Jaha, hade tänkt att lägga in helt andra inlägg men Astrids miljöblogg ville tydligen annorlunda. Det var främst inlägget om Livestock-handeln mellan Australien och Indonesien som fick mitt humör att tappas denna soliga och vackra morgon. Jag får rysningar i hela kroppen. Det är intressant att läsa bloggen – inte minst för att den i alla fall till del visar vad det svenska djurskyddet lägger sitt krut på – medan business is business as usual där djurskyddet verkligen skulle behövas. Längst ner i detta inlägg kan ni läsa om slaktsvinens vardag i Sverige – sett ur en veterinärstuderandes ögon. Värt att läsa – även om det är långt.
Än värre är det på andra håll i världen. Jag rekommenderar ingen att förstöra sin dag med att se om de enskilda kornas, grisarnas, fårens, hästarnas och fågelfänas öden i de videos som finns på Youtube om levande-djur-exporterna som sker dagligen runt om i hela världen – även från Sverige. Detta sker helt lagligt även om olagliga metoder används – som tyligen får ske i detta sammanhang??? Inte mindre vidrigt och sorgligt är den industri som utvecklats i USA vad gäller köttdjur. Det här inlägget från Sky News beskriver tydligt skillnaden mellan betande djur och djur i s.k. feedlots :
Det blir så uppenbart på något vis att dessa köttindustrier vi ser här i inslaget är det normala i USA. Att äta gräs som ko är värt ett inslag i SKY NEWS!!!! Det är så det ser ut i USA.¨Än värre verkar livet för grisarna vara:
Med den utveckling vi ser i Sverige, är vi inte långt ifrån att ha gått den vägen också. Småbönder slås ut, till förmån för storindustriella anläggningar – där måtten och alla föreskrifter som finns i lagen säkert levs upp till. Småslakterier får slå igen och de stora bli större och större – och färre. Resorna för djuren blir längre, och längre. För de små klarar inte av att leva upp till djurskyddslagens direktiv och samtidigt hålla nere kostnaden så att konsumenten köper köttet. Och om de jättestora slakterierna lyckas så har vi ju den enkla lösningen – import. Men till vilket pris för djuret? Det är dags att tänka om – är det så här vi vill ha det…. välkommen till verkligheten:
”Jag har varit en vecka med klassen i Skara och varit på studiebesök i olika besättningar och på ett slakteri. Det har varit en jättebra vecka, och jag har lärt mig jättemycket. Jag tänker att alla borde ha en Skaravecka, för jag tror inte att folk har en riktig bild av hur det ser ut hos produktionsdjuren.
De flesta människor använder ju trots allt produkter och äter mat från djur varje dag! Och så har man så dålig koll på hur det ligger till. Därför skriver jag det här, om någon nu skulle vara intresserad av att läsa. Det finns kanske saker som är fel, saker jag missuppfattat, och jag har bara varit på besök på ett slakteri och två grisbesättningar (med olika delar av produktionsleden), så jag kan väl knappast säga att jag fått en tydlig helhetsbild av hur det ser ut. Och det här är mina åsikter och vad jag tycker, jag säger inte att det ÄR såhär. Men jag vill i alla fall skriva om vad jag sett.
Av allt vi fick se är det grisarna som jag tycker det känns mest angeläget att skriva om. Jag tycker inte att det känns okej att det ser ut som det gör idag. Jag förstår inte hur det kan få vara som det är. Det finns förstås bra och dåliga exempel. Men så som medelgrisen i Sverige har det, är inte okej.
En person jag pratade med igår sade att det enda han faktiskt bryr sig om är smaken och priset. Jag frågade honom om han inte ens hade varit beredd att betala några kronor mer för grisar som hade haft ett bättre liv. ”Nej, för ingen annan gör ju det. Man måste ju vara realistisk. Bara för att jag skulle köpa bra kött, så påverkar det ingenting i det stora hela”. Jag blir så ARG. Det är ju för att människor resonerar på det sättet som det är som det är. Det är ett sätt att avsäga sig allt ansvar, endast för att slippa betala lite extra i affären.
Man har fört ett intensivt avelsarbete för att grisarna ska växa så fort som möjligt och suggorna föda så många kultingar det bara går. Att föda barn sliter på kroppen, att föda upp emot 30 kultingar varje år sliter definitivt på suggan. I Sverige är det förbjudet att fixera suggorna. Fixering innebär att suggan står i ett litet bås med galler längs med kroppssidorna så tätt emot att det enda hon kan göra är att ligga ner och stå upp. Hon kan alltså inte vända sig om. Detta är till för att hon inte ska lägga sig på någon kulting. Normalt ligger suggor inte ihjäl sina kultingar, eftersom kultingarna skriker om de skulle bli klämda och suggan när ljudnivån är normal hör deras skrik och ställer sig upp.
I stall med väldigt många suggor och grisar blir ljudnivån hög, och om det finns för lite strö blir golvet hårt och det krävs inte lika mycket tryck för att en kulting ska klämmas ihjäl. Så i vanliga grisningsboxar av betong förekommer det, men det är fortfarande inte särkilt vanligt. Suggorna som står fixerade ligger kanske inte ihjäl sina kultingar, eftersom de ju faktiskt inte kan göra någonting alls.
De brukar utveckla steriotypier, som att stå och tugga frenetiskt på gallret framför dom. Alla grisar, vilda som tama, har en väldigt stark instinkt som gör att de några dagar innan grisningen sätter igång och bygger bo. De väljer ut en plats de finner lämplig, samlar mjukt material i en stor hög att ligga på och hämtar sedan större grenar och gör som en skyddande barriär runtomkring. Hos en fixerad sugga frisätts precis samma sorters hormoner som syftar till att sätta igång bobyggningen som hos alla andra suggor, men hon kan inte göra någonting för att få utlopp för den instinkten. Alla förlossningar är stressande och ökar nivåer av stresshormoner i blodet, men man har visat att suggor som inte kan bygga bo har högre nivåer jämfört med suggor som kan. Som sagt finns det en lag i Sverige som säger att man inte får fixera suggorna, men, det finns ett tillägg som säger att det är okej vid speciella tillfällen. Speciella tillfällen? Det kan ju tolkas hur man vill. Grisningen, och när suggan har kultingar, det kanske är ett speciellt tillfälle? Fixering av suggor görs visst i Sverige, systematiskt. Inte överallt, inte alltid, men det förekommer. Jag vet inte HUR vanligt det är.
En lösgående sugga har en box som väl knappast kan kallas rymlig. Det vanligaste är att ena halvan av golvet är gjort av betong, och andra halvan är spaltgolv. På spaltgolvet kan suggan gödsla och på betongen kan hon ligga. Hur mycket strö suggan får varierar nog. Ibland får hon kanske en hel del, så att det bli aningen mjukare att ligga på betongen. I vissa besättningar kanske man ger så mycket att hon faktiskt kan ta lite halm i munnen och flytta den till de hörn hon väljer att föda i. Ofta är det nog alldeles för lite. Det beror nog väldigt mycket på vilken bonde och vilka skötare som har hand om besättningen. Smågrisdödligheten är ganska hög. Den ökar ju större kullen blir. Även om suggan har spenar så det räcker är alla spenar inte lika bra, och med många syskon blir konkurrensen högre.
När kultingarna blivit gamla nog avvänjs de abrupt och flyttas ihop i större grupper. Kastrering. Alla grisar av hankön kastreras, för annars riskerar man att köttet får galtlukt, vilket inte uppskattas av konsumenterna. Man kan ogilla kastrering av katter, hundar, hästar och andra djur, men de får i alla fall bedövning. Det får inte grisarna. Det går snabbt, men de får ont, det har man bevisat genom forskning som mäter stresshormoner, akutfasproteiner, och ljudfrekvensen i deras skrik. Man kan tycka att det borde vara ganska lätt att förstå att det gör ont att få pungen uppsnittad och kulorna klippta om man inte får bedövning, men om någon skulle tvivla finns det alltså nu även vetenskapligt bevisat.
I en av besättningarna vi besökte fick vi se de avvanda griskultinggrupperna. Just denna delen kändes ganska bra. Griskultingarna gick på djupströbädd, alltså rikligt med halm att böka omkring i. Besättningen drevs att en veterinär som hade forskningsprojekt om vikten av att ströa mycket, så jag har ingen bra bild av hur det brukar se ut. Men om alla smågrisar fick ha det som dom så har jag inget att invända mot hur de hålls. De fick ju inte gå ut förstås, kanske saknade sina mammor, och grupperna var ganska stora. Men det såg ändå inte illa ut. Det fanns en av boxarna där flera av kultingarna fått sina svansar avbitna. Kanske fanns det en liten kannibal-svans-bitar-gris just där. Men i alla andra boxar hade grisarna sina knorrar kvar, så det verkade inte vara så vanligt.
När grisarna uppnått en ålder av 25 veckor förflyttas de till tillväxtboxar. De hamnar med nya grisar och bråk uppstår för att göra upp om rangordningen. Det är väl över på några dagar, men jag tänker att de nog hade mått bättre av att gå med sina syskon hela livet. Skulle väl inte påstå att det är trångt i boxen när grisarna är små. Hos besättningen som vi besökte var det 10 grisar på kanske 10 m^2 . Det blir nog ganska trångt precis innan de uppnått slaktålder. Trångt i det här fallet är relativt. Trångt för vem, liksom. Jag säger att det inte såg särskilt trångt ut för att jag jämför med de tillfälliga boxarna på slakteriet, men hade det gällt marsvin, katter eller människor hade man definitivt kallat det trångt från första början, även innan de hunnit växa till sig och bli stora.
Det står i djurskyddslagen att grisarna ska ha tillgång till strö, men det står inte hur mycket de ska ha. Därför är det helt upp till bonden att bestämma hur mycket halm de ska ha. Halm är dyrt, och grisbönderna tjänar inte många kronor på varje gris. Därför får grisarna löjligt lite halm. I besättningen vi besökte fanns det två långa rader med tillväxtboxar. Den ena raden hade precis fått ny halm innan vi kom dit. Det var så lite att det knappast hjälpte någonting alls att göra betonggolvet mjukare. Tänk två stora bondnävar utspritt över 10m^2. Det är inte mycket. I den andra raden fanns nästan ingenting alls. Om man hade samlat ihop alla halmstrån som fanns i boxen kanske man hade fått ihop 30 st. Jag överdriver inte. Det såg ut som om man hade haft halm där men bestämt sig för att sopa ut allting, och inte varit helt pedantisk vid sopningen. De äter upp all halm inom 24 timmar, sa bonden. Så de får ingen ny halm då? frågade vi. Näe. De får halm påfyllt varannan till var tredje dag, ungefär.
En del av grisarna verkade halta och hade svårt att gå. Osteokondros, skador på broskplattorna i ändarna av benen, är en vanlig produktionssjukdom som uppkommer på grund av att grisarna växer väldigt fort. Eller det är en teori om dess uppkomst i alla fall. Hur som helst har vildsvin inte samma problem med osteokondros. En gris vi såg hade alldeles sned rygg. Många grisar hade navelbrock, där delar av tarmarna har fallit igenom ett hål i bukmuskulaturen vid naveln. Väldigt många grisar hade nu ingen svans, eller bara en kort stump. Utomlands, till exempel i Danmark, kuperar man alla svansar. Det får man inte göra i Sverige. Jag tror det är skönare att få svansen kuperad en gång än att den tuggas av lite bit för bit. Men grisar borde hållas så att de inte utvecklar beteendet att tugga svansar, och kupering inte behövas. Vildsvin tuggar inte på sina jämngamlas svansar. De har annat att sysselsätta sig med. De växer inte upp i en kal betongbox med nästintill ingen halm alls i. De får gå utomhus. Det får grisar i konventionella grisbesättningar aldrig göra.
När grisarna blivit tillräckligt stora ska de skickas till slakt. Det finns en regel som säger att de får transporteras i högst åtta timmar i streck. Jag tycker att det är ganska länge, men det är ju som sagt en maxgräns. Utomlands är maxgränsen i många länder högre. Ombord på slaktbilen hamnar grisarna återigen med nya grisar de inte träffat, och nya bråk om rangordning startas. Att de står trångt, 250-300 grisar/bil, bidrar nog också till bråken. På slakteriet vi besökte hade alla grisar vi såg bitmärken och rivmärken från andra grisars tänder. Vi frågade produktionschefen på slakteriet hur vanligt det var att grisar dog ombord på transporten. Det är väldigt ovanligt, sade han. Vi har så pass bra ventilation. Det är bara under riktigt varma sommardagar som dödligheten stiger en del, och det drar ju upp statistiken. Jag undrar: Kan man kalla ventilationen för bra bara för att det är ovanligt att man dör av värmeslag? Känner man sig inte riktigt varm långt innan man hinner dö? Jag tänker inte säga vilket slakteri vi besökte. Tror inte att det uppskattas.
Vi blev uppdelade på fyra olika slakterier i trakten, och erfarenheterna verkar skilja sig lite mellan de olika besöken. Det som jag var på verkade folk ha blivit mest nedslagna av, så kanske är det lite bättre hos andra. Å andra sidan tror jag också att det är vanligt att man skärper sig lite när man får besök. Det är nämligen väldigt ovanligt med studiebesök på slakterierna. Som privatperson tillåts man inte besöka för att se hur slakten går till. Vi fick absolut inte ta bilder där. Det fick vi förövrigt inte göra på grisbesättningarna heller. Vi hade tur och kom lagom i tid för att få se en urlastning från slaktbil till de tillfälliga boxar grisarna blir uppstallade i tills dess att det är deras tur att slaktas.
Man vill få grisarna av bilen så fort som möjligt och in dit de ska. På många ställen används en elpåfösare för att driva grisarna framåt. Det är lagligt. Det enda som står i lagen är att den inte går användas mer än en sekund åt gången. Men det står inte hur många gånger man får använda den på samma djur. Bzzzzzzzzzzt, är alltså inte okej, men bzzzt, bzzzt, bzzzt går bra, om jag har förstått det rätt. På slakteriet vi besökte användes inte elpåfösare. Istället använde man sig av en ”paddel”. Det såg ut som en vanlig båtpaddel, fast tjockare och gjord i plast. Man kunde skramla med den för att driva grisar med hjälp av ljud, men det gjordes inte. Istället bonkade man på grisarna för att få dom att röra sig.
Det skilde sig en del mellan de olika personerna hur mycket paddeln användes. En av påfösarna slog med den hela tiden. Upp-ned-bonk, upp-ned-bonk, och så vidare. Andra slog mer när de tyckte att det behövdes, men det var ofta i alla fall. Värt att tänka på är att de hela tiden visste om att 20 veterinärstudenter, en del till synes ganska illa berörda, stod bara några meter ifrån dom och tittade. Kanske jobbade de på som vanligt ändå…
I de tillfälliga boxarna stod grisarna som packade sillar. De hade kroppskontakt med andra grisar eller betongväggarna i stort sett runtom hela kroppen. Om de ville ta sig från ena sidan till den andra fick de nästan klättra över varandra. Ganska lugnt verkade det vara i de flesta boxarna. Här och var hördes något skrik när någon gjorde ett utfall mot en annan gris, men de flesta satt, låg eller stod bara helt stilla. Man kan tolka det som att de var lugna och tillfreds. Men om man tänker efter fanns det väl inte så mycket annat de kunde göra. Det fanns ju knappast plats för dom att springa omkring och se nervösa ut. Jag tycker mest att de såg uppgivna ut.
Grisar är nyfikna djur, men trots att det trillade in en grupp på drygt 20 blåklädda personer tittade de knappt upp. En del grisar som anländer till slakteriet på eftermiddagen eller kvällen får övernatta där. Då är det lite mindre trångt i boxarna. Jag har för mig att det var max 12 grisar per box i jämförelse med 16 som det var när vi var där. De hade inget strö alls på dagen, jag vet inte om de får det när de övernattar.
Drivningen av grisarna mot koldioxidschaktet de ska ned i innan de avblodas sker maskinellt. De går i grupp och puttas framåt av en vägg som rör sig då och då. Det systemet verkade ganska bra, jämfört med manuell pådrivning, som vi ju fick se när de skulle gå av slaktbilen. Men en del av grisarna verkade väldigt rädda. Väggarna var solida och en bit högre än deras huvudhöjd, men när de klättrade på varandra kunde de nog se grisarna som stått före dom i kön som en efter en kom åkandes uppochnedhängda med avblodningskniv i halsen. Forskning har tydligen visat på att de inte verkar bry sig så mycket av att se sina artfränder slaktas. Men grisar är flyktdjur, och flyktdjur tycker inte om blodlukt. Dessutom var det väldigt bullrigt, ljudnivån låg precis på gränsen för de tillåtna 80 decibelen. Så vare sig de blev rädda av att se grisarna före dom slaktas eller inte, så var nog miljön ganska så skrämmande i alla fall.
En av grisarna som slussats in i det maskinella pådrivningsystemet stod som paralyserad och hyperventilerade och darrade. Han såg så himla rädd ut. Jag stod en meter ifrån och tittade på honom. Jag ville kunna berätta för honom att det var okej, det var ingen fara, allt skulle bli bra igen. Men grisar förstår inte ord, och det hade ju bara varit ljug. Grisen hade all anledning att vara rädd. Den skulle gasas med koldioxid om bara några minuter. Koldioxidgasningen är en av tre vanliga bedövningsmetoder som används vid slakt i Sverige. Fördelen med koldioxid är att den kan ges till grupper med flera grisar i samtidigt, och att man inte behöver hålla fast dom. Nackdelen är att det tar mellan 30 sek och 1 minut innan grisen blir medvetslös.
Grisarna hissas ned i ett schakt som fylls med gasen, och man kan inte se dom när de är där nere. Man kunde inte höra dom heller eftersom det var så bullrigt runtomkring. Vi fick se på en video istället, hur grisar reagerar av koldioxidgas. De skrek, kämpade, klättrade på varandra och kippade efter luft. Att kvävas av koldioxidgas verkar inte vara skönt alls. Det är alltså inte samma sak som kolmonoxid, som man kan somna in av utan att märka någonting. Det vill man inte använda för att det är så giftigt.
Ut ur schaktet kom grisarna, de hängdes upp i ena bakbenet, sedan avblodas de och dör. Det såg inte trevligt ut, men så länge de är helt medvetslösa bryr jag mig inte om vad som händer med dom. Det är typ så en gris liv ser ut.
Det finns varianter. Det finns sämre och bättre exempel. Men den genomsnittliga grisen har, tycker jag, ett hemskt liv. Det står i djurskyddslagen att alla djur som hålls i fångenskap ska ha möjlighet att bete sig naturligt. Naturligt. Det är ju så löjligt att man vill börja gråta. Hur i helvete kan man kalla sättet grisarna hålls på för naturligt? Jag spyr på den lagen, för den betyder ju ingenting. Ska vi föda upp grisar för att få kött finns det ingen möjlighet att låta dom bete sig helt naturligt. Hur naturligt är det för en gris att åka slaktbil, till exempel?
Däremot borde man kunna göra så många delar av grisens liv mycket bättre. Jag inser att folk inte kommer att sluta att äta kött. Vad jag hoppas på är att fler och fler kan välja de bättre alternativen som faktiskt finns. Sverige har i alla fall en viss ambition att sträva mot en något bättre djurhållning, även om många lagar inte verkar betyda någonting i praktiken. I många andra länder är det mycket värre ändå. Men svenska grisar har det inte bra heller. Eller, inte majoriteten av de svenska grisarna i alla fall.
Det finns ekologiska grisar. De får gå utomhus ibland, även om det bara är på en betongplatta. Eftersom de då inte kan böka, vilket nog är en av de saker de saknar mest i sina betongboxar, så kanske det inte spelar så stor roll för dom. Men jag tror i alla fall inte att det är negativt att de får lite mer yta att röra sig på. Sedan finns det KRAV-grisar. De grisarna får gå ute på vanlig mark. Där kan de böka och kyla ned sig i gyttja om det finns. Det är så alla grisar borde ha det. Det finns många andra saker som är speciellt med KRAV-grisar också, såsom regler om vilket foder de får och att de inte får övernatta på slakterierna. KRAV-kött är dyrare, för det kostar naturligtvis mer att föda upp en gris på det sättet. Det är ju just den ekonomiska aspekten som har lett till att det ser ut som det gör idag i konventionella grisbesättningar. Det är vad man är beredd att betala som avgör hur det blir. Mindre än 1% av alla grisar hålls enligt KRAVs standard. Folk vill inte betala mer än de behöver.
Men jag hoppas, och tror också kanske, att det handlar mycket om okunskap. Man vet inte riktigt hur illa det är. Man vill inte veta. Men jag tycker man har ett ansvar att ta reda på det. Och om någon nu orkat läsa allt det här, som visst blev jättelångt, tycker ni inte att det är värt att betala lite extra för kött som kommer från en gris som haft ett mer okej liv? Hur resonerar man annars? Hur kan man med att köpa ett paket tuggummi när man står vid kassabandet, hur kan man köpa ännu en ny nagellacksfärg, hur kan man betala några hundra extra för att få en vattenkokare i borstat stål istället för en vit i plast? Man kan förfäras över djur som flås levande och delfinslakten i Japan. Men inte medan man sitter och tuggar i sig en macka med skinka från grisar som fötts upp i Danmark. Inte om man vet hur det är där. Jag blir så ARG. Jag känner mig så maktlös. Ingen bryr sig. Ingen vill veta hur det är. AAARRRRGGGHH.”
Busenkelt! 
Jag gillar inte alls det din artikel handlar om 😦 men att du tar upp debatten! Dessa vidriga, vidriga omständigheter våra ”produktionsdjur” lever under får mig att bli galen! Ännu läskigare är det när det är normen – och människor är så fjärmade från djurhållning att de tycker det är fullt normalt – att vi har djurfabriker… Men man måste ta debatten. Jag har bestämt mig för att i så stor utsträckning som möjligt äta kött från ”glada” djur – men det är inte lätt att få tag på… Jag har ju inte möjighet att åka runt på den skånska landsbygden varje gång jag ska handla mat… Och var hittar man god ekologisk glass – nu i sommarvärmen? Kan ingen öppna en heltäckande ekologisk livsmedelsaffär – på nätet?
Ja, det är beklämmande. Svårt att komma till rätta med också, så länge folk har möjlighet att blunda för hur det går till. Och det har nästan alla, för det är väldigt få som har kännedom om matdjurens liv — det naturliga och det de tvingas leva — och långt mindre kontakt med några såna djur.
(Beträffande olagliga metoder är det i alla fall i USA så att de i de flesta delstater undantas från lagar och föreskrifter om de anses vara branschpraxis, vilket inte bara betyder att det är hart när omöjligt att få stopp på befintliga missförhållanden, utan faktiskt också är möjligt att införa nya plågsamma metoder — så länge tillräckligt många gör det samtidigt kan man ju hävda att det är branschpraxis. Om det är likadant i Sverige vet jag inte, men det går väl att ta reda på.)
När jag läste ditt inlägg för en vecka sedan grät jag och har nu beslutat mig för att bli vegetarian. Jag trodde vi hade human slakt i Sverige men uppenbarligen inte.
Tack för inlägg! småskalligt är väl det enda som skulle kunna motverka stress och traumatiska upplevelser vad gäller kötthanteringen – småskaliga gårdar och slakterier som ser varje djur som de individer de är…. men det är oss fjärran nuförtiden, och lite skyller jag faktiskt på politikerna för det – för mycket görs för att ”effektivisera”, ”rationalisera”, etc etc – och det är alltid någon som får betala för det. Det är också intressant att notera att mer etiskt producerat kött inte är lika lättsålt -för vi talar väl om djuren, men handlar inte på samma sätt….då styr plånboken…