ridning

av

Kortinfo om forskningsrön om rollkurens bieffekter

Forskning om fysiska bieffekter av hyperflexion:
Denoix (2006)
Hyperflexion places stress
on the intervertebral discs, in the nuchal area and at the withers that may cause pain in
horses with pre-existing conditions. Despite the temporary airway convolution and visual
impairment, horses may habituate to intense exercise with prolonged hyperflexion.

Heuschmann (2006)
Hyperflexion contains an aggressive component that
could have a negative effect on a horse’s movement compared to the acceptable and wellproven low-deep-and-round (LDR).

Rodin (2008)
this method puts tension on the dorsal neck muscles
and the vertebral column. If hyperflexion is practiced such that the horse’s nose is directed to
the sternum, the horse shows a broken neckline, a strongly (though incorrectly) raised back and a straight croup (Heuschmann, 2006)3. The trailing of the hind legs can be explained by
the fact that the dorsal fascia connect with the large muscle groups of the hind limbs.

Psykologiska effekter av hyperflexion:
Von Borstel (2007)
Hästens etologiska behov hämmas samt hästens välbefinnande kränks. (fritt översatt).

McGreevy &
McLean, 2007
If the horse has been forced to show this flexion by rein tension or resistance from the rider’s
hands when it attempts to extend its neck, it can do nothing more to relieve itself of the
pressure in its mouth. This leads to deficits in training (i.e., the quality of the slow/stop/stepback
response declines), subsequent conflict behaviours that result from the confusion and
possibly learned helplessness where the animal superficially tolerates pain.

Von Borstel et al. (2009)
En undersökning där hästar ovana vid rollkur själva fick välja mellan hyperflexion och normal ridning gav intressanta resultat.
– de flesta hästar valde att undvika den väg som gav rollkur
– När de utsattes för rollkur skedde följande:
a) ryttarna drev hårdare för att få fram hästen, vilket antyder att hästarna bjöd sämre. Tolkningen av detta är att hästarna dels hade svårare att röra sig på grund av hållningen, dels hade motstånd mot att gå framåt då de inte såg något. Det kan också ha varit att den hårda handen som satte dem i rollkursposition gav signal om stopp för hästen.
b) svansarna viftade oftare och mer frenetiskt
c) fler hästar öppnade munnen under ridningen
Resultatet antyder, enligt Von Borstel et al. att hästar som är ovana vid rollkur ser metoden som obehaglig och också gör dem ängsligare och därmed farligare att rida.

Annan forskning som visar på bieffekter:
· airway convolution; additional to that described in all bitted horses by Cook (2000)
· visual impairment :hyperflexion severely restricts the horse’s vision in the direction of travel (McGreevy, 2004)],
· learned helplessness (Hall et al. 2008) by possibly making the horses completely dependent on their riders for directing them
· confusion caused by violations of the basic principles of leaning theory (McLean et
al., 2006).

Mer info?
Kika gärna in på nedanstående sida:

av

Ta inte med dig vardagsstressen in i stallet

Varför ska allt gå så fort i stallet?

Hästar är som vissa människor jag känt. De har ingen aaaaaaaaaning om var klockan är. Här är här och nu är nu. Och lika bra är det för en häst. För vad har de bråttom till?

Om de inte är klara mentalt, måste vi tvinga dem. Det vill säga om vi inte orkar vänta de där trettio sekunder som det tar att bli redo för det vi hittar på. Genom att tvinga dem tar vi bort deras inre vilja. Och om vi gör det alltför ofta, dödar vi deras livsglädje, den som vi vill nyttja och njuta av. Låt därför bli stress, vardagsbekymmer och problem när du går in i stallet. Det tjänar både du och hästen på. Båda får det så mycket trevligare om ni båda finns här och nu, inte bara hästen.

Livskvalitet
För ett liv med hästar det är något vi väljer själva. De väljer inte oss. Vi väljer dem. Vi gör det för det mesta för att förgylla tillvaron. Men ofta blir det bråk, tvingande och sura miner. Varför?

För att vi inte låter hästarna komma till oss, vi ger inte oss själva eller hästarna en chans att samspela så att det frambringas ljuv musik. Det är sorgligt. För det enda som behövs är lite tid.

Snabba rörelser stressar
Hästars sinnen reagerar blixtsnabbt på snabba, ivriga rörelser. De säger dem intiutivt att något ska reageras på. Med snabba rörelser stressar vi hästen och den får svårare att samarbeta med oss. Vilken urusel start på ett träningspass! Båda ska vara på bra humör och känna sig säkra för att en ritt eller en körtur ska bli bra. Ta det lite lugnt. Spring inte, vifta inte i onödan. Slappna av och andas.

Du har alltid en halv minut till
Det är lätt att få en mysigare start med sin häst. Ett mysigare slut också för den delen. För att inte tala om mitten – själva ridningen. Om hästen inte tar bettet på sekund ett. Vad gör det? Andas ett tag. Tänk på hur kul ni ska ha. Försök sedan igen. Lugnare, snällare. Det går bra mycket bättre.

Säkerhet
Säkerhet i ett stall och i ett liv tillsammans med hästar är så mycket mer än bara hjälm och väst. Vi behöver ta bort stress från hästarna. Stressen orsakar många olyckor, av många anledningar:
– stressade hästar tänker sämre, precis som vi människor. De blir således mer stirriga och då kan det hända grejer.
– stress hindra oss från att hinna se vad som egentligen händer. Hur uppfattar hästen situationen? Den varnar alltid innan den reagerar. Hinner du se det?
– stressade individer blir lättare arga. Genom att bli arga på våra hästar orsakar vi en konfliksituation. Hästar kan reagera med stress och då blir de farliga. De starkare blir till slut förbannade tillbaka. Och ingen vill vara nära en förbannad häst. Starta inte en onödig fight med dina känslor och din oförmåga att varva ner!!!!!

av

Reiner Klimke om rollkur

En av dressyrens tyngsta namn är Reiner Klimke. Han anses av många vara en av de främsta ryttarna genom tiderna. Huruvida det är sant eller inte är en diskussion för sig och en smaksak. Men, det är svårt att säga annat än att han har en meritlista bättre än de flesta – både som tränare, utbildare och som ryttare. Ett antal OS har förärats ett besök av den numera gamle gode Dr. Klimke. Att han är en fantastisk dressyrryttare är det svårt att argumentera emot.

Jag har haft äran att se Reiner Klimke tävla på Globen. Jag förundrades då, för många år sedan, över hur bra hästen gick. Men jag förundrades också över det faktum över att hans hand var så lätt, lätt, lätt att det syntes på långt håll. Tyglarna var helt utan tryck. Det hade jag aldrig fått poäng för på en tävling, oavsett om hästen gick i samma fina form. Det är så jag undrar varför.

Nåväl. Här är en video Reiner Klimke gjort om rollkuren. Han visar här skillnaden mellan en och samma häst i rörelse med en form i hyperflexion (inte överdriven…) och en häst som söker sig framåt-nedåt enligt den traditionella läran:

Jag lägger, för de som är intresserade, också in en video som visar Dr. Klimke själv under olympiaden år 1984. Ritten gav honom guldet. Notera gärna hästens form och ryttarens sits. Jämför sedan med dagens elit. Jag vet inte om utveckling alltid är bra – men det här är bra. Kolla!

Reiner stod som VM-segrare redan tio år innan detta klipp. Här är en bild. Notera formen även här. Sådant får vi inte se på ridbanorna idag…

av

Inridning – min väg, del 1

Äran att få tillåtelse att hoppa upp på en häst är svår att beskriva. Med lugna steg har vi gått från lägga padd på ryggen till sadel och sedan mig själv.

För att kunna komma upp säkert har jag stått på min påstigningspall vid stallet, bett hästen kliva fram och hängt, slängt, viftat och haft mig från ryggen. Jag har alltid haft ett halvt steg av. Bara när hästen tyckt det är okej har jag fortsatt. Annars har hästen fått gå sin väg, för att sedan få en förfrågan om att komma tillbaka.

Markarbetet
Markarbetet har funkat fint. Sidledsflytt, back, släppa förbi, gå runt i ring, gå före, hänga med när jag vänder oavsett var jag är i förhållande till hästen…. Allt det som är samspel mellan häst och ryttare sedan är grundat. Det som funkar på marken funkar på ryggen. Funkar det inte på marken har inte hästen fattat, och då kan vad osm helst hända.

Uppsittning
Sedan året tillbaka sitter jag på min häst i paddoken. Sitter är det jag menar, för jag rider så lite som möjligt. Han ska förstå sitt jobb, jag ska ta hand om mitt. Det handlar om att redan från början åstadkomma allt med minsta lilla vink. Stoppet är medvetet. Han vet nu att om han står väl balanserad och stilla kan jag göra mitt. Han gör sitt jobb när jag kliver upp. Han hjälper på sitt sätt.

Släppa fram energierna.
När jag väl pysslat med mitt släpper vi fram energierna. Släpper, inte trycker. En häst vill inte klämmas som en ketchuptub…. det räcker med att de förstår. Backen är också bra att ha. Om det går att backa vid halt, går det att stoppa i galopp. Hästen ska kunna röra sig i alla riktningar och förstå att vi väljer väg, vi hamnar inte bara där. Samma sak med farten. Rider jag i skritt med takten och tanken, är det skritt. Piggar jag upp mig och släpper på mer energi, blir det trav. Än mer kraft i min tankeenergi och en höft framåt – ja då ska det bli galopp.

Idag trav…
Idag blev det trav. Knähögt snödjup är tungt att bära en ryttare i när man är liten och ovan. Hästarna i hagen bredvid skuttade och for, rullade och bockade. Min vän – en gentleman

Gentlemannen
Ömsesidig respekt. Det tolkar jag det som, när hästen inte behöver hållas i för att jag ska komma upp, stannar när jag hamnar på sniskan, inte far iväg för att polarna gör det i hagen, är lätt i handen och snällt följer tygen. Lillkillen är mer än snäll. Han har respekt. Väntar snällt när jag behöver fixa med mitt, nosar försynt för kontakt. Han är med i tanken och uppmärksam. Vill samarbeta – som hästar vill när de inte tror att livet handlar om en fight. Livet med hästar är seriöst men skoj. Det är ibland tuffa tag om det händer saker. Men främst är det små, små detaljer och säkerhet. Säkerhet – som vi ska utstråla för att ge vägledning så att allt blir rätt.

Anpassning
Det gäller bara för oss att läsa av tidigt och väl, känna av om hästen är spänd eller om den är lugn i sinnet. Pigg är något helt annat – det är livsenergier, inte rädsla. Det gäller att lära sig se skillnaden. ALla hästar har sina identiteter och personligheter. De behöver tas på något olika sätt även om grunden är densamma. Återigen – känsla behövs. Och känsla kommer av erfarenhet och av att jobba, jobba, jobba med hästar. Hela dagarna. Och inte bara på ett instrumentellt vis. Vi måste samarbeta med dem, läsa av dem hela tiden och tolka signalerna. Först då kan vi också skapa arbete på hästars vis – utan att bli mjäkiga.

Känslig för vikten
En unghäst är så känslig för vikten att det gäller att ha balans. Idag var en sådan dag då det rent praktiskt var svårt. Traven blev så vansinnigt stor att jag lätt halkade någon centimeter här och där. Snön räcker nästan upp till knäna på hästen – men så bra med härligt underlag! Men svårigheten ligger i balansen. Jag vill att minsta vink från mig