Nu diskuteras de hårt åtdragna nosgrimmorna mer än någonsin. Rapport efter rapport visar på de förödande konsekvenser som en hårt åtdragen grimma kan leda till, och det har gett effekt långt upp i leden. Det är Society of Equitation Science (ISES) som leder initiativet och debatten har även kommit till Eurodressage.
Det är glädjande att detta tas upp i dagen. Det är faktiskt särskilt stötande att problemet verkar så stort inom dressyren. Där ska nämligen ryttaren kunna visa upp en harmonisk häst – med allt vad det innebär. Att då dra åt en nosrem så hårt att hästen inte kan visa obehag för en hård hand, borde räknas som ren och skär fusk.
Det förvånar mig dock att det fortfarande är så snävt med vilken utrustning en dressyrhäst måste ha på sig för att ridas i olika klasser. Det finns rena tävlingsmänniskor som blivit diskade för att de glömt att byta från träns till kandar i vid en högre klass för dagen. I vissa fall hade ekipaget vunnit om regeln om att kandar måste användas inte funnits. Vad säger att en ryttare är sämre för att de lyckas rida en svår klass med vanligt tränsbett – eller helt bettlöst? Och varför måste jag egentligen ha en nosgrimma. Det var år sedan dessa förpassades till garderoben hemma hos mig. De finns där ifall jag behöver dem – ett krav från ett regelverk jag faktiskt inte förstår.
Om jag inte har en nosgrimma över huvud taget, och kan visa upp en häst som accepterar min tygel och hand och som har en sluten och harmonisk mun – borde inte det premieras mot dem som drar åt rem efter rem för att hålla käften stängt på hästen, i syfte att dölja en taskig hand utan känsla? Visst är det en konst att rida med kandar, men i mitt tycke är konsten än större att rida med lika fina hjälpmedel med det som kanske kan betecknas som ”trubbigare” instrument. Sådant borde premieras. Less is more.
Diskussionen om vilka negativa bieffekter de hårda nosgrimmorna kan ge är en bra början. Jag hoppas vi kommer längre sedan, så att dressyr blir en modern sport för moderna utövare – med hästens bästa i fokus. Även när det gäller val av träns och tingeltangel till det.
Mer om diskussionen och vidare länkt till Eurodressage hittar du här: Tidningen Ridsport.
Busenkelt! 
Helt enig… jag kommer inte ihåg när jag använde nosgrimma, och då var den bara med som pynt.
Jag tycker hästarna blir mer avspända utan onödigt ting och tang 😀
kramar <3<3<3
Hej Pennelina! Tack för kommentar. Jag kommer definitivt ihåg när jag slutade med mina. Hade en häst för ett tiotal år sedan som bara VÄGRADE ha de på sig. Han skakade och trasslade med huvudet så dant att jag var övertygad om att han hade head shaking disease. Bytte faktiskt nosgrimma då vi misstänkte det hade med saken att göra, men huvudet blev inte still på killen förrän jag tog bort den helt. Han skrek formligen ut vad han tyckte om denna pryl över nosen… 🙂 Så var det med det.
Däremot skulle jag gärna hitta något bra som gör att tränsen känns lite mer stabilt. OM det är fara å färde är det kanske inte läge att fundera på om tygeltaget är balanserat eller inte – då får man ta i om det behövs – av säkerhetsskäl. Men då är risken också att tränset åker snett och bettets ringar slår mot tänderna. Inte kul alls! Har provat med band mellan tränsringarna (under), men tycker inte det är hundra…
Någon som har något tips om vad som går att använda istället och som inte stör? Har letat efter träns där det finns ett nosryggsband (jmfr pannband) som löper mellan de två sidostyckena, men inte under och runt hela huvudet som nosgrimmorna gör. Fanns förr för körhästar, men jag hittar inte i handeln…..
Ridsporten som den många gånger utövas idag är verkligen inte hästanpassad, det visar verkligen ett sådant regelverk. Det borde ju premieras istället att ju mindre hjälpmedel man behöver för att rida en häst i olika rörelser desto bättre kommunikation och hästmannaskap måste det väl finnas bakom? Då blir ridningen en konst. Så kan du genomföra en dressyrklass utan vare sig bett, eller en sadel, då är du beundransvärd! Då gör hästen det av sin fria vllja och tycker det är roligt. Det man idag ser på dressyrbanor på hög nivå tycker jag bara är mekaniska stereotypa rörelser som inte har något livfullt i sig. Och dessa rörelser speglar eventuellt hur hästen mår psykiskt. Den är mer eller mindre tvingad in i en ofri form.
Caro du har rätt. Skall man vara lite provocerande(hoppas ingen flyger på mig;) så är det varken dressyr eller ridkonst vi ser på tävlingsbanorna nu för tiden. -det är RIDSPORT. Sport så som man bestmämt att man vill ha den med regler anpassade för att kunna ta ”genvägar” till ett snyggt cirkusnummer. Samtidigt finns de dressyrryttare som verkligen bryr sig och låter det ta den tid och känsla det krävs att få fram det dära beundransvärda samspelet vi alla strävar efter. Så jag skall inte dra hela sporten över en kam.
Wentona angående bettringar som slår i tänderna. Är inte de klassiska gummiskivorna man trär på till unghästar en bra försäkring även för äldre?
Malin – givetvis en bra idé med de gamla bettskivorna! Tänkte faktiskt på det idag när jag höll lektion för en tjej som red med just sådana! Det är till att fixa det så återkommer jag med besked om vad jag tycker! 🙂
Heder åt dig Helena! Jag har själv aldrig förstått vad den där remmen ska vara bra till, förutom om man vill använda den som grimma när man är på långtur och vill ta av tränset en stund!