Med Perry Woods ord i tankarna

…och i färskt minne finns det mycket att fundera över. I torsdags och i fredags fick jag äran att rida för denna kompetenta, roliga och mycket pedagogiska tränare. Jag fick till och med en ”bonusritt”, på en häst jag aldrig suttit på förut. Det finns sagolikt mycket att berätta egentligen, från dessa två dagar, men det är några saker som sätter sig mer i mitt sinne än andra.

Den allra första saken som verkligen blev uppenbar för oss alla som hade glädjen att vara på plats är:

– det är de små detaljerna som gör det!

Det andra är vilken enorm betydelse sitsen har för hästarnas förmåga att göra det vi ber om. Och att det är känsla och timing som gäller.

Själv har jag också upplevt det otroliga att få rida för en tränare som har en förmåga att få en att tappa tid och rum, att känna här och nu och vara ett med hästen – även med storm i håret och ett tjugotal kunniga hästmänniskor som tittar på varje lilla grej jag gör.  Även om jag inte ridit för Perry förut kände jag direkt att jag VÅGADE rida, att det inte kunde bli ”fel”, utan att det var tillåtet att göra, känna och lära. Vilken pedagog! Med en sådan tränare är faktiskt ridning KUL! Särskilt som han lockar till skratt, utan att få en att tappa fokus på uppgiften. Med solsken i blick red vi alla som vi aldrig gjort förr.

Perry Wood har verkligen en filosofi som jag köper. Han är ödmjuk, rolig och har en enorm respekt för människor och djur. Han hittar vägarna framåt, där både häst och ryttare får känna att de är duktiga. Övningarna är väl avvägda för de behov som finns just då, och genom att använda sig av figurer och mönster och rida i balans ges hästarna chansen att verkligen göra sitt bästa. Ryttarna med för den delen. Det är en bra grund för att samarbeta vidare – när båda har roligt är himlen gränsen för vad som är möjligt.  

Nu är standarden satt för våren, inspirationen inpräntad i huvudet och sinnet fullt med – det där ska jag prova – och AHA!!!!!!!! Aha-upplevelser är viktiga ting – de är också beroendeframkallande. Leken är tillbaka i min älskade sport. Det var tio år sedan jag verkligen kände glädje över att rida dressyr. Under senare år har dressyrpassen varit ganska så sporadiska, kan jag säga – verkligen utan att överdriva. Det har gått lång tid mellan passen ibland. Men nu är inspirationen tillbaks igen – till min stora lycka. Tack Perry, för ett par fantastiska dagar!

Tack också alla som var där och inte minst för min fantastiska häst Tamara. Tammy är egentligen en hoppetjej och har fyllt tjugo år. Det var inte henne jag tänkte ha, men det blev så i alla fall. Vi är sällan på banan ihop, men hon visste precis att det var hon som skulle stå för fiolerna på morgonen inför första passet. Hon kom rakt till grinden, såsom hon sade – nu kör vi! Och det gjorde hon med besked – vilken dressyrtjej min lilla hoppedam är ändå! Tack, för att du finns Tammy, och för att du lär mig så otroligt mycket om ödmjukhet och harmoni!

Nu är det ut i vårsolen som gäller. Ett högdräktigt sto, Lady D, är på ingång. Så kan det bli. Det ska bli en upplevelse det med! Vad härligt det är i hästlivet ibland!

Hästar är bra kloka….

Det ifrågasätts ibland om hästar är särskilt intelligenta. Jag vet inte det jag. Det beror nog helt och hållet på ur vilket perspektiv vi jämför. De är ganska korkade ibland när det kommer till att vara intelligent ur människans perspektiv. De är dåliga på att planera, räkna och har väldans svårt att fatta vissa, faktiskt enkla, saker. Som det där med att de borde hålla igen med maten när de är för tjocka till exempel. Eller det där med att ett välstädat stall är ett trevligt stall. Sedan är de vansinnigt dåliga på texter. De kan inte läsa alls, faktiskt. Det gör att de inte kan ta till sig den enklaste kunskap textledes, inte ens från alla de kloka hästböcker som finns. Det är dumt, för det hade underlättat väldans. Inte heller förstår de sig på djurskyddslagens paragrafer eller har möjlighet att ta del av vad som händer deras artfränder runt om i världen. Så ur människans synvinkel är de kanske osedvanligt korkade.

De är dock väldigt intelligenta när det kommer till att vara just hästar. De förstår bättre hur det är att vara häst än vad vi någonsin kommer att göra, hur mycket vi än försöker. Vi kan använda hela vår kreativa fantasi och hela vår hjärnkapacitet, empati och känsla utan att för den skull komma ens nära. Bara dne enkla saken att vi inte har ögonen på samma ställe får samma bild av världen gör att det är omöjligt. Fascinerande, när vi tänker på det. Hur ser de på världen egentligen?

En annan sak som jag vet, är att de är mycket duktiga på att förstå intentioner och situationer. De vet när det är allvar, de vet när det är lek. De kan, om de har god kontakt med oss tvåbeningar, lätt avgöra hur de ska bete sig och vad de kan göra. Många hästar reagerar helt olika på olika typer av ryttare, för att bara nämna vid ett tillfälle. När jag rider min gammelman Alex kan han vara riktigt, riktigt, busig. Han kan hoppa och fara lite och har livet uppe i sig. Han vet vad jag pallar. Han brukar inte heller ställa sig och äta mat precis, för det vet han att jag inte tycker om. När en nybörjare däremot kommer, som tror hon eller han vet, brukar han i lugn mak gå iväg för att ställa sig och beta – vad de än gör. Det bryr han sig inte så mycket om. Men det mest otroliga är vad som händer när en person med särskilda behov rider.

Jag minns en gång när gamle Alex, som inte var så gammal då som han är idag, var ute på en sväng med en söt tjej med särskilda behov. Jag och Alex, ryttaren och den personliga assistenten var ute på en mysig promenad. Alex lunkade på i stilla mak, och tittade både till höger och vänster för att se om det fanns något gott att äta vid vägkanten. Det gjorde det så jag fick hålla lite koll på honom så han inte stannade och åt. När vi kommit längst bort på vår planerade lilla tur får vår kära lilla ryttare ett epileptiskt anfall. Det är en otäck upplevelse när någon sitter på en häst, inte minst när du är ute i skog och mark. Den personliga assistenten och jag fick stå på var sin sida av stora Alex och försöka hjälpa ryttaren att hålla balansen. Som tur var, var inte anfallet vare sig stort eller långvarigt.

Enda sättet att ta sig hem när flickan väl kom till sans igen, trött och omskakad, var att leda hästen tillbaka. Ryttaren orkade inte gå själv, men var också så trött att hon hade svårt med balansen på en hästrygg. Hur skulle det gå? Den personliga assistenten och jag stod kvar på var sin sida om hästen för att ge ryttaren bästa möjliga stöd. Jag sa i mitt hjärta till kloke Alex att ta oss hem. ”Du måste leda oss raka vägen hem, på säkraste möjliga sätt”, tänkte jag och hoppades att han skulle förstå.

Nog förstod han alltid. Han tog steg för steg, så försiktigt som han gick på glas för att ge ryttaren bästa möjliga resa. Inte en blick på gräset, trots att ingen kunde leda honom. Han gick först, mer eller mindre lös. Vi andra följde efter, fullt upptagna med att staga upp ryttaren.  Det tog sin modiga kvart att komma hem. Inte en enda gång vek Alex av från sig väg, inte en enda gång tappade han den inslagna, lugna, takten. Inte ens huvudets placering ändrade han på hela färden, vare sig åt sidan eller neråt. Han stannade själv på stallplan så vi kunde hjälpa vår tappra ryttare av. Om det inte är en klok individ, vet jag inte vad som är.

Djurs kommunikation och empati – egna upplevelser

De senaste inläggen har handlat om dokumenterade fakta vad gäller djurs empatiska förmåga. Om man, som jag, lever med djur som vänner i sin vardag kommer dessa upplevelser lite då och då – helt live, men tyvärr är sällan kameran med och dokumenterar. Det är dock saker som stannar som ljuspunkter till minnen i hjärtat och som ger en insikt om hur fantastiska dessa djur verkligen är.

Mina hästar har länge gått i sina flockar tillsammans. Byten av kompisar sker inte så jätteofta precis. När någon ny kommer, lotsas de snabbt in i den väl sammansvetsade gruppen. Vissa har hängt ihop i tiotalet år. De flesta nytillkomna under senare år har fötts in i gemenskapen, och får därför också kanske en alldeles särskild relation till sina mentorer som lotsat dem under sina första levnadsår. Dessa så stabila grupper skapar verkligen särskilda vänskapsband.

Min älva Tammy, till exempel, tycker inte att hästsällskap i sig räcker det minsta. Det ska vara HENNES kompisar. Ställer jag upp henne i en box med andra okända hästar i stallet, då kunde jag lika gärna lämnat henne ensam – vilket hon hatar. Det räcker med att ställa henne på en plats där kompisarna inte syns (även om de hörs…). Hon är rolig den damen. Hon var också den som för ett antal år sedan rörde upp himmel och jord i sommarhagen när hennes bästis W ”trillat” utanför hagen. Sommarhagen syntes väl från stallplanen, där vi stalltjejer tillbringade mestadelen av vår tid. Plötsligt kommer Tammy rusande ur skogen i hagen och får hela gruppen med sig. Hon gnäggar med oss som tydlig mottagare och far runt som ett skållat troll. Vi tittar förundrat och undrar vad det är för fel. Jag räknar snabbt ihop hästarna och förstår snart att W är borta. Det visar sig att hon lyckats trassla sig utanför hagen på andra sidan där vi inte såg henne och kunde inte komma tillbaka. Hon fick givetvis vår hjälp, och lugnet kom åter.

Det är inte enda gången en häst berättat för mig att en annan hamnat på fel ställe. Alex och min hjärtevän Seke lyckades en gång ta sig in i en obrukad del i ladan. Fråga mig inte hur de fick upp dörren bara. Nåväl. Jag ser Seke där inne och ska ta ut honom i hagen igen. Men han följer bara inte med! Han vägrar. Jag undrar vad det är för fel och tittar mig runt. Då ser jag att Alex lyckats gå in i en gammal kofodergång och inte kan vända tillbaka. Han har helt enkelt fastnat i enkelriktad riktning. Jag lyckas backa tillbaka Alex de 20 metrarna han trampat rakt fram och tillsammans går vi ut i hagen igen.

En liknande upplevelse hade jag häromsommaren då Micro var liten knatte. Hans bästis Knasen kom farande på morgonen när jag skulle kolla till dem på sommarbetet. Han sprang mot mig för att snabbt vända bortåt i hagen. Så gjorde han flera gånger och jag följde snällt efter. Nog hade Micro hamnat på fel sida staketet, den lille luringen. Inget ovanligt, alltså i min värld, att hästarna vägrar lämna sin kompos och försöker berätta för mig att något är galet.  

Nu senast var det Micro som fick Knasen att braka igenom hela hagen då jag hade Micro inne och hans vän Knasen (tillsammans med ett gäng andra kompisar) var ute i hagen utanför stallet. Micro blev lite orolig av någon anledning och gnäggade efter hjälp. Och visst kom han, Knasen, rakt in i stallet med en väldans fart. Skit samma att staketet var tretrådigt med rejält med el i. Det spelar ingen roll för en bästis vars kompis är i ”nöd”. Knasen som inte ens gillar att stå i stall, sprang självmant in i boxen brevid Micro och ställde sig vid bästisens sida.

Som tur var (peppar, peppar) är det inte så ofta sådant här händer. Men nog säger de till att polaren har bekymmer och släpper inte kontakten med dem i först taget! Jag hoppas de förstår att jag också försöker hjälpa och att jag lyssnar när de berättar. Det verkar så i alla fall, och det värmer.

Hingsttest för vem?

Nu är det hingstprov på gång på Flyinge. Jag funderade på att åka dit, men jag vette katten. Förra året mådde jag lite dåligt at de hårt ridna (nyblivna) treåringarna som förväntades klara av miljö, långa ridpass med ditten och datten och allt vad det nu var. Det var kanske tur att jag inte kikade på hopprovet då….

I dagens hingsttest krashade vissa, många blev stressade och än fler fick inte chansen att visa upp sin bästa sida – i alla fall om vi läser i Tidningen Ridsport idag. Enligt uppgift hade en häst blivit trött och sedan kraschat, men ändå lyckats komma igen. Jag har råkat ut för samma sak, och lovade då – aldrig mer. Så illa mådde jag av att de ville pressa vidare en häst som kraschat på okänd plats, ung och grön, och som inte ville mer. Fy, sa jag, det här vill jag inte göra mer. Det har jag hållt i nio år. Min häst fick betyget ”svårpåverkbar” av domarna efter kraschen. Hingsten idag som kraschade fick ”svårpåverkbar”.  För att de kraschar då tydligen, och blir stressade. (min häst hade fått idel 10:or på de fyra andra stationerna på provet i uppförande, men fick på löshoppningen en – fyra….).

Etik är en svår sak inom hästvärlden. Vi måste alltid tänkta -för vem och varför? Så att vi aldrig någonsin offrar hästarna för att uppnå något. Treårshingsttestets hoppning handlar om serious business, där hästen ska sättas på ”prov”. Inga hjälphinder, ingen pardon. De som klarar det klarar det. De som inte…. nåväl. Det är ju inte domarnas problem.

Men alla som vet något om inlärningsteori vet också att självkänsla och ”att våga” är en stor del av processen. En häst får aldrig någonsin misslyckas med något uppdrag ví ger dem. Om vi lyckas med att få dem att lyckas – då skapas förtroende. Om de misslyckas, tappar de gnistan, tron på oss och viljan – det som är grunden i en harmonisk och ridbar häst. Vad synd att det inte alls är intressant när de utvecklar test. Vi kan ju konstatera en sak i alla fall – testen är inte utverkade av någon häst i alla fall, inte ens för en häst, verkar det som. Snarare kanske något som passar TV4-redaktionen när Idol så småningom går i graven…..

Ett tänkvärt inlägg om kärleken till djur

Tänk så mycket djuren betyder för oss djurmänniskor. Här är ett fantastiskt och tänkvärt inlägg i tanken om vi faktiskt älskar djuren mer än människor ibland. Det finns ju folk som kör omkring med dekaler som: ju mer jag lär känna människan, desto mer älskar jag min hund (alt. häst). Finns det något bakom! Här är inlägget i På Stan, DN.

När jag valde veterinär till min vovve hittade jag en artikel där han nämnde just den totalt osjälviska och ickekrävande relation vi kan ha till våra djur. Vi älskar dem precis som de är även när det blir gamla, skruttiga, förvirrade., luktar illa och gud vet vad. De ställer inte mycket till krav och tar dessutom oss för vad vi är. De förlåter oss för allt, och är alltid beredda att ge oss en ny chans, de älskar oss även när vi är skruttiga, eländiga, dåliga och allt vad vi nu kan vara. Vilken människa skulle klara av det?

En Musse Schnauzer med över nio liv

Kikade på min statistik på den här sidan och insåg att det 200:ade inlägget i den här bloggen blev ett om hundar! Jaha, där ser man. Jag som trodde det var en hästblogg….. I vilket fall som helst fortsätter vi på samma tema: hundar. Ett djur som verkligen kommit att betyda mycket i mitt liv är min schnauzer. Han fyller 14 år i vår och vi har gått igenom vått och torrt tillsammans. Bokstavligen.

Musse Schnauzer kom in i mitt liv som ettåring. Då var han faktiskt mer vild än tam och sprang som en tok över ängarna. Han var en omplaceringshund. Inte för att han varit det minst dåligt behandlad, utan för att matte och husse inte fick behålla sin hälsa. Så jag tog honom på prov och oj vad han sprang. Jag var på vippen att lämna tillbaka honom efter en månad, men det föll sig till slut inte så. Det kan jag idag tacka gudarna för.

Jag kan inte påstå att min hund varit en lätt vän att leva med. Men han har lärt mig en läxa för livet: att om du försöker dominera och ställa och styra över en schnauzer, är du ute på djupt vatten. När jag blev arg för att han inte kom, stack han bara fortare ifrån mig. Eller så gömde han sig under en gran och stod inte att finna. När jag inte gav honom den uppmärksamhet som han ville ha, ja då smet han till grannarna med barn och njöt av tillvaron under en hammok. Han smet och han sprang. Oj så många gånger jag trott att: nu, nu är det kört!

Men vi utvecklade en speciell relation i springandet, letandet och oroandet. Han kom att, på sitt eget sätt och på sina villkor, bli min allra bästa vän. Vi har och har fått mängder med fantastiska stunder tillsammans. När jag var yngre och han med och jag var bortrest blev han ibland sjuk, och inget fel stod att finna av veterinären. Så till slut fick jag ett visitkort till en beteendeterapeut. Det var hans reaktion på att jag var borta, trots att han sällan visade hur glad han blev när jag kom tillbaka. Vi växte ihop, Musse schnauz och jag och nu så här i backspegeln är jag glad att jag orkade. Att jag orkade lära mig av en liten grå hund med mängder av energi och en enorm dos egensinnighet, charm och intelligens.

Allt detta finns kvar hos den gamla hund som ligger bredvid mig och myser i soffan i skrivande stund. Egenskaperna har lett till mängder av skratt, men också till gråt och skräck. Musse Schnauz har avverkat mängder av sina liv, som verkar vara fler än en katts! Det är inte många hundar som kan skryta med att ha överlevt en simtur i en gödselbrunn utan att ens kunna simma, att nästan ha blivit överkörd av Roslagsbanan, av att ha orsakat trafikkaos på Stureplan mitt i centrala Stockholm, att två gånger fått åka polisbil till hundstallet där en skamsen matte hämtat honom och betalat dyra slantar, att bli hämtad vid hål 17 på Vallentunas golfbana för att han stör tävlingen där, att ha lyckats smita genom fönstret där myggnätet satt när matte var på fest för att bara vara borta när hon kom tillbaka. 

Vi har också varit med om en hel del skoj. Som den valborg han sprang omkring med heliumballonger i halsbandet så jag kunde hitta honom i folkvimlet, alla de gånger vi lekt och hur gossig han är. Svart bälte i kel, säger vi. Eller när han morrar ut den Store Hästhanteraren från sin egen säng, så att hon inte vågar komma nära. Eller hur go han är mot nyfödda då han slickar dem ömt i pannan, och hur han älskar små valpar och låter dem göra i princip vad som helst. Tänk vad händelserikt ett hundliv är ändå.  

Det är också en vän som lärt mig hur lätt det är att tämja oss människor. Han säger vad han vill – och han får det! Det går inte att missta sig på när denna vän vill komma ut, gå in, eller när han vill ha kel. Och vem är jag att säga emot min schnauzer? Han har tränat mig väl, denna gamle gode man. Tänk om vi människor var lika duktiga på att träna djur, som vissa djur är på att träna människor…

Men så under julen fick min älskade hund resa i ilfart till Helsingborgs djursjukhus efter att ha drabbats av det som visat sig vara vestibulärt syndrom. Paniken hos honom och paniken hos mig var enorm. Jag trodde jag skulle förlora min allra bästa vän. Men än en gång reser sig min hund upp och går iväg från liemannens utsträckta hand. Nu tre veckor sedan tiltar i och för sig huvudet, men kroppen i övrigt och huvudet verkar det inget fel på. Jo, en sak hade jag kanske önskat ändå. Att egensinnigheten vore lite mindre egensinnig. För i morse åkte hjärtat åter upp under hakan, när min hund bestämmer sig för att ta trapporna ut helt själv. Jag försöker hinna fram för att stoppa honom, men misslyckas. Resultatet är att han kanar tio meter ner för alla trappor……

Väl nere ställer sig min hund upp, ruskar lite på den sneda lilla kroppen och går iväg för att pinka. Han kunde ha dött, men det gjorde han inte. Inte den här gången heller. Kanske gör han det i morgon, trots att jag försöker hålla efter honom varje minut och vårda honom med all min förmåga. Vi kan inte styra allt i våra liv, och kanske tar hans många liv slut då. Men det är en senare historia… för en hund lever här och nu och en schnauzer är och förblir en schnauzer.

Ture turmannen räddad ur isvak

Tur ska en tok ha, sägs det ju. Jag vet precis vilken känsla som formligen griper över hela kroppen när en häst gått ner sig. I somras hände det mig. En häst blev rädd för åskan om natten, sprängde sig ur hagen. Efter fyra timmars letande på morgonen hittade jag honom i en avlägsen del av en damm, där det såg ut att vara mark. Men i själva verket var marken bottenlös för en tung häst. Två timmar tog det att få upp min vän och jag vill faktiskt inte veta hur länge han låg där. Oj vad jag kämpade. Han med. Jag tackar min lyckliga stjärna för att det var varmt. Det var snarare värmen som var orosmomentet då. Men – det var räddningstjänsten som stod mig bi. Mina vardagshjältar! Hästen? Klarade sig fint…. otroligt nog. Tur ska en tok ha som sagt…

De här hästarna trillade i mitt i midvintertid. Vilken panik!  Återigen var det räddingstjänsten som lyckades få upp Ture Tursam och hans märr. En solskenshistoria så här inför jul!

Romantiska ekipage på Manhattan…..

Det är gärna så de framstår, när de visas på film. Hästarna som drar vagnar i Central Park med kära par och glada familjer. Så här i juletid längtar jag faktiskt alltid till New York. Det är en av mina absoluta favoritplatser på jorden och jag har haft lyckan att besöka staden många gånger. Nu var det ett tag sedan, men en film på TV drog mig tillbaka i tiden. Både till den fantastiska stad New York är, men också till de hästar som drar vagnar fullproppade med turister mitt i denna myllrande och mycket djurfientliga värld.

Första gången jag såg hästekipagen som väntade på gatorna runt Central Park på Manhattan var jag 16 år gammal. Jag hade lyckan att få bo precis bredvid parken vid mitt besök. Det första jag såg när jag gick ut genom dörren var hästarna. OCh varje gång mådde jag lika dåligt. Då så många andra såg något annat – det romantiska och trevliga, undrade jag redan då om det var mig det var fel på. Men det är ju kanske inte så. Det var nog andra som ville se det de såg, inte vad som egentligen fanns där.

Hästarna som drar vagnarna med turister i Central Park har ett lagstadgat skydd. Det finns också djurpoliser i New York, sådana som vi är så snabba att skrika på när vi tycker folk inte sköter sina djur här i Sverige. ”Titta på USA” ropar en kör, ”där har de ju djurpoliser! Och då blir det verkligen ordning och djurplågarna får sitt straff. ”

Det är lätt att tro att andra har lösningen. Men vilken lösning finns då för dessa hästar? Låt oss kolla under ytan:

– Hästarna får jobba max 9 timmar om dagen på New Yorks gator.

– Hästarna får jobba max 7 dagar i veckan. Nu var det visst slut på reglementet, i princip.  

– Hästarna inhyses i stallar på nordvästra Manhattan, flera kilometer från sin arbetsplats.

– Stallarna är i flervåningshus och upptar de ÖVRE våningarna.

– Boxarna är så smala att en shettis skulle bli tvångsomhändertagen om den vistades där i mer än tre minuter här i Sverige.

– Arbetsplatsen består av flerfiliga vägar mitt i en av de mest hektiska städer i hela världen.

 Alltfler röster höjs i New York för att hästar inte ska få jobba under de här omständigheterna. Men än så länge fortsätter vagnarna att gå på gatorna. De går runt, runt, runt, med hästar som inte alltid tas om hand som de borde, och som inte får den hovvård och den omsorg de är värda. De skadas ofta i trafiken, när de blir rädda för tutande bilar som viner förbi. Det händer att de dör i sitt arbete. Senaste dödsolyckan skedde i september månad innevarande år. Vilket liv är det för en häst?

Så visst. Djurpoliser är väl jättehäftiga att se på TV. Jag har tidigare i den här bloggen skrivit några rader om de jordbruksdjur som faller utanför allt vad lag och regler heter i jättelandet USA.Där har inte djurpoliserna något intresse eller ansvarsområde alls.  Grisar som bor i flervåningshus med gallergolv (tänk er effekterna!), tusentals kor som står i trånga inhängnader i kilometerlånga rader, enorma slakterihus där djur blivit en jätteindustri. Det är ett djurplågeri som går utöver det mesta vi människor kan tänka oss.

Men även många av de djur som faller inom djurpolisens så kallade område går också hårt åt. Det gäller inte minst de djur som dagligen trafikerar Manhattans gator, för att besökare som du och jag ska få känna oss sådär löjligt romantiska som vi sett på film.

Tänk på det om du drömmer om New York. Finns ingen marknad kommer inga nya hästar dit, som får slita asfalt över 60 timmar i veckan, för din och andra turisters skull.

Om du orkar läsa mer om vagnshästarnas vardag, finns en rapport att läsa här, en rapport skapad av Animals Angels.