av

En liten gigant ur tiden

 

 

När döden sänker sina vingar, är det mer än en han eller hon tar med sig. Från att ha varit så lyckligt lottad i livet, och fått äran att se mina nära och kära åldras i all välmåga, var det nu dags för än en himlafärd. Det var som om himlen öppnade sina portar med sin välkomnande famn.  Och ingenting kommer att bli som förr.

Med sig sveptes nu också min fantastiska Musse Schnauzer. Efter femton år på jorden, och efter att ha lurat döden en sisådär fjorton gånger, tackade min bäste kompis för sig. I min värld var det en epok som gick i graven. Denna lilla hund, med så stort hjärta och sådan enorm integritet kom att stå mig otroligt nära. I vått och torrt hängde vi ihop, och upptågen vi varit med om tillsammans är så många att jag nog glömt fler än hälften. Det var mest skratt och glädje, och ömhet. Med svart bälte i kel, en kommunikationsförmåga som fick honom att bli kung här hemma, och med en charm som få kunde motstå har Musse satt outplånliga spår i min själ.

Det som känns så bra är att jag inte ångrar något alls. Jag har bara tacksamhet kvar, och stolthet över att den lilla voffe jag fick ta hand om som ettåring kom till mig. Han tog mig på en resa som kom att förändra min syn på hundar (och hästar) och deras förmåga och deras syn på världen för evigt. Jag följde med på hans livsresa, lika mycket som han följde med på min. Vilket team vi var. Och här står jag ensam kvar, med de vackraste minnena på jorden.

Tack Musse-Mys, Lille Grå, Musse-Mes, Musse-Bus, Musse Schanus, Schnåjs och alla andra namn du hade. Du var en gigant på jorden och är alltid en gigant i mitt hjärta.

Din matte

 

 

 

av

Våga ställa krav på ridskolan!

 

 

Inom de flesta områden finns det bra och dåligt. Ridskolevärlden är inget undantag. Svårigheten är dock att det kan vara svårt för en oinitierad, som kommer och rider en enda gång i veckan, att veta hur verksamheten egentligen är funtad. Många förutsätter, och måste förutsätta, att vård, omsorg och träning av hästarna sker på ett korrekt och riktigt sätt. Tyvärr finns det många exempel på när så inte är fallet. Det händer också att den metodik som används på lektioner inte känns helt bra för ryttare (och antagligen då inte för hästen heller). Vad gör man då?

Stor makt 

Ridlärare och inte minst verksamhetsledare på ridskolan har stor makt över hur livet på plats blir. Det gäller både hästarna, och de elever som kommer till stallet för att lära. Eleverna vet ju inte, det är lärarna som ska kunna. Lärarna på en ridskola består dessutom inte bara av de tvåbenta filurerna som står och skriker i mitten av manegen eller de som basar för verksamheten. De består också av fyrbeningarna. Att såväl fyrbeningar som tvåbeningar vet vad deras arbetsuppgifter är, och hur allt ska gå till är väldigt, väldigt viktigt. Hur ska eleverna annars kunna lära sig? Gissa är en tröttsam lek, särskilt för den som betalar stora pengar för en lektion med häst.

Pedagogiskt

En bra tränare kan vara på många olika sätt. Vissa passar med en viss tränare, medan andra inte trivs alls. Det är inget fel med det. Men – alla tränare måste kunna förklara på vilket sätt och varför man ska göra på ett särskilt vis. Personligen tycker jag inte heller att tränare som bara säger – ”gör si” och ”gör så” är särskilt givande. Det förklarar vare sig vad det ska leda till eller varför det görs. De ska också vara pedagogiska, och ha ett system i galenskapen. Det ena ska leda till att det andra blir möjligt. Utan solid grund, ingen dans med hästar. Och grunden ska byggas på en stor respekt för hästen som väsen och på konstruktiva och givande träningsmodeller. 

Känna hästarna!

Alla som jobbar på en häst- eller ridskola ska också känna hästarna väl. De ska veta vad som krävs för att få just den hästen att dansa. Det är ju det som de ska lära ut! Hästar är nyckeln i varje hästverksamhet. De hästar som används på hästskolor ska vara väl lämpade för de uppgifter de ställs inför. Det gäller både fysiskt och psykiskt. En väl förberedd häst är en välskolad häst som gillar det de gör. De är också sunda i kropp och själ. Det kräver konstant träning av någon som vet vad de håller på med. Min bestämda uppfattning är att ingen häst kan förväntas lära ut om nya elever hela tiden försöker ”hitta knapparna” på hästen, utan att hästen får erforderlig och kontinuerlig träning av den som står för den filosofi och träningsmodell som lärs ut. Det innebär både att hästen vet vad som förväntas och när – det vill säga att när ryttaren gör rätt, gör också hästen rätt – och att hästen blir stark och kan jobba som den bör för att hålla i längden.

Humöret

Bästa sättet att avslöja om en häst i allmänhet inte är förberedd eller klar för uppgiften är att kika på humöret. Om den blir arg, biter, sparkar eller något annat riktigt otrevligt kan du ge dig på att hästen har ett problem. Hästar vare sig bits eller sparkas utan en anledning. Det är inte eleven som ska lösa problemet (om du inte går en problemlösarkurs förstås, eller äger hästen själv). Det är tränarna och verksamhetsansvariga. Gör detsamma med tränaren förresten. Om han eller hon är sur, ja då är ju något fel – eller hur!

Kondition

För hästar som går på häst- och ridskolor slits. De rids ofta runt runt i en manege av personer som kanske inte har så bra balans eller motoriska färdigheter. Det ska inte heller elever behöva ha. Men – hästen behöver orka med allt detta. För det behöver den tränas så att konditionen ligger på topp. Hur vet man då om en häst är vältränad? Titta på ryggen! Om den är rak och stark, rumpan rund och välformad och halsen reslig och större på ovansidan än på undersidan, kan vi misstänka att hästen är vältränad. Det är en sådan häst du ska få när du går på en ridskola!

Filosofi 

Det grundläggande i varje verksamhet är filosofin. Hur ser personalen på hästarna och på eleverna egentligen? Vad har de för träningsfilosofi för hästarna och vilken pedagogik använder de för sina elever. Det finns många filosofier inom hästvärlden. Men ett är säkert. Om det inte känns trevligt i stallet, om hästarna inte är lugna, och om folk är besvärade eller nervösa när de ska ha lektioner och skriker, ryar eller till och med gråter. Hästarna ska må bra, liksom de människor som vistas i stallet. Då behövs en annan filosofi! En vistelse i ett stall och ridning ska vara roligt – och säkert! Vilket leder till en mycket viktig del i varje verksamhets fokus!

Säkerhet

Säkerheten är en viktig grundpelare i all hantering av hästarna. Och då talar vi inte om hjälmar och säkerhetsvästar. De är till för att skydda en person när allt annat misslyckas. Det får nämligen inte ske några olyckor! I praktiken innebär det att en punkt vi redan nämnt ovan ska uppfyllas – hästarna ska vara redo för uppgiften och friska, glada och vältränade – även från marken. Om hästen ska hämtas från hagen ska det inte stå femton hästar och hugga med huvudet när du ska ta in din ridhäst. Om hästen står i ett stall ska det inte kännas läskigt att gå in i boxen eller spiltan. Det har du rätt att kräva. Och om du gör det, hjälper du denna stackars häst! För hästar som är arga och sura mår inte bra i den miljö de vistas i. Detsamma gäller när du gör något – allt ska gå smidigt – om du gör rätt! Det gäller allt från hovkratsning till sadling. Om hästen grinar ifrån är det ett rop på hjälp och orsaken behöver hanteras.

Säker hantering och ridning

Hästarna ska kunna ledas i lugn och ro, inte bli stissiga eller springa runt om de tas ut på en promenad i skogen, och absolut inte tvärnita och vägra lämna gården. De ska villigt följa med till ridbana eller ridhus, och de ska stå still när du kliver upp på hästryggen. Hästar som tvärnitar, vänder, sliter sig, bits, eller gör andra konstiga – och farliga saker – är inga förberedda skolhästar. Det är problem som måste lösas innan hästarna är redo att ta hand om elever! Och det är proffs som ska hålla på med det – inte eleverna.

För osäkra

Osäkerhet smittar som en eldhärd i ett stall. Varje seriös hästverksamhet ska därför alltid se till att det finns människor som kan hjälpa till om så behövs – vid hantering, upphopp och allt annat. Det gäller inte minst när barn hanterar hästar. Den som behöver hjälp ska få det också, på ett bra och pedagogiskt sätt. Handledning ska alltid vara nära och lätt att få!

Ju mer du lär!

Ju mer du lär dig om hur hästar som är sunda, friska och väl fungerande är, desto bättre är det. Det kan du göra genom att titta på andra hästar, och jämföra med skolhästarna. Ser de likadana ut? Varför inte? Beter de sig annorlunda? Varför då? Att lära sig teori om hur man på ett bra sätt sköter en häst, hur en frisk häst ser ut och fungerar och om hur sadel, träns och grimma ska sitta så kan du inte bara hjälpa dig själv till att hitta en bra ridskola som fungerar väl. En dålig djurhållning, dåligt sittande sadlar, okunniga tränare och slarv med att träna hästarna för sina uppgifter ska ingen behöva betala för. Det är inte roligt – och hästlivet kan verkligen vara fantastiskt. Men det krävs en del av den som ansvarar för hästarna och lär ut ridningens kunskaper.

Påverka!

Genom att påverka din egen stalltillvaro kan du också hjälpa skolhästarna att må bättre. Ju mer krav du som elev ställer, desto bättre är det. För hästarna kan inte tala. De kan bara göra, utifrån de förutsättningar de får. Och de gör så mycket, trots alla svårigheter de möter. Hästarna jobbar för oss, dag ut och dag in, utan att klaga. För mig är skolhästen en vardagshjälte värd namnet. Och en sådan är värd sin vikt i guld och ska vårdas som den juvel de är! Det har vi alla ansvaret för.

 

 

av

Requiem för Tamara – en häst som gav allt

Så är våndan, ångesten och oron över. Det var dags att gå. Och du, Tammy, du gick med högburet huvud. Det var tur Tammy, att du själv sa att du ville, att du behövde gå. Jag ville inte, kunde inte, bestämma på egen hand. Men så mycket älskar jag mina hästar, att jag också tar det svåra beslutet när jag måste. Så jag tog det svåra, det oöverstigliga… Jag har svurit över det, jag gråter över det, jag har förbannat allt som kommer i min väg för att jag måste ta sådana beslut om mina vänner. Men du var inte rädd. Du gick rakt in i himlen utan att tveka ett ögonblick. Tjingeling, min goda väninna, tjingeling! Vi ses i Nangiala min vän. Med det bekräftade du att jag tog rätt beslut. För din skull.

Och med din sorti gjorde du som du alltid gjort. Du fyllde i mina luckor, du gjorde mig till en bättre människa, du gav allt – alltid! Så många fina minne som jag har av dig! Dessa vårdar jag mycket ömt. Jag ser oss flyga upp för backarna i Söderåsens nationalpark, omgiven av den fantastiska grönskan bara bokskogar kan ge. Jag ser oss hoppa högt och snabbt – du var en av de få jag verkligen vågade ladda på hinder med. Jag ser dig dansa. Vi dansade på Perry Wood – minns du det? Otränade tillsammans som vi var, fick du ändå mig att framstå som en dansös! Hur lyckades du? Du kunde mer än jag, om allt. Du visade vägen. Jag hängde med så gott jag kunde.

Du ville alltid dansa! Din livsglädje hade inga gränser. Ibland dansade du över det ena, ibland över det andra. Ibland var du tramsig i din dans, min kära Tramsmaja. Så fick du också ett kärt smeknamn. Du fick flera. Du fick många. Du fick också många hjärtan på fall. Älskad var du, och du lärde oss hur det är att dansa tillsammans. Så vi dansade du och jag, det gjorde vi! Jag gläds över dansen. Tack min vän!

Hovatrycken du satt på denna jord är stora, stolta och värda att minnas.  Du tillförde en sån enorm glädje. Det är också därför du är så vansinnigt saknad. Jag saknar dig som f-n! Min älskade Tammy….

 

Mer om Tammy kan du läsa om på denna sida, skriven av mig hösten 2010.

av

Hästviskarna är inte så mystiska trots allt

Att viska är ofta effektivare än de högsta rytningar. Det visar inte minst den historia som finns att upptäcka i relationen mellan häst och människa. För där barbariska och dominanta metoder misslyckats har, om hästen haft tur, istället en hästviskare trätt fram och utrett problemen.

Hästens tillvaro i människans värld är kantad av myter och missuppfattningar lika mycket som den är präglad av det ömsesidiga beroendet och framgångar. Under en mycket lång period i civilisationens utveckling sågs hästen som ett näst intill övernaturligt djur, och den som kunde tämja dess krafter sågs som någon som var i kontakt med högre makter.

Sätten att tämja en häst har varierat under tid. Många medel har varit totalt hänsynslösa, grymma och utgått från metoder som varit allt annat än djurvänliga. Kunskapen om hästars väsen har legat dolt bakom myter och rädsla för den enorma kraft som kan sättas i rörelse om vi människor inte kontrollerade dem med kraftfulla tag. Men det har också funnits tränare som haft känsla för djuren, och förmått att lugna den mest hysteriska pålle. Dessa har setts med förundran och ibland med misstro, men de har också varit de som gått i bräschen för ett mer humant (om vi kan kalla det så) alternativ för att få hästar att samarbeta med vilja. Det är de som varit de så mytomspunna hästviskarna.

Hästviskarna fick sitt namn just för att de inte behövde skrika, ryta och dominera. Istället läste de av, tolkade och förmedlade kontakten mellan sig själva och hästen med hästspråket. Och sina kunskaper höll de ganska tyst om, men det viskades om dem en del. Många vände sig till en hästviskare när problemen med hästarna blev för stora, inte minst när hästarna började användas i jordbruket. Det sägs att de från början kallades för ”horse-witchers” och inte ”horse-whisperers”, och det är nog troligt med tanke på den mysticism som omgav dessa hästkunniga herrar. Hur kunde de, när alla andra misslyckades?

Jo – de valde ett annat perspektiv. De viskade där andra röt, de lyssnade där andra försökte få sin stämma hörd och rätten på sin sida. De backade, där andra hade gått till angrepp, och de jobbade ensamma istället för att ta till mängder med hjälpande händer, för att lösa sina och hästens problem. Det såg magiskt ut från läktaren att se denna förändring hästen genomgick när hästviskaren arbetade. Det gör det än idag. För det finns inte mycket som avslöjar vad det är som skapar själva förändringen – inte något kommando som bankas in, inget spö som viftar vid ett givet ögonblick. Ofta händer kanske inte så mycket alls, i beskådarens ögon. Det som sker, sker mellan två parter, hästen och hästhanteraren. Det är de små rörelsernas makt, och det viskade ordets makt som slår det stora bullret.

Idag vet vi svaret om hur hästviskarnas angreppsvinkel faktiskt fungerar. Vi vet att hästar har en själ, att de är tänkande och kännande individer – inte helt olika oss, och att hanteringen av dessa varelser bygger på kontakt, empati, förståelse, kommunikation och medkänsla. Kroppsspråk ned till den minsta signal, och den känsla som förmedlas mellan häst och människa är det som avgör hur relationen blir. Respekt, ödmjukhet och vänskap samt en hel del kunnande om inlärningsteori borgar för ett gott samarbete som varar i längden. De instrument hästviskaren nyttjade vilar idag på en etologiskt solid grund. Och alla vet vi ju att vänskap föder vänskap…..

När vi ser på hästarnas historia i människans värld ser vi däremot också att det gamla ordspråket: ”det vi kan lära oss av vår historia, är att vi ingenting lär oss av vår historia” verkar gå igen. De barbariska metoder som förr användes skys i och för sig av de flesta idag, men fortfarande ses personer som kan samarbeta med hästar utan ”hårda tag” som något alldeles särskilt, ja till och med som något mystiskt. Det verkar förvåna lika många idag som under 1800-talet. Det är lite lustigt. Själv tycker jag att de som förvånas är de som är mystiska.

Mer om hästviskarna kan du läsa om på:

Equine Behavior http://www.equine-behavior.com/Origins_of_horse_whispering1.htm

Healthy Pet Relationship http://healthypetrelationships.com/2011/06/06/a-bit-of-horse-whispering-history/

Equi Works http://www.equi-works.com/?p=10

av

Hästen som själavårdare

Återigen får jag uppleva hur viktiga hästarna är för min själ och mitt hjärta. De finns där när livet blir tufft, och det blir det ibland för oss alla. Det är i sådana här stunder jag verkligen förstår varför jag bryr mig så mycket om dem. För de betyder så mycket för mig. Deras doft, deras blotta närvaro och deras rena och skära livsglädje smittar även när det gråa tynger. Det är det jag så gärna vill dela med mig av i mitt dagliga arbete. Det dessa djur kan göra för mig, kan de också göra för andra.

Igår stod min systerdotter och jag och borstade fällande hårmanar i flera timmar. Mitt i solen stod vi och vi njöt så mycket av dessa varelser, som nästan kivades om att få mest uppmärksamhet.  Bara gos och lycka över lite uppmärksamhet, över tiden vi ger och över att vi är vi, att livet finns där och att vara nära.

En mjuk mule som smyger sig upp i nacken och den varma andedräkten känns som en stärkande fläkt, fylld av positiv energi. Stillhet, känsla, gemenskap. Det är att kliva in i en helt annan dimension.

De har hjälpt mig förr. De hjälper mig nu. Tack för allt ni ger. Ni är en stor del av min livsvärld, och det är jag tacksam för.

av

Nosgrimman en snackis på hög nivå

Nu diskuteras de hårt åtdragna nosgrimmorna mer än någonsin. Rapport efter rapport visar på de förödande konsekvenser som en hårt åtdragen grimma kan leda till, och det har gett effekt långt upp i leden. Det är Society of Equitation Science (ISES) som leder initiativet och debatten har även kommit till Eurodressage.

Det är glädjande att detta tas upp i dagen. Det är faktiskt särskilt stötande att problemet verkar så stort inom dressyren. Där ska nämligen ryttaren kunna visa upp en harmonisk häst – med allt vad det innebär. Att då dra åt en nosrem så hårt att hästen inte kan visa obehag för en hård hand, borde räknas som ren och skär fusk.

Det förvånar mig dock att det fortfarande är så snävt med vilken utrustning en dressyrhäst måste ha på sig för att ridas i olika klasser. Det finns rena tävlingsmänniskor som blivit diskade för att de glömt att byta från träns till kandar i vid en högre klass för dagen. I vissa fall hade ekipaget vunnit om regeln om att kandar måste användas inte funnits. Vad säger att en ryttare är sämre för att de lyckas rida en svår klass med vanligt tränsbett – eller helt bettlöst? Och varför måste jag egentligen ha en nosgrimma. Det var år sedan dessa förpassades till garderoben hemma hos mig. De finns där ifall jag behöver dem – ett krav från ett regelverk jag faktiskt inte förstår.

Om jag inte har en nosgrimma över huvud taget, och kan visa upp en häst som accepterar min tygel och hand och som har en sluten och harmonisk mun – borde inte det premieras mot dem som drar åt rem efter rem för att hålla käften stängt på hästen, i syfte att dölja en taskig hand utan känsla? Visst är det en konst att rida med kandar, men i mitt tycke är konsten än större att rida med lika fina hjälpmedel med det som kanske kan betecknas som ”trubbigare” instrument. Sådant borde premieras. Less is more.

Diskussionen om vilka negativa bieffekter de hårda nosgrimmorna kan ge är en bra början. Jag hoppas vi kommer längre sedan, så att dressyr blir en modern sport för moderna utövare – med hästens bästa i fokus. Även när det gäller val av träns och tingeltangel till det.

Mer om diskussionen och vidare länkt till Eurodressage hittar du här: Tidningen Ridsport.

av

Svårt få bra välfärd för häst i Europa

Det är givande, intressant och lärorikt att se hästvälfärdens frågor i ett utifrån-perspekiv. I nya zeeländska tidningen Horsetalk – som by the way rekommenderas starkt att följa, finns just nu en artikel om hur hästvälfärden inte utvecklas i Europa. Det är ingen rolig läsning.

Transporterna för de oregistrerade hästarna i Europa – från land till land, kanske med en mellanhand där de fettas upp för vidare färd mot slakterier har inte fått ett slut. Långt därifrån. Dessa hästar är mer eller mindre oskyddade som det ser ut just nu, och lite görs på internationellt plan för att stoppa vidrigheterna dessa arma djur får stå ut med. Det föreslås att det ska finnas ett stopp för nio till tolv timmars transporter innan vila, men det verkar svårt att få gehör för frågan. Så ni som tror att åttatimmarsregeln är en rätt för alla djur i Europa, ni kan vakna upp nu. Så är det inte. Det är något som är förborgat vissa hästar, registrererade hästar hos de som bryr sig. De djur som faller utanför, de faller verkligen utanför. Svälja kameler…. någon?

Dessutom kan inte ens konsumentmakten framöver användas för att bojkotta produkter som innehåller delar av dessa djur, som fått resa så långt bra för att bli korv på en macka. Det kommer nämligen inte att vara något krav på att hästköttet ursprungsmärkt (som allt annat kött ska märkas) framöver. Så nu kan både det ena och det andra innehålla hästkött från hästtar som färdats i dagar utan rast genom Europa.

Det är verkligen en fantastisk utveckling på hästvälfärden – eller hur?

Samtidigt noterar jag den diskussion om rättssäkerheten för djurhållare som råder i vårt eget land – ett av de ämnen som sägs ligga bakom att alltfler djurhållare lägger ner verksamheten helt och hållet. Det är i sig en tragisk utveckling.

Det känns som om det är enormt med skillnad mellan djur och djur, och välfärd och välfärd mellan länder och mellan djurslag.

Som EU-land hoppas jag verkligen att vi fokuserar på att påverka utvecklingen i samtliga länder som ingår i EU så att det finns en grundläggande norm åtminstone för hur djur hanteras och vårdas – humant, respektfullt och utan att behöva lida för vår skull. Allt annat vore en skam, för det land som bröstar sig för att hålla djurens välfärd högt – och för alla oss djurälskare som har förmågan att se djurens innersta väsen, i all dess prakt.

Mer om politiken bakom hästarnas välfärd i Europa kan ni läsa om på eminenta Horsetalk.

av

Dags att förvalta det RGB ger…..

Hej alla fantastiska människor som varit inne på den här bloggen det senaste dygnet! TACK! Det är helt otroligt vilket gensvar som mitt inlägg om RGB och hans fantastiska bedrift givit i HästSverige – men även på annat håll! Det säger en del om den betydelse som Jerringpriset har i Sverige, och vad det betyder att det nu blev en sportryttare som fick det. Det har verkligen givit ringar på vattnet! Ridsporten är stor och viktig.

Jag hummar av glädje än, och är stärkt i mitt eget arbete att förmedla vad hästar betyder för oss människor – både i form av sport och rekreation, men även som viktiga partners i habilitering och rehabilitering – hjärtefrågor hos mig. Priset var en gåva som vi har i uppgift att förvalta väl, även jag i min lilla vrå i världen.

Jag har nu läst till mig att Hufvudsta Ridklubb kom före mig vad gäller att få upp vår käre herr Anrell på hästryggen! Läs inlägget här: http://www3.ridsport.se/Tavling/Nyheter/2012/01/MenardetinteLasseAnrell/. Man må tycka vad som helst om Anrell (jag diggar honom faktiskt riktigt bra- han är skitkul och smart!) men det här var modigt gjort!!! En eloge till Anrell! Respect… (gäller alltid…)

Nu hoppas jag, liksom till exempel Malin som gjorde inlägg här tidigare på mitt förra inlägg, att det här kommer att ge faktiska effekter även i vardagen för alla de unga som kämpar med att få råd och tid att göra något fantastiskt – att utöva sin sport! Det vore inte en dag för sent. Att arbeta inom ett område som klassas som en lyxsport är ibland riktigt tufft, särskilt som det politiska etablissemanget verkar verka för att behålla den stämpeln på det som i verkliga livet är en ren och skär folksport.  Det åligger oss alla att ta vara på den här enorma chansen vi får till mediabevakning, så att de förändringar vi vill få till stånd också förverkligas. Det finns mycket att göra.

Samtidigt vill jag slå ett slag för hästen som sådan. Anrell har en poäng i att hästen gör en stor del av jobbet och inget är viktigare än hästen, och dess väl och ve, när det handlar om hästsport över huvud taget. Som en sport där ”verktyget” är ett levande väsen, med känslor och egna tankar samt med helt egna behov blir ridsporten en sport med alldeles särskilda förutsättningar. En häst är ju inte som med en cykel, som går att ställa i garaget när man tröttnar, precis.

Det sägs helt riktigt att:
En häst är alltid en häst
Men en ryttare utan häst är ”bara” en människa.

Hästarna är alltid värda det bästa som finns. De behöver inga utmärkelser, som vi, för att få bekräftelse. De söker inte framgång, ära och berömmelse. Men de är värda ALLT – jämt! Bara för att de finns, och för att de är så fantastiska som de är. Det är ju därför vi håller på med ridsport (eller körsport eller vad det nu är…). Så ta hand om pållarna där ute!

Tack alla ni som läser den här bloggen!

Stor kram
Helena Norrby
”wentona”

av

Rolf Göran Bengtsson vann i Davids kamp mot Goliat

Så hände det äntligen, det som ingen sportchef trodde var möjligt, det som alla TV-kanaler missat i sin i iver att bevaka bandymatcher i division 57:

en sportryttare tog hem det finaste priset av alla på självaste Idrottsgalan.

Det som oinitierade klassat som en flicksyssla innan grabbintresset tar över har på något oförklarligt vis visat sig ha en stor betydelse för folk i gemen, och de som vi alla andra, bättre vetande förstår är en bedrift så makalös att det känns lika troligt som Harrisburgincidenten på 1970-talet, väl förmedlat av käre Tage Danielson:

– Chansen var så liten, att den inte fanns, så det har troligen inte hänt!

Det har hänt!

Detsamma verkar sportjournalister tycka, fast i mer negativ riktning. Än så länge. Det är omöjligt – eller varför inte läsa Tage Danielssons egna ord. De ska liksom sossarna i sketchen kanske bestämma sig för om det här verkligen har hänt först?

Rolf Göran Bengtsson, alias RGB har inte bara tagit hem en av Sveriges få OS-medaljer i förra OS:et. Han har inte heller ”bara” tagit hem ett EM-guld, den första i sporten någonsin i modern tid för svensk räkning. Han har inte ens ”bara” hamnat allra, allra högst upp på världsrankinglistan, som starkaste lysande stjärnan, i en sport med en sådan konkurrens, och sådana ekonomiska intressen att det hart när torde vara omöjligt för en bondson från Skåne att ens nå trädtopparna. Han har faktiskt också skåpat ut hockeyproffsen, bandylirarna, skidåkarna och alla andra megastjärnor inom allehanda sporter i folkets allra egnaste pris: Jerringpriset!

Det var en förkrossande seger. 44,6 % av alla röster – på en enda person! En oansenlig man, som lyckas med något helt beundransvärt. Många journalisters svar blev nog: det här kan inte stämma. Det borde varit…. Såväl Aftonbladet som Expressen la snabbt ut egna barometrar- Vann rätt person Jerringpriset? Som om folkets val inte varit folkets val? När jag kikade sent i natt, visade båda barometrarna på en än högre siffra. 50 % svarade : JA! Och sedan försvann barometrarna från tidningarnas frontsidor. Så svarar riktigt tjuriga journalister. Lasse Anrell tycker å sin sida att det är hästen som borde ha priset. Kanske det – också – men jag inbjuder härmed käre Lasse till en ridtur, så ska vi se om hästen fixar att göra det som du hoppas på! Välkommen! Vi börjar lite nätt med att hoppa över de diken jag har här! 🙂 Det fixar ju hästen finemang.. (och jag lovar – den gör det! – men tricket är att hålla sig kvar på ryggen också och styra på nästa hinder)

Jag tänker i mitt stilla sinne, att Jerringpriset nog öppnat en damm. Där står journalister och ”bättre vetande” med alla sina plattityder, fördomar och diskriminerande åsikter och försöker stoppa det flöde som nu bara väller in. Det är bara att njuta av röran som detta åstadkommit! Jag kan verkligen känna turbulensen på sportredaktionerna nu. Vad ska de göra med allt detta! Tänk vilka lösnummer de skulle ha kunnat sålt om de bevakat denna sport, som verkar så intressant och så viktig för så många! Dessutom, och nog så viktigt. Det saknas stjärnor som kan ta medaljer i OS i år! Det är tomt i bänkarna på de flesta andra sporter. Den enda som sticker ut – och som har chansen – är givetvis RGB. Jobbigt läge! Dags att vakna, klockan klämtar….

Jag gläds enormt över att tystnaden från alla hästälskare landet runt brutits. De flesta av oss lägger ner enormt med tid och engagemang i en sport som ger ett så enormt stort värde för oss – och för vår omgivning. Ridsport är mycket mer än sport. Det är välbefinnande, personlighetsdanande, ger kontakt med naturen och för alla som satsar också en konst. Hästar är också partners i habilitering och rehabilitering, de håller våra landskap öppna, och för många unga är just stallet det ställe där de kanske blir sedda och hörda. Av ett djur som inte diskriminerar, inte tycker något om ditt utseende, inte dömer för dina kläders skull. Vad hästen begär och ber om är samarbete, känsla, empati och förmågan att lyssna. Kanske är det komplexiteten i ridsportens natur som gör det så svårt att greppa, för den som missat chansen att uppleva en tillvaro av häst. Det ser så enkelt ut när det blir rätt, men är ändå så svårt?

Välkommen du kära 2012. Det här blir ett spännande år. Det rör på sig i leden av gräsrötter – både här och där. Det är är ett område- och tack du fantastiske Rolf Göran Bengtsson, som med dina makalösa bedrifter sätter strålkastaren på en av de mer betydelsefulla och stora sporterna i vårt land! You go for it! OS 2012 – jag kommer att sitta bänkad framför TV:n – vad kommer du att göra!

 

 

av

Hanhundars akilleshäl

En stackars hanhund filmades av en jänkare när han höll på att drunkna på grund av att han inte kom upp ur en vak. Se den lilla korta videon här: article14158350.ab

Det är svårt att komma upp från en vak -vare sig man är människa eller hund. Vattnet är kallt, isen likaså. Isen är också hal och förrädisk och kan brista under den tunga kroppen när vi försöker nå säkerheten igen. Men som hanhund är det näst intill omöjligt. Orsaken är hanhundens snopp, som är så knasigt konstuerad att den verkar som en hake när de försöker släpa sig upp på land. Det tar stopp helt enkelt, halvvägs till säkerheten. Riktigt läskigt, om du frågar mig. Ibland är inte naturen så smart som den kanske tror….

Jag har tidigare berättat en del om min knasiga lilla schnauzer, en hund som verkar ha fler än nio liv. Här kommer ännu en story. En av de saker han hittat på under åren är att gå ner sig i en vak. Det var på min förra gård, där det finns två dammar. Vintern var sträng och Musse var som vanligt ute på gården. Kom inte när jag ropade ut i mörkret, men det är inte helt ovanligt när det gäller den mannen. Är man en gårdshund med ett eget liv, så är man.

När han dök upp vid farstukvisten en kvart senare var han dock extremt blöt och nedkyld. Han såg så ömklig och trött ut att jag förstod att något hemskt hade hänt. Förskräckt tog jag in honom och lindade in honom i en stor pläd för att få upp värmen. Efter en stund satte jag mig ner och kelade med honom, för att få igång hans energier lite igen. Då märkte jag att han hade sår under hela magen. Det var som om någon sandpapprat min hund, eller försökt skinnflå honom.

Det var ingen tvekan om vart han varit. Han hade gått ner sig i isen. Men tapper och envis som han alltid varit, hade han, pillesnoppen till trots, lyckats kämpa sig upp och hem igen. Tack gode gud för det.

Musse Schnauz är snart femton år, och har hittat på så mycket knasigheter att han borde hamnat i hundhimlen flera gånger om. Men här är han – glad och pigg och busig som vanligt, även om han är gammal. Kortet är taget i julas.