Det är nog lite bättre väder ute för hästarna än vad jag vill föreställa mig. Tar in fyra hästar till kvällen och nu när jag var ute och skulle ta in lyckades bara en enda häst ta sig till grinden när jag ropade. Rätt ovanligt faktiskt. De två första har haft denna vana ett par dagar nu så jag var inte allt för orolig.

Värre var det med gamle Daniel San. Hans kompis NIsse kom minsann och vi stod och väntade och jag ropade. Till saken hör att Daniel inte är född igår precis. Han är snarare ganska, för att inte säga väldigt gammal. Och är det något jag oroar mig för är det mina åldringar på gården. Ni som läser denna blogg vet vid det här laget är att jag inte är lite förtjust i dem. Jag beundrar dem och tycker de är de finaste av dem alla. Men som sagt – ingen Daniel var i sikte. Till slut fick jag leda in en missnöjd Nisse.

Det som höll mig lugn var att Nisse var lugn. Tidigare incidenter har alltid renderat en känsla från hästarna att något var knas. Som den gången W hade trillat ut på fel sida av hagen och inte kommit in till rätt sida igen. En hel hög ston kom forsande mot mig i sommarhagen – gnäggandes hysteriskt. Det tog inte många sekunder för att förstå att något var tok och att sedan inse att en av ligans medlemmar saknades. Så vi hittade henne snabbt. Samma sak med Micro när han gjort detsamma. Bästisten Knasen forsade mellan mig och bort mot ett ställe i hagen – fram och tillbaka fram och tillbaka för att jag skulle fatta att en kompis behövde hjälp. En normalt empatiskt funtad person med till och med låg IQ-nivå kunde fatta vad han menade. ”Följ mig! Du behövs här!” – han kunde lika gärna skrivit en skylt.

Men när jag tog in Nisse blev han sur och ropade efter kompis. Och jag gav mig ut och letade i mörkret. Tur att mobilerna numera är försedda med ficklampa! Den behövdes i det bäcksvarta mörkret.

Till slut hittar jag Daniel som förvånat blänger tillbaka mot mig. Är du här redan? Ska vi gå in? Vet inte om han hör dåligt, men trygg är han i hagen. Och inte särskilt hungrig av beteendet att döma. Han brukar säga till när han vill in och vill ha mat.

Så nog är vädret just nu i alla fall behagligt värre för våra fyrbenta vänner där ute i hagarna. Ta inte in dem för tidigt (om ni alls behöver). De gillar att ströva, vandra omkring och pilla på än det ena än det andra. Det är det som är ett riktigt hästliv.