kan du läsa om här, i bloggen I Are Lisa. Jag får så mycket tankar och funderingar att jag inte vet vart jag ska börja. Så jag låter den stå för sig själv…. men mycket av de tankar jag får kan ni läsa om på den här bloggens andra inlägg. Jag är uppvuxen i ridskolevärlden, och det finns en klar anledning till varför jag vänt det ryggen…
Busenkelt! 
Ja, jag blev också alldeles snurrig av den där artikeln. Det är något i grunden alldeles tokigt som genomsyrar den… och jag blir så ledsen när så få reagerar på det. Tvärtom verkar många efterfråga hårda miljöer där våld är ett stående inslag – eftersom de är så fostrande att vistas där – speciellt om man vill bli något viktigt här i världen.
Gillade dina kommentarer på den bloggen Felicia! Så sant, så sant.
Det som beskrivs såg jag egentligen bara på håll för jag började på ridskola när jag var 13 år och var inte ett dugg intresserad av att hänga i stallet om jag inte hade lektion.
Mycket tror jag berodde på att jag inte kände att jag hade något gemensamt med ”hästtjejerna”. Jag gillade varken gulligullet eller maktutövningen på hästar och människor.
Det som var intressant för mig var kommunikationen med hästen och för att komma åt den var man tvungen att sitta upp (för ledövningar och markträning existerade ju inte på ridskolan).
Men jag kunde ju tänka kritiskt redan då (tack och lov) och om jag hade varit yngre hade jag nog mest bara blivit knäckt av att inte passa in.
Hej!
Jag började som ponnyryttare i början av 70talet på ridskola och började inte rida stor häst förrän jag köpte min första häst som 17åring.
Sedan dess har jag under en kortare period ridit för tränare (dressyr) och ridit på ridskola samt varit utan häst under några få år.
Under de senaste åren har jag varit mycket sjuk, men kom i gång i somras med ridningen igen lite smått…
Nu har jag fått en plogad ridbana och börjat rida några dressyrpass, även de utan nosgrimma och med milt bett – precis som när jag rider ute.
Det går bättre och bättre, men jag ser på bilderna vi tog att hästarna gapar en del. De tuggar också på bettet, vilket jag fått lära mig att de ska. Något som jag menar att det måste ha svårt att göra om man spänner ihop dem med en rem.
Såg att du har en del åsikter om just nosgrimma, så jag tänkte fråga dig vad du tycker om mitt val… är jag dum och tror du att jag skadar hästarna mer än bygger upp dem om jag rider utan. (bilder finns på http://pennelina.blogspot.com/ )
Jag anses ha mycket mjuka händer och att vara följsam…
Uff, vad dåligt självförtroende man får med åren 😉
Kramar från Pennelina ❤
Hej Pennelina! Way to go! som min gamla tränare brukar säga!
Vi kan ju ta två scenarion – ett ridpass där hästen rids med nosgrimma (pass 1) och ett där hästen rids utan (pass 2).
Bådas rids på samma sätt. Om häst under pass 1 gapar om den får ett tryck i munnen, skulle vi kunna ge oss på att samma häst under pass 2 också skulle gapa av samma tryck – eller hur? Skillnaden i min tanke är att hästen under pass 1 kan komma undan obehag genom att gapa och vi får då hitta en riktig lösning. Under pass 2 blir det omöjligt att komma undan obehag genom att gapa. Nosgrimman håller munnen stängd och trycket fortgår. Du får kanske finare bilder av det! Men hästen får försöka göra annat för att komma undan bettet (t ex knäcka av i nacken, backa undan, stegra e dyl), men brukar snart lära sig att vi driver på för mycket för att det ska vara möjligt (vi straffar ju sådant beteende om det inte är den knäckta nacken som vi ofta tycker är ”trevlig”). alltså återstår att ”stå ut” eller göra ”rätt” eller knäcka nacken under lodlinjen. Enklare kanske – men blir det schysst?
Till råga på allt ligger nosgrimmor ofta an på vassa tandkanter och ger gärna upphov till sår i kinderna på hästen. Inte så roligt kanske.
Jag har faktiskt en fråga tillbaka: vad är det som gör att det är ”bra” att hästen tuggar på bettet? Har aldrig sett hästar tugga omkring på sina tuggmuskler utan mat i munnen och utan bett….. men när vi rider ska de minsann tugga utan mat i munnen. Men dock inte på spanska ridskolan där hästarna verkar ha munnarna stängda konstant, och jag tror de kan rida där i alla fall 😉
I min värld är en harmonisk och lugn och uppmärksam individ avslappnad i nacke, käke och i hela ansiktet. När jag är det själv brukar mina käkmuskler vara helt stilla. Bara en fråga. Det finns inte alltid raka och tydliga svar på allt. men att tänka kritiskt är det bästa vi kan göra för hästarnas väl och ve! Och det kan faktiskt ge dåligt självförtroende – att våga ifrågasätta, fundera och ställa på ända! Men det är fanken så modigt!
Om det är något hästarna kan ge oss är det en ödmjuk syn på oss själva och på andra, mod att våga fråga och mod att stå upp för andra! So you go girl! Ha en fortsatt underbar januarimånad med snö och njut av den plogade ridbanan med det tingeltangel du känner du vill ha på dina pållar!
Tusen tack!
Jag fortsätter helt klart att köra utan extra utstyr 🙂
Tugga, ja… det var sånt de masade om ”på min tid”…
Just nu är mina hästar lite förvildade, så att säga, på volten. Ute behöver jag aldrig ta i med kraft för att stoppa, vilket aldrig skulle gå i alla fall då de är mycket starkare än mig. Men där vet vi precis var vi har varandra… räknar med att vi snart finner dit på ridbanan också 🙂
Kramar från mig – som säkert kommer tillbaka fler gånger ❤
Jag fann din blogg då jag sökte på ”utan nosgrimma”, men har också sett inlägget som du skriver om här.
Själv har jag rötterna i en fältrittklubb som jag upplevde hade fin sammanhållning. Den ”fina” ridskolan låg på andra sidan stan.
Jag var en av många som älskade Britta och Silver-böckerna, och långt senare blev jag varse att jag faktiskt haft Lisbeth som ridlärare 😀 Världen är liten!
När mina kompisar gick över till stor häst stannade jag kvar på ponnysidan, eftersom jag inte var intresserad av att tävla utan var ute efter kontakten med hästarna. Konkurrensen var inte så stor om de stökigaste hästarna och ville man ha sköthäst var det lättast att finna bland de som var minst populära och jobbigast att rida 😉
Kanske är det sånt som gör att jag inte varit så upptagen av spelet kring allt, eller så var det att jag slutade skolan som 14åring och flyttade till familjens nyinköpta gård och lämnade hela karusellen bakom mig…
Jag köpte min första häst några år senare och har inte haft någon djupare kontakt med världen på ridskolorna efter det.
Däremot hade jag en underbar upplevelse igår som du gärna får ta del av på http://pennelina.blogspot.com/2011/01/vansinnigt-kul-och-fullkomligt.html
Det var en riktig pärla!
Kramar från mig ❤
Jag fick inte gå på ridskola som liten – men hästtokig var jag – så när jag blev vuxen tänkte jag att nu, nu ska jag lära mig rida. Provade på ridskola efter ridskola, åkte till och med på ridläger – men jag stod inte ut med hanteringen av hästarna – eller människorna…
Samma visa över allt – ingen som förklarade något. Om någon hade tid med en var det en fjortis som visade hur man skulle köra armbågen i magen på hästen när den blåste upp sig för att man skulle kunna dra åt sadelgjorden, eller hur man skulle rya på hästen för att den inte stod still och gjorde som man sa… Det hela kändes mycket deprimerande – och jag slutade alltid efter ett par gånger, och åkte hem för tidigt från lägrena.
Det tråkiga är att man i sådana här miljöer inte bara lär sig att våld är ok – utan att det också tar bort alla impulser till kritiskt och självständigt tänkande. För att inte tala om vad det gör med empatin…
Som jag ser det mäter vi i smh ofta de traditionella värderingarna som ”framgångsrika”, medan de klassiska kvinnliga attributen ses som svagheter. Det är väldigt synd, särskilt inom hästvärlden. Både för hästar och för människor. Här finns ju jordens chans att visa att det också är de ”mjuka värdena” som kan ge framgång på alla plan: att empati, tålamod, förmågan till insikt i andras situation, samarbete och eftertanke ger win win situationer för alla.
Är makt enbart definierat som förmågan att styra över andra? Är inte makt vad som kan åstadkommas? I så fall har hästarna något att lära.
Det finns en liten sagofigur som heter Byggare Bob. Han arbetar i den manligaste av världar – byggvärlden. Han har blivit mäkta populär, och han lär ut att samarbete är vägen att gå för att komma någonstans. Kanske vi behöver ta efter lite av honom!
Stor kram!
Usch – va trött jag blev, vilken tjej – man blir nästan lite ilsk på henne. Det är skönt att min dotter har sagt upp sin ridskoleplats……