häst

av

Behandla orsaken till stereotypa beteenden

Vävning, krubbitning och luftsnappning är de vanligaste typerna av stereotypt beteende hos häst. Under ett antal år har forskarna med intresse studerat orsak, spridning och hur problemen ska behandlas. Trots att det finns mängder med forskning och därmed också information om ämnet är det väldigt många myter som florerar i ämnet.

Krubbitning ses som en allvarlig ovana

Det är extremt olyckligt, eftersom hästarna drabbas dubbelt upp av detta. För det första är de hästar som upppvisar stereotypa beteenden stressade redan från början. För det andra riskerar hästar som har ägare eller hanterare som går på myterna om uppkomst, spridning och verkan av dessa så oönskade beteenden, att fara än värre illa. Vilka är då myterna, och vad är sanning? Här är ett försök att reda ut begreppen.

Smittar inte!

Nej! Stereotypa beteenden smittar inte. Dålig miljö, däremot smittar något våldsamt. Om flera hästar uppvisar stereotypa beteenden i ett och samma stall är orsaken också troligen densamma – det vill säga: det är helt enkelt fel på hästhållning och hästhantering. Hästarna är stressade och får inte utlopp för sin inre frustration på något annat sätt än att väva, krubbita eller luftsnappa.

Isolering

Det finns de som löser problemet genom att isolera de redan så stressade hästarna. Det är verkligen att hoppa i galen tunna. Hästarna blir ju än mer stressade av att inte få vara med artfränder, och det enda som händer är att den drabbade hästen mår än sämre.

Krubbitare får inte kolik

Det har tidigare ansetts av största vikt att stoppa krubbitare från att bita. Man har tagit bort kanter i boxen eller satt på en så kallad krubbitarrem för att förhindra hästen från att krubbita. Anledningen är allt som oftast ett försök att stoppa hästen från att bli allvarligt sjuk, då man tidigare trott att krubbitaren skulle få kolik oftare än andra hästar – av beteendet.

Detta är missvisande. Det är snarare så att hästar som mår dåligt också lättare får kolik, men inte på grund av att de krubbiter. Det kan vara så att en krubbitare gör just så för att den har ont i magen! Orsak och verkan ter sig snarare vara tvärtom, än det som många tror med andra ord.

Att hämma symtomen förvärrar stressen!

Ja!!!! Detta är helt och fullt sant. Studier som genomförts på hästar som uppvisar stereotypa beteenden och där man hämmat själva beteendet har visat att hästarna stress ökar. De kan då inte ens få utlopp för sin stress genom sitt beteende. Kvar blir stressen. Operationer till exempel för hästar som krubbiter, eller halsremmar som hindrar krubbitningen ger bara hästen en än värre situation. Om krubbitarremmen tas bort, ökar ofta problemet…. Detsamma gäller bruket av olika medel som kladdas på. Det kanske räddar stallet, men hästen har samma problem som förr.

Frågan är faktiskt varför det över huvud taget är tillåtet att använda sig av krubbitarremmar. De ökar bevisligen stressen, men används ändå och säljs som mirakelkurer. Djurskyddslagen anger att hästar och andra djur inte ska utsättas för onödigt lidande, och det är så att man undrar om en krubbitarrem inte är att ge en häst onödigt lidande? Det är däremot en ganska vanlig straegi bland oss människor.

Jag vet inte om det är ett nytt påfund, men jag märker ofta, inte bara i hästvärlden att vi är snabba på att försöka få bort symtom, gärna genom att tillsätta en rem eller en lag eller en regel, eller något annat som förbjuder eller hindrar något. Istället för att orka se igenom symtomen och gå till källan, det vill säga problemet till det vi ser.  Har ”varför?” blivit ett uteord som inte bör nyttjas för mycket, eller?

Svårt problem att lösa

Grunden till att problemet och stressen förvärras är att de stereotypa beteendena faktiskt lugnar hästen. Rörelserna frigör dopaminer som ger ett välbefinnande, och som får hästen att bli lugnare. Det kan jämföras med att barn i barnhemmen i Rumänien (kommer ni ihåg dem?), gungar fram och tillbaka, som för att trösta sig själva. Den här effekten gör också att det kan vara svårt att få bukt med ovanan, även om miljön för hästen förbättras markant. Ovanan är etablerad och har blivit som ett beroende, som t ex snusning eller rökning.

Ger skador?

Ja – hästen kan få skador av stereotypa beteenden. Helt klart. Främst är det tänderna för den stackars krubbitaren som råkar illa ut. Det kan i sin tur leda till ätproblem och viktminskning. Men, det stora problemet är att skadan så att säga redan är skedd. Det är för att hästen mår dåligt som den krubbiter och väver. Det är också det som en ägare borde bekymra sig om. Varför krubbiter, väver eller luftsnappar hästen? Vad kan ändras på för att få buykt med detta och få hästen att trivas bättre.

Hur undvika stereotypa beteenden

Det är faktiskt ganska så enkelt att undvika att hästar utvecklar stereotypa beteenden. Det görs helt enkelt genom att låta hästar vara – hästar. Bra hagar och lååååååång utevistelse, fri tillgång till grovfoder och inte minst social samvaro så mycket som möjligt, och då med sina artfränder. Ovanorna är helt relaterade till att hästar stallas upp, och förekommer över huvud taget inte i hästar som inte är installade och får tillräckligt med mat.

Resor och många stallbyten, många olika människor och ryttare, långa perioder utan mat (oberoende av totalmängden mat) och andra faktorer som kan stressa hästen kan också utveckla stereotypa beteenden. För det är stressen och otillfredsställelsen i livet som ger dessa beteenden. Vissa hästar är predestinerade för att lättare ta till dessa ovanor som lugnande medel. Troligen ligger anlagen till viss del i generna. Men genernas anlag utlöses inte om hästen inte utsätts för stress på annat sätt.

Hur få bort redan existerande ovanor

Det är mycket svårt att bli av med stereotypa beteende. Jag har en häst på lösdrift som vävt/väver, och vet att det i praktiken är så. Så fort något triggar det, såsom förväntan att få kraftfoder och så inte sker inom en snar tid, så väver han till, om så blott för någon minut eller två. Det som kan göras är att ge hästen en så bra miljö som möjligt, så att problemet minskar till att börja med. Men som jag skrivit ovan fungerar inte alltid det. Däremot går det att sysselsätta hästen med annat som gör att hästen helt enkelt gör andra saker än att väva eller krubbita. Halmbäddar, grenar som går att gnaga på och leksaker kan lösa upp en del knutar, och hålla hästen sysselsatt med lite mer konstruktiva saker istället för sin negativa ovana. Då, om dessa möjligheter ges, kan däremot krubbitestoppande medel kanske användas på väggarna, för att rädda stallet om inte annat. Men bara om hästen har annat att bita på. Operation kan vara att tänka på, men enbart om krubbitningen riskerar hästens hälsa i övrigt, det vill säga att tänderna håller på att försvinna.

En mirakelkur enligt marknadsförarna. ”ökar bara stressen än värre”, enligt forskarna

Bra att veta

Hästar som är krubbitare är enligt forskare (se studien här) mer stresskänsliga än andra hästar, som inte krubbiter. Det kan vara genetiskt, och det kan också vara så att de hamnat i detta stresskänsliga stadium på något annat sätt, och att det i sin tur orsakar beteende. Oavsett, kan det vara bra att veta att hästar som har utvecklat stereotypa ovanor faktiskt är mycket stresskänsliga. Det bör man ha i åtanke när man hanterar och håller en sådan häst.

Läs mer

Jag hittade ett riktigt intressant examensarbete angående krubbitning och hästar, skriven av Maria Helldén, SLU, Skara. I studien beskrivs problematiken med krubbitning mycket ingående, och många referenser ges för den som vill fördjupa sig ytterligare i denna fråga. Arbetet kan läsas i sin helhet här.

omslaget2

av

Hästar glömmer aldrig en vän

En häst glömmer aldrig en god vän. Det gäller oss tvåbeningar också. De är precis så lojala mot vänner som man hoppas att en sann kompis ska vara. Och tack vare deras goda minne kommer de alltid ihåg en, oavsett hur många människor som passerar revy under åren. De ser helt enkelt människor som behandlar dem väl som kompisar, inte helt olika sina vänner som de tyr sig till i hagen. Men de behöver också positiv förstärkning för att etablera en vänrelation med oss människor. Som vanligt är det forskarna i Rennes som kommit fram till att detta gäller – och man får inte glömma att hästar aldrig glömmer en ovän heller……

Det här får mig att minnas en av mina fantastiska ridskolehästar – Ziwa, en häst jag kom att både tävla och träna mer än många andra. Hon var ingen lätt tjej. En vacker dam med mycket energi och nerv och en känslig vilket gjorde många reserverade och kanske till och med lite räddas. Det var inte alla som kom överens med henne men jag älskade den hästen något enormt. När det var dags för mig att köpa egen häst, ångrar jag till del att jag inte köpte ut henne. För hon var verkligen min vän. Jag grät när jag lämnade henne där, och jag tänker på henne ofta än idag.

Det hände att stallet möblerades om och jag visste inte alltid var hon stod. Jag behövde bara göra pussljud med munnen för att veta var hon fanns någonstans. Ett gnägg blev alltid svaret. Och om någon undrar om minnet är så bra egentligen kan jag säga att jag en gång, med min numera gmla fux, kom dit på en tävling. Det var åratal efter att jag slutat på ridskolan. Jag bad försynt att få gå in i det stängda stallet, och fick ett glatt okej. Omedveten om var hon var, gjorde jag mitt pussljud- och hörde direkt. Gnägget kom där och jag såg henne vända sig om. Det var inte lätt att lämna henne igen. För det kändes som jag svek en vän, vilket jag ju också gjorde på ett sätt, även om hon hade det bra där hon var.

Samma sak hände faktiskt än fler år senare när jag besökte en ridlektion där Ziwa var med. Hon stod bakom en pelare när jag pratade tyst med min väninna. Minen den hästen gjorde när hon försökte se runt pelaren för att se vart ljudet kom ifrån, värmde mig om hjärtat, men gjorde mig också lite sorgsen. Så nog har hästar ett fantastiskt minne. Och aldrig någonsin glömmer de en sann vän. Det är synd bara att vi människor inte alltid lever upp till den vänskap som hästar visar.

Mer om forskningen i Rennes vad gäller hästars vänskap med människan kan du läsa om här.

av

Visst bits hästar fram och sparkas bak – en liten inblick i hästarnas språkvärld

Det gamla talesättet är nog alltför sant – för alla de personer som hajjar noll när det kommer till hästens språk. Vad ska då en häst göra, om vi inkräktar på deras säkerhet och eller de blir rädda, alternativt frustrerade på vår okänsliga tillvaro tillsammans med dem? Jo givetvis – bitas fram och sparkas bak. Det är vad de har till buds. Men då har det gått lite väl långt.

En person som är intresserad av en häst och kan lite hästspråk kan locka fram ett helt annat snack från en häst. Vilket blir så mycket mer givande om vi vill skapa en relation och arbeta tillsammans med hästen. Bästa sättet att lära sig hästens språk är givetvis att själv titta på hästar som går tillsammans i en hage. Men här kommer i alla fall en grund om vad vi kan titta efter och hur det i allmänhet fungerar.

Rösten
Även hästar har en röst, även om de inte kan tala. Gnägg och frustande uttrycker så mycket och kan betyda vitt skilda saker. Ett dovt mysgnägg betyder närhet och tillhörighet. Bäst hörs det kanske när stoet vill få närhet till det unga fölet. Men riktigt bra fyrbenta och tvåbenta vänner får också detta mysgnägg till hälsning när de kommer. Det är en mycket fin komplimang att få, om hästen gör så när vi kommer – utan mat…. Gnäggningar kan också betyda:
– var är ni??? alternativt,
– kom hit du snygga hingst!
givetvis beroende på tillfälle. I allmänhet är det således ett inkallningsrop för att flocken ska komma nära, eller ska hittas.

Skria
I vissa fall skriar också hästen. Det handlar då om att hästarna etablerar en relation och tar plats. När det gäller hingstar kan det leda till, om en inte viker undan, att en fight om området sker. Men, som jag nämnt tidigare vad gäller beteende hos hästar, inte minst när det gäller Deborah Goodwins forskning, är det här en sällsam företeelse. För det mesta räcker det med att ”bara” ta plats med kroppsspråket. Det är sällan, i naturen, som hingstarna möts för att göra upp, även om det givetvis händer då en hingst utmanas av en annan om att få tillgång till damerna i en flock. I domesticerat tillstånd kan dock trängseln bli stor och fighterna hårda om två hingstar möts. Då skrias det ordentligt….

Frusta
Frustandet är också signaler, men handlar inte om att kalla in flock eller snygg hingst. Frustandet uttrycker andra känslor, nog så viktiga att uttrycka för att ge information till andra runtomkring. Ett frustande tillsammans med en spänd nacke och utspärrade näsborrar betyder fara. Det här frustandet varnar andra för att hästen som frustar ser något som flocken behöver vara beredd att fly ifrån. Hästen är allt annat än tillfreds.

Ett mindre alarmerande frustande är när något är lite läskigt men också ganska så spännande. En av mina hästar kallas allmänt för snorkfröken. Hon behöver inte stressa upp sig särskilt för att frusta. Det är mer snack om att hon inte är helt säker på något, utan anser att något behöver uppmärksammas och kollas av för säkerhets skull. Flykten är dock ganska långt borta. Så det är sas en mildare grad av varningsfrustandet.

Tänk på att det finns många saker i vår värld som påminner starkt om frustande. En häst kan bli livrädd för en bromspust från en lastbil, även om den inte är rädd för själva lastbilen. Ljudet är snarlikt….

Men så finns det också det där förnöjda frustandet, gärna i samband med en halsskakning. En häst som slappnar av och mår gott, frustar av att den blir avslappnad i halsen. Jag har mött hästar som nästan sjunger av småfrustande av förnöjdhet när de är ute på promenad. Eller som frustar lätt när de kommer igång och musklerna blir mjuka och energin börjar bli lagom hög, efter att ha varit lite för hög.

Känner igen varandras röster
Som så många gånger här på bloggen kan vi hitta studier från Universitetet i Rennes som visar att hästar också kan skilja på olika röster. De är till och med riktigt bra på det. Ett gnägg från en kompis betyder bra mycket mer än från en häst som de inte känner igen. Det fungerar till och med om gnäggningarna är inspelade på band.

Jo just det. Studien är publicerad i Animal Cognition Vol. 12(5), 2009 om du vill leta efter den på nätet.

Kroppsspråket
Om rösten kan säga mycket hos en häst, är det ingenting mot vad kropsspråket kan göra. Kroppsspråket är hästens absolut viktigaste kommunikationskälla och hela kroppen, från nos och örontipp till svans finns med i registret. Hästen är därför också mycket, för att inte säga extremt, känslig för andras kroppsspråk då det är den främsta källan för att inhämta information om vad som händer i flocken. I en flock är alla beroende av varandra. Är den andre individen fredlig, arg, farlig, eller vad är den? Och med många öron och ögon som ser räcker det med att ett par ögon får syn på en fara, varnar andra och sedan sprätter hela flocken iväg till tryggheten.

Öronen
Lättast är det att behandla öronen först när det kommer till språket. Öron fram = lycklig, öron bak = arg. Njae, riktigt så enkelt är det tyvärr inte, även om öron fram visst kan betyda att hästen är nöjd och öronen bak att den är missnöjd. Det kan faktiskt handla om att den försöker lyssna in ett visst ljud också, eller ser något läskigt som gör att öronen spärras framåt. Öronen bakåt kan också handla om att hästen lyssnar bakåt eller att den är trängd och osäker. Ofta är just osäker ett bra alternativ till arg, då hästar inte så ofta är arga som de är osäkra. Det krävs lite övning för att se skillnaden, men observationer ger färdighet då resten av kroppen tillsammans med öronen skapar ett samspel som visar på ett enormt register. Spända öron betyder i alla fall att hästen är alert och om de fladdrar är hästen avspänd. Så mycket är helt klart.

Svansen
Även svansen avslöjar mycket hos en häst. Det anges till och med i dressyrmanualen att betyget ska sättas ner om svansen slår på hästen. Det tyder på att något inte står rätt till och att hästen inte är nöjd och harmonisk, något som anses vara målet med dressyrridning. Swischande svans kan också betyda ilska. En intryckt svans betyder garanterat att hästen inte är säker på sin sak och inte är i balans i kroppen. Spänningar finns lite överallt. Oinridna hästar kan ibland ha den där, men det är verkligen inte bra om en inriden häst har svansen intryckt. Då behöver vi ändra på något för att få den mer tillfreds med situationen.

Hästen utstrålar alltid sitt humör och sina känslor med kroppen. Det har vi god nytta av när vi tränar hästar.

Avläsa människan
Hästar som är vana vid människan är lika duktiga på att lära sig vårt kroppsspråk som sina artfränders. Nästan i alal fall. De kan skilja mellan en intresserad och engagerad individ och en individ som inte har fokus på dem. Det finns också omskrivet i Animal Cognition, en intressant tidning med många artiklar om hästars förmåga att uppleva. Vi har också haft en studie i Sverige, SLU, som visar på att vi människor kan förmedla stress hur lätt som helst till en häst. Det har jag skrivit om tidigare på den här bloggen…

Det pågår ständigt forskning om hästarnas språk och samspelet mellan häst och människa och hur vi förmedlar saker, som vi inte alltid tänker på, med kroppsspråket. Ett har blivit säkert. Kroppspråket är viktigt och det gäller att förstå att om vi säger något genom vårt agerande med en del av kroppen, men också förmedlar något annat med en annan del av kroppen, kommer hästen att bli mycket konfundersam och förvirrad. Vi ger dubbla signaler.

Ska vi verkligen kräva att en häst lyssnar och går framåt av en skänkel från en människa som är rädd för fart och tänker stopp i resten av kroppen? Hästen känner av båda signalerna lika väl. Vilken ska den svara på, är det tänkt, och vilka krav ställer vi på hästarna när vi anser att den ska välja ”rätt”? Vi har ju inte ens själva valt något alternativ på riktigt i det fallet. Eller vad ska en häst göra när den möter en person som utstrålar stress till en extrem nivå, men ändå anser att hästen ska hålla sig lugn och skäller på den när den blir orolig? Något att fundera på så här på säsongsstarten. Lika viktigt att läsa hästens språk, är det således att vara medveten om vad vi själva signalerar till hästen.

Mer information om hästens språk går förutom tidigare tips att få på TheHorse.com, bland annat. En av de mer intressanta artiklarna i gnägg-ämnet går att hitta här

av

Hästar skruttiga på att hålla kortminnet aktivt….

Hästminnet är enastående. Som jag skrivit om tidigare kan de med lätthet komma ihåg inlärning som skedde för sex år sedan. Det fungerar precis som träningen skett igår. Det torde göra vilken student som helst grön av avund…. Däremot torde hästar blir fruktansvärt dåliga projektledare, oavsett det fantastiska minnet. De är nämligen ungefär lika dåliga på att hålla fast och komma ihåg sin vilja, som de är på att komma ihåg händelser.

Det visar i alla fall en studie av den kände etologen Andrew McLean. I hans studie fick hästar sitta fast och se och höra hur en person la ut hö i ett av två möjliga ställen i en hage. När hästarna sedan släpptes loss direkt var saken solklar. Hästen sprang ofelbart till rätt ställe för att äta maten. Värre blev det när hästen fick vänta en stund. Maten kom de ihåg, men inte vart den var…Skillnaden på den häst som hittade direkt och den som fick leta var tio sekunder……

Den här studien visar verkligen att hästen lever i nuet och har ett bra långminne, men ett dåligt kortminne. Det som den ville för en stund sedan och den plan den då hade, behöver inte alls vara samma plan minuten senare. För hästen är det en nackdel i inlärningen. Den har helt enkelt svårt att koncentrera sig och hålla flera saker i primärminnet så att säga, som jag förstår det. Det gäller därför inte minst att ha bra timing i allt som görs med en häst.

Däremot borde det ju vara en fördel för oss människor när vi vill bryta ett beteende? Det är därmed lätt att få hästen att distraheras från det den gör och ge dem en annan uppgift att intressera sig för – så är det gamla glömt?

Studien heter Short-term spatial memory in the domestic horse och kan, om man betalar för sig, läsas här. Studien gjordes i Australien år 2004

av

Hur får vi bukt med hästars rädsla?

Hästar har av naturen lätt för att ta till flykten. Det är en egenskap som fått dem att överleva i naturen, där rovdjur är värsta fienden. Men i vår domsticerade värld, är rädslan som hästarna så lätt uppvisar en källa till många otrevliga problem.

Ett av de stora problemen vi kan få då hästar tar till flykten är att de kan skada både sig själva och människor. Det gäller oavsett om hästen är i en trailer, i ett stall, leds eller rids. Jag har tidigare berättat om den undersökning som gjorts som visar att vi människor starkt påverkar om hästarna uppfattar en situation som farlig. Genom att agera lugnt och med tillförsikt kan vi således få hästar både lugnare och trevligare. Men det räcker inte riktigt.

Inte ens en kolugn person kan sadla en häst som aldrig sett en sadel utan att den reagarerar. Den tror givetvis att det är något farlig som hamnar på ryggen. Att bara kasta på en sadel är dömt att misslyckas, oavsett hur ”säker” en person är. En person kan heller inte stoppa en häst från att bli livrädd för något helt nytt och skrämmande första gången den upplever något liknande, som ett flaxande paraply, vajande vimplar eller varför inte en bil? En häst som inte har lärt sig att dessa tingestar inte är så farliga som de verkar kommer att bli rädd – livrädd. Det är det som gör att hästar kan bli så vansinnigt farliga. För om de inte kan fly, finns risken att de slåss för att klara sig. Instinkten tar över, till både hästens och ryttarens nackdel.

Hästar som är rädda för saker och ting mår inte heller särskilt bra. Stress påverkar både sinnet och förmågan att smälta maten. Stress är en stor orsak till allehanda sjukdomar, såsom magsår och kolik. Men – som tur är finns det sätt att vänja hästar vid det mesta. Det gäller mest att veta hur vi ska göra. Det är här inlärningsteori kommer in i bilden. Det finns flera sätt att träna en häst på. Gemensamt för sätten är att det får en häst att genom erfarenhet lära sig hur något fungerar, till exempel att något som den i grunden tror är farligt, inte alls har något med farlighet att göra.

De olika sätten

Om en häst utsätts för samma farliga sak om och om igen, utan att den tar skada och inget händer kommer den så småningom att lära sig att det som ansågs som farligt inte alls är så farligt. Det kallas för habituering, och är ett väl beprövat sätt att lära en häst till exempel trafik på. den blir livrädd första gången, men femtioelfte gången så kommer den inte att reagera på alls.

Det finns en variant av habituering som kallas för gradvis habituering. Då vänjs hästen gradvis vid det nya, för att kunna förstå hur något fungerar.

Associativ träning är en annan vanlig metod för att lära hästar något nytt. Efter ett antal upprepningar av en händelse som man vill lära in ger en viss effekt (eller ingen effekt), kommer händelsen att associeras med responsen. Det är, kort sagt, Pavlov i ett nötskal. En plingande klocka ger mat, eller ett tryck från en skänkel betyder framåt. En variant av det hela är att hästen gör något, och får ett svar.

En häst som lärt sig associera väskor med godis!!!!

Hästar är duktiga på att associera vissa händelser till olika respons. De kan också generalisera de olika stimuli de utsätts för. De kan alltså tolka händelser och gruppera dem i samma fack, för att också förstå till exempel olika ryttares skänkel och vikt. De kan också, lika fort associera en handling till något vi inte tänkt. Det är till exempel då som vi får vad vi kallar för olater…. hästar som kan öppna dörrar för att de då kan komma ut, hästar som bankar i boxdörren för att de vet att vi då ser dem och omedvetet skyndar på matrundan, etc.

Men, här kommer ett men. Inlärningen är, liksom vår inlärning, begränsad till att hjärnan måste vara brukbar för att ta in nya intryck. Hästar som blir rädda får svårt att lära in nya saker. Så hur får man då bukt på rädslan, så att inlärning de facto kan ske?

Vilket sätt är bäst

En avhandling skriven av dansken Janne Winther Christensen på SLU har undersökt de effektivaste inlärningsmetoderna för att vänja hästar vid ”farliga ting”. Först av allt undersöktes hur hästarna reagerade och för vad. Hästarna som användes var tvååriga oinridna danska halvblod, som inte sett så mycket av världen. Faktum var att de i grunden var mer vilda än tama. Trots väldigt stora problem med att kunna se hur hästarna lärde sig, inte minst för att de gick i en trettio hektar stor hage och behövde fångas in, fick Christensen intressanta resultat.

Gradvis habituering är, enligt hans forskning det klart bästa. Det funkar på alla hästar för att få dem att förstå att en skrämmande tingest, i det här fallet en vit plastsäck, inte är farlig. De andra metoderna fungerade inte lika bra, och inte alls på några av hästarna. I vissa av testerna blev hästarna nästan rädda för allt då de utsattes för för hård exponering av plastsäcken – det vill säga direkt habituering.

Gradivs inlärning är modellen!

Däremot var hästarna genomgående lugnare vid gradvis inlärning, det som också kallas desensetising. De fick sällan panik, utan uppvisade ett genomgående lugnare temperament och mindre stress än vid de andra inlärningsmetoderna. De lärde sig också snabbare än vid klassisk betingning alternativt ren habituering. Även de hästar som var mycket räddhågsna till en början lärde sig mycket snabbt att den vita plastsäcken inte var så farlig som de först trodde. Det gällde inte för de andra inlärningsmetoderna, där dessa hästar, som reagerade hårt första gången, också behövde många omgångar av träning för att lära sig att säcken inte var farlig. Om det ens lyckades.

Vad lär vi oss

Det här resultatet indikerar att det klassiska skynda långsamt-sättet är att föredra i alla bemärkelser. Det går klart fortare och det är ett klart säkrare inlärningsalternativ för såväl människa somm häst. Inte minst behöver hästen inte bli vettskrämd bara för att vi lär dem något nytt. Det låter i mitt tycke mycket vettigt. Att lugnt och stilla lära in något nytt, under kontrollerade former och i den takt som hästen själv klarar av måste givetvis vara det allra bästa. Det är skönt att veta att vetenskap ibland också är riktigt klok!

Själv ska jag ut och fortsätta träna mina unga för allt som kan tänkas dyka upp i deras liv. Långsamt och mjukt, och med gradvis inlärning. Det ska ju funka enligt forskarna, och det gör det. Tro mig!

Vill du läsa hela rapporten?

Här är den!

av

Inridning min väg – del två

Lilla fullblodsstoet tar det där med sadel med ro. Men ve mig om jag tar på fel sadel. Tanken var att ha en liten lätt till att börja med, för att sedan prova ut en bättre. Men den klämde när sadelgjorden åkte på. Så då gick hon. Bra!

Nu vet jag att hon säger till om något är fel. Och jag har hittat en sadel som passar perfekt, och som kommer att gå att rida i – riktigt bra till och med. Det där med fullblodsmankar är annars ett trassel. Fullblod är inte som vanliga halvblod inte, helt klart. De sadlar som passar på halvbloden sitter helt avigt på lilla fullblodet.

Så läser och läser jag igen. Det är så kul att uppdatera och lära nytt. Just nu är det Riding Logicav W. Müseler. Rekommenderas skarpt! Det är logiskt och det är bra! Tom ”one rein stop” är med även om han kallar det för vad det är – om det går för fort där uppe på hästryggen och hästen inte tar förhållning så är det inte lönt att fortsätta dra. Faktum är att dragandet ofta är en orsak till kutandet. Sväng istället in på en volt som kan bli mindre och mindre. Till slut stannar inner framben och de andra också. Fartturen är över. Det gäller dock att ha en plan, som Müseler så riktigt påpekar. För det går inte att svänga överallt. Bockningar löser han också på bästa tänkbara sätt. Upp med huvudet och rid framåt. Enkelt och logiskt. Och precis som jag lärt mig. Vad skönt med bekräftelse från andra håll ibland. Det gäller att inte bli hemmablind, men det är också skönt att veta att det man lärt inte bara är skrot. Särskilt när man jobbar med en ung häst som inte kan och inte vet.

Nu hoppas jag bara att insikterna i etologi och inlärningsteori gör att inridningarna denna våren kommer att gå än bättre! Det är inte mycket jag ändrar, men jag tror ändå att jag är än mer medveten om att det är jag som lärt in fel om det blir fel, och jag som inte förstått om det blir oro hos hästen. Det har ju gått bra alla gånger förr. Kanske för att jag alltid varit ensam med hästen i mitt jobb. Det har gjort att jag inte kunnat fuska. Har hästen av någon anledning sagt nej har jag fått backa tillbaka och förändrat mig och förutsättningarna så att vi är överens om allt. Det har inte gått på annat sätt.

Den här gången blir första gången med hjälp, och jag hoppas jag är lika fokuserad för det och inte trampar över de osynliga linjer som finns för vad som är okej för hästen och vad som inte är det. För det är ju upp till mig, och vilket ansvar det är! Här väntar en framtid med skoj och kul för en häst – eller så kommer hästen uppfatta ryttaren som ett monster. Vad kommer jag att kunna förmedla? Nu håller vi i hatten för att kunskapen räcker och mina öron öppna. Alla individer är ju olika, så det gäller att känna in sig. Feel the horse, som Leslie Desmond säger. Auuuuuuuum….. jag känner……

av

Nosgrimma – smart detalj eller källa till skada?

Varför har vi nosgrimmor på hästarna när vi rider? Det råder faktiskt delade meningar om poängen med nosgrimmor. I flera ridsportsgrenar används inte nosgrimman alls och i körning är det heller inte lika vanligt som i hopp- och dressyrvärlden. Det råder dock stor enighet om att nosgrimmor som är hårt åtdragna eller sitter fel orsakar mycket onödig smärta på hästen.

Med eller utan

I hopp- och dressyrvärlden däremot är nosgrimmor legio. Det finns en uppsjö olika typer av nosgrimmor som alla anses bra för vissa saker. I dressyren är nosgrimman tom obligatorisk. Tvärtom är det på pleasurebanan och de andra grenarna som finns inom western. Där får man inte ha någon nosgrimma alls. Men traditionen med olika typer av nosgrimmor är verkligen ett nytt fenomen. Visa gärna mig den ryttare som för femtio år sedan använde en aachenrem eller liknande. Det är otroligt vad mycket saker vi uppfinner för att ta bort symtom och inte behandla orsaken…

Varför nosgrimma?

Många anser att en nosgrimma är till för att hålla munnen stängd. På så sätt kan inte hästen komma undan bettet genom att gapa. Huruvida detta är en korrekt anledning till att ha nosgrimma beror mycket på vilken filosofi som man anbringar problemet med. Själv är jag en varför-frågare. Varför gapar hästen? Är det av lathet eller för att den bara inte vill ”lyda” oss som den gapar, och därför är det korrekt att dra åt den ordentligt och rida på lite tuffare? Etologerna skulle nog inte hålla med. Det finns inga dumma hästar, och hästar är födda till att samarbeta. Dessutom älskar de att springa och leka. Varför försöker den då komma undan, om det inte är något annat fel i botten? 

Problemet löses nog istället genom att hästen börjar tycka att det är roligt att arbeta tillsammans med människan. Allra helst ska ju hästen dessutom vara fullt frisk och inte få ont av det vi gör. Muskelspänningar, hårda händer, tandskador och mycket annat kan orsaka en häst att försöka undvika bettet. Om den kan. Och mm så är, behöver hästen veterinärvård och inte en hårt åtdragen nosgrimma. Eller så behöver ryttaren lära sig balansera upp sig själv utan att ta hjälp av tygeln, eller få en mjuk och trevlig hand istället för ett skruvstäd. En hårt åtdragen nosgrimma torde snarare skapa spänningar och motstånd, än harmoni och lätthet.

Tid för förändring

Det här håller, tack och lov, också på att slå igenom bland nosgrimmefolket i allmänhet och vissa grupper i synnerhet. Craig Stevens är en dressyrdemon som arbetar hårt för att få folk att lossa på nosgrimman. Hästtandläkaren Torbjörn Lundström är en annan, och han ser en hel del skador förknippade med grimma och bett. Även Tell har arbetat med detta i en studie, som ett examensarbete på Veterinärhögskolan 2004. En av anledningarna till att nosgrimman ger skador är att många nosgrimmor sitter fel. De måste vara väl avpassade till hästen och får absolut inte klämma!

Hålla tränset på plats

En annan anledning till nosgrimmor är att hålla tränset på dess rätta plats. Det är också det som borde vara det egentliga syftet med en nosgrimma. Det finns däremot andra lösningar. På gamla träns går det att se nosgrimmor som löper igenom sidostyckena. Vissa av dessa nosgrimmor är de facto enbart ett läderband som löper över hästens nosrygg, och sluter inte om hela huvudet. Varför görs inga sådana träns längre? Ett sådant hade jag älskat, för nosgrimmorna är verkligen ett bra sätt att få tränset att ligga still på huvudet.

Träns med en typ av nosgrimma som bara går på ovansidan av huvudet. Perfekt för att hålla tränset på plats.

Utan nosgrimma

Visst går det att rida utan nosgrimma. Det går då inte heller att lura till sig ett stöd i bettet eller vara hård i handen. Det kommer hästarna undan och det ser jag som odelat positivt. Det jobbiga är ibland att vissa träns halkar runt något, men det finns andra sätt att lösa det på. Hästarna tycker faktiskt att det är jobbigt när den kommer på. Därför får jag öva det ibland, i alla fall de som jag vill kunna visa på vanliga ridbanor på tävling eller visning… . Det som dock får mig mest fundersam är att många fortfarande frågar varför jag inte rider med nosgrimma. Det vore mer intresant att fråga varför man har något, än att man inte har något? Eller hur? Särskilt som det går utmärkt att rida utan.

Mer läsning finns bland annat här:

Tell, A. (2004). Munhålestatus hos den arbetande hästen. Examensarbete 2004:29, Veterinärprogrammet, Veterinärmedicinska fakulteten SLU Uppsala. ISSN 1650-7045

Tell, A., Egenvall, A., Lundström, T., Wattle, O. (2008). The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bit and bridle and when unridden. The Veterinary Journal 2008. In press.

av

Förvirrat läge för hästen i det amerikanska djurskyddet

I min jakt efter vad djurskydd betyder i landet ”over there” har jag försökt att se vilka regler som finns för djurhållning i allmänhet och i de olika delstaterna i synnerhet. Det är inte lätt att få grepp om det skydd, eller frånvaro av skydd, som djuren får genom lagen. TV-serien Djurpoliserna får djurskyddet att framstå som bra mycket bättre där, men som jag skrev tidigare inkluderar inte djurskyddet som husdjuren får boskapen. Boskapen har extremt lite skydd, vilket borgar för en jätteindustri där djuren behandlas i princip hur som helst.

Vad har då hästen för position i det här? Vilket skydd får den? Jo här är det etter värre. Det är lite olika beroende på var den står och hur den används. En häst har en än mer förvirrad position än i det svenska samhället. Här har vi blivit vana vid att hästar är en del av jordbruket men ändå inte. Ett stall är inte per automatik en byggnad inom jordbruket, och det tog lång tid innan hästgårdar ansågs vara jordbrukshenheter utifrån EU:s bidragssystem. I Sverige har vi löst djurskyddsfrågan genom att definiera lagar och regler för varje djurart, och det kanske inte är en så dum idé även om utformningen av lagar och regler alltid kan (och ska!) diskuteras.

I USA verkar det ännu mer förvirrat. Hästen är i många delstater en del av boskapen. Då finns inget skydd alls för hästarna, inte ens när det gäller djurplågeri i vissa områden (!). Praktexemplet är nog bonden som hängde sina grisar, de som var skadade eller som han inte ville ha av andra anledningar, i snören att dö genom kvävning. Han satte fast dem i en traktorskopa och lyfte sedan skopan så att grisarna sprattlade där tills de dog – framför de levande grisarna. Lagmännen kom fram till att det var helt okej…. I andra stater finns i alla fall ett grundläggande skydd mot uppenbara avarter, såsom att plåga och svälta djuren, även om skyddet är mer än skralt. Det här beteendet mot djuren verkar inte gå i samklang med hur människor ser på hästarna som djur, dock. Därför diskuteras nu hästens ställning som djur på flera håll i USA.

Nyttodjur med en ad hoc-ställning i många regelverk

New York state är en plats där hästens roll i samhället och det skydd de bör få diskuteras. Här funderar myndigheterna på att sätta hästarna under husdjuren istället rent juridiskt. I alla fall sporthästarna, hästar som används som hobby framför allt. Det skulle öka djurens skydd mot misshandel och dålig vård då det skulle bli möjligt att fällas för sådana missgrepp mot djuren om de inte sågs som boskap.

Den här diskussionen säger mer om hur djurens skydd påverkas av VÅR syn på djuren än vad som faktiskt är god djurhållning, i min mening. Vi vet med dagens forskning och kunskap som finns att ett djur som en gris inte är mindre utsatt och lider mindre av vanvård än vad en häst gör. I det exempelt är det nog snarare tvärtom eftersom grisen är ett sådant stresskänsligt djur. Men hästarna är till vår egen nytta på ett annat sätt. I alla fall verkar vi se det som annorlunda, för att vi rider på dem och inte äter upp dem i första hand. Hästslakt är ett MYCKET omdiskuterat ämne i USA.  Det andra, det som händer i industrin för djur som bara blir mat, slipper vi ju se. De får inte alls samma debatt och är inte alls föremål för så många djurskyddsföreningars intresse som just hästen. Så det som inte syns, finns kanske inte?  Och kon är ju kanske inte lika söt, så då är den inte lika mycket värd….   

Hade inte initiativet känts mycket bättre om djurskyddet ökat för boskapen i allmänhet istället, så att de också kunde skydds på något sätt i alla fall? Nej, så långt verkar inte myndigheterna ”over there” kunna se. Där arbetar den oerhört starka lobbyn för fullt med att stoppa sådana initiativ. Och så länge allmänheten bara ser det de vill se, har de fortfarande fritt fram, om än snart inte när det gäller hästarna.

En ko – inte lika mycket värd ett bra djurskydd som en häst?

P.S ett intressant inlägg om debatten som pågår i New York State hittar du här. Du behöver vara medlem i The Horse för att läsa inlägget, men det är helt gratis.