Allt yngre förmågor pressas till vad vi tycker är ”stordåd”. Vad betyder det för den enskilda individen, dvs hästen, som förväntas göra publiken lyriska i så unga år. Det är något som Epona tar upp i ett inslag, som nyligen publicerades på deras hemsida. Här kan du läsa mer om det. Det är skrämmande vad tidigt de drillas och visas – allt för att människan ska visa vad ”lyckad” hon är. Allt handlar, återigen (ett återkommande tema) om pengar – och prestige. Förutom ett bra inlägg i debatten från Epona måste jag ju bara kommentera sitsen på bilden som visas först – snacka om bakhäng! Undrar vem som får ryggproblem först – hästen eller ryttaren?
Ryttarna är välrenommerade- och kan enligt vissa inte göra fel. För hur annars skulle de lyckas? Deras metoder måste ju vara rätt. Annars skulle inte hästarna leverera. Så låter det i mängder av inlägg på FB, på bloggar och på tidningars internetupplagor när någon vågar kritisera ”elitryttarnas” metoder till framgång. Deras hästmannaskap får tydligen inte ifrågasättas, av de som inte kommit lika långt. För att de får fina hästar i stallet och är bra på att prestera på banan, så MÅSTE då tydligen deras metoder funka. Och tydligen på alla hästar…. Men ingen frågar sig om det finns någon skillnad mellan att lyckas i tävlingssammanhang och kunskap om hästen i sig.
Men är det någon som tänkt på att dessa ryttare har en mängd ”blivande stjärnor” i stallet, och att bara vissa av dessa går hela vägen? De andra slås ut, och blir skadade, utslitna, lea på tillvaron eller annat. I flera år har jag levt med ryktet om att den förväntade livslängden på en dressyrhäst i Tyskland är 9 år, och att en utav tio i topptränarnas träning någonsin klarar nålsögat. Vet inte hur mycket av det som är sant, men det finns sanning i det. Jag har sett en hel del på nära håll. Och även om hästarna inte skulle slås ut, måste du alltid vara beredd att sälja din bästa vän till högstbjudande. För det handlar om affärer, inte om relationer. Så är det i hästtävlingssammanhang, för pengar styr vad du kan åstadkomma. Bra material är genetiskt, inte bara träningsmässigt….
Så till den stora frågan: Är vi som medvetet valde bort tävlingskarriären sämre hästmänniskor? För att vi inte kunde sälja älsklingshästen då den inte skulle komma så långt som vi från början hade hoppats, som hellre spenderade pengar och tid på att se till att den häst vi hade verkligen levde ett fullvärdigt liv, hellre än att ta bort och köpa nytt. För att vi ser att varje individ har rätten att få ett bra liv, utan smärta och fyllt med kärlek. För att vi inte tror att flyg- och lastbilstransporter hit och dit är för djurets bästa? För att vi vågar vänta och låta hästen växa till sig, innan vi tränar den fullt?
Jag säger inte att tävlingsryttare per definition inte är bra hästmänniskor. Jag säger bara att det inte är ett likhetstecken mellan tävlingsryttare och hästmannaskap. Det finns ingen sådan korrelation. Det finns hästmänniskor som är fantastiska tävlingsryttare, och hästmänniskor som inte är det. Det finns tävlingsryttare som inte är hästmänniskor, och tvärtom så klart. Det är som att fråga en racerförare om han kan laga din bil om den är trasig. Korrelationen är densamma – det finns racerförare som kan allt om bilar – och sådana som inte kan ett skvatt…..
Att våga ifrågasätta våra fixstjärnors, och andra stjärnors med så klart, sätt att hantera, rida och utbilda hästar är av största vikt av många skäl. För hästarnas skull, för framtida ryttares skull, och inte minst för hästarnas skull. Vilka är dina idoler – och varför?
Busenkelt! 
1. Foton kan se hur konstiga ut som helst eftersom de bara visar ett ögonblick. Det är inget fel på ryttarens sits på första bilden, han rider nog en ökning och då ser det ut så där på foto, inget konstigt och inget fel.
2. Måste en rallyförare kunna laga bilen för att vara en duktig förare eller räcker det med att han har duktiga mekaniker som fixar bilen åt honom? En toppryttare har också ett team omkring sig. Tränare, veterinär, hovslagare och equiterapeut ingår ofta i teamet och säkerställer att hästen tas omhand och tränas på bästa sätt, så glöm det där med att man måste vara expert på precis allt som har med hästar att göra för att kunna träna och tävla sina hästar på ett för hästarna maximalt bra sätt.
3. Din fråga om huruvida den som medvetet valt bort tävlingskarriären skulle vara en sämre hästmänniska är typisk för de som ständigt och jämt ska kritisera toppryttarna och beskylla dem för okunskap och djurplågeri mm. Självklart så kan man vara en oerhört skicklig hästmänniska utan att för den skull tävla själv. Men att en tävlingsryttare på hög nivå inte skulle måna om sina hästar är lika sant som att påstå att de som inte tävlar inte kan något om hästar. I stort sett alla toppryttare har en eller flera hästar som ligger dem väldigt varmt om hjärtat och som de aldrig skulle göra sig av med. Sen ligger det i sakens natur att man säljer och köper många hästar när man kommer upp på hög nivå, många hästar och rätt matchning är en grundförutsättning för att lyckas i toppen och det innebär inte att man struntar i hästarna och bara ser dom som maskiner för det.
4. Varför är det så många som kritiserar toppryttarna och försöker få det till att de utsätter sina hästar för allt från smärta till svår stress? Varför inte istället försöka göra något åt alla dessa hobbyryttare som alltid rider sina hästar i fel form, på fel bett, med illasittande sadlar, som rycker och sliter, sparkar och spöar, som använder dåliga hovslagare, som inte har råd med adekvat veterinärvård, som ger hästarna undermåligt foder i fel mängd och som till följd av allt detta orsakar sina hästar mer sjukdom, skada, smärta och stress än vad någon toppryttare någonsin gör. Det finns så otroligt mycket okunskap och ren dumhet bland hobbyryttarna så det borde vara långt viktigare för Epona och alla självutnämnda hästexperter som ägnar sig åt att kritisera toppryttarna att istället försöka förändra för alla dessa stackars felridna och felbehandlade hästar som står ”gömda” i alla småstall ute i landet och lider. Det är ju tyvärr långt ifrån alla som inte tävlar som är kunniga hästmänniskor.
Tack för svar på tal Karin. För ditt inlägg visar precis den form av problematik som jag vill lyfta fram…. Jag motsäger dig naturligtvis inte att det finns icketävlingsryttare som inte kan ett skvatt. varför skulle jag motsäga det? Det går inte att enligt mig att generalisera på det sättet… (som du också gör ovan…) Så vi tar det igen… 🙂
Jag säger inte att tävlingsryttare per definition inte är bra hästmänniskor. Jag säger bara att det inte är ett likhetstecken mellan tävlingsryttare och hästmannaskap. Det finns ingen sådan korrelation. Det finns hästmänniskor som är fantastiska tävlingsryttare, och hästmänniskor som inte är det. Det finns tävlingsryttare som inte är hästmänniskor, och tvärtom så klart.
Ja men det är ju självklart det du skriver om att det inte finns något likhetstecken mellan tävlingsmänniska och stor kunskap, det är ju inget nytt under solen och det finns knappast en enda människa som inte håller med om det. Men du skriver att den stora frågan är om de som aktivt valt bort tävlingskarriär skulle vara sämre hästmänniskor. Det är ju lika självklart att det inte är så och jag har aldrig hört någon som påstått att det skulle vara så.
Men det förvånar mig bara så mycket att så många som inte ens kan rida sina egna hästar i korrekt form (fast de tror att de gör det för att hästen går lågt med huvudet alt. böjer på nacken) har uppfattningen att tävlingshästar rids på fel sätt. Egentligen så kan de inte mycket alls utan det är en uppfattning de valt på nåt sätt. Man väljer att tro på de undersökningar som pekar på att hästar blir stressade av rollkur men man väljer att blunda för de undersökningar som visar på motsatsen osv. Och varför väljer man den inställningen och lägger energi på att sprida allehanda negativa artiklar, bilder och filmklipp på tävlingsryttarna, är det för att man är avundsjuk på de som har lyckats till skillnad mot en själv eller kanske för att man ogillar rika ”bortskämda” människor som har råd att köpa de hästar som krävs för att nå toppen, eller beror det på något annat? Jag vet inte, men jag tycker att det är konstigt. Höjden av självgodhet och brist på självkritik på nåt vis. Obs, jag syftar definitivt inte på dig så ta inte åt dig. 🙂