hästar

av

Njuta av kylan!

Jag har aldrig varit med om så frusna hästar som första vintern när vi flyttade ner till Skåne. Efter bara några timmar av utevistelse stod de oroligt och titta mot huset, trängdes vid grinden och skakade som asplöv. Oh, vad jag led med dem!

Då jag anser att klippning är en överdriven sport som bara förstör det skydd hästen har, såvida hästen inte tränas och bor varmt hela tiden, har jag enbart klippt en häst en gång. Å andra sidan sätter helt enkelt inte välmående och mycket vältränade hästar så mycket päls som hästar som inte tränas lika hårt. Det märkte jag snart redan när jag var i tävlingstagen första runda. Det räcker fint med att skritta hästen ordentligt efter passet, och det är en sanning som gäller oavsett väder och häst.

Nåväl. Hästarna har länge klarat sig utan täcken. Men det var i Stockholmsområdet och Sörmland det. Här nere i Skåne frös de som bara den. Vindpinade och blöta kunde de inte hålla stånd mot Skånes bistra verklighet. Då åkte täcken på, ska ni veta. Och det hjälpte.

Så döm om vår lycka nu! Inte minst hästarnas lycka! Jag njuter också. Ingen lera, härligt underlag med snö och torrt i luften! Dessutom mat i mängder, lekglada kompisar och skinande sol. Kan ett hästliv bli bättre? Jag tror inte det. Vi skänker alla en tanke på alla övertäckade stackare i frimärkshagar, eller som får stå inne. Här är det fullt ös i snödrivorna som gäller på markerna!

Det kivas och tränas acceleration i uppförsbacke, vändningar på femöringar och inte minst hur fort det kan gå. Vem är snabbast? Gammelgubben som kan trycka ner ändan ner i backen och gasa så in i hoppsan, eller den unga pigga som slösar energi på krumbukter??? Gissa själva. De har inte avgjort saken än. Jag ser dem från fönstret och skrattar med. För kunde de, skulle de tjoa och tjimma så det stod härliga till själva.

Hur vattnet ska hålla i stallet är inte hästarnas bekymmer. Det är helt och hållet mitt och den enda anledningen jag kunde tänka mig att inte ta ut hästarna. Men det finns ju alltid en enkel lösning – dropp i kranen. Så var det fixat också.

av

Han är beviset!

Så mitt i rollkurens månad kommer då fransosen Jean-Francois till Globen med sina hästar. Denna människa som är mer häst än människa, verkar det som. Han och hans bussköna polare i alla dess former och färger visar verkligen vart skåpet ska stå – det jag i alla fall strävar efter och det jag vet är möjligt. Jean-Francois bevisar det. Och det värmer i hela hjärtat.

En kille som Jean-Francois skulle inte komma långt med hot, straff och tvång. Med lösa hästar i en fullsatt Globen genomför han sin show med bästa precision. Och även om han tycker att hästar inte är sådär busintelligenta, så bevisar han en sak – det är möjligt. Det är möjligt att samarbeta med hästar så till den grad att de aldrig behöver känna sig pressade eller rädda, aldrig behöver alla de där sakerna så många köper för att betvinga sina viduner. Han är beviset och borde verkligen få folk att tänka till både en och två gånger.

Givetvis skriver Tidningen Ridsport om honom, både på nätet och i nästa nummer. Och näe- jag är inte sponsrad av Ridsport. Jag läser heller HästFocus faktiskt, när det kommer till hästhantering. Men Ridsport har en bra nyhetsförmedling på nätet. Tycker jag, i alla fall!

Lilla W

av

Gamla gubbar är som goda viner

Jag har ett beroende och jag tror jag är kär! De gamla gubbarnas och den gamla tantens insikter, kunskap, charm och starka personligheter är mina dagliga kioskvältare, mina klippor, mina bästa vänne roch min passion. Jo, jag talar om mina gamla hästar i stallet. Jag tänker även på min gubbe till hund.

Finns det egentligen något värdigare än en häst som sett allt, hört allt, överlevt det mesta och som vet så mycket mer än ryttaren? Finns det egentligen någon roligare personlighet än den vise som har barnasinnet kvar? Som skakar på huvudet åt den lilla jag-vet-bäst-ungen som tror att hon äger världen och lugnt går iväg till mattes sida, oavsett vad ryttaren gör. Eller som helt plötsligt inser att den lilla grästuvan de inte brukar se är rena rama Nobelmiddagen?  Som lyser upp när din röst hörs, och som du känner redan vet vad som väntar.

Vad är bättre än den gamla herrn som kanske busar runt när det inte handlar om allvar, men blixtsnabbt ställer om till full koncentration när han vet vad som gäller? Vem kan slå en häst som du kan sätta i galopp i skogen i ett visst tempo, och som håller det hela vägen även om jag som ryttare mer eller mindre rider baklänges för att hjälpa efterföljande ekipage i ridandets konst. Men som dessutom bara vägrar att gå förbi den där skylten som står på det öppna fältet, för att sedan gå igenom en bullrig by där barn springer under magen, hundar gläfsar i hasorna och lastbilar dånar förbi utan att så mycket som vifta på vänstra örat. Säg mig vad som försiggår i dessa giganters hjärnor och jag ska ge dig mitt liv.

För hur jag än försöker slutar jag aldrig att fascineras av dessa fantastiska individer som ger mig och andra så mäktiga upplevelser. Jag har så svårt att förstå mig på folk som säljer dessa djur för en spottstyver, efter att de arbetat år ut och år in, stått ut med alla våra dåliga humörsyttringar, som lidit igenom ryttare och ägare som ofta haft mer vilja än kunnande och som aldrig gett tappt, aldrig gett upp och som fortfarande har livsglädjen kvar.

Själv drabbas jag  då och då av en djup sorg över att de kanske inte kommer va hos mig för evigt. Tiden går, och en vacker dag kommer åldern att ta ut sin rätt även för dessa herrar och damer. De kommer att få beta på evigt gröna ängar och aldrig ha ont mer, aldrig riskera att drabbas av människans nycker och aldrig, aldrig kommer jag att få känna deras värme, skratta åt deras personligheter och hyss eller rida i full galopp genom skogen på dem, hästar som jag litar på så fullt och som fyller mig med så mycken glädje.

Men än är inte tiden här. Än har vi dagar att njuta. Leva i nuet är det som gäller, när stallet är fyllt av pensionärer. Varje morgon jag ser pigga ögon, varje dag jag ser dem leka i hagen och varje gång jag ser att deras ben och kroppar håller välsignar jag. För vem ska trösta knyttet, den dagen jag inte kan  tröstas av Alex, Daniel eller Tammy? När inte heller världens bästa shnauzer gläfser åt dörren när han vill ut, tigger kel genom att lappa till mitt lår, eller sjunger när roligheter är på gång. Ja, vem ska då trösta Knyttet?

lilla W

av

Skräckens djur??? Varför så rädd för hästen?

Det är tyst i mitt stall om morgonen. Inga höga rop, inga skrik. Morgonpassen går sin lugna gång. Jag fodrar glada hästar, ger en klapp. Borrar in min näsa i en bog. Snackar lite med de djur som jag ser som mina vänner. Pysslar, väntar. Väntar på att hästarna ska ha ätit klart. De i lösdriften sover mer eller mindre. Tittar förstrött på mig när jag kommer.

-Hej vännerna! säger jag och ger alla en hälsning, en smekning över halsen.

Sedan går vi ut. Två eller tre hästar och jag – i taget. Buset finns där i dem, men de väntar snällt på att grimman ska av och jag stänger grinden. Sedan rasslar det till. Glada vackra hästar springer iväg till sina kamrater.

Jag har många gånger varit i andra stall. Stallat upp hästar på inackorderingsställen, varit i ridskolor, varit ute och tävlat. Det skriks och det bråkas ibland så det är något alldeles förskräckligt. Jag förstår inte varför! Vad är det som är så farligt att man måste skrika och tjoa och slå och ha sig. Är det för att djuren är stora? Men herre min je – de äter ju gräs! De är sociala av naturen och tycker om lugn och ro, trygghet och närhet. De är vänner. Hur kan vi då skrika på dem så, slå dem till lydnad, vara rädd för både det ena och det andra.

Det finns undersökningar som visar på att stressade människor ger stressade hästar. Det kunde många av oss som jobbar med hästar och lever med dem säga på en gång. Men för de som ser sin häst en eller två timme per dag, som inte vet hur väl de tar hand om varandra i hagen, hur snälla och ömdjuka de kan vara eller hur det känns att bli räddad av en klok häst i alldeles rätt ögonblick, kanske det är nödvändigt för att förstå. Det är vårat sinne som sätter nivån i stallet och relationen till hästen.

Kanske är det också det som gör att alltfler skallskador noteras på hästfolk – trots hjälmar och västar. Det är inte där det ligger. Visst, det är bra med skydd. Än bättre om de inte kommer till bruk!

Själv är jag lugn. Jag litar helt och fullt på mina hästar. In och ut går vi, vi tränar på banan, rider ut långa turer. Alltid med säkerheten i första rummet. Jag utsätter aldrig en häst för något den inte klarar av, men vi övar gärna på att inte bry oss om konstiga saker. Veterinärer kommer, kliniker besöks. Allt går väl. Peppar peppar. Ingen stress, ingen oro. JO – för min del då. Ibland är jag fruktansvärt rädd faktiskt. Men inte för hästen, men för att hästarna är mina kära vän som jag ansvarar för och bryr mig om så otroligt mycket. Lite för mycket, tänker jag ibland.  Jag är väldigt rädd för att mina gamlingar ska gå ifrån mig, att en olycka inte ska kunna redas ut och jag förlorar dem. Det är jag rädd för.

Vad ska jag göra utan dem, när jag inte längre kan skratta åt Knasens krumbukter i hagen med den stora fjordismagen i vädret, vad ska jag göra utan Sayonaras helt förtroendefulla blick och nick när jag kommer, vad ska jag göra utan Daniels pondus och stolthet. Och vad i hela friden gör jag den dagen min allra egnaste kung Alexander går i graven? Min vän sedan 15 år, en gammelklump som tror han är tre och som regerar med mjuk hand bland stona.

Så inte skriker jag åt dem inte . Jag försöker uppskatta dem så länge jag kan. Snart är det för sent och jag får stå där med en tom grimma i handen.