En vecka som moster åt en liten frisk, modig och extremt vacker fölis! Solen skiner, fåglarna kvittrar och gräset är så frodigt det någonsin kan bli. En perfekt värld för en liten fölis att uppleva som en allra första vecka. Fölis och mamma återhämtade sig extremsnabbt från födseln och lever i högsta välmåga här. Tre dagar tog det att avgöra namnet – Lord Spencer, kallad Ludde. Med en mamma som heter Lady D och avlad av en Cui Christian blev det naturligt. För er som missat det var Lady Diana en Spencer….

Ludde är snabbare än vad jag är. Utvecklingen går med rekordfart. Lika kvick som han var på benen (inom en halvtimme efter det att nosen stack ut i jordelivet) är han på att upptäcka omgivningarna. Från att ha varit en liten mammagris (och tvärtom) möter jag nu, efter en vecka, en ganska självständig individ som är nyfiken på allt som kommer i hans väg. I Luddes värld är allting gott och framför allt spännande.

I förrgår var det första gången som han själv kom fram till mig och ville nosa och kela. Han har hajjat att det är jag som är mattant och servicetant här på möllan. Det bådar gott. Jag har för vana att vänta in fölisarna, inte att till varje pris få vara nära. De ska välja själva och med en bra relation till mamman brukar det inte vara några som helst problem. Föl är extremt nyfikna och vill upptäcka på egen hand – en egenskap jag vill uppmuntra. Så jag kelar mest med mamman och sätter mig ner för att bjuda in fölisen. I Luddes fall funkar det lika galant som det gjort för de andra. Numera är jag den roliga tanten, vars hår är så roligt att buffa i och klia tillbaka i när man får kel.

Det är ”krig” om maten som jag ger – även om jag redan dag två ger honom en helt egen hink med godismat. Ja så mycket krig det kanv vara då, när båda mår gott och får den mat de behöver. Det betyder i hästarnas värld att de delar solidariskt på det som ges. Mammas hink är däremot godare än den egna, för att inte tala om krubban när jag fodrar där om kvällarna när de kommer in. Det slutar med att båda har sina huvuden djupt nedtryckta i samma bytta. Lucern är godis och har varit sedan dag två! Det är för sött att se den lille, som inte har så mycket tänder än, stå och hänga över krubbkanten för att nå ”vuxenmaten”.

För övervakningsmöjlihgeterna skull går de fortfarande in om natten. Jag ser dem sedan via min tv och övervakningskameran. Detta tv-tittande är Animal Planet Deluxe, för jag får då verkligen uppleva hur relationen mellan mor och son i hästarnas värld  verkligen fungerar. Det är lätt att fastna i tittandet för att bara njuta av detta livets sanna under. Det som slår mig, och har alltid slagit mig när jag haft föl från mina ston, är hur enormt tålmodiga, älskvärda och beskyddande mammorna är! Lady D är verkligen en underbar mamma. Hon pussar på honom och buffar kärvänligt på sin son då och då som för att försäkra sig om att han är där, mår bra och att bara visa att hon bryr sig. Hon låter honom hållas med allt bus han har i sig.

I morse skrattade jag gott åt en liten parvel som fick för sig att springa under (!) mammas mage fram och tillbaka medan mamman åt sin frukost. Han nafsade även mamma i såväl framben som svans för att se om han kunde få fart på henne. Hon stod still som ett ljus, och åt lugnt vidare. Inte en sur min. Inte heller blir hon det minsta sur när Ludde envisas med att försöka få upp henne då hon just lagt sig ner för att vila ut. Det är som han kommer på att han var hungrig och behöver få henne att stå upp. Han tar små språng mot mammans huvud, buffar på henne och nosar på henne. Då går hon upp och väntar tålmodigt på att han ska dia.

Jag kan inte påminna mig om att hon någonsin var sur mot Micro heller, eller tuktade eller gjorde något annat som har med styrande och ställande att göra. Hästvärlden är verkligen en fredlig och behaglig värld och jag tackar verkligen min kamera för att jag får chansen att njuta av den världen – när jag inte själv är inne och påverkar relationen. BÄttre studiematerial får jag leta efter – kanske något för en forskare som vill veta hur föl- och mammarelationen fungerar?