävs för att rida på vågen och få fram än fler otroliga sportryttare som gör stordåd i framtiden, så behövs en öppen, rak och etisk diskussion om hur vi tränar våra hästar. Aldrig någonsin får vi tulla på de etiska principer som ligger till grund för hästträningen – att skapa lyckliga, starka, friska atleter som kan och vill göra sitt jobb.

För visst gjorde Sara en helt fantastisk prestation idag. Särskilt i form av matchningen och lotsningen av denna gigant till sto Wega. Wega å sin sida var grunden, ja förutsättningen, för att det skulle bli någon tävlan över huvud taget. Ett helt otroligt sto vars väl och ve jag inte tvekar en sekund på att Sara sätter i första rummet – vad hon än drömmer om. Hon säger själv ett OS-guld. Och med det hon visar idag – så kommer nog det med. De ritter  dessa två presterade handlade om totalt förtroende för varandra, samspel på högsta nivå, och en harmoni i ekipaget som bara det gjorde mig varm i hela själen. Så heja Sara, i framtiden med! Och till alla oss andra – nu är det hög tid att följa upp dessa bragder RGB och Sara skänkt oss.

av

Ung debutant visar framfötterna

Så är fälttävlansryttarna igång med sitt dressyrmoment. Hittills har två ryttare avverkat sina program, varav den ena var Ludwig Svennerstål, endast 21 år ung. Han gick på nock och ligger bra till inför resterande tävlingsdagar. Vad härligt med nytt blod till sporten och vilka nerver killen verkar ha!

Linda Algotsson gick det lite sämre för tydligen. Och det får hon minsann känna av om hon orkar läsa Tidningen Ridsports artikel med tillhörande ”expertkommentarer”. Inom ridsporten finns tydligen ingen nåd – utan fel lag är på plats, med fel personer på fel hästar. I alla fall om de inte övervinner sig själva och hästen är lite spänd. Märkligt – jag som trodde hästar hade en förmåga att göra folk lite mer ödmjuka och mindre dömande, att alla vi som håller på med hästar förstod hur förbaskat svårt det är, att få en häst att dansa på kommando och att en tillvaro med häst lärde oss konsten för respekt för allt levande….. Vi lär oss tydligen olika saker av vår hästsport, sett till kommentarerna i tidningen……

 

av

OS, hanteringskurs och luft i transporten

Så är det OS-tider som gäller! Vilken härlig inledning. Nu hoppas vi på RGB i hoppningen och på att dressyrlaget åstadkommer stordåd. För att inte tala om våra fälttävlansryttare. De är först ut och i skrivande stund inleds deras tredagars med dressyren. Håll tummarna! Ridsporten behöver uppenbarligen fixstjärnor för att respekteras. Synd, men sant. Och RGB har gjort ett hästjobb, bokstavligen, för att lyfta sporten – fanbärare som han blev och allt!

Träningar i ur och skur

Den här sommaren är inte riktigt riktig tycker jag annars. Tur att OS finns, för det verkar inte bli mer sol vad det lider heller. Men rider och kör, det gör vi. Och verksamheten går riktigt bra! Det känns lite märkligt, men ändå väldigt roligt att tiden går så fort bara. Redan nu har jag planerat för hösten och kick-offen här på gården. Den 25 rockar vi loss med hästhanteringskurs. För det är många som behöver lite hjälp och lite input över hur vi kan få en trevligare vardag med hästen. Det är ju en hobby som kostar på, både vad gäller tid, engagemang och pengar. Då är det synd att så många upplever lastproblem, problem med att leda till och från hagen, problem med hästar som går över dem, är tjuriga eller inte vill låta ryttaren sitta upp i sadeln. Särskilt när det finns bra vägar att komma över dessa hinder på. Om dessa vägar, och vad vi kan göra för att samspela bra med våra vackra fyrbenta vänner, handlar vår hästhanteringskurs om. Mer om kursen går att läsa om på Lösa Tyglars hemsida.

Säker transportering

Jag hoppas många kommer till kursen med egen häst – och då på ett så bra vis som möjligt. Transporter av hästar är ingen struntsak och kräver eftertanke. Inte minst vad gäller luften i transporten. I tidningen Ridsport går det att läsa mer om hur mycket luft som behövs i transporten. Och då talar vi inte om rymden i sig, utan om luftväxlingen. Hästar behöver syre – hela tiden. Så även i transporten. Det är det alltför många som verkar glömma bort, i ivern att ska säkra miljöer för hästen under transporten. För säkerheten ligger även i miljön inne i den lilla lådan, som skakar omkring på vägarna när vi far hit och dit med pållen.

Luckan

På många håll på nätet diskuteras det om luckan på en vanlig transport ska vara öppen eller nedfälld. Vissa anser att olycksrisken är enorm om luckan hålls nere. De  menar att hästen vänder sig om och försöker hoppa ur. Jag undrar jag, hur stor den risken är. Senaste sådana olyckan som stod nämnd i tidningarna visade sig handla om en häst som tog sig ut där luckan var – stängd… Och när min häst försökte hoppa ut ur transporten blev det ett försök genom framrutan…. Visst är det en risk – det är det alltid med hästar. Men om det inte går att hålla ventilationen godtagbar på något annat sätt än att hålla luckan nedfälld, är det så det måste vara – enligt lag. Även om vissa säger att det inte ens är lagligt att köra med luckan nedfälld… Det verkar vara en ren skröna som bitit sig fast, som en Råttan-i-pizzan-historia. För lagen säger inget om luckan, men väl om ventilationen. Och den lagen gäller hela vägen, oavsett om man kör privat eller inte.

Galler

Något som blivit populärt på kontinenten och som kanske också kommer till våra breddgrader är möjligheten att ersätta över luckan med ett galler. Det låter som ett mycket bra alternativ i min värld. Då är det stängt, men inte tillstoppat vad gäller luft. Det låter säkert och genomtänkt. Är det någon som provat denna lösning? Skriv då gärna en rad här, så vi andra också får höra om det är värt att lägga slantarna på det. För luft behövs, så mycket är klart. Annars kan ju inga hästar dansa….

 

av

Vem lär vem – och vad?

 

 

 

I tre veckors tid har mina teorier, min praktik och inte minst min filosofi kring hästar, träning och utveckling varit under den allra skarpaste lupp. De har granskats och prövats mer än vanligt. Den här gången har nämligen mina hästkunskaper testats av ett par vetgiriga och fantastiska personer ett par decennium yngre än jag själv. De har bott och verkat här, tillsammans med mig. Hela dagen lång och halva natten med. Vi har tränat mina egna hästar med målet att utveckla dem, få dem än mer till våra partners och tränat deras fysiska och psykiska förmågor. Och vi har tränat många, och mycket, intensivt och med eftertanke. Vi har jobbat för framtiden, för hästar i harmoni i balans. Fysiskt och psykiskt.

 

Vem är lärare – egentligen?

Det har kanske framstått som jag varit lärare och jag haft inneboende elever, och hästar att träna. Men hästarna, och ”eleverna” har varit lika goda tränare till mig, som jag hoppas jag varit för dem. När hinder kommit i vägen har min hästfilosofi verkligen testats, och den har fått bestå hårda prov. Det har gjort att den under de här tre veckorna utvecklats, förfinats, definierats och inte minst – kommit att än mer överföras i ren praktik. Vilken utveckling det är, att praktisera, diskutera, och förena tanke med handling. Ingenting kan mäta sig med det.

 

Vi coachar

Alla människor och alla djur har hang-ups, murar och svårigheter. Som ryttare, körsvennnar och hästhanterare stöter vi på våra egna, och hästarnas, svårigheter ideligen. Det gäller även mig själv! Även jag har tankar, känslor, åsikter och en historia som begränsar, men som också ger möjligheter. Min syn på mig själv som tränare är att coacha igenom processen, få individen att se över och framför hindret, och att bemästra det istället för att falla för det eller undvika det. Därigenom, tror jag, kommer också individen att stärkas, liksom samarbetet mellan ryttare och häst. Det är upp till oss hur det sedan går, om problemet blir en ”seger” (yey! Vi lyckades och vad bra vi är!), undviks eller förstärks.

 

Svårt

Hästhantering, ridning och körning är enormt svårt. Det är lätt att bli frustrerad, att ta den korta vägen, att försöka hitta genvägar eller att helt enkelt undvika problemen för att få saker och ting att fungera. Det går i det korta loppet, men långsiktigt hopar sig problemen och trasslet ökar. Det är nog så svårt att lösa sina egna svårigheter. Att få en häst att övervinna sina murar, det är en konst! Ingen metod fungerar, för vi hanterar unika individer, så vara att de är hästar. Inga sätt är allenarådande, då alla har sin unika historia och anledning till att de är som de är, och har de svårigheter de har. Innovation, uppfinningsrikedom och fantasi tillsammans med ödmjukhet, ett idelt öra, känsla för hästen och en dos envishet ligger till grunden för problemens lösning. Det är ingen lätt ekvation!

 

Vårt ansvar

Och ansvaret vilar helt på våra axlar. Det är vi som försätter hästarna i trassel, vi som ibland lär dem fel, får dem att missuppfatta eller misstro eller ber dem att göra det som de från början är osäkra på. Och det är vi som då också måste uppmuntra, få dem att se att det är möjligt, och att själva våga. Att vända problem till härliga utmaningar som blir som små roliga projekt, gör den långa vägen till en hållbar lösning så mycket roligare. Det är också roligare att lösa problemen tillsammans – med andra som delar ens filosofi. Med gemensamma erfarenheter får vi något gemensamt att diskutera, där vi kan se olika aspekter och perspektiv. Det gör att vi lär oss än mer.

 

Men det är okej!

För hästarna är det nog mer än okej att det blir lite fel ibland, att de får svårigheter att klura på och att de får utvecklas som individer. Hästar är av naturen samarbetsvilliga, lojala och nyfikna. De VILL gärna, även om de ibland inte har en aning om hur. Denna vilja är vår lycka, och det som gör det möjligt att övervinna det mesta, så länge vi respekterar dem för dem de är och alltid, alltid arbetar med dem- inte emot dem. För en häst, tror jag i alla fall, bryr sig mer om HUR vi är när vi är med dem, än vad vi egentligen hittar på tillsammans. Attityd och inställning är grunden i allt. Hästar vi hanterar väl, mår också bra.

Tack!

Det är jämförelsevis tomt på gården nu. Solen skiner – en tillfällighet kanske, denna regniga och kalla sommar. Det är tyst och stilla, bara vinden susar i träden. Jag saknar redan livet och rörelsen, och farten, som vi hade de här tre veckorna. Hästarna vilar i sina hagar, nöjda över händelserika veckor. Kommer de sakna utmaningarna och farten, livet redan på morgonen i morgon de också? Även om elever kommer och går, var det något speciellt med att ha mina tvåbenta samarbetspartners här, så intensivt och så länge. Jag tror hästarna kommer undra när äventyret börjar igen! Jag får hålla farten nu på egen hand, med hjälp av mina andra trevliga elever på lite kortare besök. Ända tills de kommer tillbaka – och får ordentlig fart på oss igen. Tack för att ni varit här – det har varit oförglömligt. Men vi ses snart igen, om jag och hästarna får välja.

 

Hälsningar

 

Tränaren och eleven Helena

av

Hästar kan behöva skydd även under sommaren!

Nu är det sommar, och enligt alla regler är det helt okej att hålla hästarna ute – egentligen oavsett väder och vind. Växer gräset så är det betesperiod. Men det finns så mycket väder som på sommaren är lika knepigt som på vintern för en häst, som vintern kan vara. Hästar älskar att vara ute, och är helst det – för det mesta. Men undantag finns, även när tillgången till mat är god, hagkompisarna underbara och hagen nog så stor och kuperad. Otrevligheterna, om jag får säga så, avlöser varandra under en svensk sommar och det finns åtminstone två orsaker till varför en häst kan behöva ett skydd, även när det ser grönt och härligt ut under sommaren.

Värmen!

När värmen väl sätter in kommer flugor och de förhatliga bromsarna. Vissa hästar blir mer eller mindre knasiga av alla dessa otyg och springer sig svettiga. Vilket givetvis bara gör saken värre – svettlukten drar till sig än fler. Att då låta en häst ha tillgång till en bra ligghall, där den kan få skydd från värme och otyg till flygfän, eller ta in den på stall några timmar – det är bra djurskydd! En av mina pållar – den äldste på 25, får faktiskt rena fnatten och forsar in som ett godståg i stallet när man tar in honom en sådan dag. Kom inte och säg till mig att den hästen inte vill stå inne i ett stall då – man får inte ut han igen, utan han beter sig som en envis åsna om man försöker leda ut honom innan han vilat upp sig och dagens hetta förvandlats till kvällens svalka. Får se om beslutet att ge honom tillgång till den fina ligghallen hela sommaren räcker till för min gamle vän. Detta gör han, medan flera av de andra vistas ute i hagen i lugnan ro och inte alls tas lika hårt av bromsar och värmen. Så olika kan det vara, från individ till individ.

Regneländet

Regn dödar kanske inte en häst. Men den här sommaren har temperaturerna ibland legat på tio grader och det har regnat på tvären. Även om hästen överlever lär den bli stel som en pinne över ryggen, då den spänner sig och blir kall som attan. Tänk att rida på en sådan rygg! Flera av mina hästar har hunnit med att be om att få komma in både en och två gånger den här sommaren! Medan vissa inte bryr sig alls. Och visst får de som påtalar att de tycker vädret är eländigt också hjälp – de får komma in och torka upp, lite massage och pysslas om. Ofta somnar de sött i spånet när de får stå kvar inne några timmar. Hästar som är ömma i ryggen kan faktiskt må riktigt dåligt rent fysiskt av skitväder även under sommaren. Det är lustigt – med tio grader och blåsigt och regn i november, ja då får hästarna minsann skydd. Men inte för att det är grönt ute???

Naturligt eller inte

Det kan vara hur ”naturligt” som helst för en häst att vara ute i vilket skitväder som helst. Och de överlever säkert. Det gör jag med i regn och rusk och under tuffa förhållanden. Jag kan leva i tält och övervinna de flesta umbäranden. Men får jag välja, väljer jag min härliga säng och ett behagligare liv – trots att generna hos mig inte skiljer sig från stenåldersmänniskans. Hästarna, däremot, har avlats i årtusenden, för ett liv tillsammans med människan, och ett liv där människan erbjuder skydd mot faror och umbäranden.. Och när det nu finns möjligheten att ge hästarna ett lite enklare och bättre liv, varför inte då ge dem det? De ger allt de har till oss, de är värda lite härlig service tillbaka. Och principer – hur ädla de än må vara – såsom att hästar ”alltid” ska vara ute, får inte gå före de behov hästarna faktiskt försöker berätta för oss. Hästar är individer och vården av dem behöver anpassas till vad hästarna mår bra av, inget annat. Så ett bra vindskydd, eller möjligheten att ta in vännerna när vädret enligt dem är skunk, det är en fin tjänst att ge om det är det de behöver.