Smolk i OS-bägaren med en skandalernas skandal

Smolk i OS-bägaren med en skandalernas skandal

Att det är smolk i OS-bägaren inför Paris-OS i dressyr är kanske en underdrift när jag tänker efter. Det här måste nog vara skandalernas skandal. Igår gick självaste supermästarinnan, kvinnan som tillsammans med megatränaren Carl Hester, framställt sig som de stora ambassadörerna för hästarnas välfärd ut med att hon inte kommer delta i det OS som alldeles snart drar igång! Vilken skandal! I mitt huvud ringer – ”Även du min Brutus”….. Och fallet från den absoluta toppen kan bli väldigt långt och väldigt hårt.

Anledningen till att Dujardin inte kommer till OS är att hon blivit avstängd då det finns en fyra år gammal video av henne när hon tränar hästar i Nederländerna. Det är tydligen ingen smickrande video. Ingen har sett den förutom FEI- internationella ridsportsförbundet, men den lär visa Charlotte när hon ”tränar” en häst genom att slå den på benen 24 gånger med en långpisk på under en minut (undrar vem som räknat) som ”en cirkuselefant”. Som om nu ”cirkuselefanter” skulle behöva vara vana vid sådan träning (det är de antagligen, fruktansvärt nog).

Så nu är kaoset igång och spekulationerna går heta. Självklart har Charlotte gått ut med ett långt brev om hur hon skäms och att det här inte är bra alls. Men fyra år senare, samtidigt som varit ambassadör för djurskampsorganisationen The Brooke (organisationen rekommenderas varmt – de kämpar för alla arbetsdjur i världen och deras livsbetingelser – se filmen och strunta i att det är Charlotte).

Inte blir det bättre av att det är en nederländsk advokat som lämnat in filmen till FEI precis innan detta OS. VI kan lugnt konstatera att nederländska laget inte själva är särskilt kända för sin hästvänliga ridning, utan att säga för mycket eller utesluta eller inkludera några namn. Så vissa känner att det är väldigt lägligt att komma in med filmen till FEI precis nu. Ökar det chanserna till guldmedaljer att slå ut den alltid vinnande Charlotte redan innan OS-tävlingarna börjar?

Än värre för sporten i sig är faktiskt att OS-kommittén för närvarande väljer att avstå beslut om att dressyr över huvud taget kommer vara en OS-gren 2028. De skjuter upp detta beslut till ett senare tillfälle, efter att ha aviserat att de skulle besluta det nu under sommaren. Hänger hela OS-dressyren löst nu? I så fall vore det en än värre skandal, men kanske också en naturlig följd av all den skit som grävts fram i den här, bland allmänheten nu snarare sedd som smutsiga, sporten. Det lär oavsett vara en lång, lång, lång väg tillbaka för dressyren att få statusen som en fint ansedd sport igen.

Vi har sett det förr – inom boxning, brottning och längdskidor. När skandalerna bara blivit för mycket. Och nu ser vi det inom dressyren.

Uppriktigt sagt så skiter jag i dressyren och de som tjänat storkovan på att visa upp potemkinkulisser när baksidan är så mörk som den verkar vara . Vad jag vill se är ett nappatag för hästarna skull. Snälla – kan någon i toppen någonsin se hästarna som drabbas i det här? Som en viss politiker undrar jag hur mycket smink de ska lägga på grisarna innan hela korthuset faller. Många klichéer blev det i detta inlägg, men å andra sidan känns just nu hela sporten som en enda stor kliché just nu. Måtte detta vända.

Vilken hästsommar

Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid! 😉 )

Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.

Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.

Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage.  Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.

Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser?  Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!

Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan 😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…

 

En häst är alltid en häst.

Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….

 

 

 

 

Så ska Valegro hålla i längden

Den mest uppmärksammade hästen just nu – Valegro är en häst som har framtiden för sig. I alla fall om Carl Hester får bestämma. Och med tanke på att det är Carl som äger hästen ser de närmaste 9 – 10 åren ljusa ut för allas vår Blueberry, hästen som kommit att slå världsrekord i parti och minut de senaste åren. 

Fem tävlingar per år är det som gäller. Mellan dess rids hästen på bana, ut i skogen och går i hagen. 

Så vad var det nu igen alla de där påstod, de som inte ville släppa ut sina hästar i hagen? Att det inte går att förena med vinst? 

Kanske precis det som är förutsättningen – för en glad häst är en häst som kan prestera. 

Mer om Carl Hesters taktik för att få Valegro att hålla i längden kan du läsa om på Ridsport. 

Dujardin gör det igen – helt magiskt

Det blev återigen en ritt värd sina poäng i guld för det oslagbara teamet Charlotte och Valegro, och nu är den unga och välridande damen rekordhållare i alla de tre svåraste klasserna! 

Här kan ni se världsrekordritten: Topdressage. Där ser ni också förra rekordritten, utförd av Totilas och Edward Gal. Vi vet väl alla vad som hände sedan, med Totilas. Och han om något är beviset på att ett ekipage inte kan slås i två delar, och glänsa lika vackert för sig själva. En enhet är en enhet, unik i sitt slag. 

Det finns mycket att lära av att se videon med Charlotte – den ständigt lyfta svansen som aldrig någonsin slår, hästens behagliga ansiktsuttryck, lugnet i rörelserna, balansen, timingen och sitsen. Det finns så mycket att säga om det – men bäst är nog bara att se själv. 

Något att lära av, och apa efter. För det här, det här är ridning när det är som vackrast. 

Och om du vill lära dig mer om hur du blir som Charlotte, så kan du läsa mer från mästaren bakom fragången: Carl Hester, i Horse and Rider UK. han har för övrigt haft ett hemma-hos-reportage för något engelskt tv-bolag. Någon som har länken? Lär vara imponerande….