etologi

av

Skänkelns användning – Klämma som en tandkrämstub eller?

Skänkeln är näst efter vikten det viktigaste verktyget vi har för att lotsa vår häst i träningen. Målet inom de största sportgrenarna, såsom hopp och dressyr, är att få hästen ”mellan hand och skänkel”.

Vad säger ”de lärde”

Både den internationella hästtränaren Julio Borba och etologen och tränaren Andrew McLean hävdar att motstridiga hjälper – där ryttaren ger en förhållning samtidigt som de driver ger dubbla budskap till hästen och enbart förvirrar situationen. Istället ska hjälperna separareras. Antingen rider vi framåt, eller så bromsar vi. Sitsen är den viktigaste hjälpen och en klämmande skänkel ger enbart spänningar i både ryttare och häst. Det är ett obehag som hästen inte kan komma ifrån och som bara stör hästen i dess arbete.

Vad gäller kläm är Anky van Gruswen och Kyra Kyrklund också rörande överens, även om de nog inte skulle hålla med om allt den andra säger. En signal räcker och sedan är det nog. Förstärkning är en sak, men kläm är inte som det är tänkt.

Vad säger handboken?

Här verkar alla egentligen vara rörande överens. I Ridhandboken, del 1, ges tydliga instruktioner för hur en skänkel ska användas. Det står:

”När underskänklarna ligger mjukt mot hästens sida kommer inverkan till stånd genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. ……. hästen driver sig själv utan att ryttaren aktivt använder sina muskler”

och:

”Skänkeln får under inga omständigheter ligga kvar och klämma.”

Halvhalter och samling utförs i första hand med vikten, och inget annat. En mothållande skänkel är en tillbakadragan skänkel, och medverkar till rörelse framåt. Den är ganska passiv och ska ligga stilla. Det står inget om att en häst ska klämmas av skänkeln.

Behöver bara antyda till en väl inlärd häst

Även internationella hästtränare Leslie Desmond propagerar för detta med att inte klämma och inte gasa när vi bromsar. ”Om du rider framåt, så ha framåt som fokus, inget annat”. Hon menar att inte ens ett tryck från skänkel behövs när skänkelns signaler väl är befästa. Det räcker med intensionen och en påbörjan itll drivning för att hästen ska uppfatta budskapet. Varför vänta tills trycket kommer, när syftet är uppenbart? Hästen vill ju inte bli klämd så den kommer reagera bara för att vi börjar flytta skänkeln. Det är det som kallas fina hjälper!

En följsam sits kräver en balanserad men ej klämmande skänkel.

Klämma som en tandkrämstub

Ändå har tyvärr många uppfattningen att man ska driva frenetiskt samtidigt som man håller emot med tygeln. Drag och tryck blir samtidiga och sker under en lång period.  Ryttaren får kämpa järnet för att hålla ihop hästen och blir som ett femte hjul.

Jens Fredricsson, unghästutbildare på Flyinge, menar också att det råder en missuppfattning här. För det är inte alls det som är meningen. Det går aldrig att få en självbärande häst med framåtbjudning genom att ge ett så att säga stödhjul åt hästen, som det inte ens vill ha. Det är hästen som ska bära ryttaren, inte tvärtom.

Men, trots detta lärs gärna konstant drivning ut genom utrop som – driv, människa, driv!, använd skänkeln!, åk inte häst! och liknande av tränare, även om åka häst betyder att koncentrera sig, inte att kämpa hjärnet. Samma sak gäller handen. Det ger lätt en uppfattning om att detta ska ske under en längre period, dessutom. Så då driver folk som galningar och håller hårt i handen. Jag har själv upplevt ett antal ryttare som gör detta. Det finns också de som med spö, röst och skänkel försöker förmå hästarna att gå framåt i skritt på lång tygel! Vilka inlärningsmetoder har använts på de hästar de ridit innan, för att detta ska krävas, och hur i hela friden får man en sådan häst i galopp eller till något som ens liknar samling? När jag berättat om hästars känslighet och vikten av att vara avslappnad i sadeln och inte klämma, driva och dra samtidigt har de haft svårt att förstå vad jag menar, men jag hoppas det här inlägget klargör en del.

Vad blir effekten av ständig drivning?

Men jag har förståt att detta lärs ut lite här och var. Jag har till och med hört tränare säga att hästen ska klämmas in som en tandkrämstub, alternativt kramas som en apelsin. Vad ger det för signaler till en häst? Långvarigt tryck – oavsett om det är i tygeln eller från benen, signalerar ju ingenting. Hästen blir inte av med trycket när den går framåt. För att då kunna driva framåt måste trycket ökas. Den blir bara skänkeldöd, eftersom så hårt tryck behövs hela tiden. För ryttaren blir drivningen en källa till spänningar, och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta djupt i en sadel och klämma med underbenen (för skänkeln ses ofta som vaden…). Hästen blir irriterad, ryttaren blir spänd och trött.

Eftersom hästen inte heller kommer undan trycket oavsett vad den gör kan vi dessutom, genom att rida enligt klämprincipen, hamna farligt nära inlärd hjälplöshet. Hästen ger upp försöken och struntar i vad vi säger. Den blir passiv istället för aktiv partner i det som vi kallar ridning som konst. Konsten uteblir totalt.

Förändringen grejen

Det är förändringen som är en signal. När vi ger en signal, det vill säga kommunicerar ett budskap till hästen, önskar vi en reaktion. Vad vill en klämmande skänkel som ligger på hela tiden? Lampan lyser liksom inte mer för att vi trycker på onknappen hårdare. Det är att vi trycker på knappen som utlöser ett beteende.  Och med fina instrument, behöver vi bara lätta fina signaler. Det är när dessa fungerar perfekt, som vi verkligen kan dansa med hästar….

Uppdatering 21 april – Podhajsky
Ja, så fick jag ännu en man till skaran av de som berättar om hur ett envetet hackande bara gör hästen matt för skänkeln istället för aktiv. Det är den numera bortgågne chefen för Spanska Ridskolan, gurun som skrev om dess filosofi och ridmetod samt också räddade själva skolan från undergång under andra världskriget. I hans ridlära beskrivs vikten av en medveten skänkel och hur den ska användas mycket noga. Se hela inlägget om Podhadsky här .

av

Inlärd hjälplöshet (learned helplessness) – ett fascinerande och skrämmande fenomen

Vad kommer vi att lära denna häst i livet? Att vår träning är ett ofrånkomligt alternativt oförutsägbart lidande och att det bara är att ge upp, eller att den kan påverka sin egen situation och ge den chansen att bli en bra samarbetspartner? Enligt etologerna är valet helt vårt eget....

När rollkuren raljerade som värst dök det ibland upp skribenter som hävdade att hästarna hade hamnat i ett läge som kallas för inlärd hjälplöshet, eller learned helplessness. Här ska jag försöka reda ut vad detta är.

En välgrundad teori

Inlärd hjälplöshet är ett fenomen som fascinerat forskare alltsedan det uppdagades i mitten på 1960-talet. En amerikansk psykolog vid namn Martin Seligman ville vidareutveckla BF Skinners teorier om inlärning, som i sin tur byggde sina teorier på Pavlovs grundläggande inlärningstes om klassisk betingning.

Undersökningen gick ut på att se vad hundar lärde sig att göra om de fick negativa stimuli i samband med en klocka (jämför Pavlovs mat till klockan). Tre grupper av hundar användes för försöket.

Grupp ett bestod av hundar som sattes fast i en sele för ett tag. Sedan släpptes de vidare.

Hundarna i grupp två och tre sattes också fast i sele och kopplades ihop i ett par. Hundarna i grupp två fick utstå elchocker som han själv kunde stoppa genom att trycka på en knapp. Deras partner i grupp tre fick samma elchock som parhunden i grupp två, men hade ingen möjlighet att stoppa elen från att strömma in i kroppen.

Usch – det är verkligen vidriga undersökningar vi tycker att djur ska gå igenom för att vi är nyfikna. Däremot var resultatet mycket givande, och viktig när det gäller inlärningens grunder hos såväl människa osm djur. Framför allt har den här forskningen klargjort en hel del vad gäller människor och depression, men det återkommer vi till senare. Nu återgår vi till det ruggiga experimentet.

Grupp tre gav upp

För hundarna i grupp tre som inte kunde påverka strömmens på- och avknapp uppfattades lidandet som slumpmässigt. Vad de än gjorde och hur de än agerade blev resultatet detsamma. Det gick inte att på något sätt ta sig ifrån situationen och därför drabbades dessa hundar av klinisk depression. Och även om nästa del i forskningen gick ut på att chocken delades ut  när hundarna fanns i boxar. Återigen kunde hund i grupp två stoppa elen, medan hund i grupp tre inte kunde påverka elströmmen. Däremot kunde båda hundarna lätt hoppa ut ur boxarna!

Men – vad hände då? Jo de stackars hundarna i grupp tre försökte inte ens ta sig ut ur boxarna när elen kom, utan de bara var där och led. I alla fall merparten. Däremot fanns det hundar som inte drabbades av inlärd hjälplöshet. De stack så fort de fick chansen.

 

 

Paralleller

Det går att dra många paralleller mellan denna undersökning och hästarnas liv och vår träning. Vi ger kanske märkliga signaler i hästarnas ögon, eller ger dem noll alternativ alls. Enda vägen ter sig som att ge upp. Blicken blir nästan dimmig och vi får inte riktigt kontakt. Det kan vara i stunder när djur vet att det bara är att stå ut, och det kan vara i hela livssituationen. En av mina hästar blir exakt så på klinik. Han har varit där för ofta och vet vad som väntar. Det är sällan trevligt och gör nästan alltid ont. Men han vet att vi kommer genomföra sakerna oavsett. Så han härdar ut och säger inte halv sju hur hög smärtan än må vara. Men – så fort vi är på väg därifrån skuttar han iväg som en pånyttfödd. Jag skulle påstå att han lärt sig att det är lönlöst att försöka göra något ”dumt” på kliniken…

Men det finns också djur som i samma läge inte skulle ge upp, som skulle bråka tills de avled om de fick chansen. Och dessa får vi ge lugnande eller anses som bråkstakar…. Men det är på klinik det, och då kan det handla om död eller liv. Det finns träning som gör att hästen kan godta behandlingen också, utan att drabbas av vare sig aggression eller inlärd hjälplöshet, men det får vi ta en annan gång.

Inlärd hjälplöshet i träning

Det finns alltför många exempel på ”bråkiga” hästar som just fightas emot inlärd hjälplöshet och hästar som drabbas av inlärd hjälplöshet av den vardagliga träningen runt om i världen. Hästar som ses som lata, dumma eller rent av korkade. Vet du någon????

Och enligt etologerna och psykologerna är det VI som bär ansvaret, vi som lär in dem att bli aggressiva och fightas, eller vi som får dem att ge upp. Med våra metoder som inte är konsekventa och kommer hipp som happ, genom vår egen aggressivitet och hårda dominans alternativt att vi helt enkelt inte ger dem ett val. De kan inte, under någon av dessa betingelser, påverka vad som händer dem själva.  En stark advokat för hästen i detta ämne är hästtränaren och etologen Andrew McLean:

”Remember, when you are riding, you are training in the sense that the horse is continually adapting and forming new, or extinguishing old, habits. You should keep in mind that the effect of the strength and timing of all the cues, is in your control. Notwithstanding the huge variation in reactivity in horses, laziness on the horse’s part is largely up to the rider. We deaden our horses and then blame them for it, by attributing to them the human traits of slackness and non-cooperativeness, or we teach them the fear respons, and they remain continually in a state of flight or running away.” (Horze Magazine)

Även etologen Deborah Goodwin är inne på samma linje:

”It has been suggested that traditional methods of horse training and rehabilitation mayinvolve aversive conditions over which the horse has little or no control. These methods have relied predominantly on negative reinforcement and punishment. If reinforcement is not consistently associated with the required behavioural response (resulting in inescapable aversive conditions in the case of negative reinforcement and the possible reinforcement of unwanted behaviour) and/or training equipment is misused (resulting in inescapable discomfort or pain), the result is likely to cause confusion in the horse, uncooperative or aggressive behavior, or indeed learned helplessness. Training procedures that are repeatedly unpleasant for the horse are likely to interfere with learning and thus performance, in addition to compromising welfare.”

Rollkur

En träningsmetod som anses kunna ge inlärd hjälplöshet är rollkuren. Formen är den minst naturliga tänkbara för hästen och veterinärer menar (de listan över forskningsinfo om rollkur) att positionen är smärtsam och skadlig. I Tidningen Horses for Life ger Dr Ulrike sin syn på rollkuren och hur inlärd hjälplöshet drabbar hästar som tränas på detta sätt.

Även hos människan

Learned helplessness förklarar en hel del vad gäller depression hos människor. Depression handlar om en upplevd hopplöshet. Man ser inte vägen ut. Det spelar ingen roll om det finns vägar ut och andra ser det, det subjektiva sinnet meddelar att det är stopp. Människor som upplever att de drabbas och inte kan påverka det som drabbar dem får oftare depressioner. De som kan känna att de kan påverka situationen drabbas inte lika ofta. Det räcker ofta med en grundsyn om att det måste gå, någon gång för att risken för depression ska bli mindre oavsett vad vi råkar ut för i livet. Många mentala coacher bygger sin verksamhet på att mota olle i grind – att vi ska se möjligheter även om de är små och fortsätta kämpa för det lossnar till slut. Sedan när det verkligt ofattbara drabbar oss, eller vardagen blir tung är vi mentalt mer förberedda och orkar mota inlärd hjälplöshet, är det tänkt.

Vi kan även lära av att andra misslyckas – det vill säga få en känsla av hopplöshet för att omgivningen misslyckas. På så sätt, menar sociologer, kan hela samhällen drabbas av något som kan liknas vid inlärd hjälplöshet.

Läs mer om learned helplessness här:

Wikipedia engelsk version

Andrew McLean

Deborah Goodwin (end. abstract utan avgift)

Horses for Life – Dr Thiel

av

Nosgrimma – smart detalj eller källa till skada?

Varför har vi nosgrimmor på hästarna när vi rider? Det råder faktiskt delade meningar om poängen med nosgrimmor. I flera ridsportsgrenar används inte nosgrimman alls och i körning är det heller inte lika vanligt som i hopp- och dressyrvärlden. Det råder dock stor enighet om att nosgrimmor som är hårt åtdragna eller sitter fel orsakar mycket onödig smärta på hästen.

Med eller utan

I hopp- och dressyrvärlden däremot är nosgrimmor legio. Det finns en uppsjö olika typer av nosgrimmor som alla anses bra för vissa saker. I dressyren är nosgrimman tom obligatorisk. Tvärtom är det på pleasurebanan och de andra grenarna som finns inom western. Där får man inte ha någon nosgrimma alls. Men traditionen med olika typer av nosgrimmor är verkligen ett nytt fenomen. Visa gärna mig den ryttare som för femtio år sedan använde en aachenrem eller liknande. Det är otroligt vad mycket saker vi uppfinner för att ta bort symtom och inte behandla orsaken…

Varför nosgrimma?

Många anser att en nosgrimma är till för att hålla munnen stängd. På så sätt kan inte hästen komma undan bettet genom att gapa. Huruvida detta är en korrekt anledning till att ha nosgrimma beror mycket på vilken filosofi som man anbringar problemet med. Själv är jag en varför-frågare. Varför gapar hästen? Är det av lathet eller för att den bara inte vill ”lyda” oss som den gapar, och därför är det korrekt att dra åt den ordentligt och rida på lite tuffare? Etologerna skulle nog inte hålla med. Det finns inga dumma hästar, och hästar är födda till att samarbeta. Dessutom älskar de att springa och leka. Varför försöker den då komma undan, om det inte är något annat fel i botten? 

Problemet löses nog istället genom att hästen börjar tycka att det är roligt att arbeta tillsammans med människan. Allra helst ska ju hästen dessutom vara fullt frisk och inte få ont av det vi gör. Muskelspänningar, hårda händer, tandskador och mycket annat kan orsaka en häst att försöka undvika bettet. Om den kan. Och mm så är, behöver hästen veterinärvård och inte en hårt åtdragen nosgrimma. Eller så behöver ryttaren lära sig balansera upp sig själv utan att ta hjälp av tygeln, eller få en mjuk och trevlig hand istället för ett skruvstäd. En hårt åtdragen nosgrimma torde snarare skapa spänningar och motstånd, än harmoni och lätthet.

Tid för förändring

Det här håller, tack och lov, också på att slå igenom bland nosgrimmefolket i allmänhet och vissa grupper i synnerhet. Craig Stevens är en dressyrdemon som arbetar hårt för att få folk att lossa på nosgrimman. Hästtandläkaren Torbjörn Lundström är en annan, och han ser en hel del skador förknippade med grimma och bett. Även Tell har arbetat med detta i en studie, som ett examensarbete på Veterinärhögskolan 2004. En av anledningarna till att nosgrimman ger skador är att många nosgrimmor sitter fel. De måste vara väl avpassade till hästen och får absolut inte klämma!

Hålla tränset på plats

En annan anledning till nosgrimmor är att hålla tränset på dess rätta plats. Det är också det som borde vara det egentliga syftet med en nosgrimma. Det finns däremot andra lösningar. På gamla träns går det att se nosgrimmor som löper igenom sidostyckena. Vissa av dessa nosgrimmor är de facto enbart ett läderband som löper över hästens nosrygg, och sluter inte om hela huvudet. Varför görs inga sådana träns längre? Ett sådant hade jag älskat, för nosgrimmorna är verkligen ett bra sätt att få tränset att ligga still på huvudet.

Träns med en typ av nosgrimma som bara går på ovansidan av huvudet. Perfekt för att hålla tränset på plats.

Utan nosgrimma

Visst går det att rida utan nosgrimma. Det går då inte heller att lura till sig ett stöd i bettet eller vara hård i handen. Det kommer hästarna undan och det ser jag som odelat positivt. Det jobbiga är ibland att vissa träns halkar runt något, men det finns andra sätt att lösa det på. Hästarna tycker faktiskt att det är jobbigt när den kommer på. Därför får jag öva det ibland, i alla fall de som jag vill kunna visa på vanliga ridbanor på tävling eller visning… . Det som dock får mig mest fundersam är att många fortfarande frågar varför jag inte rider med nosgrimma. Det vore mer intresant att fråga varför man har något, än att man inte har något? Eller hur? Särskilt som det går utmärkt att rida utan.

Mer läsning finns bland annat här:

Tell, A. (2004). Munhålestatus hos den arbetande hästen. Examensarbete 2004:29, Veterinärprogrammet, Veterinärmedicinska fakulteten SLU Uppsala. ISSN 1650-7045

Tell, A., Egenvall, A., Lundström, T., Wattle, O. (2008). The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bit and bridle and when unridden. The Veterinary Journal 2008. In press.

av

Stereotypa beteenden påverkas av träning

Stereotypa beteenden, såsom krubbitning, vävning, luftsnappning och liknande, hos häst har länge ansetts som i första hand ett uttryck för en stallmiljö som inte uppfyller hästarnas behov av social kontakt, rörelse och kontroll över tillvaron. Det är också den främsta orsaken till att beteendet kommer. Men varför krubbiter vissa, medan andra börjar tugga på väggar eller leker med tungor?

Kan det ha med träningen att göra tro? Troligen är det så. Dressyrhästar uppvisar värre stereotypa beteenden än hoppehästar och fälttävlanshästar. Det är också fler dressyrhästar som uppvisar stereotypa beteenden, än hästar som används till andra sporter.  En krubbitare är oftare en dressyrhäst än en hoppehäst.

Vår ridning framkallar kanske inte ovanor hos hästen. Men vad vi använder hästen till påverkar vilken typ av stereotypt beteende hästen utvecklar.

Anledningen tros vara att dressyrhästen under sitt arbete utsätts för en annan typ av stress än vad hoppehästarna gör. Dressyrhästens varje steg kontrolleras i träningen och de har inget eller lite utrymme att själva välja hur och på vilket sätt de ska röra sig. Det får däremot hoppehästarna där kontrollen inte är riktigt lika tuff och där hästarna får gasa på, på ett annat sätt. Hoppehästar däremot tuggar oftare på inredningen än vad andra sporthästar gör. Det kopplas ihop med deras tuffa träning. Det drar energi att hoppträna vilket gör att hästen känner sig mer hungrig än vad fodergivan kan mätta.

Även ovanorna hos voltigehästar har undersökts. De leker med tungan i högre grad än andra sporthästar, men biter mer sällan på inredning eller luftsnappar. Den här ovanan har sin grund i att arbetet är monotont och huvudet inspänt under träningen, misstänker forskarna.

P.S Undersökningen som det här inlägget bygger på genomfördes av PhD Hausberger, etologiska insitutionen, Universitetet i Rennes. Hästarna som studerades var franska och står på ett av Frankrikes största hästutbildningscenter, Ecole Nationale d’Equitation Saumur. Mer om rapporten går att läsa på The Horse (medlemskap nödvändig för att läsa denna artikel), samt i Public Library of Science Journal