För mig kan hästar egentligen aldrig handla om pengar. Även om det i praktiken faktiskt gör det för jämnan. En paradox vi hästägare och hästälskare får leva med och försöka överkomma. En bra hovslagare, bra foder, ett godkänt och fräscht stall/lösdrift, utrustning, veterinär, försäkringar och avgifter för registreringar, pass och en mängd annat kostar stora pengar. Till det kommer den enorma tid som läggs ner på att sköta de så kära fyrbeningarna. Om man inte betalar för det också det vill säga.

Det är dyrt att ha häst, och för den med de minsta ambitioner blir det inte precis billigare. Tränarna ska ha sitt, tävlingarna kostar stora pengar, transport ska finnas och vara i gott skick, liksom bil med dragkrok. Resorna är ibland långa vilket gör kostnaden stor att bara komma till tävlingsplatsen. Startavgifterna är inte obetydliga i sin storlek, för att inte tala om meetingavgifter där övernattning krävs. Till det behöver ryttaren korrekta kläder, rätt utrustning och gärna en ideellt arbetande groom som ska orka och hinna ha tid att serva med allt som behövs.  Ja fy bubblan. Vad gäller tävlingsbiten spelar det ingen roll om du ens får låna häst gratis. Det kostar stora pengar ändå för alla – ridskoleryttare, privatryttare och medryttare som vill utveckla sin hibbt och komma vidare till en tävling eller två till och med.

Nu blir det tydligen än värre. Igår gick ridsportsförbundet ut med sin nya taxa för licenser. Till att börja med chockhöjs den årliga licensen. Från tidigare 200 kr per år kommer det nu att kosta 750 kr. Sedan gäller det att inte blir för framgångsrik. Vill du starta en internationell klass kostar licensen fyra tusen pix och bagis. Och hästlicensen, den är inte evig längre. Från och med nästa år måste den lösas om och om igen, varje år. Det är billigt nu, men med tanke på denna oväntade utveckling av priserna i år, kan vi kanske misstänka att priserna på det kommer att öka framöver. Så frågan är – vad kommer det här att leda till för konsekvenser?

Jag tror att alla dessa avgifter och allt det byråkratiska och krångliga som ridsporten belastas av till slut kommer att bli dödsstöten för de gamla hederliga hästsporterna. Det gäller inte minst dressyren. Däremot tror jag att hästintresset kommer att fortsätta, men i en annan riktning än förr. Det kommer troligen att utvecklas nya sporter och grenar och tävlingsformer, liksom att shower kommer att bli vanligare än vad det är idag. Vem vill betala dyra pengar för att bli ratad när hästen går i bra (men inte moderiktig) form när hästen och ryttaren som ekipage kan glänsa och ha roligt på annat sätt? Redan idag är dressyren en hotat OS-gren och med färre utövare  i bredden kommer inte precis toppen att bli bättre den heller.

Med stora diskussioner i leden vad gäller domarkompetensen (eller frånvaron av den?), oenigheten inom domarkåren om vilken placering ekipagen ska ha och vilken form och vad som premieras blir det också alltmer ointressant att försöka knapra poäng och få skeva siffror som kanske ändå inte säger så mycket om huruvida hästen rids på ett korrekt sätt. OM det dessutom kostar stora summor pengar att få denna skeva och konstiga kritik, vore det konstigt om intresset faktiskt också fortsatte.

Det är glädjande att jag inte är ensam om att tycka detta med de hysteriska höjningarna av avgifter för licenser låter verkligt märkligt. Mer om vad andra säger kan du läsa om på Tidningen Ridsport. Jag tycker något synd om de stackars webredaktörer som försöker ta emot den flod av kommentarer som nu strömmar till. Jag uppmanar fler att yttra sig på de forum som finns. För den höjning som det nu talas om skulle sätta stopp för möjligheten och intresset från många hobbyryttare att förkovra sig i de gamla, från början fina, klassiska sportgrenarna inom ridsporten. Det blir hutlöst dyrt per start och det kan inte på något sätt främja det arbetet som jag och många andra gör för att skapa någon typ av tillgänglighet för alla när det gäller ridning.

Ridning är fantastiskt. Dressyr som konstform är magi. Det ska inte handla om att ha en fet plånbok för att kunna försöka sig på denna ädla, mycket svåra och fantastiskt fascinerande sportgren. I alla fall inte som hobby. Synd att den håller på att ta kål på sig själv.

Det är något märkligt med hur vissa av oss svenskar kör våra hästar. Det är inte helt ovanligt att jag ser ekipage ute i trafiken som får mig att bli något nervös. Fordonet är en äldre form av bil, ganska svag i motorn, men med dragkrok. Släpet är enaxlat. Bakom ratten sitter en tjej med mycket ungt utseende. Det är ofta en hon, tyvärr och hon kör helt lagligt. Släpet vajar ofta betänkligt, och det är det som gör mig så nervös. Till råga på allt är ibland den enda häst som egentligen ryms i släpet (även om det är skapat för två blir det övervikt annars) lastat på höger sida. Vad gör denna oerfarne bilist om släpet hamnar med höger hjul utanför vägrenen med det redan oroliga släpet? Inte helt ovanligt. Vad händer om släpets hjul släpper greppet på hal väg, eller om ena hjulet får punka? Sådant händer.

Jag har kört häst med en enaxlad trailer en gång i mitt liv. Det var mig en läskig upplevelse. Hela släpet svajade, liksom bilen, när hästen flyttade sig det minsta. Alla rörelser spred sig genom ekipaget och det var inte lätt att ta svängarna rätt. Jag var mycket lycklig när jag fick tillbaka mitt eget (boggi)släp. Att det över huvud taget är tillåtet med enaxlade hästsläp på svenska vägar är för mig en gåta. Alla som är företagare behöver kurs och papper på kunskaper, medan dessa (ofta) oerfarna hästägare kan örna omkring i sina enaxlade, i mitt tycker livsfarliga, transporter i godan ro, ända tills….

Jag ser i diskussioner på nätet att ett förbud är på tapeten, men så långt lär det nog kanske inte gå. Många hästsläpsföretag verkar dock undvika att bygga nya. Det är en sund utveckling. Ännu sundare blir det om hästlasbilarna för b-kort blir mer poppis. En sådan skulle man ha. Ett hjul i vardera änden, så stabilt det bara kan bli. Men de är än så länge fruktansvärt dyra, tyvärr. Och det är ofta på ekonomin det hänger, vad vi än tycker om det. Därför fortsätter (ofta unga) hästägare att köra med enaxlat, tills vidare i alla fall. Jag håller tummarna för att de kommer hela vägen fram.

Det gör jag också för de som medvetet eller omedvetet skiter i de regler som finns för släp, vikter och maxlaster också. Det verkar inte vara många som bryr sig. Men jag gör – för hästarnas skull. Sedan går det att diskutera maxvikter och sådant i övrigt. Varför får jag dra mitt stabila boggisläp  med en äldre volvo med B-kort, men inte använda den mycket mer stabila jeepen för samma släp? Då är det be-körkort som gäller. Men det går bra med det mer veka enaxlade. Vikten säger inte alltid allt…..

Fler tankar om släp, släpvikt och att köra med häst har roliga och utmanande Havrepappa skrivit om här.

En mor behöver en ängels tålamod….

En vecka som moster åt en liten frisk, modig och extremt vacker fölis! Solen skiner, fåglarna kvittrar och gräset är så frodigt det någonsin kan bli. En perfekt värld för en liten fölis att uppleva som en allra första vecka. Fölis och mamma återhämtade sig extremsnabbt från födseln och lever i högsta välmåga här. Tre dagar tog det att avgöra namnet – Lord Spencer, kallad Ludde. Med en mamma som heter Lady D och avlad av en Cui Christian blev det naturligt. För er som missat det var Lady Diana en Spencer….

Ludde är snabbare än vad jag är. Utvecklingen går med rekordfart. Lika kvick som han var på benen (inom en halvtimme efter det att nosen stack ut i jordelivet) är han på att upptäcka omgivningarna. Från att ha varit en liten mammagris (och tvärtom) möter jag nu, efter en vecka, en ganska självständig individ som är nyfiken på allt som kommer i hans väg. I Luddes värld är allting gott och framför allt spännande.

I förrgår var det första gången som han själv kom fram till mig och ville nosa och kela. Han har hajjat att det är jag som är mattant och servicetant här på möllan. Det bådar gott. Jag har för vana att vänta in fölisarna, inte att till varje pris få vara nära. De ska välja själva och med en bra relation till mamman brukar det inte vara några som helst problem. Föl är extremt nyfikna och vill upptäcka på egen hand – en egenskap jag vill uppmuntra. Så jag kelar mest med mamman och sätter mig ner för att bjuda in fölisen. I Luddes fall funkar det lika galant som det gjort för de andra. Numera är jag den roliga tanten, vars hår är så roligt att buffa i och klia tillbaka i när man får kel.

Det är ”krig” om maten som jag ger – även om jag redan dag två ger honom en helt egen hink med godismat. Ja så mycket krig det kanv vara då, när båda mår gott och får den mat de behöver. Det betyder i hästarnas värld att de delar solidariskt på det som ges. Mammas hink är däremot godare än den egna, för att inte tala om krubban när jag fodrar där om kvällarna när de kommer in. Det slutar med att båda har sina huvuden djupt nedtryckta i samma bytta. Lucern är godis och har varit sedan dag två! Det är för sött att se den lille, som inte har så mycket tänder än, stå och hänga över krubbkanten för att nå ”vuxenmaten”.

För övervakningsmöjlihgeterna skull går de fortfarande in om natten. Jag ser dem sedan via min tv och övervakningskameran. Detta tv-tittande är Animal Planet Deluxe, för jag får då verkligen uppleva hur relationen mellan mor och son i hästarnas värld  verkligen fungerar. Det är lätt att fastna i tittandet för att bara njuta av detta livets sanna under. Det som slår mig, och har alltid slagit mig när jag haft föl från mina ston, är hur enormt tålmodiga, älskvärda och beskyddande mammorna är! Lady D är verkligen en underbar mamma. Hon pussar på honom och buffar kärvänligt på sin son då och då som för att försäkra sig om att han är där, mår bra och att bara visa att hon bryr sig. Hon låter honom hållas med allt bus han har i sig.

I morse skrattade jag gott åt en liten parvel som fick för sig att springa under (!) mammas mage fram och tillbaka medan mamman åt sin frukost. Han nafsade även mamma i såväl framben som svans för att se om han kunde få fart på henne. Hon stod still som ett ljus, och åt lugnt vidare. Inte en sur min. Inte heller blir hon det minsta sur när Ludde envisas med att försöka få upp henne då hon just lagt sig ner för att vila ut. Det är som han kommer på att han var hungrig och behöver få henne att stå upp. Han tar små språng mot mammans huvud, buffar på henne och nosar på henne. Då går hon upp och väntar tålmodigt på att han ska dia.

Jag kan inte påminna mig om att hon någonsin var sur mot Micro heller, eller tuktade eller gjorde något annat som har med styrande och ställande att göra. Hästvärlden är verkligen en fredlig och behaglig värld och jag tackar verkligen min kamera för att jag får chansen att njuta av den världen – när jag inte själv är inne och påverkar relationen. BÄttre studiematerial får jag leta efter – kanske något för en forskare som vill veta hur föl- och mammarelationen fungerar?

Sitter fortfarande och väntar på mitt efterlängtade föl. Det har gått över tiden, men det fantastiska livet gör som det vill. Hon (det SKA bli en hon) är efterlängtad och för henne kommer det att bli ett gott liv. Det är min uppgift och mitt löfte att se till att det blir så och det tänker jag hålla. Nej – jag är inte en person som kan sälja en häst hur som helst…. För mig är ett föl ett makalöst under! Allt liv är och det är värt att respekteras och vördas. Vilket enormt ansvar det är, att styra över någons liv. Det är min syn…. och vissa andras – men inte allas…

Det här ramlade in i min brevlåda när jag vakade häromnatten. Stora tunga tårar faller för de föl som inte har någon som månar om dem. Och vet ni vad – det gäller även andra knattar – alla knattar – människobarn, kalvar, björnungar och annat – som behöver sin mor men inte får ha dem kvar för att människor visar upp sitt grymma ansikte. Dags att göra en insats för världens framtid? Join the cause .