Hästens betydelse

av

Sara Algotsson + Mrs Medicott = Sant!

Det som verkade hopplöst för en vecka sedan är idag verklighet. Tack vare en eldsjäl värd namnet (Tina Lundin) och en Facebookgrupp har nu Sara Algotsson, allas vår Silver-Sara fått möjligheten att köpa loss sin Mrs Medicott, hästen hon tror kommer att bli än bättre än silverhästen Wega. Och vem vet – kanske får vi se dem i Rio år 2016.

Just nu känns det som om det spelar mindre roll. En hästtjej som jobbat hårt får behålla sin häst, och det är väl det som slagit an en sträng i hästsports-Sverige. Tänk om det var min häst, som bara skulle iväg sådär…..

Jag har följt utvecklingen, och bidragit med en liten liten del i det nu så lyckade köpet. Engagemanget har rört mig i själen, se inte minst mitt förra inlägg. Det har redan skrivits Facebook-historia tack vare det enorma genomslaget, och nu har media nappat på händelsen. förstanyheter på Sportnyheterna tillhör inte vanligtvis en ryttare. Men idag gjorde den det. För hästsporten som sådan är insamlingen en jättehit, inte bara för Sara. Uppmärksamhet, särskilt när det gäller att vi tillsammans gör något möjligt, är bästa möjliga PR för Ridsporten, PR som denna sport så väl behöver. Som tjejsport betraktat ligger sporten bedrövligtvis i skuggan vad gäller mediaskriverier.

De finns de som säger att jag borde gett min slant till något annat. Det kan givetvis sägas varje gång jag, eller någon annan, spenderar pengar på något som inte direkt kommer ”bättre behövande”. Varje gång du köper en chokladkaka eller något annat du inte verkligen måste ha för att överleva- borde du inte ge slanten till den som svälter då? Argumentet faller på sin egen orimlighet. Jag, liksom troligen de flesta andra har bidragit till insamlingen, har gjort detta för att vi brinner för hästsport. Vi brinner för att låta bra ryttare få chansen, för att ridsporten är värd att uppmärksammas och för att vi vet hur förbaskat svårt det är att bli bra inom det här området. Det är det svåraste som finns.

Så idag njuter jag av att ”vi gjorde det omöjliga möjligt”, jag tillsammans med så många tusentals andra. Vi visade att det går om man kämpar, att vi tillsammans kan skriva historia. Inte bara pengastinna miljardärer eller feta företag med sponsorkontrakt. Utan du och jag – tillsammans. Jag njuter och går alldeles snart ut till mina hästar – flera här har hamnat här för att de mått så dåligt på andra ställen att de riskerat döden dö, eller inte haft något annat hem att gå till för att de inte haft något nominellt värde att luta tillbaka mot när de inte längre kan prestera. Jag ger dem extra morötter för att insamlingen väcker upp de känslor som finns för dessa djur jag dagligen kämpar för och lever för.

Det ena ger det andra. Engagemang föder engagemang. Personer som är engagerade i en sak, engagerar sig gärna i fler ting. Mina årliga gåvor till WWF och alla de andra organisationerna, och min bakgrund som anställd inom den ideella rörelsen i många år, liksom mitt engagemang för Mrs Medicott är inte ens två sidor av ett och samma mynt. De är samma sida – en engagerad person orkar hålla fler bollar i luften än en. Personligen tycker jag istället att det är bra underligt att det är fult att tjäna pengar på att göra gott – som att jobba för rörelser som arbetar för människors, djurs och naturens väl. Det ska premieras om något! Pengar ska tydligen istället tjänas genom andra sätt (där inte lika många gynnas och fula trick verkar bra också, så länge man kommer undan med det), eller allra helst genom lottovinster kanske…..

Så ett stort Heja till Sara och Mrs Medicott! Varje gång jag ser er forsa omkring på fälttävlansbanorna kommer jag att tänka på hur mycket jag älskar mina hästar – och att vi tillsammans kan åstadkomma mirakel. Det är stärkande att vara med om och uppleva, det värmer i höstmörkret. För mig var det mer än väl spenderade slantar. Det var ett så kallat fynd! Nästa steg är kanske att rädda Totilas till Edward Gal – eller vad tycker ni? Han önskar sig visst hästen i julklapp.  Det vore något att värma sig med i januaritristessen,

av

Ridsport -en trend i tiden

Det var för fyra år sedan som det verkligen började hända saker inom svensk ridsport. Den tog sig, på något outgrundligt sätt, sig ut från skuggorna av mediabruset och började bli en snackis även för andra än oss hästidioter som jobbar med hästarna dygnet runt. I täten fanns den fantastiske RGB som också höll fanan högt med idel framgångar – en av få medaljer den OS- upplagan och på EM:et efter det. Silver i OS, Guld i EM – svårt att förneka att Sveriges fana till stora delar bars upp av just en hoppkarl. Jerringpriset var en ren arbetsseger. När RGB segrade fanns en enorm hop människor bakom resultatet, människor som ville visa upp vad som var viktigt för dem. Det handlade om ett sätt att visa upp den betydelse hästen har i vårt samhälle, som ungdoms- och vuxensport, som livsstil och som rekreation. Mullren i leden var svåra att tystna.

OS 2012 kunde inte börjat bättre för svensk ridsports del. Nu idag, står, en 37- årig, ytterst kompetent, tjej vid namn Sara Algotsson och en helt fantastisk häst vid namn Wega för en bragd få lyckas med under sin livstid, hur mycket de än kämpar. Än ett OS-silver till Sverige i ridsport – och det första i denna OS-omgång. Snöbollen med engagerade som krävde uppmärksamhet för hästarnas OS,  som redan började komma igång innan första start, har nu utvecklats till en lavin. Och nu är det dags att ta allt ett steg vidare – i flera riktningar.

För det finns ingen höjd utan bredd. I Sverige kämpar hundratusentals hästtjejer och hästkillar för att utvecklas inom ridningens ädla konst. De drömmer om framtida segrar, kanske till och med om OS. De älskar sina pållar och får jobba hårt för att få de resurser som också borde vara dem förborgade. Vi talar givetvis om kommunernas anslag till idrotter, där ridsporten är sorgligt eftersatt. Hur kan detta vara – år 2012??? Ridsport kan vara en folksport, en sport för alla. Hästen är fantastisk för habilitering och rehabilitering för psykiska såväl som fysiska funktionshinder. Ridsporten är rekreation och en sport du kan syssla med från tre års ålder till 95 års ålder, eller mer. Ridsport är en sport som får människor att närma sig naturen på ett roligt och spännande sätt, som får oss att förstå vikten av empati, respekt och kommunikation med alla de varelser vi har runt omkring oss. Ridning är roligt, det är hälsofrämjande och nyttigt för psyke som fysiska hälsan. Hästarna gör oss, kort sagt, till bättre och lyckligare människor.

Det handlar också om attityd till djuren – dessa fantastiska hästar som arbetar för oss, kämpar för oss och som jobbar som bäst om vi har kunskap om hur de fungerar och hur de verkar. Med en positiv attityd, respektfull inställning och med schyssta arbetsmetoder kommer vi som allra längst. Jag har blivit varm i hjärtat när våra landslagsryttare i fälttävlan talat om sina partners, hästarna. Idel lovord, idel respekt och glädje i att de uträttar stordåd på banorna. För även, eller just därför, att vi vill ha en ridsport som får stor plats i medierna, som får de anslag som krävs för att rida på vågen och få fram än fler otroliga sportryttare som gör stordåd i framtiden, så behövs en öppen, rak och etisk diskussion om hur vi tränar våra hästar. Aldrig någonsin får vi tulla på de etiska principer som ligger till grund för hästträningen – att skapa lyckliga, starka, friska atleter som kan och vill göra sitt jobb.

För visst gjorde Sara en helt fantastisk prestation idag. Särskilt i form av matchningen och lotsningen av denna gigant till sto Wega. Wega å sin sida var grunden, ja förutsättningen, för att det skulle bli någon tävlan över huvud taget. Ett helt otroligt sto vars väl och ve jag inte tvekar en sekund på att Sara sätter i första rummet – vad hon än drömmer om. Hon säger själv ett OS-guld. Och med det hon visar idag – så kommer nog det med. De ritter  dessa två presterade handlade om totalt förtroende för varandra, samspel på högsta nivå, och en harmoni i ekipaget som bara det gjorde mig varm i hela själen. Så heja Sara, i framtiden med! Och till alla oss andra – nu är det hög tid att följa upp dessa bragder RGB och Sara skänkt oss.

av

nu är det bråda OS-tider

Det är livat här på gården. Stall renoveras inför hösten och vintern, eleverna tuffar på som aldrig förr och egna hästarna tränas så det står härliga till. Men det är inte det som ligger i fokus idag, så här när det snart är OS-sammandrag på TV:n. Det är ju de fantastiska landslagsryttarna i fälttävlan som vi tänker på här hemma! Vilka insatser! Nu hörde jag bara en del av dem på radio, och såg bara de allra sista ekipagen på kvällen. Men det jag hörde det berör en luttrad hästsjäl – för nu j-lar om inte media och allmänheten får upp ögonen för dessa fantastiska hästar. De kan ge oss OS-medaljer i morgon! De första i sådana fall.

Som lag har Sverige chansen till medalj. De ligger på tredje plats inför terrängen. Som individ har framför allt Sara Algotsson chansen – och en jättestor sådan! Hon leder nämligen tillsammans med eminente Ingrid Klimke! Helt sanslöst. Inte nog med det, en viss ung herr Ludwig Svennerstål, blott 21 år, är på väg att braka igenom i världseliten på allvar. Minns jag fel om jag skriver att han ligger på sjätteplats? Nåväl – högt som bara den är det i alla fall. Så nog är det bråda OS-tider, för mitt i allt stök med stall, elever och hästar finns en självklar sak att följa – på TV:n. Jag ska dessutom följa veterangurun inom fälttävlan – Mark Todd, som ligger grymt bra till på en vad jag förstår är en oerfaren häst. Han var min första fälttävlansidol i slutet av 80-talet när för-VM och sedemera VM gick av stapeln i självaste Stockholm.

Jag vet – jag blir lite fjantig i OS-tider och när det smäller till för de svenske i ridsportsgrenarna sitter jag och hoppar och skriker i TV-soffan som en toka. Sån är jag – tur att OS bara är vart fjärde år…

Jag verkar inte vara ensam precis. De sociala medierna formligen svämmar över av lyckönskningar och förhoppningar nu! Tydligen har till och med TV fattat att intresse finns. Lite sent sådär. För nu möblerar de om i programmen för i morgon i sista sekund och sänder hoppningen för fälttävlanslaget och individuellt i finaste SVT. Sicka sötisar! Tänk om de bara fattat det på en gång! Det är ju inom hästeriet det händer, om man säger så. Och som Sveriges största näst sport (detta mantra börjar kännas tjatigt men går tydligen inte hem i alla fall) är det faktiskt inte så konstigt att det kan trilla in en medalj eller två. Alla dessa småhjältar hemma – vissa av dem blir stora hjältar på banan en dag. Det tänker jag när jag tränar yngre också. Om de inte vill gå till eliten, så kommer de förhoppningsvis att ha ett stort, underbart och givande intresse för livet sedan också. Tänk vilken lycka hästar ger! Nu kommer kanske svenskarna i allmänhet att bli lyckliga också – om det blir medaljer. Det värmer för det kan vi behöva. Verkar inte finnas så många chanser den här omgången av världens absolut största idrottsevent.

av

Hästen som själavårdare

Återigen får jag uppleva hur viktiga hästarna är för min själ och mitt hjärta. De finns där när livet blir tufft, och det blir det ibland för oss alla. Det är i sådana här stunder jag verkligen förstår varför jag bryr mig så mycket om dem. För de betyder så mycket för mig. Deras doft, deras blotta närvaro och deras rena och skära livsglädje smittar även när det gråa tynger. Det är det jag så gärna vill dela med mig av i mitt dagliga arbete. Det dessa djur kan göra för mig, kan de också göra för andra.

Igår stod min systerdotter och jag och borstade fällande hårmanar i flera timmar. Mitt i solen stod vi och vi njöt så mycket av dessa varelser, som nästan kivades om att få mest uppmärksamhet.  Bara gos och lycka över lite uppmärksamhet, över tiden vi ger och över att vi är vi, att livet finns där och att vara nära.

En mjuk mule som smyger sig upp i nacken och den varma andedräkten känns som en stärkande fläkt, fylld av positiv energi. Stillhet, känsla, gemenskap. Det är att kliva in i en helt annan dimension.

De har hjälpt mig förr. De hjälper mig nu. Tack för allt ni ger. Ni är en stor del av min livsvärld, och det är jag tacksam för.

av

Hickstead föll död ner….

Humpty Dumpty sat on a wall

Humpty Dumpty had a great fall

All the kings´ horses

and all the kings´men

couldn´t put Humpty together again

 

Ibland händer det omöjliga. En till synes fullt frisk häst, i det här fallet en OS-vinnare och en atlet av Guds nåde, trillar ”oförklarligt” död ner på marken och dör under sin ryttare. I tidningen Ridsport spekulerar vissa om det är överträning, om hästar verkligen vill hoppa (det vill säga att hoppning i sig är djurplågeri) och mycket annat stolligt. Istället för att se – att detta faktiskt händer. Jag, och fler med mig, har upplevt det live och det är en fruktansvärd händelse som sätter djupa spår i själen.

I mitt fall var det runt juletid. Jag hade varit med min dåvarande sambo på Kungliga Djurgården och ätit lunch med min älskade familj. Vi väljer att resa hemåt via Liljansskogen och det nu nedläggningshotade Östermalms Ridskola och SFK. Det är mycket bilar och det går i sin lugna mak. Vid sidan om vägen går en ridled upp mot skogarna. Där rider en tjej med en häst på väg från stallarna. Hästen ser glad ut och jag, som är passagerare, betraktar det vackra ekipaget. Plötsligt faller hästen ner och fastnar liggande.

”STANNA!” skriker jag till min sambo. Jag springer ut i högklackat i snömodden upp mot hästen som ligger ner för att se om jag kan hjälpa till. Jag berättar snabbt för den chockade tjejen att jag är hästvan och kanske kan hjälpa – för hästen reser sig inte! Den sprattlar och vi funderar på hur vi ska hjälpa den. Den ligger med benen uppåt i en backe och vi tror att det kanske är sadeln som hindrar den från att komma upp. Jag ringer mina mentorer för att få råd – vill inte att någon av oss ska skada oss. Men mitt i samtalet, inser jag och ryttaren, att hästen dör för oss. Den kommer inte att överleva. Ryttaren får istället ringa sin veterinär som kan komma ut på plats och dödförklara den. Vilken chock! I och för sig för mig, men tänk er ryttaren…. Hon hann berätta att hon haft hästen sedan den var en treåring och att den nu var åtta. Den höll på att sättas igång efter en lindrig infektion, och skulle skrittas. Men då den kändes så pigg och satte iväg lite, lät hon den jogga på lång tygel uppför backen – tio minuter från stallet. Den hann bara halvvägs….

Världens vackraste Ninja, en häst jag fick förmånen att känna ganska väl, gick också bort knall och fall en morgon när hennes ägare skulle morgonfodra i stallet. Ninja var en korsning mellan halvblod och welsh mountain och en fläckig skönhet som älskades så högt av sina mattar att hälften skulle vara nog för en hel livstid. Trots all den fina vård, och trots att hon inte precis tränades så hårt hände det omöjliga. Jag skulle snarare påstå att den damen hade allt hon önskade av livet, och så bra en häst någonsin kunde ha det. Ändå hände det och veterinären, när hon väl kom ut, kunde bara konstatera att hästen inte längre var i livet. Hon var i Nangiala…… Ninja var i sin bästa medelålder, inte ens i närheten av att få ett grått hår. Vila i frid, vackra Ninni! Vi saknar dig än. Så det händer, vare sig vi vill det eller inte. Det kan hända din häst i hagen i morgon, om något är fel där inne. Kanske är det hjärtat, eller så sprängs en pulsåder, eller så blir det hjärnblödning som tar bort våra käraste vänner. Sådant är livet, för folk och fä.

En brasklapp skickar jag i rena farten också till alla de som säger att hästar inte vill jobba och att all form av sportridning skulle vara dåligt för hästen. Vad skulle ett flockdjur göra utan en uppgift? Få ganska tråkigt misstänker jag. Inte tror jag, (snarare jag vet att det inte är så), att jag plågar min häst när jag ber den galoppera i full fart uppför en backe, eller när jag löshoppar eller hoppar mina hästar. De tycker det är kul att leka, roligt att få en uppgift de är bra på och framför allt gillar de fart och fläkt. Att det sedan finns en enorm problematik med sättet vi tränar hästar på, utrustningen vi använder, och de förutsättningar en del hästar får jobba under – det är en helt annan femma. Detta problem är något vi måste arbeta med, kontinuerligt. Men – det är faktiskt ett problem som gäller människor också. Jag tycker om (nej rättare sagt älskar) mitt jobb. Samtidigt finns det folk som hatar sina, som tvingas till att jobba för andra under vidriga omständigheter, och rent slaveri är vanligare än någonsin. Det betyder inte att ett uppdrag, en mening med tillvaron och att få nyttja de talanger och förmågor som vi har (hästar eller människor) är fult eller fel. Tvärtom. En häst är snabb som vinden, klok som en encyklopedi och har en själ som en ängel. När de får använda dessa otroliga förmågor till att dess sanna potential får de både själva ett bra liv, och ger glädje till andra. En sådan individ ska bemötas med all den respekt som de förtjänar.

Därför – vila i frid vackre stolte Hickstead. Vilken enorm insats du gjorde, och hälsa mina vänner i Nangiala. Du var en kung bland hästar som fick många att inse vilken enorm kraft och förmåga som ni har. I Nangiala har ni det bra. Där springer ni fritt över evigt gröna ängar, busar med varandra och far över stockar och stenar, precis som hästar gör när vårsolens strålar skiner som bäst och den stora sommarhagen äntligen går att beträda. Jag passar samtidigt på att skicka en tacksam tanke till alla hästar som burit mänsklighetens historia framåt. De har burit, släpat och dragit oss fram till den bekväma tillvaro vi lever i idag. Utan hästen, hade historien inte sett ut som den gjort. Att hästen idag i princip enbart används som sportdjur ska inte ligga den till last, snarare tvärtom….  Som sådan skänker hästen också enorm glädje och en själslig dimension som är svår att återfinna någon annanstans i samhället.

av

Tvärvetenskapligt forskningsprojekt om kommunikation

Fick hem tidningen ”Forskning om Funktionshinder pågår” i brevlådan. Det är en liten tidning som publiceras av Uppsala Universitet, Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap. Däri finns många guldkorn för den som är intresserad av habilitering och rehabilitering i allmänhet. Senaste numret ger också en hel liten diamant om ridning och habilitering för barn i synnerhet. Nu ska nämligen forskare från flera olika forskningsfält tillsammans undersöka hur barn och hästar kommunicerar – och hur båda parter bemöter och upplever varandra och hur interaktionen fungerar.

Det här är mumma för en person som jag som i praktiken har sett det fantastiska i när ett barn med funktionshinder får kontakt med en häst. Det går nästan att ta på kommunikationen mellan dem, och det är ett fascinerande fenomen. Det verkar den språkforskare, den sjukgymnast och den etolog som startat projektet också göra. De vill utifrån två olika perspektiv – ett etologiskt och ett lingvistiskt perspektiv – undersöka hur interaktionen fungerar och utvecklas i praktiken. Det betyder observation av både hur barnen agerar och hästarna.

Med det blir de banbrytande inom forskningsfältet som det ser ut idag. Forskningsprojektet heter ”etnicitet och människa-djur kommunikation. En analys av barns och ungdomars kommunikation med hästar vid hästunderstödd terapi”. Som namnet avslöjar kommer också en observation hur olika barn från olika kulturer interagerar med hästen. Det har tidigare visat sig att kulturer också för med sig ett visst synsätt på djur, som till exempel hästar.

Syftet med projektet är att bidra med verifierad kunskap för alla de eldsjälar som arbetar med hästunderstödd terapi. Än så länge är dessa personer ganska få, men jag hoppas också att en sådan här typ av forskning verkligen också kan generera ett större intresse, och en större förståelse, för alla de dimensioner som utvecklas i interaktionen mellan barn med funktionshinder och hästarna. Jag är övertygad om att det gör gott för båda parter, och jag hoppas givetvis att resultatet visar det i forskningsstudien. Än så länge är forskningen i sin linda. Jag återkommer med mer info när resultaten börja komma in.

 

av

Medfött att tycka om djur! :-)

Det är lite roligt att läsa om vissa undersökningar. Den här, publicerad i DN idag, är en av dessa. Här har forskarna kunnat påvisa att vi faktiskt har en medfödd instinktiv reaktion på de djur vi möter. Ibland är den positiv och ibland är den negativ. Men reagerar – det gör vi. När dessa reaktioner började bli en del av våra medfödda anlag vet inte forskarna än, men det finns teorier om att det vuxit fram i och med domesticeringen av de djur vi fortfarande (i alla fall många av oss) omger oss med. Det låter troligt – det låter också troligt tycker jag att även det omnämda gäller. Vi är kanske inte bara ett ”rovdjur” i hästars ögon till exempel. Vi är kanske något annat för dem – nu när de levt med oss i sisådär 6  000 till 10 000 år???? Det vore väl konstigt annars? Nu väntar jag spänt på fortsättningen – hur reagerar katthjärnan eller hästhjärnan när den får syn på oss människor???

av

Hästsporten en stor näring

Europeiska Hästnätverket presenterade nyligen helt färska siffror över hästens betydelse i Europa. Hela 6 miljoner hästar räknas i Europa och de tas hand om 400 000 heltidsarbetande. Totalt omsätter hästnäringen över 100 miljarder Euro. Det är imponerande siffror och ger en vink om hur stor betydelse hästarna har i EU.

Men, det finns många punkter som inte tas med i denna beräkning. Förutom alla som arbetar gratis på sin fritid, och tyvärr den stora svartmarknaden som finns i näringen, så missar också statistiken som vanligt en hel del så kallade mjuka värden. Mjuka värden är det som inte kan mätas i pengar, men utan mjuka värden vore livet meningslöst och grått. Hur många är det som förgyller sin vardag med hästen? Hur många personer rehabiliteras och får hjälp att leva bra liv tack vare hästarna och hur många är vi egentligen som ser hästen som en väg till fysisk och mental hälsa och glädje? Det borde i och för sig kunna synas i sjukskrivningstal och liknande… Dessa siffror vore än intressantare att se. För just nu skrivs det mest om personer som förolyckas vid ridning, inte alla de som blir blir friskare med hjälp av hästen.   

Mer om Europeiska Nätverket och dess arbete för att främja hästnäringen i Europa går att läsa i Hästfocus.

av

Audell höjer rösten mot spö i travet

Det har från tid till annan diskuterats huruvida spöt ska tillåtas i travsporten. Det har skett av många aktörer, inte minst av ett TV-bolag som gått ut och kikat på det där med bruk av elström för att få hästar att springa och bruket av spö. Frågan har rört många, både som är för och emot.

Enligt vissa är inte ett övervåld något som genererar pengar, eftersom hästen enligt en del inte springer fortare än den kan ändå. Skarpa slag från spöet är således overksamt, liksom elstötar. Jag säger helt tvärtom. Visst får vi en häst att springa benen av sig genom att tillfoga den smärta om den inte gör det. Ibland kan vi se likheter mellan en häst och en människa. Om jag till exempel, får en elstöt som jag enbart kommer ifrån genom att springa, lär jag springa som in i hoppsan. Vad gör då ett flyktdjur? Detsamma gäller spöt. Om någon spöar mig, lär jag springa undan. Vad gör då ett flyktdjur som en häst? Svaret är givet – visst går det att öka farten med spö och ström. Vad annars använder vissa det till?

Glädjande nog ställer sig nu banveterinär och hästveterinär Lars Audell upp på hästarnas sida, i en artikel i SVD. Tack Audell! Han är nu den andre veterinären inom travet som lyfter frågan till allmän debatt, inte enbart en intern. I travet finns mängder med pengar i omlopp – att fångas upp av den som vinner och har framfötterna på rätt ställe. Det gäller att inte premiera dem som slår, till nackdel för dem som är schyssta. Så går det till idag, enligt Audell, eftersom straffen är så erbarmerligt låga. En vinst är mycket mer värd än det futtiga belopp som behöver betalas för överbruk av spöt.

När jag funderade på detta kom jag också fram till att bruket av konstigheter faktiskt premieras lite varstans inom hästsporten. Travet är inte unikt på något sätt. Men det är då ingen som vågar ta tag i. Pengar och ära sätts före schysst hantering och hästens väl.

Metoder som ger vinst ses av många som ”bra”, medan metoder som tar lång tid, är hästvänliga och inte genererar lika snabba vinster anses som dåliga. De som vänt tävlingstillvaron ryggen för att de kanske inte ställer upp på de aviga villkoren, och som har åsikter om vart sporterna är på väg egentligen, tas inte på allvar. Dessas röster räknas inte när debatten kommer igång. Lustiga kommentarer som ”om du inte kan skapa resultaten själv, så vet du inte vad du talar om”, dyker ofta upp i diskussionsforumen som finns angående etik och hästsport, när någon inte tycker att en metod är särskilt djurvänlig. Men det betyder verkligen inte att dessa personer är sämre med häst, enbart för att de inte vinner på banorna. Kanske är det precis tvärt om?

För sådana argument stärker väl egentligen enbart Audells åsikt – att det åtminstone i hans område travet, faktiskt är lönt att fuska och utnyttja, inte nyttja, hästens förmågor. Då ökar chansen att vinna storkovan. Det är ju precis det som gör det så skrämmande, och så svårt att stoppa. Därför är det tacksamt när en veterinär yttrar sig i frågan, som ser sin sport på nära håll, dagligen i sitt arbete som banveterinär.

Audells svar på tävlingsdeltagares oförmåga att hålla sitt spö i schack och bruka det på ett konstruktivt, för hästen icke smärtsamt sätt, är lika enkel som effektiv. Ta bort det helt. Funkar i Norge. Varför inte här?

av

Podhajsky – ridkonstnär och Spanska ridskolans hjälte

Bild från andra världskriget. Podhajsky ses i mitten

Colonel Podhajsky var en man som stod för sina ideal och som genom sina handlingar och sitt arbete visat sig mer än värdig att kallas för hästkonstnär och hästens beskyddare. Han stod för samarbete, harmoni och balans vad gäller allt som har med hästar att göra och besatt under sin livstid en kunskap om hästar som få kan skryta med.

OS-medaljör
Padhojsky utbildades i den österrikiska militären och kom snabbt att avancera i graderna. Hans kunskaper om hästar och ridning imponerade på många, och han hade stora framgångar på tävlingsbanorna. År 1936 kom Alois Padhojsky att ta en individuell bronsmedalj i Berlin-OS på hästen Nero. Han tävlade för Österrike och slogs av två tyskar. Det var faktiskt samma år som svenskarna lyckades ta ett brons i lag med Adlercreutz, Colliander och Sandström med i laget.

Spanska Ridskolan
Tre år senare, samma år andra världskriget bröt ut, fick Podhajsky i uppdrag att verka som chef över Spanska ridskolan. Han visste att han tog sig an en enorm uppgift, men kanske hade han inte räknat med fullt så många utmaningar som kom att följa. Kriget blev nästan slutet för denna klassiska insitution, som grundades år 1572. HIngstarna fick samma år som kriget utbröt flytta till en annan stad. Även stona flyttades för att undkomma krigets härjningar. Kriget slog hårt på hästarna. Mat och trygghet var bristvaror och många försökte få tag på hästarna – inte minst på grund av att folk svalt. De såg hästarna som kött.

General Patton
Mycket har sagts om General Patton. Men han gjorde en sak som kom att förändra Spanska Ridskolans framtid. Som gammal hästmänniska – han hade själv deltagit i samma OS som Podhajsky, kunde han inte tiga still när Podhajsky bad om ridskolehästarnas beskydd och också visade upp vad dessa hästar gick för i en helt avgörande uppvisning. Amerikanarna lade hästarna under sitt beskydd, och under ibland dramatiska former vårdades och säkrades hästarnas framtid.

Disney kom år 1963 att skapa en film om händelserna: the miracles of the white stallions.

Räddades
Så kom då de undersköna lipizzanarna och den enorma kunskap som finns att räddas till eftervärlden. Inte bara som ett minne, utan i högsta grad som ett levande väsen. Traditionen bärs vidare av nya beridare och nya hästar, som alla visar upp sin ridskonst på Spanska Ridskolan och i dess klassiska lokaler där kristallkronorna vajar i taket. Tur är väl det, för hur hade ridkonsten annars bevarats?

Böcker
Podhajsky drev vidare sitt livsverk ända fram till sin pensionsdag år 1965. Efter det förärade han oss andra genom att skriva böcker om sitt liv, sitt kunnande och sina insikter i hästarnas värld. Han tog sig till och med tid att skriva en bok om ridläran som han såg det – som den konst den är. Detta gjorde hand då han insåg att den klassiska dressyren, utifrån Spanska ridskolans filosofi, i mångt och mycket var en muntlig tradition som fördes vidare mellan deras egna väggar. Han ville att fler av oss skulle få en inblick i ridningens ädla konst.

Glädjande nog har den inte bara översatts till svenska – den finns gratis att läsa på Internet också! Det här är en guldgruva för alla som vill veta vad ridkonst betyder. Boken kan laddas ner i pdf-format här. I boken står enormt mycket intressanta saker, Här beskriver Podhajsky samlingens grunder, utbildningen av den unga hästen, böjning, form, gångarter och inte minst hur en ryttare ska bete sig och vad som krävs för att bli en bra ryttare.


”Mer än någon annan konst är den hippologiska förbunden med visheten i
livet. Flera av dess grundsatser kan samtidigt tjäna som riktlinjer för livet i
övrigt. Detta visar tydligt på ridsportens uppfostrande värde. Så som ryttaren
bara kan bli framgångsrik genom kroppslig och själslig balans, så behöver
människan denna själsliga jämvikt för att, dana sin karaktär och klara sig genom
livet.”

Jo – jag tackar jag! Visa ord och inga visor! Eller vad sägs om:

”Varje framgångsrik utbildare måste känna sin skydsling ingående. Också
ryttaren måste känna sin häst, såväl kroppslig som psykisk läggning. Han måste
alltså inte bara behärska hästens anatomi och ha förstått varje enskild muskels
och leds funktion, utan även vara psykolog för att kunna sätt sig in i sin
fyrbente partners reaktioner. Bara när han klarar av detta är ryttaren kapabel
att vid utbildningen förhindra att hästen blir grinig och olustig.”

Minst lika intressant är den historiska inledningen, där han avhandlar hur synen på hästar, och därmed träningsmetoderna, varierat i det förflutna och hur effektiva dessa metoder var. Det är en mycket bra genomgång över de ryttare och tränare som påverkat andras ridstilar och ridmetoder och känns som en bra sammanfattning. Boken är helt klart extremt läsvärd för alla som ser ridandet som en konst och som vill uppnå en högre nivå på sin ridning och sin relation till sin häst än enbart den instrumentella. För Podhajsky var teori respektive kunskap en dygd och en förutsättning för en tillvaro tillsammans med hästar. Eller för att låna hans egna ord:

För en framgångsrik utbildning av en ryttare är följande tre viktiga grundförutsättningar
nödvändiga:
1. Förståelse av den djupare meningen med all ridning
2. Erhållandet av den rätta känslan
3. Uppövandet av den kroppsliga skickligheten att praktiskt kunna utföra
ridningen

och

”Verkan är
inte svår att fastställa men däremot orsaken. Orsaken kan bara urskiljas med
hjälp av kunskaper och dessa kunskaper ger oss teorin.”

Se Podhajsky live tack vare SVT

Det går att se Podhajsky rida, även om han sedan 1973 inte finns bland oss mer. Ett fantastiskt klipp finns i SVT:s öppna arkiv, ett klipp som refererar till de Internationella tävlingarna på Stadion i Stockholm som arrangerades år 1952. I slutet av filmen får man se Podhajsky. Här är länken. Då hästarna inte kom tillbaka till sina lokaler i Wien förrän år 1955 är alltså det här klippet taget innan dess. Och – spana in formen på hästarna, samt njut av ryttarnas sitsar! Märk väl också stångtygelns längd, samt hur kandartyglarna hålls i handen (stångtyglarna finns båda i vänster hand).