Habituering är något som är mycket användbart för hästar som vistas i människovärlden. Poängen med habituering är att en individ vänjer sig vid olika saker och inte reagerar mot dem om fenomenet upprepas tillräckligt ofta. Det kan handla om att gå förbi soptunnor, att inte reagera för skott eller att klara av ungar som hoppar i en studsmatta – sådant som kan vara farligt för hästar i människans värld. Till exempel. För oss människor är det ofta buller och olika miljöer som vi vänjer oss vid och inte ens märker av, då vi sällan blir så rädda för soptunnor till exempel.
För oss som har unghästar är det här ett dagligt och mycket fenomen. Habituering är livsviktig för hästar, som annars skulle behöva bli skraja för precis allt och ingenting. Det skulle slita sönder nerverna och kroppen på nolltid. Så de små lär sig snabbt vad de ska reagera för – och inte. Lille Ludde, till exempel, som ni kan följa här på bloggen är nu två veckor gammal. För honom är allt nytt och som det flyktdjur han är, så är också det mesta lite skrämmande till att börja med. Men – se – livet själv ser till att tillvänja hästen vid den omgivning han lever i. Bilarna som var så konstiga första dagen är inte värda att tittas på längre, de tickande snörena (elrepen) skrämmer inte utan är bara stopp. Inte heller de som går förbi på vägen om de inte adresserar honom direkt är något att bry sig om. Utifrån enstaka fall lär sig Ludde att generalisera – bilar är inte något att bry sig om, till exempel. Det är att generalisera, en enormt värdefull egenskap som hästar har liksom vi människor.
En rolig studie som gjorts i danmark om habituering och de effekter som miljöträning ger går att läsa här, på eminenta The Horse.
Studien visar att genom att miljöträna våra hästar hjälper vi både dem och oss. När vi är borta på tävling eller utställning, eller rider ut och alla möjliga saker dyker upp. Om vi tränar hemma så bryr sig hästarna mindre även borta. Det är något att fundera på för den som vill vara med på skoj med sin häst och det är nyttig läsning för alla. Bara en så enkel sak som att rida ut kräver att hästen förstår att mängder med artefakter inte är farliga, till exempel.
All habituering är dock inte positiv – utan en del av habitueringen kan kallas avtrubbing. Hästar som anses vara hårda i munnen och skänkeldöda är två begrepp som kan relateras till habituering. Det innebär att hästar blir så vana vid drag och ryck i munnen eller bank och tryck med skänkeln att de inte reagerar när vi verkligen vill säga något med tygeltaget eller skänkeln. De är så vana vida att vi bankar, drar och sliter så att de inte bryr sig längre. I det fallet är det givetvis inte fullt lika nyttig habituering vi talar om. Tvärtom.
Hittade en kul och mycket givande film om hur man ska trilla av på Hippson, skapad av Horse and Hound! Själv hamnar jag ofta på fötterna, men det här är verkligen så här det ska vara. Rulla iväg som en köttbulle – dra in armar och huvud och rulla iväg. Då slipper en kroppsdel ta hela smällen och risken att hästen kommer farande över ryttaren minskar betydligt. Tack hippson och horse and hound för detta! Det sägs ju att en ryttare inte kan kalla sig ryttare innan han eller hon trillat av hundra gånger. Så det blir till att öva framöver, frivilligt eller inte… 🙂
Klassisk betingning och operant betingning är två mycket viktiga begrepp när det kommer till inlärning. Det gäller både människor och djur. Den klassiska betingningen är något inlärt som automatiskt utlöses hos en individ vid en händelse, den operante betingningen är något som är inlärt och som väljs av individen. Att kunna skilja mellan dessa två olika betingningar gör det klart lättare att förstå djur såväl som människor och deras beteende. Vad väljer de själva och vad väljer de inte, men som händer ändå? Det är också mycket praktiskt att ha kunskap om dessa två grundläggande inlärningssystem som finns hos oss och hästarna för att sedan kunna använda det i vår träning – av oss själva och djuren.
Då jag har hittat en ypperlig sida som beskriver dessa två saker enkelt och bra, är det bara att hänvisa istället för att skriva själv. Beskrivningen finns på CANIS.
Härliga sommar, äntligen är du här! Men oj så många faror som lurar bakom knuten för oss hästägare. Håller just nu på att noga gå igenom hagarna för att få koll på betestrycket i hagarna och planerar för att det ska räcka hela sommaren ut. Dåligt med bete – ja då ger de ju sig gärna på det som är lite mindra bra, ja till och med giftigt. Jag har upplevt en häst som fått ekollonförgiftning, om dock mycket lindrig, en gång. Det räcker för mig. Hästen överlevde och mår bra, men måste nu hållas kliniskt borta från allt vad ekollon och ek heter. Det finns de som råkar mycket värre ut, och olyckan kan vara framme när som helst.
Ek – vanlig och potentiellt farlig
Ek är en riktig buse i våra hagar. De är vackra och vanliga som hagträd, men inte alls nyttiga för hästen. Tvärtom. Det är giftigt värre med ek. När en häst väl fått smak på det blir den till råga på allt beroende av eländet och äter maniskt all ek den hittar. Det som är farligt i eken är ämnet tannin, som verkar som ett gift i kroppen. Djuren blir veka och svaga av att äta ekollon, men också ekbladen i sig är giftiga. De mår allmänt riktigt dåligt och i värsta fall kissar de blod och njurarna kan slås ut. Aktivt kol hjälper hästen från att bli värre men något botemedel finns då inte. Mer om ek och förgiftning kan du läsa om här. Det här är verkligen något att se upp med både för hund- och hästägare. Tannin är dödlig i större doser och det är inte ovanligt att djur – kor, hästar och hundar- förgiftas av ek i Sverige.
Kastanjeträd
Även de så vanliga och härliga kastanjeträden är giftiga för många djur, bland annat oss människor. Det innehåller en form av glykosider som påverkar kroppen negativt då det bryter ner blodproteiner. Resultatet vid förtäring blir en orolig mage i bästa fall. I värsta fall blir symtomen värre: spasmer, magkramp och annat otäckt kan uppkomma då det nerverna påverkas. Som tur är fattar djuren ofta att det är kastanjen som orsakar eländet och håller sig undan efter ett tag. Det är faktiskt omtvistat om hästar kan bryta ner denna glykosid – därav namnet hästkastanj (?). Forskarna anser dock att de är giftiga för häst: läs här. Än mer om hästkanstanjerna kan du läsá om här.
Många andra farliga växter
Andra giftiga växter är till exempel idegranen, sprängört, stånds och åkerfräken. Plommonträd, vinbär och körsbär är heller inte bra. Sprängörten är en riktig otäcking, då den verkar vara god för våra fyrbenta vänner hästarna. På SVA:s hemsida hittar du hela listan på mer eller mindre giftiga växter. Hästar har en tendens att inte sätta i sig sådant här i några större mängder dock (med en del undantag…) – om det är så att de har god mat att äta i övrigt.
En växt som hästar dock gärna sätter i sig är alsikeklöver (eller helsikeklöver som jag kallar det!). Under regniga somrar kan denna växt orsaka fotosensibilitet vilket ger en kraftig allergisk effekt på hästar. Den här förgiftningen har jag själv upplevt på en av mina hästar, som fick stora sår på hela mulen och svällde upp som en ballong. En kraftig kortisonbehandling hjälpte för ögonblicket, men hästen har kvar men från detta än idag, många år senare. Bland annat genom att tidvis drabbas av headshaking syndrom och att hon är känslig för ljust. Mer om det kan du läsa om i mitt inlägg om just detta här.
När det råder brist på mat, däremot, är hästar mer än villiga att tugga på det mesta. De äter upp träd, buskar och till och med stolpar och inredningar för att få sitt tugg- och matbehov tillfredsställt. Ge hästarna bra med bete i sommar och gå igenom hagarna regelbundet. Det är en billig försäkring mot eländet som en förgiftning är.
Mer råd om det hittar du också på SVA:s hemsida, på denna sida.
Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!
Bästa läsningen!
Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre!
Leveranstid 3-4 dgr.
Frakt ingår.
Hade naturen fått råda hade det varit ungefär vid den här tiden som fjolårsfölen fått lämna sin mamma. Om alls – eftersom stofölen ofta får gå kvar i flocken även som vuxna individer. Det hade då varit hög tid att försörja en ny knatteknott. Enligt traditionen inom hästsportsvärlden ser det dock annorlunda ut. Många är det som vänjer av fölen redan vid sex månaders ålder (före denna tid är faktiskt i strid med djurskyddsreglerna). Det ger allehanda problem för fölisar – och mammor – både fysiska och psykiska enligt en samstämmig forskarkår. Argumentet är ofta nog: så har vi alltid gjort. Hmmmm.
Så glädjande det är att se vilka rekommendationer om avvänjning som Flyinge numera satt upp på sin hemsida! Det här fanns då inte med när jag hade nytt föl hemma senaste gången – för tre år sedan. Här har någon klok person – Margareta Bendroth heter hon – verkligen tänkt till och kommit med rekommendationer som verkar både förnuftiga och genomtänkta, samt i linje med etologisk kunskap. Grundtanken i rekommendationerna är att avvänja en psykiskt stabil och självständig individ när det så är dags och lämpligt, på ett sätt som fungerar för hästarna också, inte enbart bekvämt för oss människor. Store eloge till Flyinge och Margareta!
Rekommendationerna för avvänjning av föl hittar du här.
En vecka som moster åt en liten frisk, modig och extremt vacker fölis! Solen skiner, fåglarna kvittrar och gräset är så frodigt det någonsin kan bli. En perfekt värld för en liten fölis att uppleva som en allra första vecka. Fölis och mamma återhämtade sig extremsnabbt från födseln och lever i högsta välmåga här. Tre dagar tog det att avgöra namnet – Lord Spencer, kallad Ludde. Med en mamma som heter Lady D och avlad av en Cui Christian blev det naturligt. För er som missat det var Lady Diana en Spencer….
Ludde är snabbare än vad jag är. Utvecklingen går med rekordfart. Lika kvick som han var på benen (inom en halvtimme efter det att nosen stack ut i jordelivet) är han på att upptäcka omgivningarna. Från att ha varit en liten mammagris (och tvärtom) möter jag nu, efter en vecka, en ganska självständig individ som är nyfiken på allt som kommer i hans väg. I Luddes värld är allting gott och framför allt spännande.
I förrgår var det första gången som han själv kom fram till mig och ville nosa och kela. Han har hajjat att det är jag som är mattant och servicetant här på möllan. Det bådar gott. Jag har för vana att vänta in fölisarna, inte att till varje pris få vara nära. De ska välja själva och med en bra relation till mamman brukar det inte vara några som helst problem. Föl är extremt nyfikna och vill upptäcka på egen hand – en egenskap jag vill uppmuntra. Så jag kelar mest med mamman och sätter mig ner för att bjuda in fölisen. I Luddes fall funkar det lika galant som det gjort för de andra. Numera är jag den roliga tanten, vars hår är så roligt att buffa i och klia tillbaka i när man får kel.
Det är ”krig” om maten som jag ger – även om jag redan dag två ger honom en helt egen hink med godismat. Ja så mycket krig det kanv vara då, när båda mår gott och får den mat de behöver. Det betyder i hästarnas värld att de delar solidariskt på det som ges. Mammas hink är däremot godare än den egna, för att inte tala om krubban när jag fodrar där om kvällarna när de kommer in. Det slutar med att båda har sina huvuden djupt nedtryckta i samma bytta. Lucern är godis och har varit sedan dag två! Det är för sött att se den lille, som inte har så mycket tänder än, stå och hänga över krubbkanten för att nå ”vuxenmaten”.
För övervakningsmöjlihgeterna skull går de fortfarande in om natten. Jag ser dem sedan via min tv och övervakningskameran. Detta tv-tittande är Animal Planet Deluxe, för jag får då verkligen uppleva hur relationen mellan mor och son i hästarnas värld verkligen fungerar. Det är lätt att fastna i tittandet för att bara njuta av detta livets sanna under. Det som slår mig, och har alltid slagit mig när jag haft föl från mina ston, är hur enormt tålmodiga, älskvärda och beskyddande mammorna är! Lady D är verkligen en underbar mamma. Hon pussar på honom och buffar kärvänligt på sin son då och då som för att försäkra sig om att han är där, mår bra och att bara visa att hon bryr sig. Hon låter honom hållas med allt bus han har i sig.
I morse skrattade jag gott åt en liten parvel som fick för sig att springa under (!) mammas mage fram och tillbaka medan mamman åt sin frukost. Han nafsade även mamma i såväl framben som svans för att se om han kunde få fart på henne. Hon stod still som ett ljus, och åt lugnt vidare. Inte en sur min. Inte heller blir hon det minsta sur när Ludde envisas med att försöka få upp henne då hon just lagt sig ner för att vila ut. Det är som han kommer på att han var hungrig och behöver få henne att stå upp. Han tar små språng mot mammans huvud, buffar på henne och nosar på henne. Då går hon upp och väntar tålmodigt på att han ska dia.
Jag kan inte påminna mig om att hon någonsin var sur mot Micro heller, eller tuktade eller gjorde något annat som har med styrande och ställande att göra. Hästvärlden är verkligen en fredlig och behaglig värld och jag tackar verkligen min kamera för att jag får chansen att njuta av den världen – när jag inte själv är inne och påverkar relationen. BÄttre studiematerial får jag leta efter – kanske något för en forskare som vill veta hur föl- och mammarelationen fungerar?
Jaha, hade tänkt att lägga in helt andra inlägg men Astrids miljöblogg ville tydligen annorlunda. Det var främst inlägget om Livestock-handeln mellan Australien och Indonesien som fick mitt humör att tappas denna soliga och vackra morgon. Jag får rysningar i hela kroppen. Det är intressant att läsa bloggen – inte minst för att den i alla fall till del visar vad det svenska djurskyddet lägger sitt krut på – medan business is business as usual där djurskyddet verkligen skulle behövas. Längst ner i detta inlägg kan ni läsa om slaktsvinens vardag i Sverige – sett ur en veterinärstuderandes ögon. Värt att läsa – även om det är långt.
Än värre är det på andra håll i världen. Jag rekommenderar ingen att förstöra sin dag med att se om de enskilda kornas, grisarnas, fårens, hästarnas och fågelfänas öden i de videos som finns på Youtube om levande-djur-exporterna som sker dagligen runt om i hela världen – även från Sverige. Detta sker helt lagligt även om olagliga metoder används – som tyligen får ske i detta sammanhang??? Inte mindre vidrigt och sorgligt är den industri som utvecklats i USA vad gäller köttdjur. Det här inlägget från Sky News beskriver tydligt skillnaden mellan betande djur och djur i s.k. feedlots :
Det blir så uppenbart på något vis att dessa köttindustrier vi ser här i inslaget är det normala i USA. Att äta gräs som ko är värt ett inslag i SKY NEWS!!!! Det är så det ser ut i USA.¨Än värre verkar livet för grisarna vara:
Med den utveckling vi ser i Sverige, är vi inte långt ifrån att ha gått den vägen också. Småbönder slås ut, till förmån för storindustriella anläggningar – där måtten och alla föreskrifter som finns i lagen säkert levs upp till. Småslakterier får slå igen och de stora bli större och större – och färre. Resorna för djuren blir längre, och längre. För de små klarar inte av att leva upp till djurskyddslagens direktiv och samtidigt hålla nere kostnaden så att konsumenten köper köttet. Och om de jättestora slakterierna lyckas så har vi ju den enkla lösningen – import. Men till vilket pris för djuret? Det är dags att tänka om – är det så här vi vill ha det…. välkommen till verkligheten:
”Jag har varit en vecka med klassen i Skara och varit på studiebesök i olika besättningar och på ett slakteri. Det har varit en jättebra vecka, och jag har lärt mig jättemycket. Jag tänker att alla borde ha en Skaravecka, för jag tror inte att folk har en riktig bild av hur det ser ut hos produktionsdjuren.
De flesta människor använder ju trots allt produkter och äter mat från djur varje dag! Och så har man så dålig koll på hur det ligger till. Därför skriver jag det här, om någon nu skulle vara intresserad av att läsa. Det finns kanske saker som är fel, saker jag missuppfattat, och jag har bara varit på besök på ett slakteri och två grisbesättningar (med olika delar av produktionsleden), så jag kan väl knappast säga att jag fått en tydlig helhetsbild av hur det ser ut. Och det här är mina åsikter och vad jag tycker, jag säger inte att det ÄR såhär. Men jag vill i alla fall skriva om vad jag sett.
Av allt vi fick se är det grisarna som jag tycker det känns mest angeläget att skriva om. Jag tycker inte att det känns okej att det ser ut som det gör idag. Jag förstår inte hur det kan få vara som det är. Det finns förstås bra och dåliga exempel. Men så som medelgrisen i Sverige har det, är inte okej.
En person jag pratade med igår sade att det enda han faktiskt bryr sig om är smaken och priset. Jag frågade honom om han inte ens hade varit beredd att betala några kronor mer för grisar som hade haft ett bättre liv. ”Nej, för ingen annan gör ju det. Man måste ju vara realistisk. Bara för att jag skulle köpa bra kött, så påverkar det ingenting i det stora hela”. Jag blir så ARG. Det är ju för att människor resonerar på det sättet som det är som det är. Det är ett sätt att avsäga sig allt ansvar, endast för att slippa betala lite extra i affären.
Man har fört ett intensivt avelsarbete för att grisarna ska växa så fort som möjligt och suggorna föda så många kultingar det bara går. Att föda barn sliter på kroppen, att föda upp emot 30 kultingar varje år sliter definitivt på suggan. I Sverige är det förbjudet att fixera suggorna. Fixering innebär att suggan står i ett litet bås med galler längs med kroppssidorna så tätt emot att det enda hon kan göra är att ligga ner och stå upp. Hon kan alltså inte vända sig om. Detta är till för att hon inte ska lägga sig på någon kulting. Normalt ligger suggor inte ihjäl sina kultingar, eftersom kultingarna skriker om de skulle bli klämda och suggan när ljudnivån är normal hör deras skrik och ställer sig upp.
I stall med väldigt många suggor och grisar blir ljudnivån hög, och om det finns för lite strö blir golvet hårt och det krävs inte lika mycket tryck för att en kulting ska klämmas ihjäl. Så i vanliga grisningsboxar av betong förekommer det, men det är fortfarande inte särkilt vanligt. Suggorna som står fixerade ligger kanske inte ihjäl sina kultingar, eftersom de ju faktiskt inte kan göra någonting alls.
De brukar utveckla steriotypier, som att stå och tugga frenetiskt på gallret framför dom. Alla grisar, vilda som tama, har en väldigt stark instinkt som gör att de några dagar innan grisningen sätter igång och bygger bo. De väljer ut en plats de finner lämplig, samlar mjukt material i en stor hög att ligga på och hämtar sedan större grenar och gör som en skyddande barriär runtomkring. Hos en fixerad sugga frisätts precis samma sorters hormoner som syftar till att sätta igång bobyggningen som hos alla andra suggor, men hon kan inte göra någonting för att få utlopp för den instinkten. Alla förlossningar är stressande och ökar nivåer av stresshormoner i blodet, men man har visat att suggor som inte kan bygga bo har högre nivåer jämfört med suggor som kan. Som sagt finns det en lag i Sverige som säger att man inte får fixera suggorna, men, det finns ett tillägg som säger att det är okej vid speciella tillfällen. Speciella tillfällen? Det kan ju tolkas hur man vill. Grisningen, och när suggan har kultingar, det kanske är ett speciellt tillfälle? Fixering av suggor görs visst i Sverige, systematiskt. Inte överallt, inte alltid, men det förekommer. Jag vet inte HUR vanligt det är.
En lösgående sugga har en box som väl knappast kan kallas rymlig. Det vanligaste är att ena halvan av golvet är gjort av betong, och andra halvan är spaltgolv. På spaltgolvet kan suggan gödsla och på betongen kan hon ligga. Hur mycket strö suggan får varierar nog. Ibland får hon kanske en hel del, så att det bli aningen mjukare att ligga på betongen. I vissa besättningar kanske man ger så mycket att hon faktiskt kan ta lite halm i munnen och flytta den till de hörn hon väljer att föda i. Ofta är det nog alldeles för lite. Det beror nog väldigt mycket på vilken bonde och vilka skötare som har hand om besättningen. Smågrisdödligheten är ganska hög. Den ökar ju större kullen blir. Även om suggan har spenar så det räcker är alla spenar inte lika bra, och med många syskon blir konkurrensen högre.
När kultingarna blivit gamla nog avvänjs de abrupt och flyttas ihop i större grupper. Kastrering. Alla grisar av hankön kastreras, för annars riskerar man att köttet får galtlukt, vilket inte uppskattas av konsumenterna. Man kan ogilla kastrering av katter, hundar, hästar och andra djur, men de får i alla fall bedövning. Det får inte grisarna. Det går snabbt, men de får ont, det har man bevisat genom forskning som mäter stresshormoner, akutfasproteiner, och ljudfrekvensen i deras skrik. Man kan tycka att det borde vara ganska lätt att förstå att det gör ont att få pungen uppsnittad och kulorna klippta om man inte får bedövning, men om någon skulle tvivla finns det alltså nu även vetenskapligt bevisat.
I en av besättningarna vi besökte fick vi se de avvanda griskultinggrupperna. Just denna delen kändes ganska bra. Griskultingarna gick på djupströbädd, alltså rikligt med halm att böka omkring i. Besättningen drevs att en veterinär som hade forskningsprojekt om vikten av att ströa mycket, så jag har ingen bra bild av hur det brukar se ut. Men om alla smågrisar fick ha det som dom så har jag inget att invända mot hur de hålls. De fick ju inte gå ut förstås, kanske saknade sina mammor, och grupperna var ganska stora. Men det såg ändå inte illa ut. Det fanns en av boxarna där flera av kultingarna fått sina svansar avbitna. Kanske fanns det en liten kannibal-svans-bitar-gris just där. Men i alla andra boxar hade grisarna sina knorrar kvar, så det verkade inte vara så vanligt.
När grisarna uppnått en ålder av 25 veckor förflyttas de till tillväxtboxar. De hamnar med nya grisar och bråk uppstår för att göra upp om rangordningen. Det är väl över på några dagar, men jag tänker att de nog hade mått bättre av att gå med sina syskon hela livet. Skulle väl inte påstå att det är trångt i boxen när grisarna är små. Hos besättningen som vi besökte var det 10 grisar på kanske 10 m^2 . Det blir nog ganska trångt precis innan de uppnått slaktålder. Trångt i det här fallet är relativt. Trångt för vem, liksom. Jag säger att det inte såg särskilt trångt ut för att jag jämför med de tillfälliga boxarna på slakteriet, men hade det gällt marsvin, katter eller människor hade man definitivt kallat det trångt från första början, även innan de hunnit växa till sig och bli stora.
Det står i djurskyddslagen att grisarna ska ha tillgång till strö, men det står inte hur mycket de ska ha. Därför är det helt upp till bonden att bestämma hur mycket halm de ska ha. Halm är dyrt, och grisbönderna tjänar inte många kronor på varje gris. Därför får grisarna löjligt lite halm. I besättningen vi besökte fanns det två långa rader med tillväxtboxar. Den ena raden hade precis fått ny halm innan vi kom dit. Det var så lite att det knappast hjälpte någonting alls att göra betonggolvet mjukare. Tänk två stora bondnävar utspritt över 10m^2. Det är inte mycket. I den andra raden fanns nästan ingenting alls. Om man hade samlat ihop alla halmstrån som fanns i boxen kanske man hade fått ihop 30 st. Jag överdriver inte. Det såg ut som om man hade haft halm där men bestämt sig för att sopa ut allting, och inte varit helt pedantisk vid sopningen. De äter upp all halm inom 24 timmar, sa bonden. Så de får ingen ny halm då? frågade vi. Näe. De får halm påfyllt varannan till var tredje dag, ungefär.
En del av grisarna verkade halta och hade svårt att gå. Osteokondros, skador på broskplattorna i ändarna av benen, är en vanlig produktionssjukdom som uppkommer på grund av att grisarna växer väldigt fort. Eller det är en teori om dess uppkomst i alla fall. Hur som helst har vildsvin inte samma problem med osteokondros. En gris vi såg hade alldeles sned rygg. Många grisar hade navelbrock, där delar av tarmarna har fallit igenom ett hål i bukmuskulaturen vid naveln. Väldigt många grisar hade nu ingen svans, eller bara en kort stump. Utomlands, till exempel i Danmark, kuperar man alla svansar. Det får man inte göra i Sverige. Jag tror det är skönare att få svansen kuperad en gång än att den tuggas av lite bit för bit. Men grisar borde hållas så att de inte utvecklar beteendet att tugga svansar, och kupering inte behövas. Vildsvin tuggar inte på sina jämngamlas svansar. De har annat att sysselsätta sig med. De växer inte upp i en kal betongbox med nästintill ingen halm alls i. De får gå utomhus. Det får grisar i konventionella grisbesättningar aldrig göra.
När grisarna blivit tillräckligt stora ska de skickas till slakt. Det finns en regel som säger att de får transporteras i högst åtta timmar i streck. Jag tycker att det är ganska länge, men det är ju som sagt en maxgräns. Utomlands är maxgränsen i många länder högre. Ombord på slaktbilen hamnar grisarna återigen med nya grisar de inte träffat, och nya bråk om rangordning startas. Att de står trångt, 250-300 grisar/bil, bidrar nog också till bråken. På slakteriet vi besökte hade alla grisar vi såg bitmärken och rivmärken från andra grisars tänder. Vi frågade produktionschefen på slakteriet hur vanligt det var att grisar dog ombord på transporten. Det är väldigt ovanligt, sade han. Vi har så pass bra ventilation. Det är bara under riktigt varma sommardagar som dödligheten stiger en del, och det drar ju upp statistiken. Jag undrar: Kan man kalla ventilationen för bra bara för att det är ovanligt att man dör av värmeslag? Känner man sig inte riktigt varm långt innan man hinner dö? Jag tänker inte säga vilket slakteri vi besökte. Tror inte att det uppskattas.
Vi blev uppdelade på fyra olika slakterier i trakten, och erfarenheterna verkar skilja sig lite mellan de olika besöken. Det som jag var på verkade folk ha blivit mest nedslagna av, så kanske är det lite bättre hos andra. Å andra sidan tror jag också att det är vanligt att man skärper sig lite när man får besök. Det är nämligen väldigt ovanligt med studiebesök på slakterierna. Som privatperson tillåts man inte besöka för att se hur slakten går till. Vi fick absolut inte ta bilder där. Det fick vi förövrigt inte göra på grisbesättningarna heller. Vi hade tur och kom lagom i tid för att få se en urlastning från slaktbil till de tillfälliga boxar grisarna blir uppstallade i tills dess att det är deras tur att slaktas.
Man vill få grisarna av bilen så fort som möjligt och in dit de ska. På många ställen används en elpåfösare för att driva grisarna framåt. Det är lagligt. Det enda som står i lagen är att den inte går användas mer än en sekund åt gången. Men det står inte hur många gånger man får använda den på samma djur. Bzzzzzzzzzzt, är alltså inte okej, men bzzzt, bzzzt, bzzzt går bra, om jag har förstått det rätt. På slakteriet vi besökte användes inte elpåfösare. Istället använde man sig av en ”paddel”. Det såg ut som en vanlig båtpaddel, fast tjockare och gjord i plast. Man kunde skramla med den för att driva grisar med hjälp av ljud, men det gjordes inte. Istället bonkade man på grisarna för att få dom att röra sig.
Det skilde sig en del mellan de olika personerna hur mycket paddeln användes. En av påfösarna slog med den hela tiden. Upp-ned-bonk, upp-ned-bonk, och så vidare. Andra slog mer när de tyckte att det behövdes, men det var ofta i alla fall. Värt att tänka på är att de hela tiden visste om att 20 veterinärstudenter, en del till synes ganska illa berörda, stod bara några meter ifrån dom och tittade. Kanske jobbade de på som vanligt ändå…
I de tillfälliga boxarna stod grisarna som packade sillar. De hade kroppskontakt med andra grisar eller betongväggarna i stort sett runtom hela kroppen. Om de ville ta sig från ena sidan till den andra fick de nästan klättra över varandra. Ganska lugnt verkade det vara i de flesta boxarna. Här och var hördes något skrik när någon gjorde ett utfall mot en annan gris, men de flesta satt, låg eller stod bara helt stilla. Man kan tolka det som att de var lugna och tillfreds. Men om man tänker efter fanns det väl inte så mycket annat de kunde göra. Det fanns ju knappast plats för dom att springa omkring och se nervösa ut. Jag tycker mest att de såg uppgivna ut.
Grisar är nyfikna djur, men trots att det trillade in en grupp på drygt 20 blåklädda personer tittade de knappt upp. En del grisar som anländer till slakteriet på eftermiddagen eller kvällen får övernatta där. Då är det lite mindre trångt i boxarna. Jag har för mig att det var max 12 grisar per box i jämförelse med 16 som det var när vi var där. De hade inget strö alls på dagen, jag vet inte om de får det när de övernattar.
Drivningen av grisarna mot koldioxidschaktet de ska ned i innan de avblodas sker maskinellt. De går i grupp och puttas framåt av en vägg som rör sig då och då. Det systemet verkade ganska bra, jämfört med manuell pådrivning, som vi ju fick se när de skulle gå av slaktbilen. Men en del av grisarna verkade väldigt rädda. Väggarna var solida och en bit högre än deras huvudhöjd, men när de klättrade på varandra kunde de nog se grisarna som stått före dom i kön som en efter en kom åkandes uppochnedhängda med avblodningskniv i halsen. Forskning har tydligen visat på att de inte verkar bry sig så mycket av att se sina artfränder slaktas. Men grisar är flyktdjur, och flyktdjur tycker inte om blodlukt. Dessutom var det väldigt bullrigt, ljudnivån låg precis på gränsen för de tillåtna 80 decibelen. Så vare sig de blev rädda av att se grisarna före dom slaktas eller inte, så var nog miljön ganska så skrämmande i alla fall.
En av grisarna som slussats in i det maskinella pådrivningsystemet stod som paralyserad och hyperventilerade och darrade. Han såg så himla rädd ut. Jag stod en meter ifrån och tittade på honom. Jag ville kunna berätta för honom att det var okej, det var ingen fara, allt skulle bli bra igen. Men grisar förstår inte ord, och det hade ju bara varit ljug. Grisen hade all anledning att vara rädd. Den skulle gasas med koldioxid om bara några minuter. Koldioxidgasningen är en av tre vanliga bedövningsmetoder som används vid slakt i Sverige. Fördelen med koldioxid är att den kan ges till grupper med flera grisar i samtidigt, och att man inte behöver hålla fast dom. Nackdelen är att det tar mellan 30 sek och 1 minut innan grisen blir medvetslös.
Grisarna hissas ned i ett schakt som fylls med gasen, och man kan inte se dom när de är där nere. Man kunde inte höra dom heller eftersom det var så bullrigt runtomkring. Vi fick se på en video istället, hur grisar reagerar av koldioxidgas. De skrek, kämpade, klättrade på varandra och kippade efter luft. Att kvävas av koldioxidgas verkar inte vara skönt alls. Det är alltså inte samma sak som kolmonoxid, som man kan somna in av utan att märka någonting. Det vill man inte använda för att det är så giftigt.
Ut ur schaktet kom grisarna, de hängdes upp i ena bakbenet, sedan avblodas de och dör. Det såg inte trevligt ut, men så länge de är helt medvetslösa bryr jag mig inte om vad som händer med dom. Det är typ så en gris liv ser ut.
Det finns varianter. Det finns sämre och bättre exempel. Men den genomsnittliga grisen har, tycker jag, ett hemskt liv. Det står i djurskyddslagen att alla djur som hålls i fångenskap ska ha möjlighet att bete sig naturligt. Naturligt. Det är ju så löjligt att man vill börja gråta. Hur i helvete kan man kalla sättet grisarna hålls på för naturligt? Jag spyr på den lagen, för den betyder ju ingenting. Ska vi föda upp grisar för att få kött finns det ingen möjlighet att låta dom bete sig helt naturligt. Hur naturligt är det för en gris att åka slaktbil, till exempel?
Däremot borde man kunna göra så många delar av grisens liv mycket bättre. Jag inser att folk inte kommer att sluta att äta kött. Vad jag hoppas på är att fler och fler kan välja de bättre alternativen som faktiskt finns. Sverige har i alla fall en viss ambition att sträva mot en något bättre djurhållning, även om många lagar inte verkar betyda någonting i praktiken. I många andra länder är det mycket värre ändå. Men svenska grisar har det inte bra heller. Eller, inte majoriteten av de svenska grisarna i alla fall.
Det finns ekologiska grisar. De får gå utomhus ibland, även om det bara är på en betongplatta. Eftersom de då inte kan böka, vilket nog är en av de saker de saknar mest i sina betongboxar, så kanske det inte spelar så stor roll för dom. Men jag tror i alla fall inte att det är negativt att de får lite mer yta att röra sig på. Sedan finns det KRAV-grisar. De grisarna får gå ute på vanlig mark. Där kan de böka och kyla ned sig i gyttja om det finns. Det är så alla grisar borde ha det. Det finns många andra saker som är speciellt med KRAV-grisar också, såsom regler om vilket foder de får och att de inte får övernatta på slakterierna. KRAV-kött är dyrare, för det kostar naturligtvis mer att föda upp en gris på det sättet. Det är ju just den ekonomiska aspekten som har lett till att det ser ut som det gör idag i konventionella grisbesättningar. Det är vad man är beredd att betala som avgör hur det blir. Mindre än 1% av alla grisar hålls enligt KRAVs standard. Folk vill inte betala mer än de behöver.
Men jag hoppas, och tror också kanske, att det handlar mycket om okunskap. Man vet inte riktigt hur illa det är. Man vill inte veta. Men jag tycker man har ett ansvar att ta reda på det. Och om någon nu orkat läsa allt det här, som visst blev jättelångt, tycker ni inte att det är värt att betala lite extra för kött som kommer från en gris som haft ett mer okej liv? Hur resonerar man annars? Hur kan man med att köpa ett paket tuggummi när man står vid kassabandet, hur kan man köpa ännu en ny nagellacksfärg, hur kan man betala några hundra extra för att få en vattenkokare i borstat stål istället för en vit i plast? Man kan förfäras över djur som flås levande och delfinslakten i Japan. Men inte medan man sitter och tuggar i sig en macka med skinka från grisar som fötts upp i Danmark. Inte om man vet hur det är där. Jag blir så ARG. Jag känner mig så maktlös. Ingen bryr sig. Ingen vill veta hur det är. AAARRRRGGGHH.”
De säger ju att man inte ska köpa häst på ”postorder”! Det säger jag med – men ändå har jag gjort det. Lady D är en sådan häst. Jag köpte henne utan att ha sett henne live, utan att ha provridit henne och utan att egentligen veta något om henne mer än stammen (som är mycket bra!), höjden, vad hon gjort och efter att ha sett ett par videos av henne.
Ung och kunnig
När jag köpte Lady D var hon tre år gammal. Det var på hösten och hon hade visats i Tyskland för avelsförbundet i Mecklenburg. Det betyder att hon var både riden och körd – vilket är legio för det förbundet. Det var körningen jag fastnade för. Men också storleken (154- lagom ”kort”), steget, utstrålningen och faktiskt också priset. Hon var dräktig med ett föl e: Cool Dancer, ridponnyhingst från Tyskland. Två hästar för detta pris? Kan det vara möjligt, tänkte jag nog och slog till efter en del tänkande.
Jag minns så väl att jag blev förvånad över hur vacker hon var, den dag då jag hämtade upp henne i Sjöbo. Hon var så cool och så medveten om sitt eget värde. Hon var nyss transporterad från sitt förra hem – östra delarna av Tyskland, till Sjöbo. Vi lastade för vidare färd och hem bar det. Sedan var det bara att vänta på ett föl. Lady fann sig snabbt och jag fann snart att visst var det sant. Det här är en BRA häst!
En underbar häst
Vilken trav! Den formligen gliiiiiiiider fram. Bra galopp, men hoppningen är kanske ingen höjdare. Vad gör dock det för en dressyrtant som jag. Med den dressyrstam hon har borde det ju vara dressyren hon är ämnad för också… Hon formligen glänste som mamma och födde inte bara fram en fantastiskt vacker son (som jag givetvis har kvar) det här första året hon var hos mig, som hon skötte efter regelboken. Hon var också den exemplariska hästen att ha ute i skog och mark – genom byar och över stock och sten bar det med unga och gamla det första året – fyra år gammal och inget stoppar denna unga dam. Inte för att jag förordar det – men postorderhäst eller inte – det här var och är ett fantastiskt köp. Jag har fått mig en mycket trevlig och rolig vän. Förresten är Lady D:s avkomma med Cool Dancer den första som han gav. Vi stod först i kön den våren. Och vilken kille det blev då. Mammas trav, mammas hållning, mammas stolthet och en skönhet som får beskrivas en annan gång.
Sedan finns det en sak som är väldigt bra med Lady D som kanske inte tas med i beräkningen när man köper häst (men det borde det göra). Hon formligen älskar att åka transport. Man undrar ju hur den skallen är funtad, som finns i en häst som försöker gå tillbaka in på bussen när hon inte känner igen sig på nya platsen. Eller som byter transport genom en avlastning och pålastning på en bensinmack som håller på att byggas om snabbare än vad matte hinner gå med! Det var vältar, grävmaskiner och asfaltsläggare ta mig sjutton överallt och hon går av bussen för att gå på trailern utan att se sig om. Så var det med det.
Nytt fölis!!!!
I morse – den 27 maj 2001, klockan 00, 25 satte hon igång att föda sitt andra föl. Lady D nu sju år gammal – knapp i början av sitt liv om jag får välja. Den krabaten tog tio minuter att få fram, efter en knapp halvtimme var den uppe på benen. Det är en stark son, igen, som älskade Lady D har fått. Tänk vad Lady D har hunnit med redan nu! När sommaren stundar blir det ridturer i skog och mark igen och sedan är det lite körning och dressyr som gäller. Vad den nye lille Knatten anbelangar, så är det en historia för sig. Min Lady D ser trygg ut som mamma, än en gång. Fölis ser stolt och stark ut. Det är allt som räknas, just här och idag.
Färska bilder kommer att presenteras så fort solen börjar skina över möllan igen!
Hon är eu: Davignon I. Han är född 1988 och är fortfarande i avel. Till dags dato har han över 30 godkända hingstavkommor. Mer om Davignon I kan du läsa om här: http://www.hanoverian-stallions-pape.de/davignon.html.
Det betyder att hon har såväl Capitol, Landgraf såsom Lanciano i sin stamtavla. Ingen dum avelshäst mao… Båda hingstarna är med i PLUP-index för ASVH.
Observera att jag inte alls rekommenderar att köpa en osedd häst såsom jag gjorde här med Lady D. Lady D är fantastisk och jag älskar denna otroliga förmåga och personlighet. Men jag kunde inte veta att hon var så bra, så klart. Jag visste dock vilken risk jag tog – och den här gången hade jag både lite tur och en del skicklighet. Välj inte detta alternativ om du söker en bästa kompis och bara planerar att köpa en eller två hästar totalt! Se alltid till att få provrida en eller flera gånger och ha tät kontakt med säljaren liksom häst inför ett köp!
Igår kväll blev det uppenbart att min långa väntan på det lilla fölet inte skulle vara så länge till. Det fullkomligt skrek om Lady D att det snart var dags när jag tog in hästarna för kvällen vid elvarycket. Visst blev det också så. Klockan fem i halv ett i natt började skådespelet. Allt gick precis som enligt regelboken. Alltid lika oroligt men också glädjefyllt. Men inte ett tecken på att något var det minsta knas. Snarare tvärtom. Efter fyrtio minuter var jag uppe i huset och tittade på de söta två via kameran istället. Inte störa, då naturen gör som den ska. Satt uppe några timmar till för att försäkra mig om att framför allt Lady D var okej, var nere en runda och snackade med henne lite, kollade om det blev en kille eller tjej och gav mat så hon hade hela natten. Sedan några timmar sömn.
Det är klart att Lady D ska föla när vädret är som osäkrast. Förra gången var det snöstorm – en av de få den vinterna. Det var i mars – tidigt men inte jag som styrde över när det skulle bli. Nu är det maj, men det regnar – stora skurar ibland – och jag sitter i en bil utanför hagen för att rycka in om det behövs. Knatten har redan trillat utanför en gång, men vi hjälptes åt – jag och Lady D – att få in den lille parveln på rätt sida staketet igen. Snart får de komma in igen för lite värme och kel, men det är också bra med rörelse, frihet och luft.
Det är ren magi att se ett föl födas. Det går inte att beskriva i ord, den glädje och samtidigt den oro som snurrar i kroppen och knoppen under tiden som en häst fölar. Det kan bara upplevas. Jag hade den här gången hoppats på en liten tjej, men det blev en liten kille. Så fantastiskt välkommen han är ändå – med perfekta små starka ben, härlig uppsyn och cool attityd! Vad blir det av det här månde?
Livet är magiskt!
Stam: e: Cui Christian (welsh mountain), Lord Sinclair III/Davignon
Busenkelt! 