Det är en vinter utan dess like. Är det inte -27 så snöar det decimetrar i taget, eller så blir det så snorhalt så man knappast kommer fram. Om det inte blåser storm då vill säga. Jag ser många som skriver och funderar på vilka umbäranden som är ok att orka med, innan hästintresset ger upp. Sådant har jag funderat på länge. Varje vinter faktiskt, eftersom jag inte har mycket till övers för vare sig mörker, kyla, snöskottning, frusna kranar, isgator eller fastfrusen mock i lösdriften.
Så jag försöker att tänka på lite intressantare saker, och naturen här erbjuder mycket sådant. Det är inte bara jag som kämpar. Under hela vintern har jag haft en älgko med kalv i krokarna. De letar mat. Då jag röjt upp i mina skogar hittar de mycket mat här, och jag tror också att jag, eller gården och hästarna i alla fall, inger någon form av trygghet till denna ensamma älgko. Jag ser henne ofta mycket, mycket nära. Silaget verkar hon inte vilja ha, men hon äter all slut – och alla tallar hon hittar. Tall verkar vara det bästa av allt. Och hon kan vara här under långa tider.
Som när det var -27 och jag hade haft alla tjejer inne i stallet så de fick vila upp sig under natten. På morgonen, när jag tar ut hästarna i hagen igen, ser jag älgkon ligga (!) och glo på oss utmed långsidan av ridhuset. Hon rör inte en fena. Inte kalven heller. När jag gått ut med alla hästar undrar jag i mitt stilla sinne om hon är ok. Hon bara ligger där.
Nyfikenheten (och känslan av att jag borde göra något om hon var sjuk på något sätt) tar till slut över och jag går emot henne. Till saken hör att jag har enorm respekt för älgar. Det ska man ha. Det finns ett otal rapporter varje år om älgar som attackerar människor. Men jag har också skapat någon form av distansförhållande till älgarna i närheten av gården då jag ser dem ofta, och kanske framför allt just till det här paret, då jag sett henne under ett antal år, och nu som sagt under vintern så nära, så nära, så många gånger. Dessutom har de ett kroppsspråk som påminner starkt om hur hästarnas kroppsspråk fungerar. Kanske är det därför som de så gärna är nära mina hästar och att mina hästar verkar gilla dessa älgar? För nog har jag under årens lopp hittat hästar och älgar ståendes bredvid varandra i hagen, eller på var sin sida av staketet sovandes tillsammans. Nog har vi smugit förbi med bara meters mellanrum i skogarna när de står och blänger på oss när vi rider på stigen utan att vare sig älg eller häst verkar bry sig det minsta. Både en och annan gång.
Nåväl – jag går fram emot henne och till slut reser hon sig upp. Jag backar försiktigt tillbaka. Inget fel på denna dam i alla fall. Puh. De vill mest ha trygghet och mat, och för mig är de som vackra juveler att vila ögonen på när jag kämpar över is och snö för att fixa allt som behöver göras på gården varje dag. Oavsett väder. Tyvärr börjar de ju bli en allt ovanligare syn, även här i ”älgområdet” nummer ett, där kungen brukar jaga varje år. Det är så lite älg så kungen inte ens ser det som värt besväret att rulla hit längre. Inte för att jag saknar kungen. Jo Skogens Kung vill jag ha mer av förstås. Den andra kan hålla sig till sitt, och lämna mina skogskungar ifred.
En välkänd sanning med dressyren är att den är en bedömningssport. Det sitter personer – av kött och blod och själ med personlighet, erfarenheter, åsikter, subjektiva tankar, nätverk de är beroende av för sitt uppehälle och kära vänner – som ska utföra en ”objektiv” bedömning av något en annan människa utför på en bana. Ofta någon de själva känner, eller åtminstone känner till i form av tidigare insatser, andras tidigare bedömningar av ryttaren, ranking etc.
Bara av den här anledningen kan man ju tycka att hoppning är så mycket ”renare”. Den är enklare i sin utformning och andra människors påverkan på det utfall personen som tävlar har är i bästa fall noll, i sämsta fall ganska litet ändå. River man ett hinder, hästen vägrar hoppa ett hinder eller om man inte klarar banan på en i förväg bestämd tid utfaller ett i förväg givet antal fel. Enkelt och objektivt. På riktigt.
Att tro att människor, hur professionella de än försöker vara och anses vara, inte får med sig åtminstone en del av sin egen syn på tillvarons ting i en dömande sport är ganska naivt. En människa är en subjektiv varelse och inga policies, riktlinjer eller utbildningar kan helt sudda bort den personliga uppfattningen och den påverkan som finns på människan utifrån. Till att börja med är policies, riktlinjer och utbildningar skapade av andra människor, också de med sina ”glasögon” på, så att säga – människor som också de har en grunduppfattning om livet, trosuppfattningar (inte bara religiösa) andras liv och vad som är bra och dåligt, åsikter, tankar, erfarenheter och allt annat som hör människan till vilket givetvis skapar en viss känsla i dessa policies, riktlinjer och utbildningar. Så redan där börjar problemen. Denna info, dvs dessa policies och riklinjer, ska sedan tolkas av andra människor, som är subjekt till sin natur, och troligen kommer de i sin tur att föra vidare denna, nu tolkade, info vidare till andra och så vidare. Man inser snart att det här är rena viskleken. Har ni provat att leka den någon gång?
Så fort människor gör något och ska bedöma något blir det subjektivt. Jag tänker på det ofta när man läser om att public service ska vara ”objektiv”. Redan när man beslutar om vilka nyheter som ska presenteras i nyhetsinslag, vilka man ska granska och på vilket sett, och vilken infallsvinkel en nyhet ska ha kräver en subjektiv bedömning. Redan där försvinner objektiviteten. Utifrån dessa redaktionsbeslut ska sedan en person av kött och blod (se ovan) rapportera om något, vilket givetvis kommer färga inslaget. Hur man än gör. Det hade varit så mycket lättare, bättre för den som mottager informationen och för PS själva att konstatera att objektiv rapportering inte finns. Då hade man kunnat fokusera på det som public service också gärna nämner i sitt uppdrag – mångfald. Flera bilder från samma nyhet är ett bättre val. Då kan mottagaren av informationen se att det finns flera sidor av ett skeende (vilket det alltid gör). Låtsas man inte vara ”objektiv” utan ser man att journalister och publisister är subjektiva i sin bedömning av vad som är relevant i en nyhet, vilka fakta som ska tas med i ett inslag (man kan ju inte ta med alla fakta hela tiden) och valet av ”nyhetsvinkel” (ett poppis ord inom journalistiken som avslöjar en hel del faktiskt) och kan bilden av vad som faktiskt händer bli sannare.
Detsamma gäller bedömningssporter. Därför har man i dressyren i högre nivåer också flera domare. Men det hjälper inte riktigt dessvärre. För dressyrens elitvärld är en liten klick där alla är beroende av varandra. Den domare som går för långt ifrån den gemensamma tolkningen av vad som gäller just nu i tolkningarna av de riktlinjer som finns och vilken ryttare som är ”bra” lär de inte få många fler uppdrag. Galamiddagen efter ett championat lär bli en ganska utfrusen sådan för denna person. Människor som följer strömmen har mycket lättare att hänga med och få vara med, om man säger så. Gör man tvärtemot eller kommer med kritik av gängse bilden blir man obekväm och det skaver. Hur förklarar vi annars sådant här:
Och häri ligger ett jätteproblem för en förändring inom dressyren. För om vi vill ha en riktig förändring av vad som sker i kulisserna, måste också det som sker på scenen förändras. En urusel piaff på en falskt samlad grund SKA inte ha höga poäng, vem som än gör den och hur ”stilla” hästen än står. Men så är det idag. Och om man får samma poäng för en piaff som man fuskat sig till på ett halvår (hästen springer på stället eftersom man både gasar och bromsar samtidigt till exempel) som en som med god grund och tålmodigt arbete som tagit åratal att utveckla, så lär inte någon ryttare som vill vinna ett championat någonsin välja den långa vägen. Samma sak gäller med precis allt annat. Och omständigheter påverkar. Mycket.
Vi kan till exempel se hästar med väldigt hårt spända nosgrimmor på banorna. Ändå sägs att dessa kontrolleras. Då blir frågan – när, på vilket sätt, och av vem? Detta sker till att börja med EFTER en ritt. Det är nog ganska svårt för en funktionär att säga – nosgrimman är för hårt spänd – när speakern samtidigt basunerar ut att en person lyckas skramla till sig 87% av domarna och leder klassen. Skulle du i ärlighetens namn göra det?
Och tycker verkligen funktionären att det som jag anser är fruktansvärt hårt åtspända nosgrimmor faktiskt är det? Jag skulle vilja se ett test där man kräver två fingrar på nosryggen! Två fingrar gäller ofta vid kontrollen också – men där på sidan där näsborrarna sitter och där det är mjukare än en marsmallow… lätt att få in två fingrar där oavsett. Prova! Så då, även om man är överens om ”två fingrar” blir ju tolkningen olika och det jag säger är tight som bara den är helt ok för en annan. Exemplen är många och problemet kommer, som jag ser det, inte att kunna lösas av ridsporten själva. För det är som sagt en liten klick i eliten och de känner och tycker om varandra och vårdar sina egna karriärer och andras karriärer och tycker nog, om man ska vara ärlig, att de som vill ha en förändring är ganska jobbiga. För det utmanar deras status. Det är precis därför jag påstår och tror att det krävs yttre krafter för förändring – fotfolket inom ridsporten och allmänheten.
Och kanske något till. AI-trenden är här för att stanna. Läser artikel efter artikel om hur administrationsarbeten kommer att ändras i grunden inom bara några år, liksom sjukvården. Och så tänker jag själv att alla dessa bedömningar som människor sitter med – som blir fel pga förutfattade åsikter hos den som ska bedöma, kommer kunna utföras av AI på ett helt annorlunda sätt – kanske rent av objektivt! Borde ju kunna funka även inom bedömningssporter såsom dressyr.
Här ligger svårigheten i vem som ska spalta upp de förutsättningar som ska finnas för bedömningen, men jag tänker att AI kan lära sig om hästars beteenden (pain face, stresstecken, konfliktmarkörer etc), om biomekanik och en animerad idealbild över varje rörelse utifrån de biomekaniska förutsättningarna, etc etc, och sedan får AI läsa av hur nära man kommer idealbilden. Graden av avvikelse mot etiska regler för hästvälfärden och mot biomekanikens fysiska lagar skulle kunna graderas i %. En idag galen tanke kanske. Men varför inte? Striden skulle väl i så fall sitta i vem som får putta in de fakta AI ska ha som grund i bedömningen, men det finns faktiskt forskning att tillgå av personer som inte är ett dugg intresserade av vare sig rosetter, prispengar, försäljningar av hästar eller domarpositioner på en fyrkantig bana på ett championat. Och dessa skulle man kanske kunna enas om att de är oberoende i all fall. Vilket är bra mycket bättre. Och AI:n den skiter i vilket och följer de faktiskt direktiv de får.
Det var fasligt vad kylan biter sig in i märgen i år. Och snön. Är det inte snöstorm så är det -27 grader. Få dagar är utan oro och besvär. Det gäller att hålla värmen på alla sätt som tänkas kan, utom på några sätt. Alla sätt är inte bra.
Om det är något jag märkt vintertid är att luften ofta är förskräcklig i många stallar. Det går ju knappt att gå in och tänk på alla hästar som får stå i den där eländiga luften halva dygnet, eller ännu mer. Orsaken är inte att man stänger de dörrar som finns i stallet. Eller ens de fönster som man kanske kan öppna på ett säkert sätt på sommaren.
Orsaken är urusel ventilation.
Det finns mycket tydliga regler för hur ventilationen ska vara i ett stall. Hästar är nämligen väldigt känsliga för dålig luft och kan börja må dåligt på alla möjliga sätt. Det gör byggnader också. Ju varmare, desto fuktigare, Då hästar avger stora mängder fukt tar det inte lång tid för olika svamp- och mögelsporer att etablera sina små kolonier här och var – vilket försämrar luften ytterligare, men även förstör hela byggnader, om ventilationen är dålig och värmen hög. Så det finns all orsak att ta det där med ventilation på allvar. Frisk luft in, dålig luft ut. Så håller sig alla och allt friska, oavsett temperatur.
Man kan lösa ventilationen på flera sätt men alla inbegriper de luftintag och luftuttag, så att luften kan cirkulera. Det här är något länsstyrelsen kontrollerar på byggnader som inhyser mer än fem hästar – då förprövning krävs och detta ingår i förprövningen. Men det hjälper knappast eftersom länsstyrelsen inte kan vara på plats hela tiden, och människor kan uppvisa en sällsam förmåga att inte förstå hur saker och ting fungerar. I sin iver att hålla värmen i stall när vinterkylan sätter in så verkar många ta bort just ventilationen – när det behövs som bäst! Luftintag och luftuttag sätts igen och fläkten stängs av. Allt för att hålla värmen.
Tanken är nog god – men som med ganska mycket här i livet så går vägen till h-etet kantad av goda intentioner. Och med hästar är valet mycket enkelt egentligen – hästar gillar frisk luft. Hästar klarar sig fint i kyla.
Märker dessa stallhållare då inte själva hur dålig luften blir? Själv reagerar jag starkt, men så har jag väldigt mycket ventilation i mitt stall, inklusive otäta dörrar och fönster som ger det där lilla extra (och en fläkt därtill om så behövs). Genom luftintagen har numera de vilda småfåglarna hittat en väg in. Lite häftigt kan jag tycka 😀 Heller det än att vistas i ett stall som stinker urin och stöv. Vill du?
Har du en häst uppstallad i ett stall där luften känns unken och dålig så är det läge att säga till. Det kan orsaka problem både för dig, din häst och byggnaden.
Vill du veta mer så är HästSverige en mycket bra portal med information om ventilation i stallar. Här är länk till artikel om ventilation.
Det händer en hel del i svallvågorna runt Helgstrand, som är fokus i en skandal jag tidigare skrivit om här på bloggen (här och här). Samtidigt pågår träning och tävling som ”vanligt” på ridbanorna runt om i världen, även om få numera kanske vågar lägga ut bilder på olika ekipage. Risken för att kommentarsfälten överöses med kritik är överhängande och sker kontinuerligt. Det är som fördämningarna släppt och tystnadskulturen håller på att bli manglad. På gott och ont, och något som jag kommer att återkomma till i kommande inlägg.
Det finns dock en tränare som inte skäms över att visa upp sina elever under ridning. Inte alls faktiskt. Och av någon ”underlig” anledning får heller inte dessa bilder eller ens videos några negativa kommentarer. Hur kan det komma sig egentligen?
Bilder som Hausberger lägger upp på sin FB-sida.
Tränaren jag pratar om är Andreas Hausberger, en numera före detta chefsberidare på Spanska Ridskolan. (bilderna är hämtade från Facebook). Han arbetade som beridare på Spanska Ridskolan i fyrtio år, och de senaste femton åren som chefsberidare innan han plötsligt fick sparken från jobbet och fick gå på dagen. Ledningen var så arga på honom att han till och med förbjöds att ens vistas på anläggningen och informationen om hans arbete och verk försvann i ett nafs från Spanska Ridskolans hemsida.
Bilder tagna på Hausberger, hämtade från FB.
Det uppges att orsaken till det omedelbara avskedandet som skedde i mars 2023 efter hela fyrtio års tjänst berodde på ett brev som Andreas Hausberger skickade till Alfred Hudler, verksamhetschefen på anläggningen. Det var också han som skickade iväg Andreas Hausberger med buller och bång. Brevet måste ha varit sprängstoff.
För att förstå detta brev måste man ha lite bakgrund om vad som hänt på Spanska Ridskolan i Wien, denna anrika institution. Spanska Ridskolan må ha ett fantastiskt rykte, men under ett antal år har detta skamfilats på många sätt. När Podhajsky styrde och ställde över ridskolan, efter att ha räddat den under andra världskriget, fanns det ingen annan institution som bar de höga idealen om klassisk ridkonst så väl som denna Spanska Ridskola. Jag rekommenderar verkligen att läsa mitt inlägg om just Podhajsky i denna blogg. Här är länken.
Men säg det som varar för evigt. Styrningen under 2000-talet har varit allt annat än bra för vare sig ridskolan eller den tradition den är satt att förvalta. Ledande poster har allt mer tagits över av människor som kan mer om marknadsföring av flaskor än om hästar. Det har gett intryck på organisationen. Många fantastiska beridare har försvunnit, när intresset i organisationen började handla mer om pengar än om att förvalta god hästetik. För detta ändrade synsätt påverkade såklart också hur hästarna utbildades och hur deras välvärd kunde upprätthållas.
Och till slut fick även då Hausberger nog. I hans brev har han enligt uppgift kritiserat ledningen för hur höga kraven blivit på hingstarna och hur låga kraven blivit på ryttarna. Det har gjort att kvaliteten blivit undermålig, när fokus inte är på rätt saker, och att Spanska Ridskolans viktigaste resurs – fantastiskt fint tränade hästar av superba ryttare, inte längre finns kvar. Hausberger krävde Hudlers avgång, och att ett nytt system för utbildningen skapades.
Den som fick gå blev Hausberger själv, och nu menar många att Spanska Ridskolan håller på att självdö, när pengar och att det ska gå snabbt går före hästar och konst. För nu finns inga klassiska beridare som gått den långa vägen kvar alls. Så kanske är det Spanska Ridskolan som drog det kortaste strået, och världsdressyren och synen på hästar det långa?
Vi kan väl hoppas det! Som tur är hade Andreas Hausberger nämligen redan långt innan avskedandet andra uppdrag vid sidan, uppdrag han idag har som heltidsjobb istället. Redan 2015 tränade han Jessica von Bredow-Werndl, Benjamin Werndl, Sönke Rothenberger, Saneke Rothenberger and Semmieke Rothenberger, där Jessica kanske är den allra mest kända av dem. Hon är också en av de få som inte anses ”trycka” ihop sina hästar i dressyren. Inte alls faktiskt. Och hon vinner. Och vinner. Och vinner.
Bara för några dagar sedan så kom det ut en liten videosnutt på facebookgruppen ”Equestrians – it’s time to act!”, en grupp som verkligen rekommenderas om man är intresserad av bättre ridning – för hästarnas skull. Länken hittar du här: https://www.facebook.com/reel/389800653416534 (gick inte att bädda in av någon anledning?). En fantastisk piaff på en offentlig träning – allt annat än ihopknycklad trampar hästen Dalera under sig med bakbenen och dansar. Dalera ser ju till och med vilken väg hon ska ta på ridbanan! 😀
Så kommer det att bli så att den klassiska ridkonsten nu, tack vare Hausberger, kommer att ta klivet från Spanska Ridskolan till dressyrarenorna runt om i världen? Vi kan väl hoppas det. Hausberger är för närvarande den mest uppenbara länken mellan Podhajsky och dagens ryttare – och Podhajskys ideal och träningstänk är klart att föredra framför dagens genvägar. För hästarnas skull. Jag vet vem jag hejar på som 17 att vinna OS-dressyren i Paris i sommar i alla fall.
Länkar med mer läsning för dig som blir nyfiken på att veta mer:
Så var vi där igen. Där jag inte vill vara. I den extrema kylan, mörkret och i snödrivorna. Just idag skiner solen och det är bara ett par grader kallt. Vackert så det förslår och jag kan slappna av en stund – tills nästa köldknäpp dyker upp igen. Vädergudarna (det vill säga meteorologerna) påstår att det kommer redan nästa vecka. Så det är bara att ladda om.
Det må vara vackert. Men för mig ger kylan och snön mest merjobb. Är det inte snöfall som måste plogas bort, så är det kyla som gör att man får fullt upp.
Jag överdriver inte när jag säger att jag inte är en vintermänniska. Jag skulle kanske kunnat vara, om jag var som andra. Det vill säga bodde bekvämt där någon annan står för plogandet, skottandet, saltandet, att ledningar och hus inte fryser sönder och att djur klarar sig bäst de kan eller är små nog att gosa in i soffan under en filt när det är under -15 grader. För att sedan ge sig ut i ett par preparerade skidspår en timme eller så, och sedan åka hem till värme och lugnet.
Men nu gör jag inte det och jag har det inte så. Jag ansvarar för allt på gården och inget är så skört som en gård när det är bistert kallt. Vintertid betyder mertid för jobb alla dagar i veckan. Jobb, jobb, jobb. – 27 grader, flera dagar i sträck är inte att leka med. En natt går, men när det är flera nätter måste man ha sina lifehacks i ordning för att det ska fungera. Och med 25 år som stretande hästhållare, även när jag tycker förhållandena är vidriga (som under vintern), vet jag vad som krävs. Även om jag lär mig nya saker hela tiden.
Hinkarna tål inte -27. Bara att kasta.
För det är ju rent magiskt vad nya saker som kan gå sönder och streta och fela när det är just kallt som bara den. En riktigt störande grej den här gången var att foderhinkarna inte klarar -27. De där okrossbara prylarna man betalar skjortan för sprack. En dyr läxa – som det mesta när det kommer till lärdomar om vad kylan kan ställa till med.
Men för att återgå till ämnet. Lite tips på lifehacks när kylan biter tag i gård och djur. Det allra viktigaste är att förbereda sig. Det är inte läge att inte ha tid, att inte ha laddat upp med foder, sett till att det finns vatten tillgängligt eller att inte ha koll när det är kallt som bara den. Händer en olycka händer det fort – såväl gård som djur blir sköra när det är riktigt kallt. Sedan lär man sig med åren, vad som verkligen är bra att ha och bra att göra för att få det att funka.
Det gamla mjölkrummet har varmluftspump och hålls varmt och gott under vintern. Perfekt ställe för allt som inte får frysa, och för katternas mat och sovplats.
”Godisvatten” går åt i mängder och jag ger det flera gånger per dag. Det är egentligen lucern/höpellets/müsli som är rejält uppblött, rent av ”vattnigt” och ljummet. Det är ett måste för en häst att få i sig tillräckligt med energi och vätska när det är riktigt kallt. Fri tillgång på hö och vatten är givet, men godisvattnet hjälper definitivt till. Det går åt en del pellets, så det gäller att bunkra upp ordentligt. Det är det värt. Och när jag ger det ser jag hur de mår – om de är väldigt hungriga, kanske kalla eller om det är något annat fel. Men ställ för Guds skull inte ut okrossbara, dyra, hinkar i hagen. Det överlever inte hinkarna. Ny läxa.
Mina lösdriftsdjur får komma in i stallet minst 5 timmar per dygn, men oftast längre, när det är riktigt kallt. De kan då vila ordentligt, jag får en bra insyn i hur de mår, och de håller stallet varmt. Blir ett djur sjukt behövs ett varmt stall och vattnet hålls igång tack vare hästarnas värme. Jag checkar också djuren väldigt ofta så att ingen börjar må dåligt, liksom att de har fräscht vatten och fri tillgång till mat precis hela tiden. Tidigare fick jag fylla på vatten för jämnan, men med värmekar för vattnet slipper man det. Det är tur det. Det finns en del annat att göra.
Att ha hästar inne hela tiden innebär mockning hela tiden. Och här får man inte vara lat – töm skottkärran direkt! Annars fryser allt fast och du får stå och hacka bort torv, spån och bajskluttar. inte att rekommendera i -27 grader.
Undvik torv vintertid. Det fryser fast och blir som en kaka, om man nu ens lyckas dela på en bal så att det över huvud taget funkar som strö. En blandning mellan torv och annat strö kan funka.
Bästa kompisen är en hårtork. Många har skrattat över att jag har en hårtork – men att den hänger i stallet. Föga anar de att det är där den gör bäst nytta – för att värma rör och kranar när så behövs.
Lägg in slangar och kopplingar i ett väl uppvärmt rum. Då slipper du gå med hinkar.
Ha en plan. Genom att just vara förberedd genom att ha ströat ordentligt, se till att det finns foder lättillgängligt, ha elslingor runt alla rör som kan frysa och fokusera på att hålla varmt (stänga alla dörrar, ha en plan över hur man ska göra saker så man kan springa så lite som möjligt genom dörrarna så att man inte släpper ut värme ur stall och sadelkammare) gör att det går att fokusera på det viktigaste – att hästarna mår bra.
Sov ordentligt och mys emellanåt. Att ha ett gäng hästar att ansvara för när det är kallt ger en viss gnagande oro. ”Har jag glömt något”, ”hoppas de mår bra nu i kylan”, etc etc tär på orken och gör en trött. Tyvärr blir det inte bättre av erfarenhet- man vet hur fort det kan gå, och har varit med förr, vilket inte alltid är en fördel.
Som jag tidigare nämnt ger Helgstrands-dokumentären inte enbart en tydlig bild av hur hemskt vissa hästar har det i ”träning” hos så kallade beridare och annat löst folk som påstår sig kunna utbilda en häst snabbt och enkelt. Det ger också en sorglig insyn i hur många, främst unga tjejer, har det på sina arbetsplatser ute i stallarna. Det här är inget nytt det här heller, men medan man tar en fight som kostar skjortan mot Tesla, där arbetarna har schyssta villkor och där fighten mer handlar om kollektivavtalets vara eller inte vara, är det ingen som står upp för dessa unga som arbetar som stallskötare. För de är ju just det – unga tjejer allra mest. Och hästbranschen ses ju knappt som ett riktigt jobb av någon.
Tydligen inte ens av sig självt heller. Helgstrand har konstaterat att man inte blir motiverad av högre lön som stalltjej. Tror dock han själv har varit MYCKET motiverad av pengar jag…. Men det kanske bara gäller män med narcissistiska drag? Inte vet jag med det framkom att dessa hästskötare fick 10 000 DKK per månad och obetalt övertid vilket renderade arbetsveckor om ca 60-70 timmar. Bonusen var att få utskällningar av beridaren, ta hand om sår på hästarna orsakade av dessa ryttare och att putsa träns på sin fritid, träns som troligen kostar mer än vad tjejerna får i månaden. Och det har nu i alla fall fått ett fackförbund i Danmark att reagera. Alltid något.
Om man nu tror att detta är unikt för Helgstrand är man lika fel ute som om man tror att tvingande-metoden för hästar som ska gå tävling och som ses som en handelsvara som kan bli värd miljoner om den bara lär sig piffa och puffa (piaffa och passagea) tillräckligt snabbt bara används av Helgstrand och hans ”beridare”. För det här finns överallt, inte minst i Sverige, precis som skitridning gör det.
I Sverige får man ofta erbjudande om ”utbildning”, stallplats till hästen, boende i en liten stuga och annat istället för lön och sedan en ”lön” som gärna är svart och ibland så låg så att ingen människa ens kan äta sig mätt på den pengen som delas ut månadsvis. Det är förskräckligt. Det här är ju en bransch som inte ens tar sig själv på allvar, hur ska andra kunna göra det?
Att sedan uppröras av att dessa personer som jobbar under dessa villkor inte säger till de som är högre upp i hierarkin för att de beter sig som rena skitstövlar mot såväl hästar som folk, när de själva effektivt trycks ner på botten, är faktiskt skamligt. Dessa stallskötare är också offer för systemet. Inte förövare. Om sådana som jag, som agerat tränare en halv mansålder, ja om inte ens sådana som Leif Törnblad – som varit internationell domare i många år, inte kan komma med kritik som tas på allvar utan istället blir avstängd! (se del av hans kritik genom att klicka här) – hur i hela friden ska dessa personer kunna göra det. Och om de sagt något – vilket många av dem gjort – vad har hänt då? Inte ett smack. Såklart. Förutom att de mister jobbet, som inte har något avtal. .
Tjejerna ska jobba nästan gratis för att de ”älskar hästar” och vara glada över att de får vara så nära dessa djur. Om något visar ju det hur man ser på dessa människor. Och har man den här synen på andra människor – vad har man då för syn på djur? Hierarkiska strukturer var det ja – högdjuren där uppe som några halvgudar, de unga tjejerna på botten. Vill de uppåt måste de bli minst lika tuffa som högdjuren. Det bådar inte gott för vare sig schyssta arbetsvillkor eller god hästhantering och hästhållning. Det kan man inte påstå.
Så svartarbetet fortgår. I en högriskbransch där man, förutom alla nackdelar svartjobb ger i övrigt, ju kan bli invalid för livet, och då får man inte en krona i ersättning eftersom man som sagt jobbade svart. Hela livet kan bli förstört. Då och då skrivs det om det. Som till exempel Expressen år 2017, Hippson år 2016, och Göteborgs-Posten 2019 – då faktiskt facket Kommunal har reagerat. Men inget händer. Allt pågår som förr. Kanske är det Skatteverket som till slut tröttnar. De brukar gillar ordning och reda och inbetalda skatter. Men det verkar ju ta sin rundliga tid och de får knappast någon hjälp av branschen själva. Tvärtom är det så hästbranschen överlever – det är inte lätt att få ihop ekonomin i denna bransch (om man inte heter Helgstrand förstås, och så några till då förstås).
Så det är därför branschen inte gör något? De verkar ungefär lika intresserade av att få till schyssta arbetsplatser som att se till att de där fina policydokumenten de har skrivit om att behandla hästarna väl faktiskt har en förankring i verkligheten. Det vill säga inte alls. Det är för sorgligt – för om man inte gör något åt detta och se till att arbetsvillkor och arbetsmiljö blir bra för folk i branschen, så kommer hästarna inte få det bra de heller. Det säger sig självt.
Så har jag då varit på SIHS, jag tror det förkortas så – Sweden International Horse Show som det numera heter. Det var ungefär som det brukar vara – massor med folk som kränger hutlöst dyra varor (vad sägs om ett par stigbyglar närmare 6 000 kr???) och annat smått och gott, shower och tävlingar. Samma likadant. Inte mycket till nyheter förutom detta nya märke – All In. Ni kan ju gissa vem som står bakom det – All Ins ryttare Herr Fredricson såklart. Och det märket ville ju alla såklart köpa nu när Kingsland är så ute i kylan som det bara kan bli (Helgstrands märke då såklart – ett märke som till och med utgått ur vissa butikers sortiment numera). En given succé och ett kassaklirr så gott som något. Och nog är det där med eliten som gudar som det är inom hästvärlden – de är som rockstjärnor. Även den mest vuxna har en tår i ögat och suckar och himlar med de blå i kön till att få sin autograf av Peder och Malin när de kränger sin bok ”Guldet”.
Nissförstå mig rätt. Jag tycker Peder och Malin är fantastiska. Men kom igen. Är det inte läge att förstå att de är människor de också – inga halvgudar. Tycker det är symtomatiskt – och visar på hur Helgstrand kunnat komma upp och sitta på sin tron så länge – han har fortfarande, trots allt som kommit fram, en beundrarskara som förlåter honom för ALLT! För vad säger man om de som försvarar en kille som Helgstrand som sett filmerna som ska publiceras och skickat toppadvokater för att stoppa det rättsligt och när han till slut inser att alla sett detta program och reagerar – jag DÅ ska man sätta upp kameror i ridhuset. DET är tydligen lösningen, och jag ser minsann beundrarmänniskorna hylla detta som om allt då är förlåtet, trots att han har hållt på i så många år och bara efter att ha hittats med byxorna neddragna gör en fjantig grej som att installera kameror. Som om det skulle ändra något i ridsystemet som handlar om dominans och tvång.
Det är mycket, mycket farligt att sätta människor på en piedestal och avguda dem. Det leder inte till något gott. Och jag ka bara konstatera – att så länge det finns barn på 8 år som lärt sig att man ska ge en häst en käftsmäll med knytnäven om den blir sur när den sadlas så finns ett helsikes problem att ta hand om inom hästvärlden – oavsett sportgren. Åjo- sådant har jag varit med om i denna tuffa hästvärld. Också.
En annan sak jag reagerade på var hur lite folk det var på fredagen när jag var där. Det var väldigt vad tomt det var på läktaren. Undrar om den ekonomiska situationen för folk gör att de går färre dagar? Eller om det är något annat. När jag och min väninna skulle gå och ta ett glas vin precis utanför arenaingången, på samma ställe vi gick till förra året trodde jag inte mina ögon. När vi, på fredagen under SIHS förra året, gick hit fick vi sitta på kanten på ett långbord fullt med folk. Något annat bord gick inte att få tag på. Nu var vi nästan ensamma och personalen undrade också var alla var eftersom de väntat sig många kunder. Och när jag nu kom hem kikade jag på biljetter under såväl lördagen som söndagen. Det såg ut att finnas en hel del kvar, om än inte på kvällsföreställningar. Märkligt. Vi får väl se vad publiksiffrorna visar.
Vi får se om det blir ett besök för min del nästa år också. Gillar att träffa mina vänner, men det kan man ju göra på billigare ställen och det känns som jag sett alla de där grenarna nu ett antal gånger. Med tanke på att det inte finns en restaurang värd namnet på Friends Arena heller så blir det ganska trist i längden. Jag gillar mysiga restauranger. Ger inte mycket för food trucks i ett garage. Området runt Friends Arena är inte det roligaste heller – Mall of Scandinavia är inte min favorit om man säger så. Men man får i alla fall stegräknaren att bli glad. Den plingade till för 10 000 steg redan innan jag beträdde Friends Arena. Och vinet och sällskapet var gott respektive trevligt. Alltid något.
Det är inte enbart hästttidningar och hästfolk som reagerar på Operation X dokumentär om Andreas Helgstrand. Men till skillnad från de flesta hästtidningar, så sker också en vidare, högre ställd, diskussion om människans rätt att (ut)nyttja djur i icke-häst-medier. Igår till exempel skrev Ann Heberlein, teologie doktor tillika författare och fristående kolumnist på Svenska Dagbladet, en kommentar i Svenska Daglbladet angående programmet.
Det är ett klokt inlägg, mycket väl värt sin läsning – klicka här för artikeln , där Ann diskuterar vad som egentligen hände med kärleken till hästen inom ridsporten och konstaterar så vist: ”Våra husdjur utgör en brygga mellan natur och kultur, det vilda och det tama”. Ja så KUNDE det ha varit på riktigt, om vi inte låtit vinstjakten tagit över ridsporten, och inte låtit sätta ”eliten” (som inte alltid kommer dit för kärleken till hästen, utan för sina vinnarskallar i tävlingssammanhang) i förarsätet. För som Ann skriver – ”Vad hände med kärleken till hästen?”. Ja vad hände egentligen? Bra fråga Ann! Det är dags att ta tillbaka ridsporten där den hör hemma – hos de som verkligen älskar hästar.
Så drar jag mig ju också till minnes att jag minsann för många år sedan haft Ann Heberlein med dotter som elever på läger i Skåne. Kommer ihåg att jag tyckte mycket, mycket om henne, och är glad över att hennes engagemang inom ridsporten inte är helt borta, även om hon har många andra ämnen som också tar hennes engagemang.
För övrigt har nu TV4 beslutat att köpa in rättigheterna till dokumentären om Helgstrand från Operation X och TV2 Danmark. Vi får väl se när den visas, men jag tror TV4 vill smida medan järnet är varmt.
Det är smått omöjligt att inte tänka ”Helgstrand” när jag funderar på att lägga ut ett nytt inlägg på bloggen. Inte bara för att diskussionerna går höga på nätet: på sociala medier framför allt men också i tidningar, så vart jag än tittar dyker detta namn ut. Om karln inte var känd nog innan, så är han det nu – eller kanske ökänd… Och mer ska det bli. Operation X, dokumentärprogrammet på danska TV2 har nämligen ett program till, och det går nu på onsdag.
Senaste inlägget handlade om lite myter som dokumentären knäcker. Eller som jag trodde hade knäckts. De finns kvar där ute bland ”hejaklacken”. Och så märkte jag några till jag glömde att ta upp i förra inlägget. Det ena är whataboutismen, och den är flitigt använd hos kreti och pleti. Whataboutismen i det här fallet handlar mest om att det är mycket mer synd om hobbyryttarnas hästar än elitens hästar – tydligen oavsett vad eliten gör. Men jag vet inte jag – är man lyckligare som fågel för att man är instängd i en gyllene bur och för att det finns andra fåglar som har det etter värre ? Knappast. En individs smärta och dåliga tillvaro (även om det ”bara” handlar om en hästs) ska inte förminskas för att det finns andra hästar som också lider. Det faller på sin egen orimlighet. Då skulle bara den värsta av den värsta av smärta och tillvaro tillmätas någon betydelse, vilket blir ganska befängt. Och som de flesta företagsmänniskor och städare vet – städar man såväl trappor som organisationer uppifrån, annars blir det aldrig rent, då skit rinner nedåt
Ett annat argument, som används av framför allt toppskiktet inom dressyr är att ”det inte lönar sig” att rida och hantera hästar på det sätt som visas i Operation X. Detta har dressyrens förbundskapten Bo Jenå och Patrik Kittel nyligen använt sig av. Bo Jenå menar också i en artikel i Hippson att man inte kommer någonstans med dessa metoder och tillägger ”– Det här kommer säkert inte att repeteras. Allt kommer nog bli mer belyst åt alla håll och kanter. Jag tror inte att det kommer fortsätta.”
Om vi går tillbaka till det där med att trappor och organisationer städas uppifrån för att skapa en genomgående och varaktig förändring blir dessa två herrars uttalanden om att ”det inte lönar sig” inte bara fånigt eftersom Helgstrand blivit miljardär och dominant inom dressyrsporten och just precis tjänar storkovan på att träna så här, utan väcker också en oro för att den här stormen inte kommer leda någonstans alls.
Det är precis dessa herrar – Bo Jenå och Patrik Kittel som är herrar på täppan inom dressyrvärlden och de som kan starta den förändringsprocess som så väl behövs för att dressyrsporten ska bli en sport där god hästhantering och god ridning premieras och motsatsen beivras. Men inte ett ord yttrar dessa herrar om detta – deras ansvar som förbundskapten och tränare/utbildare/idrottsman på högsta nivå.
Istället har vi i Tidningen Ridsport kunnat läsa ett inlägg där en som är mycket insatt och har stort inflytande klagar på de som klagar på elitens frånvaro av avståndstagande. Vilken metadiskussion! Hon tycker man ska arbeta för förändring på plats, vilket ju till en första glans framstår som lovvärt. Det finns bara ett problem – om du kritiserar någon i en hierarkisk struktur måste du vara stark som sjutton och vara beredd på att bli utfryst. I bästa fall blir du negligerad. Och nog kan många, många, många, många vittna om detta bara här i vårt eget land. Då kan man tänka sig hur det är internationellt och inom elitnivå.
Vi behöver inte heller leta länge för att se att detta är ett reellt faktum. Vi kan ta före detta stallmästaren i Helgstrands stall som exempel, en svenska, som är med i dokumentären, där hon berättar om hur vidrigt allt är. Vad fick henne att vänta fyra år med att berätta? Inte var det för att hon tyckte det var så roligt att uppleva det hon gjorde hos Helgstrand, precis. Hon var snarare smart nog att förstå (om det inte till och med papper på det) att en sådan som Helgstrand kan förstöra hela hennes karriär inom branschen om hon hade opponerat sig och slagit på stora trumman.
Vi kan ju faktiskt också se, vilket inte uppmärksammats i tillräcklig grad i mitt tycke, att personer som arbetar hos Helgstrand arbetar under ganska, för att inte säga riktigt, vidriga förhållanden. Frustration, gråt, stress, trötthet, överarbete och mobbing har enligt vittnen och som det berättas varit vardagsmat. Så fruktansvärt för alla de som kom till Helgstrand för att få jobba med ”de bästa” och hamna ur askan in i elden. Arma människor. Här kan vi snacka hierarkisk struktur med en Helgstrand på toppen som nyttjar tjejer som älskar hästar så mycket det bara går. Rent utsagt vidrigt.
Jag hoppas högdjuren inom ridsports-Sverige tänker om här. De har ett tungt ansvar i att följa upp och inte bara vara utan även ansvara för den förändring som behövs för att både skapa en god grund för att hålla dressyren legitim i åskådares och allmänhets ögon, och för hästarnas skull. Framför allt för hästarnas skull. Vi får se om nästa avsnitt eldar på brasan lite. Det kan tydligen behövas.
Vi kan väl lugnt säga att danska statliga TV-kanalen TV2 sänkte ett helt grustag med myter och hitte-på-argument vad gäller etiken bland elitryttarna häromdagen när Operation X, kanalens dokumentärprogram handlade om Helgstrand och hans så kallade ”träning”.
För det har inte funnits någon hejd på märkliga argument för att stoppa den kritik och de ifrågasättanden vad gäller elitryttares träningsmetoder tidigare. Och ett gäng flög som sagt sin kos efter detta program. Vi kan väl ta en del av dessa argument här i bloggen, istället för att diskutera det program som visade systematisk djurmisshandel – och därmed avslöjade hur Helgstrand lyckats bli miljardär i en bransch där det är ytterst, ytterst svårt att gå på plus alls som företagare. Programmet talar för sig själv och nu vet vi – det stinker, det stinker fett. Och det här rinner över till hela dressyrvärlden då han har varit (är än?) den som är involverad i allt och mycket därtill och en person som många, många, många – även i Sverige – har samarbetat med och tjänat pengar tillsammans med. Om de inte vetat – har de inte vetat. Och då är dem medskyldiga. Så har jag sagt det.
Vi går över till argumenten om att eliten inte ska/kan ifrågasättas istället – de där som programmet slaktade helt och hållet. Jag väljer några jag sett på Helgstrands facebook-sida inför programmet och jag väljer några jag varit med om själv.
Myt: Den som inte rider på elitnivå vet inte tillräckligt om häst och ridning för att veta hur man gör så hen borde hålla tyst. Svar: Finns så många fel med detta ”icke-argument” att man knappt vet var man ska börja. För det första krävs det en häst för flera miljoner för att hamna på elitnivå oavsett ridkunskaper. För det andra kanske man vet vad som krävs men inte är beredd att lägga ner jobbet för att komma dit – då man inser hur sjukt svårt det är att göra det på ett etiskt sätt (vilket bevisas av Operation X om inte annat – för där ”fuskas” det genom hugg och slag på ett systematiskt sätt). Eller så är man inte en tävlingsmänniska utan har helt andra mål med sina djur. För det tredje har kunskap om häst ingenting att göra med om man kan sätta ett byte på rätt plats. För det fjärde så behöver man inte vara expert på häst eller ridning alls för att kunna avgöra om ett djur far illa eller inte. Det räcker gott med att vara en empatisk människa som har lite öga för djur och en förmåga att förstå att hästar har känslor och är flyktdjur. Rosetter på en tävling visar ingenting annat än att man lyckats tråckla igenom ett dressyrprogram på det sätt som förväntas av domarna – och nu är ju domarna också under lupp eftersom de inte kan avslöja träningsmetoderna bakom vinnare i dressyrklasser uppenbarligen, vilket många kritiserat dem för läääänge. Så om man varit lika intresserad av djurskydd som man varit om att halten är på exakt bokstaven X, så hade man sett effekterna av eländig träning och satt ner betygen på de ryttare som fusktränar på hästens bekostnad för många år sedan. Rollkur och annat skit som vissa inom eliten håller på med har varit på tapeten sedan 90-talet. det är 30 år sedan….. och visst ser man – om man vill se. Så ingen borde vara förvånad över vad man såg på Helgstrand. Inte alls egentligen. Men ingen ville se.
Myt: Hästarna vill tävla och tycker om det. Annars skulle de inte göra det så bra för det går inte att tvinga en häst. Svar: Vad vet hästar om tävling till att börja med? Och kan vi få dem att tycka det är ok? Absolut. Men sådant tar tid, kräver mycket kunskap om såväl hästar som inlärningsteori. Förr sa man att en dressyrhäst var bäst som 14-åring – så lång tid tog det. Idag går hästarna OS-dressyr vid 9 års ålder. ”You do the math” – som man säger. Vad har man dragit ner på? Etiken kanske? För det går också bra att tvinga hästar till att prestera om man är lagd åt det håller – och alla andra djur inklusive människor förresten – till att göra stordåd. Om konsekvensen att låta bli att prestera och göra sitt yttersta är för stor, gör de flesta detta för att rädda sig själva. Hästar, som verkligen hellre flyr än illa fäktar, är ganska snabba på att göra det, men som sagt är människans historia lång och där kan man hitta miljontals exempel på människor som gör det mest märkliga saker under tvång. och om det inte gick att tvinga en häst – hur i hela friden kom Helgstrands team på att man skulle dra in gramanerna till det yttersta, sporra hästar blodiga och därefter låta dem ha skitiga sår så ”de skulle tänka igenom sina synder” eller piska dem på en liten, liten volt när de är sjukt inspända. Då hade ju det varit helt onödigt – eller hur?
Myt: Jag har varit på plats och det har varit så fint såååååååååååååååååå! Så det kan inte ha pågått något konstigt på den anläggningen. Svar: Operation X besvarar faktiskt den frågan – när besök kommer så får all personal strikta instruktioner om att ta bort alla bevis på oetiska förhållanden – täcken på hästar med sporrsår och spöränder, bort med gramanerna, etc etc. Lika få som pryglar sina barn öppet, spöar sina hästar när andra ser. Man vet att man gör fel – men skiter i det så länge ingen ser.
Myt: Hästarna är för dyra för att misshandlas. Svar: Se Operation X. Förresten går det lika bra att gå in på TikTok och söka på ”Helgstrand”. Eller är det bara miljardären Helgstrand som har råd att förstöra miljontals kronor? Det lönar sig ju – eftersom han vinner? Och här fann jag till och med ett inlägg som inför Operation X-programmet försvarade Helgstrand med att man TILL OCH MED vårdade de hästar som inte var så VÄRDEFULLA på ett bra sätt. Som om värdet på hästen legitimerade skithantering och dålig vård.
Det sjuka i de här argumenten är inte att de finns – utan att de är så starka hos så många som påstår sig vara hästmänniskor.
Alle de heste der er blevet sparket hævet i munden og pisket til de fik sår hver dag… alle de ryttere der er gået hans vej. spore, glide tøjler og pisk er der blevet brugt til at få de heste til at gå ordentligt🫣😢 de rytter blev ved indtil hestene begyndte at bløde ud af munden mærker fra pisken og fik sår fra isporne virkelig forfærdeligt at kigge på ! De heste er kun blevet brugt for at få penge !💔 andreandreashelgstrands#helgstranddressage
Hästar behöver människor med tålamod, empati, som älskar dem och som vill förstå dem. Det är dessa egenskaper vi som människor har nytta av att träna när vi väljer en tillvaro med häst. Men det verkar vara tvärtom. Jag får känslan av att hästar lite alltför ofta drar till sig folk som vare sig har det ena eller det andra och inte är intresserade av det heller. För det är ju inte bara hästar som drabbas inom hästbranschen. Sjukt många inom hästsporten blir mobbade, utfrysta, att man ser ner på dem eller baktalar dem på annat sätt. Här är färska brittiska siffror:
Och man ska inte tro att Storbritannien är ett undantag. Stela och gammalmodiga hierarkiska strukturer där man sätter vissa stjärnor (lokala, regionala eller internationella) på en piedestal och där man behandlar varandra orättvist behöver jobbas bort pronto. Först då kan också hästarnas väldfärd diskuteras på riktigt – utifrån empati och fakta om de djur vi borde älska och värna så. Och först efter det kan en reell förändring ske.
Men det gäller att vi hästfolk, och framför allt eliten och Svenska Ridsportsförbundet – tar det här på riktigt, riktigt allvar och agerar här och nu. För trappor, liksom organisationer och grupperingar, ska städas uppifrån ned. Det man ser toppen göra, gör man också själv. Debatten fullkomligt rasar nu i Danmark. Jag hoppas den sprider sig och inte självdör. Nu har alla de som verkligen bryr sig om hästarna äntligen, äntligen chansen. Dags att ta den!
Vill ni se en del av debatten kan ni gå in på Helgstrand Dressage på Facebook. Det är, som man säger, intressant läsning.
Busenkelt! 