När döden sänker sina vingar, är det mer än en han eller hon tar med sig. Från att ha varit så lyckligt lottad i livet, och fått äran att se mina nära och kära åldras i all välmåga, var det nu dags för än en himlafärd. Det var som om himlen öppnade sina portar med sin välkomnande famn.  Och ingenting kommer att bli som förr.

Med sig sveptes nu också min fantastiska Musse Schnauzer. Efter femton år på jorden, och efter att ha lurat döden en sisådär fjorton gånger, tackade min bäste kompis för sig. I min värld var det en epok som gick i graven. Denna lilla hund, med så stort hjärta och sådan enorm integritet kom att stå mig otroligt nära. I vått och torrt hängde vi ihop, och upptågen vi varit med om tillsammans är så många att jag nog glömt fler än hälften. Det var mest skratt och glädje, och ömhet. Med svart bälte i kel, en kommunikationsförmåga som fick honom att bli kung här hemma, och med en charm som få kunde motstå har Musse satt outplånliga spår i min själ.

Det som känns så bra är att jag inte ångrar något alls. Jag har bara tacksamhet kvar, och stolthet över att den lilla voffe jag fick ta hand om som ettåring kom till mig. Han tog mig på en resa som kom att förändra min syn på hundar (och hästar) och deras förmåga och deras syn på världen för evigt. Jag följde med på hans livsresa, lika mycket som han följde med på min. Vilket team vi var. Och här står jag ensam kvar, med de vackraste minnena på jorden.

Tack Musse-Mys, Lille Grå, Musse-Mes, Musse-Bus, Musse Schanus, Schnåjs och alla andra namn du hade. Du var en gigant på jorden och är alltid en gigant i mitt hjärta.

Din matte