I tre veckors tid har mina teorier, min praktik och inte minst min filosofi kring hästar, träning och utveckling varit under den allra skarpaste lupp. De har granskats och prövats mer än vanligt. Den här gången har nämligen mina hästkunskaper testats av ett par vetgiriga och fantastiska personer ett par decennium yngre än jag själv. De har bott och verkat här, tillsammans med mig. Hela dagen lång och halva natten med. Vi har tränat mina egna hästar med målet att utveckla dem, få dem än mer till våra partners och tränat deras fysiska och psykiska förmågor. Och vi har tränat många, och mycket, intensivt och med eftertanke. Vi har jobbat för framtiden, för hästar i harmoni i balans. Fysiskt och psykiskt.

 

Vem är lärare – egentligen?

Det har kanske framstått som jag varit lärare och jag haft inneboende elever, och hästar att träna. Men hästarna, och ”eleverna” har varit lika goda tränare till mig, som jag hoppas jag varit för dem. När hinder kommit i vägen har min hästfilosofi verkligen testats, och den har fått bestå hårda prov. Det har gjort att den under de här tre veckorna utvecklats, förfinats, definierats och inte minst – kommit att än mer överföras i ren praktik. Vilken utveckling det är, att praktisera, diskutera, och förena tanke med handling. Ingenting kan mäta sig med det.

 

Vi coachar

Alla människor och alla djur har hang-ups, murar och svårigheter. Som ryttare, körsvennnar och hästhanterare stöter vi på våra egna, och hästarnas, svårigheter ideligen. Det gäller även mig själv! Även jag har tankar, känslor, åsikter och en historia som begränsar, men som också ger möjligheter. Min syn på mig själv som tränare är att coacha igenom processen, få individen att se över och framför hindret, och att bemästra det istället för att falla för det eller undvika det. Därigenom, tror jag, kommer också individen att stärkas, liksom samarbetet mellan ryttare och häst. Det är upp till oss hur det sedan går, om problemet blir en ”seger” (yey! Vi lyckades och vad bra vi är!), undviks eller förstärks.

 

Svårt

Hästhantering, ridning och körning är enormt svårt. Det är lätt att bli frustrerad, att ta den korta vägen, att försöka hitta genvägar eller att helt enkelt undvika problemen för att få saker och ting att fungera. Det går i det korta loppet, men långsiktigt hopar sig problemen och trasslet ökar. Det är nog så svårt att lösa sina egna svårigheter. Att få en häst att övervinna sina murar, det är en konst! Ingen metod fungerar, för vi hanterar unika individer, så vara att de är hästar. Inga sätt är allenarådande, då alla har sin unika historia och anledning till att de är som de är, och har de svårigheter de har. Innovation, uppfinningsrikedom och fantasi tillsammans med ödmjukhet, ett idelt öra, känsla för hästen och en dos envishet ligger till grunden för problemens lösning. Det är ingen lätt ekvation!

 

Vårt ansvar

Och ansvaret vilar helt på våra axlar. Det är vi som försätter hästarna i trassel, vi som ibland lär dem fel, får dem att missuppfatta eller misstro eller ber dem att göra det som de från början är osäkra på. Och det är vi som då också måste uppmuntra, få dem att se att det är möjligt, och att själva våga. Att vända problem till härliga utmaningar som blir som små roliga projekt, gör den långa vägen till en hållbar lösning så mycket roligare. Det är också roligare att lösa problemen tillsammans – med andra som delar ens filosofi. Med gemensamma erfarenheter får vi något gemensamt att diskutera, där vi kan se olika aspekter och perspektiv. Det gör att vi lär oss än mer.

 

Men det är okej!

För hästarna är det nog mer än okej att det blir lite fel ibland, att de får svårigheter att klura på och att de får utvecklas som individer. Hästar är av naturen samarbetsvilliga, lojala och nyfikna. De VILL gärna, även om de ibland inte har en aning om hur. Denna vilja är vår lycka, och det som gör det möjligt att övervinna det mesta, så länge vi respekterar dem för dem de är och alltid, alltid arbetar med dem- inte emot dem. För en häst, tror jag i alla fall, bryr sig mer om HUR vi är när vi är med dem, än vad vi egentligen hittar på tillsammans. Attityd och inställning är grunden i allt. Hästar vi hanterar väl, mår också bra.

Tack!

Det är jämförelsevis tomt på gården nu. Solen skiner – en tillfällighet kanske, denna regniga och kalla sommar. Det är tyst och stilla, bara vinden susar i träden. Jag saknar redan livet och rörelsen, och farten, som vi hade de här tre veckorna. Hästarna vilar i sina hagar, nöjda över händelserika veckor. Kommer de sakna utmaningarna och farten, livet redan på morgonen i morgon de också? Även om elever kommer och går, var det något speciellt med att ha mina tvåbenta samarbetspartners här, så intensivt och så länge. Jag tror hästarna kommer undra när äventyret börjar igen! Jag får hålla farten nu på egen hand, med hjälp av mina andra trevliga elever på lite kortare besök. Ända tills de kommer tillbaka – och får ordentlig fart på oss igen. Tack för att ni varit här – det har varit oförglömligt. Men vi ses snart igen, om jag och hästarna får välja.

 

Hälsningar

 

Tränaren och eleven Helena