Hästar och Ridsport

av

För att djuren också har känslor

Det snackas mycket om skillnader mellan oss människor och djuren. Vi glömmer så lätt bort att det finns enormt stora likheter också, likheter som vi skulle kunna använda oss av för att förstå våra vänner hästarna lite bättre. Ett område som har visat sig vara mycket, mycket likt – oavsett vilket däggdjur vi talar om är känslolivet. Vi upplever alla starka känslor såsom glädje, sorg, vänskap och kärlek. Läs bara i den här bloggen (Psychology Today, med många artiklar bland annat av den erkända ekologen marc Bekoff) om hur djur visar sin sorg över vänners och familjemedlemmars förluster. Och sorg – det är i sig ett tecken på att djur också har andra starka känslor. För om de inte hade engagerat sig, älskat och ömmat för någon annan, hade de inte heller kunnat sörja en förlust. Eller som Marc själv säger: grief is the price of commitment, that wellspring of both happiness and sorrow.

Vad upplever din häst för känslor?

Och du – när du ändå är inne på Psychology Today, så kika gärna in på de andra inläggen också. Här står det en hel del matnyttigt om djurens egenskaper och förmågor. Inte minst det faktum att de flesta djur är fredliga och att aggression och våld är något som ofta undviks i det längsta. Det tar nämligen helt enkelt för mycket energi i anspråk, och risken för skador är för stor. Skador som leder till död, och svårigheter för släktet att överleva.

av

Allt yngre förmågor pressas allt mer

Allt yngre förmågor pressas till vad vi tycker är ”stordåd”. Vad betyder det för den enskilda individen, dvs hästen, som förväntas göra publiken lyriska i så unga år. Det är något som Epona tar upp i ett inslag, som nyligen publicerades på deras hemsida. Här kan du läsa mer om det. Det är skrämmande vad tidigt de drillas och visas – allt för att människan ska visa vad ”lyckad” hon är. Allt handlar, återigen (ett återkommande tema) om pengar – och prestige. Förutom ett bra inlägg i debatten från Epona måste jag ju bara kommentera sitsen på bilden som visas först – snacka om bakhäng! Undrar vem som får ryggproblem först – hästen eller ryttaren?

Ryttarna är välrenommerade- och kan enligt vissa inte göra fel. För hur annars skulle de lyckas? Deras metoder måste ju vara rätt. Annars skulle inte hästarna leverera. Så låter det i mängder av inlägg på FB, på bloggar och på tidningars internetupplagor när någon vågar kritisera ”elitryttarnas” metoder till framgång. Deras hästmannaskap får tydligen inte ifrågasättas, av de som inte kommit lika långt. För att de får fina hästar i stallet och är bra på att prestera på banan, så MÅSTE då tydligen deras metoder funka. Och tydligen på alla hästar…. Men ingen frågar sig om det finns någon skillnad mellan att lyckas i tävlingssammanhang och kunskap om hästen i sig.

Men är det någon som tänkt på att dessa ryttare har en mängd ”blivande stjärnor” i stallet, och att bara vissa av dessa går hela vägen? De andra slås ut, och blir skadade, utslitna, lea på tillvaron eller annat. I flera år har jag levt med ryktet om att den förväntade livslängden på en dressyrhäst i Tyskland är 9 år, och att en utav tio i topptränarnas träning någonsin klarar nålsögat. Vet inte hur mycket av det som är sant, men det finns sanning i det. Jag har sett en hel del på nära håll. Och även om hästarna inte skulle slås ut, måste du alltid vara beredd att sälja din bästa vän till högstbjudande. För det handlar om affärer, inte om relationer. Så är det i hästtävlingssammanhang, för pengar styr vad du kan åstadkomma. Bra material är genetiskt, inte bara träningsmässigt….

Så till den stora frågan: Är vi som medvetet valde bort tävlingskarriären sämre hästmänniskor? För att vi inte kunde sälja älsklingshästen då den inte skulle komma så långt som vi från början hade hoppats, som hellre spenderade pengar och tid på att se till att den häst vi hade verkligen levde ett fullvärdigt liv, hellre än att ta bort och köpa nytt. För att vi ser att varje individ har rätten att få ett bra liv, utan smärta och fyllt med kärlek. För att vi inte tror att flyg- och lastbilstransporter hit och dit är för djurets bästa? För att vi vågar vänta och låta hästen växa till sig, innan vi  tränar den fullt?

Jag säger inte att tävlingsryttare per definition inte är bra hästmänniskor. Jag säger bara att det inte är ett likhetstecken mellan tävlingsryttare och hästmannaskap. Det finns ingen sådan korrelation. Det finns hästmänniskor som är fantastiska tävlingsryttare, och hästmänniskor som inte är det. Det finns tävlingsryttare som inte är hästmänniskor, och tvärtom så klart. Det är som att fråga en racerförare om han kan laga din bil om den är trasig. Korrelationen är densamma – det finns racerförare som kan allt om bilar – och sådana som inte kan ett skvatt…..

Att våga ifrågasätta våra fixstjärnors, och andra stjärnors med så klart, sätt att hantera, rida och utbilda hästar är av största vikt av många skäl. För hästarnas skull, för framtida ryttares skull, och inte minst för hästarnas skull. Vilka är dina idoler – och varför?

av

Transportstyrelsen gör det lättare att köra lagligt!

Äntligen har Transportstyrelsen satt ihop en sida där det går att kolla om bil plus släp är en laglig kombination! Det går också att kolla att du själv kör lagligt – med det körkort du har.

 

Här hittar du sidan!

 

https://slpvkalk.transportstyrelsen.se/extweb/Slapvagnskalkylator/Slapvagnskalkylator.aspx

av

Att mäta hästens välfärd ur hästens perspektiv

Svenska forskare arbetar just nu med ett mycket intressant projekt: Går det att mäta välfärd ur hästens synvinkel? Frågan är viktig, eftersom lagstiftningen  om djurskydd faktist är till för att skydda djuret. Ändå handlar de flesta parametrar som tas upp i djurskyddslagen om något annat än just hästen. Lagen anger värden som handlar om det som är runt hästen, men väldigt lite mäts vad gäller hästen i sig. Dessutom menar forskarna att den mätningen inte alltid har forskningen som grund, (underförstått att något annat påverkat regeln – till exempel attityder hos oss människor och ren och skär politik kanske9.

Det här är ju faktiskt lite konstigt med tanke på att den som ska skyddas är hästen. Men saken beror nog också lika mycket på att det är svårt att mäta hur hästen ser på tillvaron och hur den mår mentalt. Det är värden som är jättesvåra! Så vad härligt att det ändå görs konkreta försöka att komma fram till dessa – för hästens mentala status, är ju något den upplever var och enskild dag.

Mer om forskningen kan du läsa om på The Horse.

av

Hästen som soffpotatis

Fetma har blivit ett allvarligt problem för hästar i välfärdslandet Sverige. Numera är det många som tycker att en normalt byggd häst till och med ser smal ut! Så går det när vi själva blir rundare och rundare anta jag. Och det är inte det lättaste att hålla vikten på hästen. Det vet jag av egen erfarenhet. Kämpar med några av mina, som jag tycker knappt får någon mat alls. Men deras mage behöver ju sitt. Men det räcker inte långt att ställa en häst i en hage med en höbal och hoppas på att hästen ska må bra. Det verkar många tro nuförtiden då fördelarna med fri tillgång framhävs. Enkelt för människan att göra detta, ja. Men är det bra för hästen? Ofta är fodret för energirikt för fri tillgång tyvärr. Då kan msn-nät (inte min favorit) eller fodringar för hand vara till hjälp. Men det finns också hästar som behöver mer än bara hö. Särskilt om höet inte håller den kvalitet vad gäller näring och energi som hästen behöver. Då kan den bli tunn som en sticka utan att någonsin få brist på foder.

Det här inlägget rekommenderas vad gäller att se om hästen är under- eller övernärd. Lite tips om vad hästen behöver i olika situationer är också med i inlägget. Bra läsning, för alla som vill läsa mer.

Men det är inte bara vikten som är intressant. Rygglinjen är a och o för en häst. Den ska vara välmusklad. För det behövs både proteiner och ofta (men inte alltid) träning (ja ridning och körning är nyttigt för hästar så att de får röra sig ordentligt. Se bara till att de har bra utrustning och att du rider på ett för hästen trevligt sätt, så kommer hästen hänga på villigt! :-)). Utan rygglinje – ingen häst!

 

 

av

Mer om hästköttsskandalen

Det finns spaltkilometer om hur hästarna har det som blir lasagne, köttbullar och vad det nu är de omformas till i den vidriga industrin där inget verkar spårbart och där handeln hit och dit är ett sådant virrvarr att det knappast går att se vem som gör vad. 

Har ju redan skrivit ett inlägg, men fick nu se att http://www.horseworldwelfare.org skrivit en utförlig artikel om ämnet som jag gärna vill dela med mig. Här finns faktan: 

http://worldhorsewelfare.org/Article/Suffering-and-disease-lurk-behind-European-horsemeat-trade

 

av

Positvt i hästens ögon – godis, eller kanske något mer?

I en nyligen utförd studie om inlärning hos hästar kommer forskarna fram till följande, underbara slutsats:

”Creating a positive learning situation appeared to benefit both learning and behaviour during the training sessions.”

Själva studien är utförd enligt forskningens alla regler och handlar om positiv förstärkning kontra ”sedvanliga metoder”. Positiv förstärkning i det här fallet är godis. Till att börja med funderar jag genast på det faktum att detta ses som något som måste forskas och pränta in! Så klart individer lär sig lättare, fortare och bättre om vi har en studiemiljö som stimulerar och får feedback på det vi gör! Så långt så väl. Visst är det trevligare om hästen gör som vi säger utifrån att vi ger den något positivt, än att vi tvingar den genom tryck, ryck och slag!

Men… finns det inte något mer än godis vi kan ge till hästar för att uppmuntra dem till att försöka lära sig vad vi menar och lära sig saker? Är lösningen egentligen att tuta i hästar godis så fort de står still, för att få hästar att lära sig hur det går till i vår värld och vad vi förväntar sig att de ska göra? Jag vill gärna tro att andra saker har lika eller till och med större betydelse. Positiv förstärkning, som denna forskning handlar om, är bara en av många teorier om hur individer lär sig, människor som djur. Den handlar om att ett visst givet output också ger ett input. Det vill säga: vi kommer att utföra handlingar som ger positiva utfall, och undvika handlingar som ger negativa utfall. Det är en bit i det hela – men visar knappast på allt. Dessutom – den positiva förstärkningen behöver inte vara just godis. Det kan vara vad som helst som individen uppfattar som positivt. Men många andra faktorer spelar också roll.

Hur stor skillnad är det egentligen mellan människans upplevelse av en inlärningssituation kontra en hästs? Rönen från den etologivärlden antyder att skillnaderna är bra mycket mindre än vi riktigt vågar förstå. Kanske (troligen, säkerligen) är hästar bra mycket mer komplicerade än att de kan placeras i Skinners box där input ger output utan vidare behandling i hjärnan….. De är tänkande, reflekterande individer med ett känsloliv väldigt likt vårt, vilket gör livet lite mer komplicerat än att säga att positiv förstärkning i form av godis är lösningen till ett gott hästmannaskap. Hur mäter vi till exempel inre motivation, ambition, vänskap, attityd, respekt, ödmjukhet, vänlighet eller känsla? Jag menar inte att vi ska utesluta Skinners teorier. Jag menar bara att vi inte ska göra det så enkelt för oss att tro att enkom positiv förstärkning är en sann och rätt metod, för då tycker jag att vi degraderar hästen till något väldigt maskinellt. Oss själva också. Vi är inte bara en tom box varifrån vi kan styra ett visst (önskat) beteende bara för att vi trycker in en viss konsekvens av just det beteendet. Vi är något mer än det, något mer än det mätbara.

Därför blir jag glad av just slutsatsen i undersökningen. ”A positive learning situation” är något bra mycket mer än att ha fickan full av godis. För nog är det sant att hästen, liksom vi människor, lär sig hela tiden. Men inte alltid det som det var tänkt från början.

zola och sayo

av

Hästköttsskandalens riktigt mörka sida

Ingen har undgått hästköttsskandalen. Den har väckt många tankar hos än fler. Inte minst hos mig. Det finns många ingredienser i denna hästsoppa som är värd att fundera över. Främst kanske för att det alltid är någon som betalar. Även om det ser billigt ut i början.

Den stora frågan för mig som djurälskare är ju – vart kommer köttet ifrån? Här är några artiklar som belyser problemet. Den ena artikeln är från Sydsvenskan (http://www.sydsvenskan.se/sport/miljardindustri-i-morker/), där travet – en sport som är en kassako för staten – synas i sömmarna. Kraven på hästarna, och ödet för hästarna som inte levererar är inte riktigt roligt, om man säger så. Har haft koll på detta ett tag, sedan jag lärde känna en travtränare som slutade med sporten av just den anledningen. Trots att han själv var mycket framgångsrik. Ilse Österwall på hovtramp.se är också en person med god inblick och som gärna bloggar om den mörka baksidan.

Det värsta med detta är kanske att just staten tjänar på industrin – som pressas till att göra sig av med olönsamma hästar. De säljs till kreti och pleti, inte helt sällan till Malta eller som kött. Vad den resan innebär i Europa finns det otaliga äckliga filmer om på Youtube. Jag rekommenderar inte att ni tittar. Man blir bara deprimerad…. Ibland räcker kanske kunskapen om att något är riktigt vidrigt. Och jag lovar – det är det!

Hästarna i Rumänien har också gått ett otrevligt öde till mötes innan de kanske hamnade på just vår tallrik. I Rumänien förbjöds för ett tag sedan hästtransporter på nationens större vägar. Det har tvingat bönderna att byta ut sina djur mot bensindrivna transporter. Djuren säljs till högstbjudande. Det sker även i Polen, där Europas största och kanske äckligaste hästmarknad finns att beskåda. Djur som är skadade, djur som upplever skräck.  Ingen hör hästarnas paniska skrik, ingen bryr sig. Det är folk antagligen för fulla för att bry sig om, med tanke på de lukter som beskrivs i de reportage som vittnar om händelserna. (bland annat http://www.stop-skaryszew.pl/index.php/en/skaryszew-2011-reports/49-scarletts-report och http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1840722.stm). Sedan tar resan fart ner söderut, mot Italien. En lång resa, med ett enda slut. Uppgifter talar om resor till och från marknaden på upp till 95 timmar. Många vittnar om skadade djur som fraktas hit och dit. Men vi slipper se. Förpackningen på Finduskartongerna är vackra och behagliga och vi har troligen, tills skandalen är ett faktum, trott att det är svenska glada utegångskor som funnits i delikatessen. Men ack så fel. Inte heller IKEAS så goda köttbullar är gjorda av kött producerat på etiskt sätt. Allt handlar om ekonomi. Ingenting om etik. Och då blir det hästkött i färsen.

Min slutsats, inte ny för att hästköttsskandalen är ett faktum, men för att djur också har känslor är: det går inte att göra industri av djur. Det är en extremt dålig kombo att blanda industri och djur till en enda osalig enhet. Men när ska vi orka se detta. När ska vi orka bry oss på riktigt… och inte bara svälja kamelerna. Vi som är så snabba på att sila myggen. Någonting är riktigt fel i systemet. Och det är djuren som betalar priset.  Men det är kanske inte så konstigt att vi skiter i detta egentligen. Se bara på hur människor behandlas – även i Sverige. Vad tycker ni om denna fras angående beslut om att inte subventionera ett läkemedel: ”För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.

Vad som sägs är att pensionärer ändå bara är kostsamma, så det är ingen idé att subventionera ett läkemedel som främst går till dessa. De kommer ju ändå inte att bli friska och jobba så att de kan betala någon skatt. Vi har blivit produktionsenheter, inte människor….. Man kan ju tro att det är Tyskland år 1937, men nej då. Vi talar om Sverige år 2013. Mer om detta, för er som tycker att människor ska ha en bra vård kan ni läsa om på SVD. Gå gärna in och kolla artiklarna som synar svenska sjukvården där också. Vad var det egentligen som dödade Herr B?

 

av

När pengar styr

Nehru var en häst som fick Headshaking Disease och som till slut fick tas bort. Hans resa runt inom veterinärkåren, påhejad av försäkringsbolaget är allt annat än trevligt att läsa om. Ändå är historien en viktig tankeställare. Hästen fick lida något enormt, innan den till slut togs bort. Allt handlade i grunden om vad försäkringsbolaget ville, inte om hur hästen mådde. Här kan ni läsa Nehrus historia på egen hand. Väl värt besväret, för texten får en att fundera. Över liv och över död. Över lidande. Över pengars och bolags makt över individen. Men också över veterinärers ansvar, liksom vi hästägares ansvar.

Efter att ha tagit del av Nehrus enormt tragiska historia reflekterar jag främst över att veterinärer inte satte stopp. Mig veterligen kan en veterinär kräva avlivning av djurskyddsskäl. Ägaren har också ett mycket stort ansvar. Vi måste säga stopp när det går för långt. Det är vi som ska skydda våra hästar. VI kan inte räkna med att någon annan tar det ansvaret. Men vi kan också ställa krav på försäkringsbolagen.

Det är inte första gången en häst, som ägaren söker vård för, får lida i onödan. Vet en häst som stod i en sjukdel i ett stort stall i Stockholmsområdet som ingen kunde gå in till. Den hade förlorat balansen, och var därför livsfarlig både för sig själv och andra. Men det handlade om försäkringspengar och hästen fick snällt vänta på att försäkringsbolaget tagit sitt beslut. Det tog sin lilla tid…

Jag har också råkat på fall där hästen ses som ett intressant objekt för forskning. Så den kan stå drogad i ett halvår (!) så att man kan se om hästens senavbrott kanske eventuellt blir bättre. Då har ägaren själv fått ta beslut om avlivning, utan att få ut en krona av försäkringsbolaget (så klart). Tack gode gud för ansvarsfulla ägare!

Själv har jag turen att hitta veterinärer jag litar på. Som går att diskutera med. Jag har heller inte några värdeförsäkringar (A1 alt A2) på mina hästar. För mig är de för värdefulla för det. De är nämligen helt unika i sitt slag, och kan ändå inte värderas i ekonomiska termer på det sättet. Om jag förlorar någon av mina hästar, förlorar jag en vän, en individ helt unik i sitt slag, en familjemedlem. Jag kan utan att fråga någon annan än min veterinär, eller en annan om jag tycker han eller hon har fel, ta beslut utifrån hästens behov. Det är jag tacksam för när jag ser vad som hänt Nehru. Ingen av mina hästar ska få lida i onödan. De ska få somna in här hemma, utan att valsas runt hit och dit i jakten efter något som ändå inte kommer fungera. Utan att jag ska behöva ta ekonomiska aspekter med i bilden.