djurskydd

av

Därför tar vi bort hästen

Hittade den här på Agria. Det är deras statistik över sina försäkringsutfall.

  1. Abort 21,3
  2. Infekt, infl förändringar, flera (ospec) leder 20,8
  3. Symtom från rörelseapparaten 19,5
  4. Förlossningsfång (drabbar hovar)17,7
  5. Artros i hasens glidleder/spatt 15,0
  6. Hältutredning 14,7
  7. Kolik 13,8
  8. Akut serös kotledsartrit/kotledsinflammation 9,4
  9. Kronisk fång (>6v) 7,6
  10. Trafikskada 7,1
  11. Död utan säker diagnos 6,9
  12. Kvickdrag (luftvägssjukdom, COPD) 6,6
  13. Kroniska inflammationstillstånd i karpalled 4,6
  14. Ospecificerad sårskada i huden 4,5
  15. Symtom på sjukdom utan fastställd orsak, hela djuret 4,3
  16. Strålbenshälta 3,9
  17. Slinger 3,5
  18. Kronisk bronkit 3,5
  19. Intilliggande överridande tornutskott (kissing spines) 3,1
  20. Fraktur i skankbenet 3,1
  21. Kroniska inflammationstillstånd, flera (ospec) leder 2,9
  22. Kotbensfraktur 2,7
  23. Fraktur i framben 2,6
  24. Fraktur i bäcken 2,2
  25. Död 2,0
  26. Kroniska inflammationstillstånd i knäled 2,0
  27. För tidigt födda/svaga 1,7
  28. Kroniska inflammationstillstånd i kotled 1,6
  29. Hovbroskförbening 1,3
  30. Kroniska inflammationstillstånd i hovled 0,2

Hur många av dessa beror på vår ridning? Hur många av dessa beror på den miljö och de rutiner som finns i hästens liv?

Hur mycket är kvar?

Det finns mycket att göra för att förbättra hästens liv och livslängd…

av

Smärta orsak till aggression

Mina favoritforskare i Rennes har varit i farten igen. Den här gången har de undersökt hur hästar som har kronisk smärta beter sig mot oss människor. Och det är inte några konstiga resultat de kommer fram till, egentligen. Men det kanske får oss människor att tänka till lite extra innan vi blir arga på en häst som är aggressiv mot oss? Jag hoppas det, för det finns ALLTID en orsak till att hästar inte är trevliga mot oss – och i väldigt många fall kan de helt enkelt vara att de har ont.

Många hästar har ont. I studien som jag refererar till här, kände nästan tre av fyra hästar av smärta. Hästarna hade valts ut slumpvis på tre olika ställen i Frankrike. Det är en stor siffra, och det är inte otroligt att detta inte är en slump i sig. Av de hästar som hade smärta i ryggen, var det också många som var aggressiva mot oss människor. Mer än tre av fyra hästar som hade ont var aggressiva eller negativt inställda till oss människor. Det finns alltså en extremt stor grund i grundtesen att ALLTID kolla upp hästen innan hästen anses vara ”dum”. Ändå är det alltför ofta vi människor  konstaterar att hästen är dum och behöver veta hut. Vad bra det blir om vi börjar slå, rya och ”korrigera” en häst för att den försöker säga oss något – eller? Utsätter vi den då istället inte bara för mer smärta, och visar upp vår minst sympatiska och empatiska sida, när vi väljer att straffa hästen för att den har ont. Hemska tanke…..

Jag vet hur jag känner mig när jag har ont. Studien från Rennes visar kanske, att vi vad gäller smärta är ganska lika, vi hästar och oss. Det påminner mig om Lars Deckemans hemsida. Han är en av de större hästadvokaterna i landet och ser trenden om att vi alltför ofta försöker få hästarna utdömda för psykiska fel, när orsaken egentligen är fysisk. Han har ett exempel som han tar upp på hemsidan, där de med alla medel försökt få ordning på en hingst. Hästen kastade av ryttaren och inget fel hittades av veterinär. Men trots korrigeringar och ridning av de främsta var hästen lika hemsk. Till slut avlivades den. Som tur var obducerades den. Det visade sig att hästens ryggrad var helt vriden! Vad kul den hästens liv måste ha varit! Mer om fallet kan du läsa här, på hans egen hemsida. 

Utförligare redovisning av Rennes-forskarnas resultat hittar du på The Horse.

av

Djurskydd i ett internationellt perspektiv

 

Ledsen att förstöra kvällen för er. Men jag har en liten undran. Vi skryter om att ha världens bästa djurskydd, ett djurskydd som är omdiskuterat i sig där det verkar som om vi silar mygg men sväljer kameler. Dessutom – importen av kött är fri- globalt. Det resulterar i att vi får detta i vår korv på mackan – fullt lagligt??? Nu kan vi snacka om att sila mygg och svälja dinosaurier….

Hästarna i videon nedan kommer från Latinamerika, ofta från USA från början.

Extrem varning för väldigt, väldigt starka bilder. Därav valet att länka, inte lägga in… Det här är tyvärr inte den enda videon som finns som dokumenterar detta. Och utöver det finns miljoner hästöden (och andra djuröden) som är minst lika vidriga och som hamnar i våra mössor, kläder och på våra tallrikar som vi slipper se. De är nätt förpackade i plast i flashiga butiken…

http://www.youtube.com/user/GAIAforanimalrights#p/u/0/DyaF65cPqQU

av

Hingsttest för vem?

Nu är det hingstprov på gång på Flyinge. Jag funderade på att åka dit, men jag vette katten. Förra året mådde jag lite dåligt at de hårt ridna (nyblivna) treåringarna som förväntades klara av miljö, långa ridpass med ditten och datten och allt vad det nu var. Det var kanske tur att jag inte kikade på hopprovet då….

I dagens hingsttest krashade vissa, många blev stressade och än fler fick inte chansen att visa upp sin bästa sida – i alla fall om vi läser i Tidningen Ridsport idag. Enligt uppgift hade en häst blivit trött och sedan kraschat, men ändå lyckats komma igen. Jag har råkat ut för samma sak, och lovade då – aldrig mer. Så illa mådde jag av att de ville pressa vidare en häst som kraschat på okänd plats, ung och grön, och som inte ville mer. Fy, sa jag, det här vill jag inte göra mer. Det har jag hållt i nio år. Min häst fick betyget ”svårpåverkbar” av domarna efter kraschen. Hingsten idag som kraschade fick ”svårpåverkbar”.  För att de kraschar då tydligen, och blir stressade. (min häst hade fått idel 10:or på de fyra andra stationerna på provet i uppförande, men fick på löshoppningen en – fyra….).

Etik är en svår sak inom hästvärlden. Vi måste alltid tänkta -för vem och varför? Så att vi aldrig någonsin offrar hästarna för att uppnå något. Treårshingsttestets hoppning handlar om serious business, där hästen ska sättas på ”prov”. Inga hjälphinder, ingen pardon. De som klarar det klarar det. De som inte…. nåväl. Det är ju inte domarnas problem.

Men alla som vet något om inlärningsteori vet också att självkänsla och ”att våga” är en stor del av processen. En häst får aldrig någonsin misslyckas med något uppdrag ví ger dem. Om vi lyckas med att få dem att lyckas – då skapas förtroende. Om de misslyckas, tappar de gnistan, tron på oss och viljan – det som är grunden i en harmonisk och ridbar häst. Vad synd att det inte alls är intressant när de utvecklar test. Vi kan ju konstatera en sak i alla fall – testen är inte utverkade av någon häst i alla fall, inte ens för en häst, verkar det som. Snarare kanske något som passar TV4-redaktionen när Idol så småningom går i graven…..

av

Körmästare med ödmjuk filosofi står upp för djuren

För några dagar sedan kunde vi läsa i tidningar och i bloggar om att Länsstyrelsen blivit JO-anmälda för att ha misskött ett djurskyddsfall utanför Kramfors. Det är bara en del i den stora diskussion som rör djurskyddet just nu, men också ett mycket tydligt fall om där allt gick fel. Jag ska inte gå in på det så mycket, eftersom mycket redan skrivits – inte minst här. Det jag vill lyfta fram är det positiva – mannen bakom anmälan.

Det är nämligen ingen mindre än körmästaren Hans Sidbäck som ligger bakom anmälan. Det är en man som verkligen är värd all beundran, inte minst med tanke på modet att JO-anmäla denna skandal. Men det finns mycket mer att beundra än så. Hans Sidbäck är en erkänt duktig körmästare med mängder med meriter. Han tränar känt och okänt folk över hela Skandinavien med den äran. Han har skrivit böcker om körning och skapat instruktions-DVD:s i körningens ädla konst och deltar mer än gärna både på plöjningstävlingar, utställningar och köruppdrag med sina pållar. Dock anger han själv, i alla de dokument där hans namn florerar, att det är djurens väl som ligger honom varmast om hjärtat.

På hans egen hemsida, www.sidback.se, skriver han:

”Det finns ingen gräns för hur lite en häst får tåla. Samt ingen gräns för hur mycket hänsyn en människa ska ta.”

Det är också lätt att se hans relation till hästar när han intervjuas i SVT angående JO-anmälan. Kolla in hästens helt oslagbara ”snack” med Hans i början av inslaget (bra mycket härligare än att se vad som hände djuren som JO-anmälan gäller).

Hans Sidbäck är en man att se upp till, på fler än ett sätt. Jag hoppas många andra följer hans fotspår och står upp för djuren, även och inte minst när djuren är deras leverbröd.

av

Ett år med djurskydd i fokus

Det kan nog konstateras redan nu, att år 2011 är ett år då djurskyddet kommer att stå i fokus. Redan nu blossar diskussionerna upp lite överallt. Några av de mer intressanta diskussionerna förs just nu på Tidningen Ridsports debattsida. Bakgrunden till diskussionerna är bland annat kritik som riktats mot Hallands Länsstyrelse vad gäller handläggningstiderna för vanvårdsfall samt inlägg från djurhållare som känner att djurskyddet inte träffar målet. Även Per Michanek, som jag skrivit om tidigare, har givit sitt bidrag till debatten. Jag ser även på min egen blogg att det är just mitt inlägg om Per Michaneks syn på djurhållning som röner det största intresset, förutom cushings då.

Diskussionerna lär inte avta under våren. För snart så kommer en utredningsgrupp, tillsatt för att göra en grundläggande översyn av djurskyddslagen, att presentera sitt utslag. Det talas om att förenkla, att förändra och att modernisera. Utredningsledare är Eva Eriksson, Värmlands Landshövding och tillhörig i Folkpartiet. Utredningen ska enligt Regeringen vara klar i slutet av maj. Resultatet, vad det än blir, kommer troligen att ge starka reaktioner åt båda håll.

För oss alla som värnar om djuren OCH människan som håller i djuren, kommer detta att bli ett intressant år. Farhågorna för ett försämrat djurskydd är många, inte minst för att sammansättningen av ledamöterna i utredningen inte innehåller en enda djurskyddsinspektör eller en enda djurhållare, utan bara teoretiker. Det har också höjts kritik för att Eva Larsson är en ultraliberal som kan försämra djurskyddet. Men hoppet är också stort. En reviderad djurskyddslag kanske mer fokuserar på förebyggande arbete i form av dialog mellan myndigheter och djurägare, färre centimeterregler och större fokus på att djuren verkligen ska må bra utifrån deras egen synvinkel. Vågar jag slänga in en liten hoppfull tanke om att också djurens mentala och själsliga anknytning till en plats och en djurhållare (inte bara tvärtom…), samt deras rätt till liv också kommer att respekteras lite mer?

En annan önskan från mitt håll är nog också att skilja på brott mot regelverket och vanvård.  Det är en sak att inte följa regelverket, en annan sak att djuren inte mår bra. Regelverket kan dessutom som det är idag uppfyllas helt, utan att djuret mår det minsta bra. Det har också hänt och händer att fullt friska djur avlivas pga bönders och djurhållares oförmåga/vägran/ovilja att t ex märka djuren enl. EU-regler, vilket nog inte ska ses som vanvård av djur i alla fall…. de är precis lika lyckliga/olyckliga för det. Önska går ju alltid…

av

Hästarna på Irland lider…

Irland har hamnat i en ekonomisk kris och värsta förlorarna verkar denna gång vara djuren. Inte minst hästarna. Över 20 000 hästar har lämnats vind för våg mitt i smällkalla vintern, antingen släppta på fält, till skogs eller till och med bundna vid vägkanten. Vill du hjälpa? Här är mer info och länk.

 Den enkla lösningen är tydligen inte att skicka hästarna till slakt. Det är tabu att äta hästkött i det forna hästlandet Irland…..

av

Det går inte att tvinga en häst…. tankar om bettets inverkan

Vet du hur mycket kraft en häst tål i munnen? Vet du hur starkt du kan rycka i hästens mun och hur det känns för hästen? Många dressyrryttare och andra ryttare säger att hästarna gör saker för att de alltid vill. Om de inte ville skulle de heller inte göra grejerna. Många av oss vill nog gärna att det ska vara så. Men med de tekniska verktyg vi har för att bli starka och kunna hantera hästen rent fysiskt, kan vi absolut inte vara säkra på att hästarna inte upplever sig tvingade till än det ena och än de andra.

Se här bara vad forskarteamet som Nevzorov (som jag skrivit om tidigare) kommit fram till: .

En tydlig bild av vad vi lätt hemfaller till finns också på denna .

Det är en tydlig och pedagogisk beskrivning av den kraft vi kan få till mot en av hästens mer känsligare delar. Frågan är vad vi själva skulle göra för att slippa sådana upplevelser? Hästarna undviker det garanterat. Andra studier visar att hästar inte vänjer sig vid trycket. Efter att de har fattat vad det innebär, vill hästarna inte alls ha mer än, säg några äpplen i tryck. Trycket som avses är med vilken kraft vi kan dra till oss saker, inte vad vi bär omkring på, när vi själva håller i tygeln. Det går att läsa hela studien i bland annat the Horse Ytterligare undersökningar visar att proffsen håller mellan 1 – 15 kg i handen konstant, medan etologer som Andrew McLean förespråkar under 0,6 kg. Rycken i undersökningen från Nevzorovs film visar att ett ryck ger upp till 300 kg tryck, ett tryck hästen inte alltid ens kan förutse.

Det finns än fler studier som är intressanta i det här fallet. I en studie från etologiinstitutionen på SLU, visade det sig att konfliktbeteendet hos hästen ökade i takt med att hästens tryck i munnen ökade. Med tanke på de studier jag nämnt ovan är det föga förvånande. Bara det faktum att hästen är ett flyktdjur hade en stor del i detta. Vi vet alla att hästar är just flyktdjur, men hur mycket tänker vi på vad det de facto innebär? Än värre. Vissa lärde till och med in att få drag i munnen. Bara hästen stretade emot tillräckligt släppte ryttaren i handen, vilket gjorde att hästarna lärde sig att streta än mer. Helt enligt alla inlärningsteoriers mantra- det som ger resultat kommer också att förstärkas. Jag håller helt med om författaren i avhandlingen som menar att inlärningsteori är en mycket viktig del av ridningen, och bör uppmärksammas bra mycket mer. Jag har först nu på senare dagar förstått vikten av detta, och jag har gått i ”lära” hos proffs länge… Positiv försärkning istället för negativ, kanske inte är så dumt ändå. Mer om inlärningsteori kommer lite senare i den här bloggen…

Ja jösses, det är ett stort ansvar vi tar på oss när vi sätter oss till häst med full mundering. Vad vågar vi upptäcka och vill vi se allt vi gör?

av

Goda vänner och lång utevistelse kan göra under

Det är ett stående tema här på min blogg – att det är vi människor som dikterar hur bra en häst har möjlighet att må och hur trevlig den är att hantera och rida.  När det finns problem i relationen mellan häst och människa är det inte hästens fel, utan det ligger alltid något bakom detta problem. Allt handlar om perspektiv. Är det hästen som inte fogar sig, eller ger vi helt enkelt inte hästen chansen att må så bra att den också kan vara i harmoni och i balans. Harmoni och balans ger förutsättningar för både människor och djur att bete sig på ett bra sätt gentemot andra. För mig är svaret givet, och det är roligt att se att forskningen alltmer entydigt visar på att detta är ett faktum.

Ett av de stora grundproblemen för hästar i människans värld är att de inte får sina grundläggande behov tillfredsställda. Här talar vi om långa mattider, mycket rörelse i frihet och möjligheten att få tillbringa sin tid i flock. En av raden av aktuella studier är den här som nyligen publicerats som är relaterat till detta finns beskriven i Hästfocus. Forskarna har här låtit ett ganska stort antal hästägare fylla i en enkät angående beteendeproblem hos deras hästar och hur hästarna hålls. Det skrämmande med den studien är i mitt tycke att så många av hästarna uppvisar aggressivitet och icke önskvärda beteenden i allmänhet. Över hälften har angivit att hästarna uppvisar stress. En tredjedel av hästarna angavs vara aggressiva och en femtedel av hästarna uppvisade klassiska stereotypa beteenden.

Det intressantaste i studien är inte dessa skrämmande siffror, utan att forskarna också ställt problemen i relation till den hästhållning hästarna stått under. De har tittat på uppstallningen och gruppsammansättningen hos alla dessa hästar som undersöktes. Och svaret är entydigt – mer tid i stallet gav större beteendeproblem. De kikade också på flockens sammansättning för att se om det påverkade hästarnas beteende. Javisst gjorde det det….. bra kompisar i hagen ledde till mer lätthanterliga hästar. Med tanke på hur många hästar som hade beteendeproblem, måste detta vara en lyx då som är få hästar förunnat….?

Vad enkelt det därmed skulle vara att få hästar lite mer lätthanterliga, lite mindre stressade och lite mer i balans. Lång utevistelse med goda vänner kan göra små under.

av

Konsten att välja rätt veterinär

 

Alla veterinärer är lika lite stöpta i samma form som andra människogrupper. De är individer, mer eller mindre lämpade som veterinärer, mer eller mindre lämpade att ta hand om just mig som hästägare. För det handlar om relationer, lika mycket som kompetens och engagemang. Det går det inte att komma ifrån. Ibland kan valet var extremt begränsat, och ibland blir valet riktigt galet. Då är det inte bara hästägaren som kommer i kläm, utan inte minst den stackars hästen, som givetvis behövde bästa möjliga vård.

Mina turer med olyckor på hästar har den senaste tiden renderat till ett anmärkningsvärt stort antal veterinärbesök och då jag råkar ha hästar i två olika distrikt, har jag också lärt mig den hårda vägen hur veterinärbesöken kan bli. Så här lite i efterhand, när mina egna ordinarie veterinärer tagit över ansvaret, och den häst som råkat mest illa ut äntligen också blivit på bättringsvägen kan jag inte annat än att ta till mig läxan och se att min egen naiva läggning åter spelat ett spratt. Jag har helt enkelt varit bortskämd. Vi lär så länge vi lever – eller hur?  Jag har noterat vissa typer av veterinärer, efter att i tretton år hållit i inackorderingsstall och hästverksamhet och då behövt  veterinär ett antal gånger. Här är de tre vanligaste, och givetvis börjar jag med den BÄSTA först.

1. Den infödde veterinären. Det här är en sådan veterinär som får alla sina kunder att slappna av. Vi hästägare känner på oss att vi har lämnat hästens väl och ve i rätta händer. I mitt fall har det funnits fyra sådana i mitt liv. Den första infödingen jag mötte, hon är lyckligt nog än med mig, då vi flyttat till samma område (en salig slump om jag får säga så). När hon jobbade som distriktare i Rimbo bad man gudarna där ovan om att det var hon som hade jouren om något gick fel. För då visste vi alla i stallet att allt skulle bli okej igen. för det var så det var – och det är så det är med denna veterinär. Nu jobbar hon på klinik i krokarna. Det är hit jag går när allt brakar samman och än har hon inte gjort mig besviken. Tror aldrig att hon kommer göra det heller. Vi kan varandra vid det här laget, hon och jag. Det betyder oerhört mycket, att hon finns.

Den andra är en distriktare i mitt eget distrikt idag, och den tredje är en härlig man i sina bästa år i Sörmland. Den fjärde jobbar också på klinik och är ett socialt fenomen med stor empati. Honom saknar jag ibland lite extra här nere, då han finns i Stockholmsområdet. För han och jag räddade min nu gamla fux Alexander en gång i tiden, och det kommer jag aldrig glömma. Men jag har ju nummer ett!!! 🙂

Vad som gör en sådan här veterinär unik är den sociala kompetensen, insikten om att verkligheten existerar i stallar (med bångliga hästar, smuts och otillräckliga resurser) och viljan och kunskapen att fixa till det som krävs. Lite kreativitet finns hos dem också, de löser problemen som de kommer. Inget rop om klinik om det går att fixa hemma – och det mesta går att fixa när en sådan här veterinär finns till hands! Jobbar personen på klinik får man den tid man behöver och den uppmärksamhet som ger en känsla av att vara prioriterad (hur lyckas de med att ge det till alla kunder, undrar jag ibland). Ofta är det här en veterinär med lång erfarenhet, men inte alltid. Vissa är födda till att bli veterinärer… Tack för att ni finns, för att ni lyssnar och för att ni förstår! Jag har skrivit det förut, men det kan inte sägas nog många gånger.

2. Den extremt kompetente. Jobbar ofta på klinik och kan vara svår att få kontakt med. Gör ett ypperligt jobb, även om hästägare inte fattar vad det är som gjorts och varför. Frisk blir hästen i vilket fall som helst. För det mesta, då alla hästar helt enkelt inte kan räddas. Personligen har jag bara gott att säga om dessa individer. Det är de som för forskningen framåt, fixar de mest komplicerade fallen och de är helt fantastiska. De är också personer som, när man hanterar det rätt, har enormt mycket kunskap att förmedla. De är ofta mer sociala än de flesta tror och anser. Men de kräver ett genuint engagemang från hästägaren (och en del kompetens från hästägaren också) för att kunna relatera till dem som individer. Jag tror flera av dessa herrar och damer tycker mer om hästar än om människor….

3. Teoretikern. Den här personen hade antagligen högsta betyg på veterinärlinjen och ”vet allt”.  Inte tu tal om att lyssna. Men mästra går bra. Tyvärr är kompetensen inte alltid den som man lätt tror att denna veterinär har. Det blir fel och det drabbar hästen, men då ska ägaren veta att han eller hon ändå gjort fel, så det kan inte veterinären lastas för. Nya rön och trender är det som gäller. Teori går före praktik och att skötseln inte sker på klinik när ägaren ges uppgifter är ointressant. Själva kan de ju fixa det mesta mha domesedan i hästen. Ägaren ska gärna klara mer komplicerade saker utan någon hjälp alls. Gammal kunskap och erfarenheter är helt blassé.

Om en lite erfaren ägare frågar om det inte kan vara en idé att göra si eller så (eftersom ägaren själv sett detta göras trehundra gånger av andra veterinärer i samma situation) ska man veta att man inte vet något alls. En inte helt ovanlig kommentar är då ”sådant gör man inte längre… vet du…”  Hänvisar till klinik under jourtid så fort det går för att få ryggen fri. Ingenting kan vänta utan det är akutintag som gäller. Ger hästägare dåligt samvete, är duktiga på att fakturera och hästen kommer i kläm då hästägaren ställs utanför engagemanget. Inte att rekommendera, om du vill må bra. Inte om hästen ska må bra heller, faktiskt.

4. Den räddhågsna. Denna veterinär vet att han eller hon är ute på hal is. Antingen är personen nyutexaminerad eller jobbar med fel djurslag och är rädd för stora djur (eller hundar om det nu råkar vara en hund som är skadad). Sådant händer. Då kan tre saker hända. Antingen får man lite pencillin och ett recept för att hålla trollen borta. Eller så blir det en evig kamp mellan veterinär och häststackare och ägaren försöker medla däremellan under undersökning. Inte för att någon brukar bli klokare av en sådan undersökning. Tredje alternativet är att veterinären frågar vad som behövs för att hästen ska må bra igen. Det har jag faktiskt varit med om själv. Turligen visste jag i det läget vad jag behövde (tack vare ”infödda veterinärer” som ofta berättar om hur och varför saker ska göras) och bad om det. Det gick bra den gången.

5. De intetsägande. Dessa är bra att ha i många lägen, men inte när det är akut. Har lite svårt att relatera till svårare fall, men är riktigt duktiga vid normala besvärligheter. Trevliga att umgås med men man kommer inte riktigt ihåg deras namn och hur de ser ut. Det här är nog mycket en relationsfråga och individuellt, vilka som hamnar här.

6. Hur blev du veterinär? Den sista kategorin veterinärer är ovanlig, men finns, helt klart. Vad sägs om ett fall där ägare och flera trodde på korsförlamning och veterinären rings ut. Han kommer ut, står två meter från hästen och lyssnar på ägarens oroliga kommentarer och fråga om det inte kan vara korsförlamning. Svaret blir: ”Men du. Korsförlamning drabbar mest ston mellan 5 och 8 års ålder. Det kan det inte vara. Och de ska ha svårt att gå då”. Varmed ägaren replikerar: ”men hon är ju sex år och kommer inte ur boxen!”. Någon undersökning av hästen eller rörelseprov var inte nödvändigt. Hästägare och veterinär stod mest och glodde på hästen i tjugo minuter. Ingen av dem blev klokare. Visst hade hästen korsförlamning (efter att ytterligare en veterinär fått ringats in). Veterinären ifråga hade också lyckats ta fel på ett sto och en valack vid ett tidigare tillfälle, och hittat på lite annat smått och gott som inte behöver nämnas här.

Vem vill du möta när din pålle inte mår bra? Välj med omsorg säger jag bara – om du kan. Det kan påverka en stor del av din hästs framtid. Vilka stories jag kan dra om när veterinärer har räddat mig och när de fallerat! Men det får bli en annan gång. Ha det gott därute, och ta hand om fyrbeningarna!