Hårt underlag är inget för mig och mina hästar. I alla fall inte när det hårda underlaget är på ridbanan. Då blir det begränsat för oss som vill träna. Att de ljusa timmarna är så få under dagen gör inte livet lättare.

Hårt underlag är inte dåligt i sig. I alla fall inte ibland. Men det här är riktigt hårt och belastningen på lederna blir därför mkt stor. Så det blir väldigt mycket balansträning och skritt, för att inte påverka alltför negativt, utan stärka upp. Det går att stärka såväl senor som ligament om man gör det på rätt sätt. Men tanken är ju inte att man ska rida runt dagligen i en timme eller så på en stenhård bana. Det går liksom inte.

Tyvärr är våra vägar här just nu minst lika hårda. Inte ens i skogen är det mjukt.

Så jag har redan gett mina hästar den där lite längre vilan som flera av dem kan behöva så väl – så att de får återhämta sina kroppar i lugn och ro mellan varven. Nu får jag hoppas på att snön snart kommer, så att vi kommer igång med lite fart igen. Under tiden får jag vänta ut och skrittar, travar lite hit och lite dit, och skrittar. Tränar tekniska detaljer och jobbar på min sits. Det finns mycket att förbättra.

Det där med form och träningsmetoder på (framför allt) dressyrhästar verkar vara en never ending story. Ibland känns det som det inte händer så mycket, men snackas gör det. Till höger och till vänster.

Dressyrryttare dissas för sin taskiga ridning. Vissa mer och andra lite mindre, men ibland också som helhet. De som kritiserar dressyrryttarna dissas för att de ”näthatar”. Och som vanligt ligger sanningen någonstans däremellan. Vissa kritiseras för att bara leta fel, andra för att de inte fattar nåt. Lite roliga argument blir det ibland när pennan går lite för fort och hjärtat tar över. Faktiskt så argumenteras det utan argument alls ibland – du är dum, du är okunnig, du kan inte för att du inte gör själv, alla dressyrryttare plågar sina hästar etc etc. Det är lätt att det spårar ur.

Tänk vad trevligt om man kunde mötas och samtala och faktiskt våga gå lite utanför boxen (sin egna) och se ur hästens perspektiv först och främst. För det är väl för att vi älskar hästar vi håller på med dem. För att vi tycker hästar är kul. Och visst vill vi att hästarna ska ha det bra. Men då krävs att människor vågar tänka lite utanför sig själva. Och inte ta allt så personligt så att den ena bara försvarar till vilket pris som helst och den andra parten bara drämmer på med allt de har. Båda sidor för att få ”rätt”.  För till syvende och sist finns det ”bara” en som har rätt – och det är hästen. Rätten att få en ryttare som verkar för deras eget bästa, en hästhållning där de känner sig trygga och tillfreds med, rätten att vara dem de är – unika enskilda individer med stora hjärtan och känsliga själar.

Forskning finns men behöver bli bättre. Vi vet mycket idag vi inte visste igår. Strålkastarljuset behöver finnas överallt – för att övervaka hästvälfärden för proffshästar såsom hobbyhästar. Pengar, prestige och bristen på kunskap hotar hästens välmående överallt.  Men det måste ske på ett professionellt och konstruktivt sätt – inte genom att skapa två läger som spårar ut i sina diskussioner mot varandra. Sådant leder bara till mer elände, inte mindre.

Det är så jag undrar om det faktiskt är möjligt. En av de hästar jag haft under många år har från och till konstaterat: – det där med okända ryttare är ett otäckt otyg. Det har blivit värre med åren och vissa saker verkar väcka upp nästan som en ångest hos hästen att göra något över huvud taget på banan.

Så efter att från och till försökt i ett antal år, med mer eller mindre lyckade försök har jag nu gett upp. Nu får hon väl vara min då, bara bara min. Det var efter en helg här där hon fick en oerfaren ryttare – något hon själv brukar föredra – och hon till och med såg ut att halta! Det hade hon aldrig gjort förut och jag blev mycket fundersam. Inte heller jag kunde få fart på madam, när hon väl bestämt sig att inte röra sig ur fläcken. ”Nu är det kört” tänkte jag. Nu har hon lyckats bli halt. Inte för att jag egentligen förstod hur det hade gått till, då hon varit hel i alla år och har en enormt bra fysik. men något var det ju? Det både såg och kände jag.

Jag lät det vara den helgen. Jag släppte ut henne i hagen och lät henne vara ifred tills på måndagen. Halt såg hon då inte ut att vara i hagen, men jag hade så tydligt sett det. Så jag tänkte jag skulle se om hon haltade på banan. Inte utan ryttare i alla fall kunde jag konstatera efter några varv. Så upp i sadeln och se om det hände något då? Tygelhalt har jag ju hört talas om. Kanske var det något sånt? Tygelhälta är en sådan hälta som bara visar sig under ridning och som kan orsakas av en halv miljon saker, alla där ryttaren, tyngden på ryggen och utrustningen kommer i fokus.

Och det kan jag nog säga att det var. Men i så fall tror jag mer på en mental tygelhälta. Hon fixade inte alls att vara med på banan längre, ens med en oerfaren – de som hon gillat innan. För efter en stund när vi funderat ihop, min häst och jag, gick hon nämligen som tåget. Ingen hälta, ingen oro, inget motstånd. Som tåget, som sagt.

Så nu har jag gjort en pakt med min häst. För nu var jag trött på detta – att hästen helt plötsligt inte ville alls, och känslan över att ha en häst på en bana som inte vill vara där – den är verkligen inte rolig. Någonstans!

Överenskommelsen gäller så här: om min häst jobbar på och verkligen försöker hela tiden ska gjag rida så gott jag bara kan varenda gång och jag ska aldrig släppa upp någon annan där uppe i styrpulpeten igen. Men då ska hon gå så bra att hon kan vara visningshäst också på våra kurser. Jag viskade det i hennes öra, och jag lovade dyrt och heligt.

Och se – hittills under den här hösten jag försökt hålla mitt avtal, har hästen också hållt sitt. Hen har varit glad och nöjd och arbetssam, till bådas glädje. Älskade vännen. Jag undrar om hon förstod? Det är bäst att hålla ord, så jag inte bryter mitt löfte. Denna häst är så klok så jag skulle inte bli förvånad.

Hästar har en otrolig förmåga att lära oss det vi behöver i livet – om vi vill det.  Det finns en hel värld att upptäcka hos hästarna, en värld med många dimensioner som vi kan ana oss till och kanske till och med förstå på ett plan om vi tar oss tid och lär oss se.

En sådan sak är vad någon annan har att säga oss. Hästar kan inte tala, men de kan säga en hel del saker. De har åsikter och funderingar, och framför allt en hel hög med känslor. Känslorna styr hela deras värld. Förr trodde man att hästar och andra djur inte kunna känna. Idag vet vi bättre. Jag tror till och med att de lever genom sina känslor och de känslor som de omges med. De läser av sina gruppmedlemmars känslor för att veta om allt är lugnt och tryggt (det som hästarna mest i hela världen önskar sig) eller om det är fara å färde. Om en blir stressad eller mår dåligt påverkas hela flocken. Det blir väldigt uppenbart för en person som jag som bor med mina hästar och som har stabila flockar. Vi har levt länge tillsammans och jag har hunnit betrakta dem så många timmar att jag inte ens kan räkna dem. Och jag ser om något är på tok med någon, även av vad de andra utstrålar.

De, till skillnad från oss, har inte lärt sig att sätta upp en front som skyddar mot andras känslor och tankar. Det sägs ju att 80 % av det vi säger, det gör vi med kroppspråket. Resten är vårt tal. Men vi lär oss att bortse från HUR något sägs. Hästarna gör inte det, utan hela delas kommunikation handlar om kroppsspråk.

Jag vill mina hästar väl. De ska må bra och de ska trivas i sin vardag. Hur vet jag då att de trivs? Jag måste lära mig att kommunicera med dem. Inte bara prata till. Jag har varit tvungen att försöka se vad de har att säga med sina kroppar och genom deras rörelser. Är de stressade – och hur reagerar de olika individerna som stressade? Hungriga? Törstiga? Ont i foten? Ibland är det fasligt svårt. Det är svårt att veta VAD som är fel. Att något är fel eller besvärligt eller läskigt. Det hajjar jag ganska så snabbt, van som jag blivit av alla mina timmar med djuren. Men vad kan vara bra klurigare. Och eftersom djur kan reagera på olika sätt beroende på vilka personligheter de har, blir det ibland otroligt svårt. Men det går!

Varje gång jag ser en häst stämmer jag av hur den mår. Trivs den i situationen? Tycker den allt är ok? Jag är djurvän och det är min roll att agera om hästen inte trivs. OM det är på en ridbana och jag är tränaren är det min uttryckliga plikt. Därför tittar jag främst på vad hästarna försöker säga mig när jag ser ett ekipage. Ser de avslappnade och harmoniska ut? Försöker de prata med ryttaren och uppfattar ryttaren vad de säger? Eller har hästen stängt av, ledsnat eller kanske tycker den att det är kul? Mitt mål som tränare är att få det bästa kvittot av allt – en häst som trivs på ridbanan och med sin ryttare. Först då kan vi tala om samspel och en relation som det går att bygga resultat av.

Varje gång jag känner att en häst är med mig när vi jobbar – jag menar med mig som i att de villigt jobbar ihop med mig och tycker det är ganska kul – det är bra träningar. Oavsett om vi lyckas med det där bytet eller vad det nu var vi skulle göra. Alla träningar där jag känner att hästen har något som är mindre positivt att säga – varje sådan gång går hjärna igång. Vad? Då är det min uppgift att lösa knuten.

Så är det något som jag lärt mig av hästarna är att försöka lyssna. Inte döma inte dra förhastade slutsatser och inte att tro att jag vet, utan att ha lyssnat in ordentligt först.

Det är något användbart utöver hästvärlden. Det är nyttigt i det praktiska livet. Som så många andra lärdomar hästarna har att ge oss människor. Om vi vill.

Det är nog lite bättre väder ute för hästarna än vad jag vill föreställa mig. Tar in fyra hästar till kvällen och nu när jag var ute och skulle ta in lyckades bara en enda häst ta sig till grinden när jag ropade. Rätt ovanligt faktiskt. De två första har haft denna vana ett par dagar nu så jag var inte allt för orolig.

Värre var det med gamle Daniel San. Hans kompis NIsse kom minsann och vi stod och väntade och jag ropade. Till saken hör att Daniel inte är född igår precis. Han är snarare ganska, för att inte säga väldigt gammal. Och är det något jag oroar mig för är det mina åldringar på gården. Ni som läser denna blogg vet vid det här laget är att jag inte är lite förtjust i dem. Jag beundrar dem och tycker de är de finaste av dem alla. Men som sagt – ingen Daniel var i sikte. Till slut fick jag leda in en missnöjd Nisse.

Det som höll mig lugn var att Nisse var lugn. Tidigare incidenter har alltid renderat en känsla från hästarna att något var knas. Som den gången W hade trillat ut på fel sida av hagen och inte kommit in till rätt sida igen. En hel hög ston kom forsande mot mig i sommarhagen – gnäggandes hysteriskt. Det tog inte många sekunder för att förstå att något var tok och att sedan inse att en av ligans medlemmar saknades. Så vi hittade henne snabbt. Samma sak med Micro när han gjort detsamma. Bästisten Knasen forsade mellan mig och bort mot ett ställe i hagen – fram och tillbaka fram och tillbaka för att jag skulle fatta att en kompis behövde hjälp. En normalt empatiskt funtad person med till och med låg IQ-nivå kunde fatta vad han menade. ”Följ mig! Du behövs här!” – han kunde lika gärna skrivit en skylt.

Men när jag tog in Nisse blev han sur och ropade efter kompis. Och jag gav mig ut och letade i mörkret. Tur att mobilerna numera är försedda med ficklampa! Den behövdes i det bäcksvarta mörkret.

Till slut hittar jag Daniel som förvånat blänger tillbaka mot mig. Är du här redan? Ska vi gå in? Vet inte om han hör dåligt, men trygg är han i hagen. Och inte särskilt hungrig av beteendet att döma. Han brukar säga till när han vill in och vill ha mat.

Så nog är vädret just nu i alla fall behagligt värre för våra fyrbenta vänner där ute i hagarna. Ta inte in dem för tidigt (om ni alls behöver). De gillar att ströva, vandra omkring och pilla på än det ena än det andra. Det är det som är ett riktigt hästliv.

För många hundar är nyårsafton en ren mardröm med alla smällare och raketer. Därför har vi skapat en kampanj som vi kallar Happy New Ear. Agria har bokat rum på två hotell där nyårsfirandet kan ske fyrverkerifritt. Ta med dig familjen, vännerna och hunden till Connect Hotel Skavsta eller Quality Hotel Frösö Park och njut […]

via Fira nyår utan fyrverkerier – boka ett fyrverkerifritt nyår —

Livet i allmänhet och hästlivet i synnerhet handlar om att göra val. Antingen gör man det medvetet, eller så gör man det omedvetet. Val är det likafullt.

När vi är med och tränar hästar kan vi ALLTID välja hur vi agerar och hur vi tolkar olika situationer. Vi sitter i förarsätet och hästen hänger på och lär sig av de erfarenheter den får – utefter hur vi reagerar och vad vi gör. Och våra reaktioner och vårt agerande är något vi väljer. Gör vi det inte medvetet gör våra känslor det – tar över. Det är ibland bra och ibland dåligt.

Vi kan välja på en uppsjö sätt att agera när något händer. Vi kan också styra våra tankar. Den förmågan är verkligen något som vi kan träna upp med hjälp av hästarna. För genom att kunna styra det (mental träning) så kan vi också få de resultat vi önskar.  Och vi kan skapa en tillvaro som verkligen passar för en häst, vilket får den att blomma upp och leva ut.

Dessa val dyker upp hela tiden. I allt från att hästen inte kommer när du ropar på den i hagen till att den inte vill hoppa ett hinder. Vi kan bli sura över att hästen inte vill komma in från hagen, men det lär inte göra hästen mer villig att komma till oss. Vi kan också visa förståelse och försöka få den att VILJA komma in. Vilket i framtiden, om vi lyckas lösa gåtan med varför den inte vill komma in och får den att vilja vara med oss, kommer göra att hästen glatt kommer traskande varenda gång vi visar oss.

Om hästen vägrar ett hinder kanske den tycker hindret är lite läskigt. Om vi väljer att se det som en olydnad och tvingar över den kanske den blir så rädd (särskilt om den misslyckas över hindret och slår i så att det gör ont), att den inte vill hoppa mer. Eller så väljer vi att uppmuntra den till att lyckas och får hästen att växa i sin roll som framtida hoppess.

Är hästen olydig när den inte står still vid pallen, när den nafsar efter oss när vi ska tränsa, när den vägrar gå på en trailer eller när den väjer för en soptunna som står utmed vägen. Är den bara lat när den inte gör framdelsvändningen vi ”bad” om eller spänner emot nacken så fort vi tar ett tygeltag? Eller är den rädd, kanske inte förstår vad vi menar när vi gör något, eller rent av har ont? OM vi orkar ställa ett par frågor om varför bakom varje sak som hästen gör och som vi kanske vill förändra, så kan vi få små under i vardagen att ske. Särskilt om vi kan uppskatta när det blir rätt och visar det. För med positiva träningsmetoder förstärker man de beteenden man gillar. Det är effektivt som bara den. Vem vill inte ha uppskattning för det de gör?

Det är inte hästen som väljer hur den uppfattar de olika situationer vi utsätter dem för i människans värld. Det är vi. Och i varje situation har vi ett val. Att jobba med hästen och dess innersta natur. Eller att jobba emot den. Vad väljer du?

Det känns kanske helt idiotiskt men det finns faktiskt en poäng med att jämföra en cykel och en häst, i alla fall ibland. Inte minst därför att likheterna faktiskt är större än man kan tro! Här kommer några exempel:

1. Bromsar man bara fram kan det bli volt/bock!

De flesta förstår, eller har lärt sig den hårda vägen, att om man bara bromsar cykeln med frambromsarna så kan det hända grejer. I värsta fall bromsar man så i en backe och hela cykeln gör en liten lattjo volt. Undrar varför såpass många ändå försöker göra samma sak med en häst, även om detta kan ske då också?

2. Det är vi ”förare” som ser till att fordonet har balans!

Precis som med en cykel faller hela ekipaget om den som sitter på tappar balansen. När det kommer till hästar, har de däremot förmågan att försöka parera detta – på olika sätt.

3. Det är lättare att svänga med lite styrfart.

Precis som en cykel är svår att svänga när det går alldeles för långsamt, kan en häst som inte har någon energi framåt  vara ytterst svårstyrd.

4. Vi måste använda samma kommandon för samma sak – hela tiden.

När vi växlar en cykel och när vi vill få fart, eller bromsa för den delen, gör vi på samma sätt hela tiden. Pedalerna betyder gas, bromsarna broms och växelsystemet att det ska växlas. Alltid. Det funkar inte precis att använda pedalerna som växeldon helt plötsligt. Det fattar ju vem som helst. Precis så är det med hästar också. Ett kommando kan bara betyda en sak. Men det är inte alltid lika uppenbart.

5. Vi kan inte ge massor med kommandon samtidigt.

Om vi börjar flippra med växlarna, paddla på som bara den med pedalerna, vingla i sadeln och samtidigt försöker bromsa vår cykel med handbromsarna. Ja då går det käpprätt ner i diket. Solklart för de flesta som tar sig en tur med en cykel. Är det inte lustigt att jag då och då ser samma fenomen till häst, även om det blir precis lika tok då?

6. Föraren ansvarar för färden .

När någon olycka sker med något av dessa fordon eller det inte blir som det är tänkt – är det i 99.99 % den som sitter på som bär ansvaret. Vi planerade inte vår färd, och cyklade inte som vi borde. Detsamma gäller när vi rider.

7. Det som är trasigt på en cykel behöver fixas av en kunnig, precis som med en häst.

Blir det något fel med en cykel – punka till exempel – lämnas cykeln i på reparation (om man inte klarar det själv). Nya fina däck sätts då på. Och sen cyklar vi vidare i godan ro. Inte blir vi arga på cykeln för det? Kanske på oss själva som inte såg spiken på vägen, eller möjligtvis den som slängde den där från början. Med häst kan det vara lite lurigare, men ibland funkar inte hästen för att den är trasig. Då gäller det att se det – för den behöver också ett proffs som kan hjälpa den bli hel igen. Och då kommer den funka precis som det är tänkt (om vi använder reglagen på rätt sätt och inte alla på en gång).

7. Om vi hela tiden bromsar så går bromsarna sönder.

Det är väl känt att om vi råkar bromsa hela vår färd så kommer bromsarna att slitas ut på en cykel. Så vi väljer det ena eller det andra – paddla på med pedalerna och rulla framåt ELLER att bromsa. hästens broms går också sönder om vi hela tiden tjuvhåller.

8. Vi hamnar dit vi riktar vår energi.

Om vi blir rädda för att hamna i diket och stirrar på det när vi cyklar, är det nästan stört omöjligt att inte glida ner i diket. Detsamma gäller när vi rider.

9. Med förebyggande pyssel mår cykeln/hästen bra.

Cykel såväl som häst behöver god omvårdnad och bra uppstallningsmiljö för att inte ”rosta” sönder. De behöver lite kärlek och pyssel ibland, bara för att inget SKA gå sönder. Om vi gör det, slipper vi omaket att laga den så ofta.

10. Ingen cykelmodell eller häst är den andra riktigt lik.

De har olika känsla att förmedla när de sitter på och svarar olika lätt på ”reglagen”/hjälperna. Vissa cyklar och vissa hästar lämpar sig för skog och eländig terräng, andra är till för snabba lopp på helt plan mark. Ytterligare är härliga att använda till vardags. De är bra på olika saker, och få cyklar/hästar kan användas till precis allt. Det är helt ok – men skyll inte på cykeln för det!