Jämställdhet i ridsporten

av

Urusla arbetsvillkor inom hästbranschen

Som jag tidigare nämnt ger Helgstrands-dokumentären inte enbart en tydlig bild av hur hemskt vissa hästar har det i ”träning” hos så kallade beridare och annat löst folk som påstår sig kunna utbilda en häst snabbt och enkelt. Det ger också en sorglig insyn i hur många, främst unga tjejer, har det på sina arbetsplatser ute i stallarna. Det här är inget nytt det här heller, men medan man tar en fight som kostar skjortan mot Tesla, där arbetarna har schyssta villkor och där fighten mer handlar om kollektivavtalets vara eller inte vara, är det ingen som står upp för dessa unga som arbetar som stallskötare. För de är ju just det – unga tjejer allra mest. Och hästbranschen ses ju knappt som ett riktigt jobb av någon.

Tydligen inte ens av sig självt heller. Helgstrand har konstaterat att man inte blir motiverad av högre lön som stalltjej. Tror dock han själv har varit MYCKET motiverad av pengar jag…. Men det kanske bara gäller män med narcissistiska drag? Inte vet jag med det framkom att dessa hästskötare fick 10 000 DKK per månad och obetalt övertid vilket renderade arbetsveckor om ca 60-70 timmar. Bonusen var att få utskällningar av beridaren, ta hand om sår på hästarna orsakade av dessa ryttare och att putsa träns på sin fritid, träns som troligen kostar mer än vad tjejerna får i månaden. Och det har nu i alla fall fått ett fackförbund i Danmark att reagera. Alltid något.

Om man nu tror att detta är unikt för Helgstrand är man lika fel ute som om man tror att tvingande-metoden för hästar som ska gå tävling och som ses som en handelsvara som kan bli värd miljoner om den bara lär sig piffa och puffa (piaffa och passagea) tillräckligt snabbt bara används av Helgstrand och hans ”beridare”. För det här finns överallt, inte minst i Sverige, precis som skitridning gör det.

I Sverige får man ofta erbjudande om ”utbildning”, stallplats till hästen, boende i en liten stuga och annat istället för lön och sedan en ”lön” som gärna är svart och ibland så låg så att ingen människa ens kan äta sig mätt på den pengen som delas ut månadsvis. Det är förskräckligt. Det här är ju en bransch som inte ens tar sig själv på allvar, hur ska andra kunna göra det?

Att sedan uppröras av att dessa personer som jobbar under dessa villkor inte säger till de som är högre upp i hierarkin för att de beter sig som rena skitstövlar mot såväl hästar som folk, när de själva effektivt trycks ner på botten, är faktiskt skamligt. Dessa stallskötare är också offer för systemet. Inte förövare. Om sådana som jag, som agerat tränare en halv mansålder, ja om inte ens sådana som Leif Törnblad – som varit internationell domare i många år, inte kan komma med kritik som tas på allvar utan istället blir avstängd! (se del av hans kritik genom att klicka här) – hur i hela friden ska dessa personer kunna göra det. Och om de sagt något – vilket många av dem gjort – vad har hänt då? Inte ett smack. Såklart. Förutom att de mister jobbet, som inte har något avtal. .

Tjejerna ska jobba nästan gratis för att de ”älskar hästar” och vara glada över att de får vara så nära dessa djur. Om något visar ju det hur man ser på dessa människor. Och har man den här synen på andra människor – vad har man då för syn på djur? Hierarkiska strukturer var det ja – högdjuren där uppe som några halvgudar, de unga tjejerna på botten. Vill de uppåt måste de bli minst lika tuffa som högdjuren. Det bådar inte gott för vare sig schyssta arbetsvillkor eller god hästhantering och hästhållning. Det kan man inte påstå.

Så svartarbetet fortgår. I en högriskbransch där man, förutom alla nackdelar svartjobb ger i övrigt, ju kan bli invalid för livet, och då får man inte en krona i ersättning eftersom man som sagt jobbade svart. Hela livet kan bli förstört. Då och då skrivs det om det. Som till exempel Expressen år 2017, Hippson år 2016, och Göteborgs-Posten 2019 – då faktiskt facket Kommunal har reagerat. Men inget händer. Allt pågår som förr. Kanske är det Skatteverket som till slut tröttnar. De brukar gillar ordning och reda och inbetalda skatter. Men det verkar ju ta sin rundliga tid och de får knappast någon hjälp av branschen själva. Tvärtom är det så hästbranschen överlever – det är inte lätt att få ihop ekonomin i denna bransch (om man inte heter Helgstrand förstås, och så några till då förstås).

Så det är därför branschen inte gör något? De verkar ungefär lika intresserade av att få till schyssta arbetsplatser som att se till att de där fina policydokumenten de har skrivit om att behandla hästarna väl faktiskt har en förankring i verkligheten. Det vill säga inte alls. Det är för sorgligt – för om man inte gör något åt detta och se till att arbetsvillkor och arbetsmiljö blir bra för folk i branschen, så kommer hästarna inte få det bra de heller. Det säger sig självt.

Kvinnor dominerar i en manlig värld
av

Kvinnor dominerar i en manlig värld

I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.

Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.

Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.

I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!

Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.

Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM.  1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.

Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.

Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.

Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.

Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.

Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?

Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.

Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!),  eller är det bara slump?

När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.

Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?

Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).

Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.

Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?

Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.

Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!