Det är givande, intressant och lärorikt att se hästvälfärdens frågor i ett utifrån-perspekiv. I nya zeeländska tidningen Horsetalk – som by the way rekommenderas starkt att följa, finns just nu en artikel om hur hästvälfärden inte utvecklas i Europa. Det är ingen rolig läsning.
Transporterna för de oregistrerade hästarna i Europa – från land till land, kanske med en mellanhand där de fettas upp för vidare färd mot slakterier har inte fått ett slut. Långt därifrån. Dessa hästar är mer eller mindre oskyddade som det ser ut just nu, och lite görs på internationellt plan för att stoppa vidrigheterna dessa arma djur får stå ut med. Det föreslås att det ska finnas ett stopp för nio till tolv timmars transporter innan vila, men det verkar svårt att få gehör för frågan. Så ni som tror att åttatimmarsregeln är en rätt för alla djur i Europa, ni kan vakna upp nu. Så är det inte. Det är något som är förborgat vissa hästar, registrererade hästar hos de som bryr sig. De djur som faller utanför, de faller verkligen utanför. Svälja kameler…. någon?
Dessutom kan inte ens konsumentmakten framöver användas för att bojkotta produkter som innehåller delar av dessa djur, som fått resa så långt bra för att bli korv på en macka. Det kommer nämligen inte att vara något krav på att hästköttet ursprungsmärkt (som allt annat kött ska märkas) framöver. Så nu kan både det ena och det andra innehålla hästkött från hästtar som färdats i dagar utan rast genom Europa.
Det är verkligen en fantastisk utveckling på hästvälfärden – eller hur?
Samtidigt noterar jag den diskussion om rättssäkerheten för djurhållare som råder i vårt eget land – ett av de ämnen som sägs ligga bakom att alltfler djurhållare lägger ner verksamheten helt och hållet. Det är i sig en tragisk utveckling.
Det känns som om det är enormt med skillnad mellan djur och djur, och välfärd och välfärd mellan länder och mellan djurslag.
Som EU-land hoppas jag verkligen att vi fokuserar på att påverka utvecklingen i samtliga länder som ingår i EU så att det finns en grundläggande norm åtminstone för hur djur hanteras och vårdas – humant, respektfullt och utan att behöva lida för vår skull. Allt annat vore en skam, för det land som bröstar sig för att hålla djurens välfärd högt – och för alla oss djurälskare som har förmågan att se djurens innersta väsen, i all dess prakt.
Mer om politiken bakom hästarnas välfärd i Europa kan ni läsa om på eminenta Horsetalk.
Hur en häst ska märkas har varit föremål för en mängd diskussioner genom åren. Många i Sverige menar att det är plågsamt för hästen med brännmärkning. Det är också en procedur som är förbjuden i vårt land. Istället satsar vi på chipmärkning. I andra länder är brännmärkning däremot tillåtet. Här menas till och med att chipmärkningen ger större skada på hästen. Vad är då sant????
Personligen tycker jag det låter brutalt med brännmärkning. Då det inte är tillåtet i Sverige har jag dock aldrig sett någon häst brännmärkas, och kan därmed, de facto, inte faktiskt säga hur det är. Chippning däremot har jag varit med om flera gånger. Vissa hästar reagerar kraftigt, medan andra verkar ta det med större ro. Men det är en stor kanyl som ska rakt in i halsen på ett föl.
Mer intressant då kanske är vad forskningen säger. Det gäller att skilja på vad jag själv tycker, och vad hästen upplever. Och här blir det faktiskt riktigt intressant. Det senaste forskningsresultatet vad gäller detta genomfördes nyligen i Österrike. Underlaget var väl inte det största kanske – 14 föl. Men resultaten var förvånande. HÄstarna blev, enligt de mätmetoder som användes, lika stressade av att bli microchippade som brännmärkta. Fasthållandet för att kunna utföra märkningen, vilken den än var, var klart mer stressande i sig….. Och – inget av dessa två ting, var lika stressande för djuret som till exempel transportering av dem är.
I USA älskar man hästar. De ses som något helt annat än slaktdjur, och det har också medfört att de år 2006 införde ett totalt stopp för slakt i landet. Tanken var nog att det skulle bli en bättre värld för hästarna att leva i, men ack så man bedrog sig. Det är inte alltid sköna ideal går hand i hand med den krassa verkligheten. Vissa beslut, om än så beundransvärda och välsinnade, leder till helt fel konsekvenser.
I en rapport från jordbruksdepartementet i USA visar det sig att hästarnas situation i landet idag är bra mycket sämre än år 2006. En allt större mängd hästar överges, och djurskyddsfallen har ökat markant sedan förbudet. Dessutom exporteras en stor mängd hästar utomlands, för att slaktas. Det innebär, förutom att slakten ändå blir ett faktum, också extremt långa resor för vissa hästar – till till exempel Mexico där synen på djur och djurskyddslagstiftningen inte fångar upp de problem vare sig resor eller slakt är förknippade med. Även i USA är det möjligt att låta hästarna resa nonstop i bra mycket större utsträckning än i Europa. Läs gärna mer om det i länkarna nedan. Det är ett trauma för varje enskild häst, och med tanke på att det är 138 000 hästar som varje år får ta den här resan, kan inte slaktförbudet ses som något annat än ett totalt misslyckande. År 2006 exporterades 33 000 hästar för slakt…..
En stor del av orsaken är förbudet i kombination med den ekonomiska recessionen, som slagit hårt mot många amerikanare. De har inte råd att ha ihjäl djuret när de inte kan ta hand om det. Det går inte att sälja djuret. Priserna har dalat rejält sedan förbudet, inte minst beroende på ett överskott av hästar som ingen vill ha på marknaden. Att slakta är inget alternativ (om den inte exporteras). Antingen behåller då djurägaren en häst de inte har råd med, vilket inte blir särskilt lyckat. Eller så överger de helt enkelt djuren i brist på andra möjligheter, alternativt sänder upp den på långväga transporter. Det är lätt att vara idealist. Det låter bra med ett slaktförbud på pappret.
Nu har dock USA:s myndigheter släppt på förbudet. Det är återigen möjligt att slakta hästar i USA. De slakterier som fick bomma igen år 2007 planerar åter att öppna sin verksamhet. Om det här kommer att stoppa exporterna och minska antalet övergivna djur återstår att se. Vi hoppas det. Om du vill veta mer om djurskyddet i USA kan du läsa mina andra inlägg:
De praktiska konsekvenserna av slaktförbudet i USA kan du läsa om i mitt inlägg Djurskydd i ett internationellt perspektiv.Länken i det inlägget varnar jag för…. även om det är upplysande….
Så är äntligen den stora djurskyddsutredningen klar. Det är en diger lunta papper att ta sig igenom – dessa kan du läsa här. Att se vilka konsekvenser det här får i verkligheten är inte lätt att säga. En hel del har lagts till Jordbruksverket att utreda vidare, det är de som står för den mer detaljerade regleringen. Vad som dock kan sägas är att vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet ska gälla i framtiden. Det är alltid positivt. Det finns en extensiv forskning på djurshälsoområdet och det bör givetvis ligga till grund för hur vi ska hålla hästar och andra djur som är i fångenskap. Dessutom blev jag glad över att de tog med ett försök att se djurens miljö från djurens synvinkel, och vilka parametrar detta kan mätas i.
Forskning som underlag
Den forskning som skett på senare tid har faktiskt fokuserat på att ta reda på hur vi vet om djuren mår bra i allmänhet. Här har också utredningen noterat att det finns folk som kanske har djur i stallar och byggnader som avviker någon centimeter hit eller dit, men där djurhälsan är mycket god, för att kompetens, omvårdnad och omsorg ligger till grund för omvårdnaden. De nämner också att det också finns byggnader som klassas som bra i måttperspektiv och byggnadsperspektiv, men där djurhälsan inte är lika god. Denna notering tycker jag är enormt viktig och jag ser i alla fram emot att se hur denna fakta kommer att användas i det praktiska arbetet för att utverka regelverk för djuren framöver. Det är ingen lätt uppgift att göra, sannerligen inte.
Kontrollprogram
Något jag också ser som positivt är att möjligheten för kontrollprogram diskuteras för olika djurverksamheter. Förutom att det går att följa upp olikaverksamheters upplägg och hur de fungerar i praktiken skulle det kanske också kunna skapa en god kunskapsbas för vidare forskning? Jag har inte hunnit läsa mig in i om hur detta tänks fungera, men om det till exempel kopplas ihop med den utförliga text som finns i utredningen om djurens naturliga behov och hur de kan tillgodoses samt uttalande om att stressrelaterade symtom (och orsaken till dem) ska förebyggas kan det bli riktigt intressant. Hur, i praktiken, sköts verkligen djur på ett sådant sätt som de tycker är bra, även i det långa loppet?
Jag har från början haft stort hopp till denna utredning. Dubierna om hur den skulle gestalta sig har varit många på sina håll. Men nu är den här, och redan idag, när den släppts, kommer mängder med kommentarer om den. Vad tycker ni- vad är bra och vad är dåligt? Själv ska jag läsa vidare och försöka lista ut vad den kommer att innebära i praktiken – för djuren. Men det får ske ikväll. Nu ska jag se till och vårda mina djur!
Den snälla hästen som går på ridskolan och som aldrig opponerar sig mot något. Den gulliga lilla ponnyn som nästan låter dig hänga den uppe i taket i svansen. Är det det som är idealet när vi söker den perfekta hästen? Kanske är den hästen i sig mindre lycklig, och mindre i sin idealvärld, än vad vi någonsin kan ana. Hippson tar upp ett ämne jag själv berört i den här bloggen på ett ypperligt sätt i den här artikeln.
Forskarna menar att vissa av de väldigt fogliga hästarna mår riktigt dåligt för att de är i ett stadium av inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplöshet är ett tillstånd då en individ ger upp, inser att de inte har makten att förändra de obehagliga betingelser vari de lever under och bara står ut. Hästar i detta stadium släpper upp ryttare även om ryggen ömmar så den känns som den håller på att gå av, låter sig tränsas även om bettet nyper och sliter i munnen, låter sig sporras utan att reagera nämnvärt. De slutar svara på något och kommunicerar väldigt lite med omgivningen. Varför skulle de, när de inte kan påverka något ändå?
Nu är nog inte alla hästar som är fogliga det för att de är drabbade av inlärd hjälplöshet. Många hästar tycker nog om oss människor och står ut med oss ändå! 🙂 även om vi gör lite fel ibland. Men den häst som inte kommunicerar och som verkar lam, den är det då något skumt med. Troligen är den inte född sådan…..
I Hippson tar man till och med upp det faktum att en hel del inlärningsmetoder där ute på ”marknaden” faktiskt har som syfte att få hästen att stå ut med allt obehag som vi kan tänkas ge dem. De ska tåla påsar över huvudet i timmar, broms och driv samtidigt (vilket blir då rätt för en häst – framåt eller stopp? Ingetdera….), inte reagera över det som de egentligen vill reagera för och mycket annat. Väldigt intressant och skrämmande äme – som varje hästmänniska borde läsa in sig på ordentligt.
Under ett antal år har jag mer och mer förstått vad den gode Leslie Desmond försökte berätta för mig. Att de ”döva” och alltför tama hästarna är farliga och att de själva inte mår bra. Farliga för – att när de väl vaknar så slår de slint. Jag är övertygad om att hon har rätt och jag ser och förstår det alltmer. Det var inlärd hjälplöshet hon talade om, det som jag själv gjort som grej att försöka undvika till varje pris. Det har lyckats tror jag, över förväntan. För ibland kan jag tycka att de har lite väl många åsikter, mina goda djur. De talar och tjattrar och snackar konstant. Alla och envar. Vissa har det tagit tid för att komma ur skalet. Andra har aldrig lärt sig att sluta sig i det.
Jag är lycklig när min häst säger till att något är fel. Det är här som vi människor behöver en attityd som är förenlig med hanteringen av ett annat intelligent väsen. Om hästen, som i vanliga fall brukar tycka uteridningar är toppen, inte vill gå iväg. Är det istadighet, eller är det ett försök att berätta att något är fel? Jag kollar det sistnämnda. Andra lyssnar inte alls, utan säger hästen blivit istadig. Många med mig har fått lära sig läxan på det mest praktiska vis. Vi har sagt att hästen inte gör som vi säger, och får det inte att funka. När vi väl kommer till veterinären är hästen stenhalt. Idag är jag inte lycklig för erfarenheten precis. Men så här efteråt, många många år senare, kan jag säga att jag i alla fall är glad jag lärde mig läxan.
Bästa kvittot var nog den stackars människa som blev helt chockad över min unghästhantering när jag sadeltränade Isa. ”Jag förstår inte att du kan säga att du har koll på läget när du släpper kontrollen över hästen!” sa han när han tittade på vad jag gjorde och lyssnade på vad jag sa. Jag berättade att hästen alltid hade ett val när jag tränar in något nytt. Om den behövde gå för att vojlock eller sadel blev för mycket och kändes läskig, så var det helt okej. Jag tänkte då inte stoppa den. Alltid ge en väg ut, alltid ge ett alternativ så hästen själv får säga – okej eller – nej det där klarar jag inte. Det är bara att habituera vidare, hålla sig lugn och positiv och visa att det vare sig är farligt eller ont. Bäst är förstås när jag ser känslan i hästen och avbryter inträningen innan hästen behöver gå. Signalerna kommer innan. Men så timad är jag inte alltid.
En häst som själv får upptäcka att det är okej att bli sadlad, och inte tvingad, kommer heller aldrig bli rädd för sadeln. En häst som alltid får säga – okej – till en ryttare när han eller hon sitter upp, kommer också se till att du sitter kvar där så länge ritten pågår. Det är det som är att lyssna, som är att ge hästen ett val. Att låta den ha den makt över sitt eget liv och vad den utsätts för, så långt det bara går. Total frihet finns ju som bekant inte, inte i människovärlden heller. Vissa saker måste bara göras… .
Jag tror inlärd hjälplöshet också kan hjälpa både människor och djur i VISSA lägen. Jag tänker då på veterinära situationer framför allt. Det är enormt jobbigt när en häst faktiskt ”inte ger upp” ibland, och då är det lätt som hästmänniska att förtvivla. Förra hösten hade jag inne mitt fullblod flera gånger för en otäck sårskada som till slut fick opereras. Det var inte lätt att handskas med den damen när hon insåg att det vi gjorde skulle göra ont (det vill säga försöka undersöka och dränera såret som var farligt nära leden). Hon slogs för sitt liv, i hennes ögon troligen bokstavligen. Ingen inlärd hjälplöshet där inte…Jag slogs för hennes liv på andra sidan. Jag vann – tack vare modern veterinärteknologi och idag är hon frisk. Utan vård hade döden varit ett faktum.
Det kan vara jobbigt och balansen mellan att få fart på en inlärningskurva och utvecklingskurva på det sättet. Och ibland att kunna göra det som måste göras, även om det gör ont på hästen just då. Vad gäller träning och inlärning skulle nog många moderna lärare säga samma sak. Förr var det lättare. Då slog man ungarna med linjalen på fingrarna så det gjorde ont som f-n om de inte kunde läxan. Enkelt. Men det går att göra det på ett annat sätt- och det handlar om attityd, respekt och teamwork. Det gäller också hästar. Det ger så mycket mer i slutänden.
Jag ser fram emot den vidare forskningen i det här ämnet. Om det är något som handlar om djurskydd är det detta. Hästar som står stilla i sin box 23 timmar om dygnet utan att tossa omkring som dårar, som tål vidriga träningsmetoder utan att säga ifrån det minsta, och som hunsas hit och dit och bara står ut. Det är det inget som fångar upp idag. De ses som fogliga och snälla… och det är få som för deras talan.
I åratal har mängder md organisationer och djurälskare kämpat för att få ner lidandet för alla de stackars djur som lider under slakttransporter runt om i Europa. Ändå händer ingenting på vägarna. Kommersen går vidare. Folk tjänar pengar. Djur lider. När ska vi våga ta tag i de stora frågorna? Fruktansvärt frustrerande, om ni frågar mig. Vad är det egentligen i salamin, var kommer kotletten ifrån och hur hade kon det i livet innan hon hamnade på tallriken. Här nedan är en av alla de kampanjer som pågår – för hästarnas skull…. Vilken värld subventionerar vi som konsumenter, och varför denna undfallenhet från väljare och politiker?
Nyligen kom en ny svensk sida om hästar, hästhållning, häst och människa, forskning och mycket, mycket mer upp på nätet. Den heter HästSverige, och syftet är att förmedla hästkunskap i form av ”kalla fakta” till dig som är vetgirig inom området häst. Bra med sådana initiativ och här ska jag själv kika in för mer info och kunskap! Det ligger redan en hel del intressant info utlagd på sidan och mer är säkerligen på väg. Här kan du inte minst läsa om vad som händer inom forskningen om häst på SLU. God läsning på er! 🙂
Nu har 10 000 kycklingar dött av värmen i Vallas Kronfågelslakteri (Södermanland). Tyvärr inte första gången detta slakteri är med om just detta, men oftare har det handlat om transporterna dit som tar död på de arma flygfäna. Hittills har inte mycket hänt. Jag bodde ett tag bara kilometer bort och fick höra en del….. Det fick mig att sluta äta kyckling, om vi säger så.
Vi får se om det händer något nu då? Det krävs nog tyvärr för lågt i tak i stallarna de håller djuren i för att de inte ska få fortsätta mer eller åtminstone få en rejäl bot…. det är ju det som verkar gälla numera… Å andra sidan fick en halländska nyligen rätt för att hon endast hade mindre avvikelser på sitt stall i takhöjd. Men det var på håret. Två instanser fick hon kämpa sig igenom för att få rätten att hålla friska djur.
Härliga sommar, äntligen är du här! Men oj så många faror som lurar bakom knuten för oss hästägare. Håller just nu på att noga gå igenom hagarna för att få koll på betestrycket i hagarna och planerar för att det ska räcka hela sommaren ut. Dåligt med bete – ja då ger de ju sig gärna på det som är lite mindra bra, ja till och med giftigt. Jag har upplevt en häst som fått ekollonförgiftning, om dock mycket lindrig, en gång. Det räcker för mig. Hästen överlevde och mår bra, men måste nu hållas kliniskt borta från allt vad ekollon och ek heter. Det finns de som råkar mycket värre ut, och olyckan kan vara framme när som helst.
Ek – vanlig och potentiellt farlig
Ek är en riktig buse i våra hagar. De är vackra och vanliga som hagträd, men inte alls nyttiga för hästen. Tvärtom. Det är giftigt värre med ek. När en häst väl fått smak på det blir den till råga på allt beroende av eländet och äter maniskt all ek den hittar. Det som är farligt i eken är ämnet tannin, som verkar som ett gift i kroppen. Djuren blir veka och svaga av att äta ekollon, men också ekbladen i sig är giftiga. De mår allmänt riktigt dåligt och i värsta fall kissar de blod och njurarna kan slås ut. Aktivt kol hjälper hästen från att bli värre men något botemedel finns då inte. Mer om ek och förgiftning kan du läsa om här. Det här är verkligen något att se upp med både för hund- och hästägare. Tannin är dödlig i större doser och det är inte ovanligt att djur – kor, hästar och hundar- förgiftas av ek i Sverige.
Kastanjeträd
Även de så vanliga och härliga kastanjeträden är giftiga för många djur, bland annat oss människor. Det innehåller en form av glykosider som påverkar kroppen negativt då det bryter ner blodproteiner. Resultatet vid förtäring blir en orolig mage i bästa fall. I värsta fall blir symtomen värre: spasmer, magkramp och annat otäckt kan uppkomma då det nerverna påverkas. Som tur är fattar djuren ofta att det är kastanjen som orsakar eländet och håller sig undan efter ett tag. Det är faktiskt omtvistat om hästar kan bryta ner denna glykosid – därav namnet hästkastanj (?). Forskarna anser dock att de är giftiga för häst: läs här. Än mer om hästkanstanjerna kan du läsá om här.
Många andra farliga växter
Andra giftiga växter är till exempel idegranen, sprängört, stånds och åkerfräken. Plommonträd, vinbär och körsbär är heller inte bra. Sprängörten är en riktig otäcking, då den verkar vara god för våra fyrbenta vänner hästarna. På SVA:s hemsida hittar du hela listan på mer eller mindre giftiga växter. Hästar har en tendens att inte sätta i sig sådant här i några större mängder dock (med en del undantag…) – om det är så att de har god mat att äta i övrigt.
En växt som hästar dock gärna sätter i sig är alsikeklöver (eller helsikeklöver som jag kallar det!). Under regniga somrar kan denna växt orsaka fotosensibilitet vilket ger en kraftig allergisk effekt på hästar. Den här förgiftningen har jag själv upplevt på en av mina hästar, som fick stora sår på hela mulen och svällde upp som en ballong. En kraftig kortisonbehandling hjälpte för ögonblicket, men hästen har kvar men från detta än idag, många år senare. Bland annat genom att tidvis drabbas av headshaking syndrom och att hon är känslig för ljust. Mer om det kan du läsa om i mitt inlägg om just detta här.
När det råder brist på mat, däremot, är hästar mer än villiga att tugga på det mesta. De äter upp träd, buskar och till och med stolpar och inredningar för att få sitt tugg- och matbehov tillfredsställt. Ge hästarna bra med bete i sommar och gå igenom hagarna regelbundet. Det är en billig försäkring mot eländet som en förgiftning är.
Mer råd om det hittar du också på SVA:s hemsida, på denna sida.
Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!
Bästa läsningen!
Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre!
Leveranstid 3-4 dgr.
Frakt ingår.
Jaha, hade tänkt att lägga in helt andra inlägg men Astrids miljöblogg ville tydligen annorlunda. Det var främst inlägget om Livestock-handeln mellan Australien och Indonesien som fick mitt humör att tappas denna soliga och vackra morgon. Jag får rysningar i hela kroppen. Det är intressant att läsa bloggen – inte minst för att den i alla fall till del visar vad det svenska djurskyddet lägger sitt krut på – medan business is business as usual där djurskyddet verkligen skulle behövas. Längst ner i detta inlägg kan ni läsa om slaktsvinens vardag i Sverige – sett ur en veterinärstuderandes ögon. Värt att läsa – även om det är långt.
Än värre är det på andra håll i världen. Jag rekommenderar ingen att förstöra sin dag med att se om de enskilda kornas, grisarnas, fårens, hästarnas och fågelfänas öden i de videos som finns på Youtube om levande-djur-exporterna som sker dagligen runt om i hela världen – även från Sverige. Detta sker helt lagligt även om olagliga metoder används – som tyligen får ske i detta sammanhang??? Inte mindre vidrigt och sorgligt är den industri som utvecklats i USA vad gäller köttdjur. Det här inlägget från Sky News beskriver tydligt skillnaden mellan betande djur och djur i s.k. feedlots :
Det blir så uppenbart på något vis att dessa köttindustrier vi ser här i inslaget är det normala i USA. Att äta gräs som ko är värt ett inslag i SKY NEWS!!!! Det är så det ser ut i USA.¨Än värre verkar livet för grisarna vara:
Med den utveckling vi ser i Sverige, är vi inte långt ifrån att ha gått den vägen också. Småbönder slås ut, till förmån för storindustriella anläggningar – där måtten och alla föreskrifter som finns i lagen säkert levs upp till. Småslakterier får slå igen och de stora bli större och större – och färre. Resorna för djuren blir längre, och längre. För de små klarar inte av att leva upp till djurskyddslagens direktiv och samtidigt hålla nere kostnaden så att konsumenten köper köttet. Och om de jättestora slakterierna lyckas så har vi ju den enkla lösningen – import. Men till vilket pris för djuret? Det är dags att tänka om – är det så här vi vill ha det…. välkommen till verkligheten:
”Jag har varit en vecka med klassen i Skara och varit på studiebesök i olika besättningar och på ett slakteri. Det har varit en jättebra vecka, och jag har lärt mig jättemycket. Jag tänker att alla borde ha en Skaravecka, för jag tror inte att folk har en riktig bild av hur det ser ut hos produktionsdjuren.
De flesta människor använder ju trots allt produkter och äter mat från djur varje dag! Och så har man så dålig koll på hur det ligger till. Därför skriver jag det här, om någon nu skulle vara intresserad av att läsa. Det finns kanske saker som är fel, saker jag missuppfattat, och jag har bara varit på besök på ett slakteri och två grisbesättningar (med olika delar av produktionsleden), så jag kan väl knappast säga att jag fått en tydlig helhetsbild av hur det ser ut. Och det här är mina åsikter och vad jag tycker, jag säger inte att det ÄR såhär. Men jag vill i alla fall skriva om vad jag sett.
Av allt vi fick se är det grisarna som jag tycker det känns mest angeläget att skriva om. Jag tycker inte att det känns okej att det ser ut som det gör idag. Jag förstår inte hur det kan få vara som det är. Det finns förstås bra och dåliga exempel. Men så som medelgrisen i Sverige har det, är inte okej.
En person jag pratade med igår sade att det enda han faktiskt bryr sig om är smaken och priset. Jag frågade honom om han inte ens hade varit beredd att betala några kronor mer för grisar som hade haft ett bättre liv. ”Nej, för ingen annan gör ju det. Man måste ju vara realistisk. Bara för att jag skulle köpa bra kött, så påverkar det ingenting i det stora hela”. Jag blir så ARG. Det är ju för att människor resonerar på det sättet som det är som det är. Det är ett sätt att avsäga sig allt ansvar, endast för att slippa betala lite extra i affären.
Man har fört ett intensivt avelsarbete för att grisarna ska växa så fort som möjligt och suggorna föda så många kultingar det bara går. Att föda barn sliter på kroppen, att föda upp emot 30 kultingar varje år sliter definitivt på suggan. I Sverige är det förbjudet att fixera suggorna. Fixering innebär att suggan står i ett litet bås med galler längs med kroppssidorna så tätt emot att det enda hon kan göra är att ligga ner och stå upp. Hon kan alltså inte vända sig om. Detta är till för att hon inte ska lägga sig på någon kulting. Normalt ligger suggor inte ihjäl sina kultingar, eftersom kultingarna skriker om de skulle bli klämda och suggan när ljudnivån är normal hör deras skrik och ställer sig upp.
I stall med väldigt många suggor och grisar blir ljudnivån hög, och om det finns för lite strö blir golvet hårt och det krävs inte lika mycket tryck för att en kulting ska klämmas ihjäl. Så i vanliga grisningsboxar av betong förekommer det, men det är fortfarande inte särkilt vanligt. Suggorna som står fixerade ligger kanske inte ihjäl sina kultingar, eftersom de ju faktiskt inte kan göra någonting alls.
De brukar utveckla steriotypier, som att stå och tugga frenetiskt på gallret framför dom. Alla grisar, vilda som tama, har en väldigt stark instinkt som gör att de några dagar innan grisningen sätter igång och bygger bo. De väljer ut en plats de finner lämplig, samlar mjukt material i en stor hög att ligga på och hämtar sedan större grenar och gör som en skyddande barriär runtomkring. Hos en fixerad sugga frisätts precis samma sorters hormoner som syftar till att sätta igång bobyggningen som hos alla andra suggor, men hon kan inte göra någonting för att få utlopp för den instinkten. Alla förlossningar är stressande och ökar nivåer av stresshormoner i blodet, men man har visat att suggor som inte kan bygga bo har högre nivåer jämfört med suggor som kan. Som sagt finns det en lag i Sverige som säger att man inte får fixera suggorna, men, det finns ett tillägg som säger att det är okej vid speciella tillfällen. Speciella tillfällen? Det kan ju tolkas hur man vill. Grisningen, och när suggan har kultingar, det kanske är ett speciellt tillfälle? Fixering av suggor görs visst i Sverige, systematiskt. Inte överallt, inte alltid, men det förekommer. Jag vet inte HUR vanligt det är.
En lösgående sugga har en box som väl knappast kan kallas rymlig. Det vanligaste är att ena halvan av golvet är gjort av betong, och andra halvan är spaltgolv. På spaltgolvet kan suggan gödsla och på betongen kan hon ligga. Hur mycket strö suggan får varierar nog. Ibland får hon kanske en hel del, så att det bli aningen mjukare att ligga på betongen. I vissa besättningar kanske man ger så mycket att hon faktiskt kan ta lite halm i munnen och flytta den till de hörn hon väljer att föda i. Ofta är det nog alldeles för lite. Det beror nog väldigt mycket på vilken bonde och vilka skötare som har hand om besättningen. Smågrisdödligheten är ganska hög. Den ökar ju större kullen blir. Även om suggan har spenar så det räcker är alla spenar inte lika bra, och med många syskon blir konkurrensen högre.
När kultingarna blivit gamla nog avvänjs de abrupt och flyttas ihop i större grupper. Kastrering. Alla grisar av hankön kastreras, för annars riskerar man att köttet får galtlukt, vilket inte uppskattas av konsumenterna. Man kan ogilla kastrering av katter, hundar, hästar och andra djur, men de får i alla fall bedövning. Det får inte grisarna. Det går snabbt, men de får ont, det har man bevisat genom forskning som mäter stresshormoner, akutfasproteiner, och ljudfrekvensen i deras skrik. Man kan tycka att det borde vara ganska lätt att förstå att det gör ont att få pungen uppsnittad och kulorna klippta om man inte får bedövning, men om någon skulle tvivla finns det alltså nu även vetenskapligt bevisat.
I en av besättningarna vi besökte fick vi se de avvanda griskultinggrupperna. Just denna delen kändes ganska bra. Griskultingarna gick på djupströbädd, alltså rikligt med halm att böka omkring i. Besättningen drevs att en veterinär som hade forskningsprojekt om vikten av att ströa mycket, så jag har ingen bra bild av hur det brukar se ut. Men om alla smågrisar fick ha det som dom så har jag inget att invända mot hur de hålls. De fick ju inte gå ut förstås, kanske saknade sina mammor, och grupperna var ganska stora. Men det såg ändå inte illa ut. Det fanns en av boxarna där flera av kultingarna fått sina svansar avbitna. Kanske fanns det en liten kannibal-svans-bitar-gris just där. Men i alla andra boxar hade grisarna sina knorrar kvar, så det verkade inte vara så vanligt.
När grisarna uppnått en ålder av 25 veckor förflyttas de till tillväxtboxar. De hamnar med nya grisar och bråk uppstår för att göra upp om rangordningen. Det är väl över på några dagar, men jag tänker att de nog hade mått bättre av att gå med sina syskon hela livet. Skulle väl inte påstå att det är trångt i boxen när grisarna är små. Hos besättningen som vi besökte var det 10 grisar på kanske 10 m^2 . Det blir nog ganska trångt precis innan de uppnått slaktålder. Trångt i det här fallet är relativt. Trångt för vem, liksom. Jag säger att det inte såg särskilt trångt ut för att jag jämför med de tillfälliga boxarna på slakteriet, men hade det gällt marsvin, katter eller människor hade man definitivt kallat det trångt från första början, även innan de hunnit växa till sig och bli stora.
Det står i djurskyddslagen att grisarna ska ha tillgång till strö, men det står inte hur mycket de ska ha. Därför är det helt upp till bonden att bestämma hur mycket halm de ska ha. Halm är dyrt, och grisbönderna tjänar inte många kronor på varje gris. Därför får grisarna löjligt lite halm. I besättningen vi besökte fanns det två långa rader med tillväxtboxar. Den ena raden hade precis fått ny halm innan vi kom dit. Det var så lite att det knappast hjälpte någonting alls att göra betonggolvet mjukare. Tänk två stora bondnävar utspritt över 10m^2. Det är inte mycket. I den andra raden fanns nästan ingenting alls. Om man hade samlat ihop alla halmstrån som fanns i boxen kanske man hade fått ihop 30 st. Jag överdriver inte. Det såg ut som om man hade haft halm där men bestämt sig för att sopa ut allting, och inte varit helt pedantisk vid sopningen. De äter upp all halm inom 24 timmar, sa bonden. Så de får ingen ny halm då? frågade vi. Näe. De får halm påfyllt varannan till var tredje dag, ungefär.
En del av grisarna verkade halta och hade svårt att gå. Osteokondros, skador på broskplattorna i ändarna av benen, är en vanlig produktionssjukdom som uppkommer på grund av att grisarna växer väldigt fort. Eller det är en teori om dess uppkomst i alla fall. Hur som helst har vildsvin inte samma problem med osteokondros. En gris vi såg hade alldeles sned rygg. Många grisar hade navelbrock, där delar av tarmarna har fallit igenom ett hål i bukmuskulaturen vid naveln. Väldigt många grisar hade nu ingen svans, eller bara en kort stump. Utomlands, till exempel i Danmark, kuperar man alla svansar. Det får man inte göra i Sverige. Jag tror det är skönare att få svansen kuperad en gång än att den tuggas av lite bit för bit. Men grisar borde hållas så att de inte utvecklar beteendet att tugga svansar, och kupering inte behövas. Vildsvin tuggar inte på sina jämngamlas svansar. De har annat att sysselsätta sig med. De växer inte upp i en kal betongbox med nästintill ingen halm alls i. De får gå utomhus. Det får grisar i konventionella grisbesättningar aldrig göra.
När grisarna blivit tillräckligt stora ska de skickas till slakt. Det finns en regel som säger att de får transporteras i högst åtta timmar i streck. Jag tycker att det är ganska länge, men det är ju som sagt en maxgräns. Utomlands är maxgränsen i många länder högre. Ombord på slaktbilen hamnar grisarna återigen med nya grisar de inte träffat, och nya bråk om rangordning startas. Att de står trångt, 250-300 grisar/bil, bidrar nog också till bråken. På slakteriet vi besökte hade alla grisar vi såg bitmärken och rivmärken från andra grisars tänder. Vi frågade produktionschefen på slakteriet hur vanligt det var att grisar dog ombord på transporten. Det är väldigt ovanligt, sade han. Vi har så pass bra ventilation. Det är bara under riktigt varma sommardagar som dödligheten stiger en del, och det drar ju upp statistiken. Jag undrar: Kan man kalla ventilationen för bra bara för att det är ovanligt att man dör av värmeslag? Känner man sig inte riktigt varm långt innan man hinner dö? Jag tänker inte säga vilket slakteri vi besökte. Tror inte att det uppskattas.
Vi blev uppdelade på fyra olika slakterier i trakten, och erfarenheterna verkar skilja sig lite mellan de olika besöken. Det som jag var på verkade folk ha blivit mest nedslagna av, så kanske är det lite bättre hos andra. Å andra sidan tror jag också att det är vanligt att man skärper sig lite när man får besök. Det är nämligen väldigt ovanligt med studiebesök på slakterierna. Som privatperson tillåts man inte besöka för att se hur slakten går till. Vi fick absolut inte ta bilder där. Det fick vi förövrigt inte göra på grisbesättningarna heller. Vi hade tur och kom lagom i tid för att få se en urlastning från slaktbil till de tillfälliga boxar grisarna blir uppstallade i tills dess att det är deras tur att slaktas.
Man vill få grisarna av bilen så fort som möjligt och in dit de ska. På många ställen används en elpåfösare för att driva grisarna framåt. Det är lagligt. Det enda som står i lagen är att den inte går användas mer än en sekund åt gången. Men det står inte hur många gånger man får använda den på samma djur. Bzzzzzzzzzzt, är alltså inte okej, men bzzzt, bzzzt, bzzzt går bra, om jag har förstått det rätt. På slakteriet vi besökte användes inte elpåfösare. Istället använde man sig av en ”paddel”. Det såg ut som en vanlig båtpaddel, fast tjockare och gjord i plast. Man kunde skramla med den för att driva grisar med hjälp av ljud, men det gjordes inte. Istället bonkade man på grisarna för att få dom att röra sig.
Det skilde sig en del mellan de olika personerna hur mycket paddeln användes. En av påfösarna slog med den hela tiden. Upp-ned-bonk, upp-ned-bonk, och så vidare. Andra slog mer när de tyckte att det behövdes, men det var ofta i alla fall. Värt att tänka på är att de hela tiden visste om att 20 veterinärstudenter, en del till synes ganska illa berörda, stod bara några meter ifrån dom och tittade. Kanske jobbade de på som vanligt ändå…
I de tillfälliga boxarna stod grisarna som packade sillar. De hade kroppskontakt med andra grisar eller betongväggarna i stort sett runtom hela kroppen. Om de ville ta sig från ena sidan till den andra fick de nästan klättra över varandra. Ganska lugnt verkade det vara i de flesta boxarna. Här och var hördes något skrik när någon gjorde ett utfall mot en annan gris, men de flesta satt, låg eller stod bara helt stilla. Man kan tolka det som att de var lugna och tillfreds. Men om man tänker efter fanns det väl inte så mycket annat de kunde göra. Det fanns ju knappast plats för dom att springa omkring och se nervösa ut. Jag tycker mest att de såg uppgivna ut.
Grisar är nyfikna djur, men trots att det trillade in en grupp på drygt 20 blåklädda personer tittade de knappt upp. En del grisar som anländer till slakteriet på eftermiddagen eller kvällen får övernatta där. Då är det lite mindre trångt i boxarna. Jag har för mig att det var max 12 grisar per box i jämförelse med 16 som det var när vi var där. De hade inget strö alls på dagen, jag vet inte om de får det när de övernattar.
Drivningen av grisarna mot koldioxidschaktet de ska ned i innan de avblodas sker maskinellt. De går i grupp och puttas framåt av en vägg som rör sig då och då. Det systemet verkade ganska bra, jämfört med manuell pådrivning, som vi ju fick se när de skulle gå av slaktbilen. Men en del av grisarna verkade väldigt rädda. Väggarna var solida och en bit högre än deras huvudhöjd, men när de klättrade på varandra kunde de nog se grisarna som stått före dom i kön som en efter en kom åkandes uppochnedhängda med avblodningskniv i halsen. Forskning har tydligen visat på att de inte verkar bry sig så mycket av att se sina artfränder slaktas. Men grisar är flyktdjur, och flyktdjur tycker inte om blodlukt. Dessutom var det väldigt bullrigt, ljudnivån låg precis på gränsen för de tillåtna 80 decibelen. Så vare sig de blev rädda av att se grisarna före dom slaktas eller inte, så var nog miljön ganska så skrämmande i alla fall.
En av grisarna som slussats in i det maskinella pådrivningsystemet stod som paralyserad och hyperventilerade och darrade. Han såg så himla rädd ut. Jag stod en meter ifrån och tittade på honom. Jag ville kunna berätta för honom att det var okej, det var ingen fara, allt skulle bli bra igen. Men grisar förstår inte ord, och det hade ju bara varit ljug. Grisen hade all anledning att vara rädd. Den skulle gasas med koldioxid om bara några minuter. Koldioxidgasningen är en av tre vanliga bedövningsmetoder som används vid slakt i Sverige. Fördelen med koldioxid är att den kan ges till grupper med flera grisar i samtidigt, och att man inte behöver hålla fast dom. Nackdelen är att det tar mellan 30 sek och 1 minut innan grisen blir medvetslös.
Grisarna hissas ned i ett schakt som fylls med gasen, och man kan inte se dom när de är där nere. Man kunde inte höra dom heller eftersom det var så bullrigt runtomkring. Vi fick se på en video istället, hur grisar reagerar av koldioxidgas. De skrek, kämpade, klättrade på varandra och kippade efter luft. Att kvävas av koldioxidgas verkar inte vara skönt alls. Det är alltså inte samma sak som kolmonoxid, som man kan somna in av utan att märka någonting. Det vill man inte använda för att det är så giftigt.
Ut ur schaktet kom grisarna, de hängdes upp i ena bakbenet, sedan avblodas de och dör. Det såg inte trevligt ut, men så länge de är helt medvetslösa bryr jag mig inte om vad som händer med dom. Det är typ så en gris liv ser ut.
Det finns varianter. Det finns sämre och bättre exempel. Men den genomsnittliga grisen har, tycker jag, ett hemskt liv. Det står i djurskyddslagen att alla djur som hålls i fångenskap ska ha möjlighet att bete sig naturligt. Naturligt. Det är ju så löjligt att man vill börja gråta. Hur i helvete kan man kalla sättet grisarna hålls på för naturligt? Jag spyr på den lagen, för den betyder ju ingenting. Ska vi föda upp grisar för att få kött finns det ingen möjlighet att låta dom bete sig helt naturligt. Hur naturligt är det för en gris att åka slaktbil, till exempel?
Däremot borde man kunna göra så många delar av grisens liv mycket bättre. Jag inser att folk inte kommer att sluta att äta kött. Vad jag hoppas på är att fler och fler kan välja de bättre alternativen som faktiskt finns. Sverige har i alla fall en viss ambition att sträva mot en något bättre djurhållning, även om många lagar inte verkar betyda någonting i praktiken. I många andra länder är det mycket värre ändå. Men svenska grisar har det inte bra heller. Eller, inte majoriteten av de svenska grisarna i alla fall.
Det finns ekologiska grisar. De får gå utomhus ibland, även om det bara är på en betongplatta. Eftersom de då inte kan böka, vilket nog är en av de saker de saknar mest i sina betongboxar, så kanske det inte spelar så stor roll för dom. Men jag tror i alla fall inte att det är negativt att de får lite mer yta att röra sig på. Sedan finns det KRAV-grisar. De grisarna får gå ute på vanlig mark. Där kan de böka och kyla ned sig i gyttja om det finns. Det är så alla grisar borde ha det. Det finns många andra saker som är speciellt med KRAV-grisar också, såsom regler om vilket foder de får och att de inte får övernatta på slakterierna. KRAV-kött är dyrare, för det kostar naturligtvis mer att föda upp en gris på det sättet. Det är ju just den ekonomiska aspekten som har lett till att det ser ut som det gör idag i konventionella grisbesättningar. Det är vad man är beredd att betala som avgör hur det blir. Mindre än 1% av alla grisar hålls enligt KRAVs standard. Folk vill inte betala mer än de behöver.
Men jag hoppas, och tror också kanske, att det handlar mycket om okunskap. Man vet inte riktigt hur illa det är. Man vill inte veta. Men jag tycker man har ett ansvar att ta reda på det. Och om någon nu orkat läsa allt det här, som visst blev jättelångt, tycker ni inte att det är värt att betala lite extra för kött som kommer från en gris som haft ett mer okej liv? Hur resonerar man annars? Hur kan man med att köpa ett paket tuggummi när man står vid kassabandet, hur kan man köpa ännu en ny nagellacksfärg, hur kan man betala några hundra extra för att få en vattenkokare i borstat stål istället för en vit i plast? Man kan förfäras över djur som flås levande och delfinslakten i Japan. Men inte medan man sitter och tuggar i sig en macka med skinka från grisar som fötts upp i Danmark. Inte om man vet hur det är där. Jag blir så ARG. Jag känner mig så maktlös. Ingen bryr sig. Ingen vill veta hur det är. AAARRRRGGGHH.”
Busenkelt! 