Hästar och Ridsport

av

Praktiska problem – schyssta lösningar

Jag fick en mycket bra fråga här på bloggen. Hur löser vi egentligen praktiska problem som vi stöter på i vardagen? Hästar gör inte alltid som vi hoppas och de är ibland nervösa, otåliga, forsar omkring och drar iväg med oss. Det är problem som dels sitter i hur hästar ÄR, dels i vad vi lär dem – utan att alltid förstå vad vi egentligen lär dem. Hästar är flockdjur och blir lätt oroliga utan sin flock. de är flyktdjur och springer gärna först och tänker sedan. De är också stora och starka ochh ser världen på ett annat sätt än vad vi göra. Deras sinnen är skapade för ett flyktdjur, inte som våra som är skapade för att jaga…..

Vad beror problemen på

Bland de problem som min kommentator här på bloggen tog upp, som hon ville ha hjälp med är vanliga problem! Hästar kommer från olika bakgrunder och är inte alltid de lättaste att hantera – de ”sköter sig” inte alls alltid….. Hur löser vi då detta utan bråk och negativa tankar? Hur kan vi få glada harmoniska hästar som inte känner att de behöver forsa omkring så mycket, och som litar på oss? Jag kan tipsa om att vi har en kurs om just detta den 25 aug. på Lösa Tyglar i Skinnskatteberg! Nyttigt, roligt och lärorikt!

Till saken: För det första måste vi fundera på vad som är ett problem över huvud taget och vad de i så fall beror på. Vad som är ett problem beror på hur vi ser det. Jag ser gärna det som hästen inte kan som något som kan läras in istället – att jag inte kan kvantfysik är inte ett problem förrän jag förväntas klara det i mitt jobb. Då, för att klara uppgiften, behöver jag lära mig kvantfysikens lagar. Så är det med hästar också. De behöver lära sig hur de ska agera i människans värld. Det är inte något de kan helt automatiskt. Om de inte förstår vilka ramar vi arbetar under, så kan de heller inte agera utefter dem. Vi måste helt enkelt lära dem hur det går till i människans värld. Och att det är helt tryggt att vara med oss. Om vi lyckas med det på ett bra sätt får vi glada och nöjda hästar som gärna kommunicerar och är med oss, och som inte hela tiden bara längtar bort – till hagen….. Få och enkla regler som ni båda kan leva med är en bra början. Öva in dem – få dem att sitta bergssäkert. Begär inte att få styra varje steg, välj vad som är viktigt – för ert samspel och för bådas er säkerhet. Och ha tålamod. Visa hur du vill ha det – inte hur du inte vill ha det! Och träna alltid precis så mycket så att hästen klarar av uppgiften. Det stärker självförtroendet….

Så kallade olater, är däremot något som verkligen kan ses som problem. Det handlar om att skrapa i gången till exempel, att bita på inredningen, väva, luftsnappa och allt annat som är överslagshandlingar. En stor del av dessa problem är fysiska! Magen är i olag. Om vi ger en trygg tillvaro med massor med grovfoder och fri rörelse utvecklas sällan dessa olater. Om de väl sitter i en häst, kan de vara mycket svåra att få bort. Hur mycket vi än tränar. De är nämligen knappast något som hästarna gör medvetet utan beror på ett inre behov av att minska den inre stressen. Här är istället hästens miljö extremt viktigt (den är annars bara jätteviktig…:-)).

Mycket av det som vi ser problem är faktiskt människans fel. Vi har lärt hästen fel saker! Det tåls att tänka på. Jag har mött hästar som lärt sig dra i grimskaft och tyglar, hästar som lärt sig att springa över människor (det gör de faktiskt inte med varandra så det är inte naturligt att springa på andra levande varelser!), de lär sig att livet med människan är jäkligt och att olika situationer innebär bråk. Det gör vi genom att själva sätta agendan. Det kan till exempel handla om att hästen blir rädd eller osäker – vi bestraffar och pushar även om hästen känner att den är osäker. Den får ingen hjälp utan vi ställer krav den känner att den inte kan leva upp till. Kampen är igång. Hästen lär sig att det är kamp som gäller, och kan inte annat än ställa upp på de premisser vi ställer. Men om vi istället lär hästen sunda saker, och att vistelsen med människan vilar på samarbete, ja då blir allt mycket trevligare. Tänk om vi istället kunde säga

– Aha – hästen är osäker och rädd! Hur hjälper vi hästen att lyckas?

Då har vi kommit långt i vår utveckling mot fantastiska och härliga människor som hästar gärna vistas med och rids av.

Här kommer lite exempel på hur vi kan lära hästen och hjälpa hästen att lyckas i vår tillvaro:

1. Häst blir stressad av att vara själv i stallet och steppar runt, gnäggar och märker inte vad människan bredvid gör.

ORSAK: Alla hästar är sociala varelser som är tryggast i sin flock. Osäkra hästar, som kanske inte ser människan som en trygg partner, vill allra helst vara med sina andra hästkompisar. Om man tar in en sådan häst själv i stallet, blir den mycket orolig. Kanske har den flyttats ofta, kanske har den hanterats otrevligt i stallet innan så den inte tycker att vara själv där är säkert och tryggt? Det känns istället instängt och otäckt…. Instinkten tar över och hästen, som det flyktdjur det är, springer runt i hopp om att hitta vägen till säkerheten. Människan är inte mycket värd, som sällskap…..

Ett annat alternativ som gör en häst ovillig att stå i stallet (särskilt själv!) är att den av någon anledning inte tycker om att bli riden eller att den förväntar sig att något otäckt ska hända i ett senare skede (lastad ofta till klinik, t ex). Den vet att när vi tar in den i stallet är det dags att bli riden eller transporterad, eller hovslagaren kommer eller vad det nu är. Då är saken en annan femma -för då behöver hästen istället lära sig att acceptera det som den ska vara med om i ett senare skede.

LÖSNING: Oavsett orsak så får därmed bråk hästen att längta än mer till kompisarna som förstår den. Vi gör istället tvärtom. Vi är trygga som berget i hela vår uppenbarelser. Vi är klippan i tillvaron och en mysig vän att luta sig mot mentalt när det behövs. Och vi övar i små doser med denna häst för att den ska klara av sin uppgift – att stå ensam i stallet. Bygg upp möjligheten att stanna kvar i stallet i lugn och ro. Första gången kanske det räcker att gå rakt igenom stallet och ut igen. Upprepa tills hästen är lugn. Placera gärna ”matstationer” i stallet. Jag jobbar inte så ofta med godis och mat, men å andra sidan är det en positiv grej för hästen. Stanna mycket kort vid varje matstation och led vidare hästen genom stallet och ut igen. Förläng  stoppen men var alltid noga med att ta ut hästen ur stallet innan den blir orolig och forsar runt igen. Det gäller att vara uppmärksam på hästens energier. Sedan går det att ge hö, och borsta utan att binda fast, för att sedan binda fast och borsta. Ta allt steg för steg och vänta aldrig tills hästen fått nog, utan ta ut hästen innan den själv försöker springa ut. Successiv inlärning är således det som gäller. En liten bit i taget och till slut står hästen helt lugnt i stallet. Se det som en kul övning där varje steg är en liten, liten seger mot en lugn och härlig häst i stallet! Då hålls humör uppe på såväl häst som människa.

Om hästen ska göras i ordning för ridning utan bråk i övriga fall, är det bara att ta in en kompis också som sällsis. Det är det minsta man kan göra för att få en bra start på ridpasset, innan hästen är redo att stallas in på egen hand.

2. Häst som otåligt skrapar med hoven på stallgolvet eller sparkar i boxväggen.

ORSAK: Oroliga hästar behöver trygga miljöer. En häst som är otålig skrapar gärna med hoven eller till och med sparkar i boxväggen. De kan också vilja få uppmärksamhet, vara exalterad eller ha dålig mage. Själv ställer jag gärna in mina hästar i stallgången endast uppbunden i en lina (grimskaftet) och med hö om det behövs. Då har de att göra. Sedan är jag mycket noga med att vara lugn och jobba i ro i stallet. Det gäller alla som är här också- hästarna ska inte behöva känna stress och oro. Det gör att få hästar skrapar med hoven i mitt stallgolv – om det inte är så att de äter något riktigt gott. Men det stör kanske knappast någon.

LÖSNINGAR: Om hästen när den är uppbunden skrapar är det annars läge att ignorerar det hela. Det kallas utsläckning. Man måste vara extremt konsekvent för att utsläckning ska funka, och i början kan beteendet förstärkas. Hästen vill ha uppmärksamhet och höjer därför rösten genom att skrapa än mer. Så fort vi säger till, ser vi ju hästen och den får den uppmärksamhet de kanske söker. Så det gäller att vara uthållig för att få utsläckning att funka.

En annan metod är att uppmuntra hästen när den står still – förstärk rätt beteende istället för ”fel”. Så fort hästen slutar skrapa uppmärksammar vi den och kliar den på manken. Det lugnar hästen och förstärker det beteende vi tycker är rätt. Det går även att lära en häst att stå stilla genom att aktivt belöna när den slutar skrapa. Detta kräver timing. Men när hästen slutar och sätter ner hoven kan vi säga ”stilla” och berömma. Det här kan till och med få hästen att stå stilla i de mest märkliga situationer sedan – mycket praktiskt! 🙂

 

3. Häst som på ett hårdhänt sätt vill klia sig mot ryttaren.

ORSAK: Den här hästen verkar tro att vi är en klipåle! Den springer också gärna på oss om det vill sig illa, för den respekterar inte vårt säkerhetsutrymme. Problemet är att det har den ofta lärt sig av människan. Vi gullar och kramar det söta hästhuvudet i tid och otid och många av oss har svårt att respektera hästens behov av säkerhetsutrymme. Vad gäller mänskliga kroppspråket kallas det för komfortzon. vi står inte gärna närmare en halvmeter ansikte mot ansikte med någon okänd, eller bekant. Innanför det utrymmet är det bara inbjudna och goda vänner som får vistas. Detsamma gäller hästen. Men vi gullar gärna med den som de vore hundvalpar ändå…

LÖSNING: Den som respekterar hästens behov av utrymme runt huvudet, råkar sällan ut för problem som att bli använd som klipåle. Stå vid sidan av hästen, vid sadelstaden istället för vid hästens huvud, eller en bit ifrån huvudet åt sidan. Jag lovar – det går till och med att be hästen böja på halsen för att tränas och få på sig grimman och få kli även ifrån sadelstadsläget! Det är riktigt bra, för då får hästen stretching på en gång. Det är en ren inlärningsfråga. Vi kan lära hästar massor med bra saker! Kommer hästen för nära oss, så är grundregeln att använda grimskaftet eller tygeln till att leda bort hästen så den står på egen hand – inte på människan. Visa vart hästen ska stå i förhållande till människan genom att visa med handen som håller i tygeln och ta sedan, när hästen stannat, ett extra steg ifrån hästen. Hästen ska stå kvar. Om den inte gör det upprepa och var lite envis. Ett alternativ som kanske är lite enklare till att börja med är att kategoriskt ställa sig där du vill vara – en bit ifrån huvudet, gärna vid sadelstaden. Då vänjer sig hästen vid att du är där, och tycker det är ganska bra. För då kan den vrida på halsen för att se sin omgivning utan att bli stoppad av en människokropp som står i vägen. Det här gäller i alla situationer när vi är på marken. Hästen ska inte stå och luta sig på oss. Den människa som på detta sätt konsekvent visar att hästen inte är välkommen in i komfortzonen om den inte uttryckligen är inbjuden och att hästen samtidigt själv vill vistas där, behöver heller inte oroa sig särskilt mycket för att bli översprungen av den hästen. Dessutom kliar sig hästen sig då istället på sitt eget ben. Det går ju bra det med! 🙂
4. Häst som under uteritt vill vända hemåt, börjar backa och snurra runt.

ORSAK: Om orsaken inte är något som direkt skrämmer hästen ser vi här återigen en häst som inte är trygg med sin ryttare. Den vill hem till säkerheten. Piskar vi på en sådan häst, kommer den otvetydigt att få rätt – det är läskigt att vara ensam med ryttaren. Det gör dessutom ont!

LÖSNINGAR: Genom att ta små rundor först – ta den minsta rundan som är möjligt till att börja med och sedan utöka rundornas storlek kan de flesta hästar klara av att gå ute ensamma med glädje! Om problemen är stora är det en bra idé att promenera och tömköra en sådan häst ute också till att börja med. Då kan man ofta ge ett bättre mentalt stöd hos hästen – vi går tillsammans. Få den att tycka att det är tryggt och roligt att vara ute! Hur gör vi då det? Jo – vi uppmärksammar det som vi ser som ett bra beteende och när hästen vågar och är duktig. Klia hästen på manken och var mjuk i sitsen när hästen går framåt. Ladda aldrig för att hästen ska vända eller stoppa – det triggar garanterat beteendet. Om den tvärvänder, stoppa mjukt upp hästen och vänd tillbaka. När hästen vänt tillbaka är det inte troligt den går fram till att börja med. Då sitter jag i alla fall helt stilla och bara väntar. Låt hästen titta och stå still. Jag har stått timvis ute med vissa hästar som tyckt det är jobbigt att gå ute ensamma. Till slut lossnar det. De slappnar av, och då kan jag ge en lätt skänkelhjälp och få tre steg framåt eller mer. Så fort hästen tänker framåt kliar jag den på manken och uppmuntrar deras försök. Försöka duger! Varje steg i rätt riktning belönas. Varje steg i fel riktning ignoreras. Jag vill inte skrämma en redan skrämd häst, men uppmuntra den att våga försöka. Bara hästen försöker, så blir det bra. Vilken tid det än tar. Press i stress är ingen bra kombo….

Om den däremot blir skrämd av något (bara en sådan sak som soptunnor kan vara jättefarliga!) och snurrar runt gäller det att inte dra i tyglarna och bli rädd själv. Det är svårt! Håll i manen! Om vi sitter kvar i balans, så springer hästen kanske runt och vänder sig hemåt och tar några steg. Sedan stannar den. Om den fortsätter efter det får man lugnt ta ned den i skritt för att sedan stanna helt. Då är det sedan läge att lugna hästen först om den är stressad. En stressad häst tänker superdåligt. Sedan vänder jag lugnt upp mot ”det farliga” igen och låter hästen titta i lugn och ro. Inga hårda händer, ord eller skänklar. Jag sitter så avslappnat jag bara förmår. De vet att jag vill förbi ändå.  Jag tittar själv inte alls på det som skrämmer. Jag ignorerar det skrämmande men respekterar hästens känslor. Jag tittar istället på vägen FÖRBI det skrämmande. Det är vägen ut, tänker jag och min tanke ger ändå fina signaler i min kropp att jag är på väg ditåt. Dit går vi så blir det lugnt, tänker jag som ett mantra för mig själv. Om jag ger hästen lite tid, kliar den och uppmuntrar den försiktigt att våga försöka kommer hästen känna av mina energier framåt, mitt lugn och mitt fokus, och ta den vägen framåt. Efter en stund tar alla hästar ett kliv framåt – det är beslutet. Sedan kanske den i värsta fall joggar förbi det läskiga, men so what? Den har just besegrat ”det läskiga” och går stärkt ur situationen. Och jag visade att jag visste att det skulle gå bra.

Är hästen riktigt, riktigt rädd eller oerfaren är det aldrig fel att hoppa av hästen och leda den förbi det farliga. Jag visar sällan det skrämmande, jag ignorerar det som förut och visar att det är säkert att gå på vägen. Hästen får dock titta om den behöver det, och se vad det handlar om. Att gå bredvid ger trygghet för många hästar. Snacket om att hästen skulle ”vinna” tror jag inte ett smack på. Vad vill hästen vinna om den är skrämd? trygghet så klart! Om jag då visar att jag kan ge det ökar vi vårt samarbete för nästa utmaning. Det är en vinst för oss båda.

Backar hästen istället för svänger brukar jag låta den backa. Att sparka på en backande häst får den bara att backa fortare…… Men jag ber den backa rakt, så vi inte hamnar i diket eller riktar backen genom att ställa hästen. Om du ställer till höger backar hästen mot vänster och tvärtom. Backar den mot något farligt får man ju ställa igenom ordentligt för att styra kraften åt ett säkert håll. Jag följer oftast med utan att uppmana den att backa eller försöka stoppa den. Ibland kan jag dock be hästen backa ordentligt om den ändå har bestämt sig. Det är mer effektivt än vad många tror. För när jag då slutar backa, slutar hästen med och vi har hittat samspelet igen. Jag behåller lugnet efter bästa förmåga och höjer hakan och tittar framåt. En häst orkar faktiskt inte backa hur länge som helst, utan stannar efter en stund. Då är jag nöjd med stoppet och står stilla och kliar hästen. När hästen till slut slappnar av gör jag som jag beskrivit ovan med utväntningen för att sedan rida framåt när hästen känns redo för det. Att piska eller slå en häst när den backar kan leda till stegringar.

Hoppas det var en liten hjälp på vägen vad gäller hur man kan hitta bra lösningar på problem som ofta grundar sig på en otrygg häst som inte vet hur den ska föra sig för att vara en glad och säker häst. Det finns många andra sätt att gå tillväga, och allt beror på vilken sorts person vi är, vilken häst vi har och vilken situation det handlar om. Vi är alla unika! Det viktigaste är att vi vågar och orkar lägga lite tid på att hjälpa hästen – istället för att stjälpa den. Vårt ansvar är att träna hästen att lyckas, och ibland behöver den få klura ut ett och annat, med oss som coacher. Det kan ta lite tid. Men när det väl fungerar och hästarna börjar lite på att vi är bra individer att vistas med, blir sedan framtiden så mycket bättre för både häst och ryttare. och jag vet – det kan kännas tufft att ge hästen tid i ett samhälle där alla problem ska lösas på en fikarast. Men hästarna är inte moderniserade och anpassade till vårt snabba-ryck-samhälle. De lever här och nu, och det tar den tid det tar! 🙂

av

Formen på dressyrhästen

Det är mycket nu! Fick ett vackert inlägg om praktiska sätt att lösa olika problem i vardagen med häst som jag vill svara på, och samtidigt har jag en mängd andra frågeställningar att ställa här på bloggen. Till det går att säkert åtta timmar om dagen går åt till träning och hästhantering på olika sätt. Tänk om någon kunde ge mig några extra timmar till! Men oj vad roligt det är när det händer så mycket – både praktiskt och vad gäller funderingar kring hästar, hantering och ridning. Jag börjar med aktuella OS-diskussioner i detta inlägg! Det får bli så, som en uppföljare till det förra inlägget där jag skrev om vikten av att ha etiska principer som går MED hästarnas väl och ve inom ridsporten, inte emot.

För vi är igång igen inom ridsportsvärlden. Med dressyrtävlingens start i OS går också diskussionerna om LDR, alt. Rollkur igång. Precis som förut. Och ingenting har hänt – verkar det som. Reglerna på framridningsbanan har ändrats – till något som är mycket underfundigt skrivet och enligt ett regelverk som verkar mer än svårt att lista ut…. Det är minuterbegräsningar på vissa positioner, stopp för andra. Jösses, jag har försökt sätta mig in i detta, men kan inte förklara för någon hur det ska gå till…..

Nåväl – rollkuren verkar finnasväl etablerad  i dressyrvärlden än (och säkert också inom andra sporter, men det vet jag personligen mindre om…).  Och många argument för och emot beskrivs – det finns två sidor – helt klart. En ny studie visar att även hästar som är vana att gå i positionen blir stressade, skriver Tidningen Ridsport. Det är en studie som är mycket intressant. Även om antalet hästar är få, vilket gör resultatet är ganska osäkert. Men – det är fascinerande att de som rider LDR också ställt upp på denna studie! Med tanke på hur tydligt resultatet verkar vara, så ger det en klar indikation på att LDR inte ger några positiva effekter att tala om – i alla fall inte psykiskt.

För de som klassas som LDR-ryttare går bra på banonrna. Det är oemotsägligt. Hästarna levererar. Vad beror det på? Det kan, som förespråkarna påstår, bevisa att metoden funkar! Men – vilket ideal är det då som premieras på ridbanorna i dressyren. Dressyr är en BEDÖMNINGSSPORT. Det betyder inte att den häst som faktiskt går i den mest korrekta formen automatiskt får bäst poäng. Mycket annat spelar roll – inte minst de subjektiva upplevelser och tyckande. Så är det – och om en överrullad häst med nacken lågt och fjärde halskotan högst anses vackrare får den högre betyg, särskilt om den inte gör några missar och har en frambensaktion som är utöver det vanliga… Så att de får högre poäng säger mer om vilka ideal som finns, än om hästarnas väl och ve. Ideal, vet vi ju vid det här laget, är inte alltid sunda. Titta bara på skönhetsidealet där midjan gärna får vara smalare än en persons huvud! Tänk så ideal förändras genom tid, även inom hästvärlden…..

Ett annat vanligt argument är att hästar som har ont inte levererar! Eller hur! En häst som har ont gör inte det vi ber om. Nej – mina hästar skulle kanske inte göra det idag – för jag lyssnar på hästen. Men skulle jag sätta på skarpa bett, ett par skarpa sporrar och piska till hästen några gånger när den är ”olydig” så skulle jag troligvis få en häst som ändå levererade. Tyvärr en erfarenhet jag gjort och får leva med – förlåt Alexander! För jag har gjort just detta, och gått bra på banorna ändå…. Min häst blev segare och segare och jag tränade och tränade. Frågade mina coacher om vad som var fel. ”Längre sporrar” och ”gramman” sa de i en enhällig kör. Och jag gjorde som de sa, för inte bättre visste jag då. Men, mitt hjärta sa att något är fel…. Trots att vi levererade…. Till slut åker jag in på klinik och frågar om hjälp. Behöver jag säga att jag blev ifrågasatt av tränarna?

Väl på plats på kliniken visar det sig att hästen är fyrgradigt halt på båda framknäna, tregradigt halt på båda kotorna fram. Det var mer än jag kunde leva med tyckte jag då – oh så jag grät, vilken ångest jag hade. Med rätta…..  Men han hade levererat – för att jag sa åt honom att göra just det. Sådana är hästarna – alldeles för goda för oss människor. Idag hoppas jag att detta är preskriberat för min del. Jag har bett min Alex om förlåt så många gånger och lärt min läxa på det vidrigaste sätt. Vilken tur jag hann innan han försvann – han finns här än – i bästa kondition 25 år gammal! 🙂 Kom inte och säg till mig att hästarna inte kan leverera om de har ont!

Det finns fler exempel i min egen värld – många av dem dessutom. Mitt russ är det senaste exemplet. Hon har gått omkring och myst i hagen, och varit halt till och från. Veterinärer och hovslagare har grubblat över trasslet, precis som jag. Vi har klämt och känt på hoven, böjt och donat och fixat. Men till slut, kunde ATG Örebro (Tack fantastiska människor!) hitta felet – en enorm fraktur på hovbenet! Och hästen är knappt halt i skritten och lite halt i traven på hårt underlag! Kan ni tänka er vilken smärta! Nu hoppas vi att hon blir bra, men hon dolde sin skada så gott hon kunde – gör det än! Så är hästnaturen bara – de döljer sin smärta. Deras enorma förmåga att utlösa stresshormoner i kroppen gör det också möjligt för hjärnan att koppla bort smärtan. Vi ser det dagligen överallt. Om vi bara vill se.

Jag har också en häst hemma som är tränad i LDR, Det är uppenbart. Hästen söker sig otvetydigt nedåt inåt i ridningen om jag inte rider på med lätthet, lätthet fram, fram fram. Jag undrar efter att ha ridit henne ett tag, hur starka ben de som rider LDR egenligen har? För hästen bjuder inte ett dugg när hon duckar in huvet sådär. Det händer inte ett skit när du lägger på en lätt skänkel rent utsagt. Du får driva in i helskotta för att få aktion i hästen. Fyanemej. Tur att hon nu hajjat att om jag bara lätt lägger fram henne och dansar lätt med energi framåt så griper hon på ordentligt – med hela kroppen. Tro nu inte heller jag behöver vare sig nosgrimmor, grammaner eller annat för att lägga henne i rollkurs-position – det gör hon så naturligt så. Inlärt beteende. Bäst att göra så direkt så slipper hon drag i sin känsliga mun? Det är svårt och jobbigt att få driv i en rollkurshäst, om du inte lär om från början. Det är min erfarenhet i alla fall. Så det är inget som passar mig, som är lite lat och gärna ser att hästen gärna bär sig själv, istället för att jag gör det. Det känns så mycket trevligare med en häst i balans också, oavsett om ”metoden” fungerar eller ej.

Men – Det viktigaste av allt är kanske etiken i det hela -vad gör vi med djuren egentligen? Vi inom hästsporten måste kunna bli granskade i lupp, anytime! Om dessa diskussioner pågår och vi inte kan stå upp för vare sig ideal eller träningsmetoder, är vi riktigt farligt ute som sport. Jag är, oavsett vad som kan tolkas i detta inlägg en hängiven dressyrryttare. Jag älskar hästar som dansar – men de ska dansa av glädje och i samspel med ryttaren på ett sätt som främjar deras hälsa, hållbarhet och psyke. Jag hoppas därför denna inte glöms bort i någon vrå och showen fortsätter som vanligt. För hästarnas skull, och för sportens skull. Idealet måste vara sunt – ur hästsynpunkt.

Hästar döljer sin smärta, det vet vi genom forskning och det vet alla som en gång försökt klura ut ett problem hos en häst som har någon fysisk skada. De talar dock sitt tydliga kroppspråk när den situation de hamnat i inte är till dreas gagn. Små, små signaler går att utläsa för at tse hur de egentligen mår. Så titta noga på dressyren på OS. Vad ser ni? Är svansen still, verkar hästen avspänd, och nöjd med det arbete den gör? Vickar öronen sådär gulligt, eller är öronen riktade åt ett visst håll. Har hästen rätt muskler i rörelse och ser hästen bogfri och lätt och ledig ut. Eller ser det forcerat och ansträngt ut? Har ryttarna mycket tyngd i handen och hänger bakåt, eller sitter han eller hon i balans? Vilken ryttare och häst tycker ni bäst om? Och är det densamma som vinnaren?

av

Ridsport -en trend i tiden

Det var för fyra år sedan som det verkligen började hända saker inom svensk ridsport. Den tog sig, på något outgrundligt sätt, sig ut från skuggorna av mediabruset och började bli en snackis även för andra än oss hästidioter som jobbar med hästarna dygnet runt. I täten fanns den fantastiske RGB som också höll fanan högt med idel framgångar – en av få medaljer den OS- upplagan och på EM:et efter det. Silver i OS, Guld i EM – svårt att förneka att Sveriges fana till stora delar bars upp av just en hoppkarl. Jerringpriset var en ren arbetsseger. När RGB segrade fanns en enorm hop människor bakom resultatet, människor som ville visa upp vad som var viktigt för dem. Det handlade om ett sätt att visa upp den betydelse hästen har i vårt samhälle, som ungdoms- och vuxensport, som livsstil och som rekreation. Mullren i leden var svåra att tystna.

OS 2012 kunde inte börjat bättre för svensk ridsports del. Nu idag, står, en 37- årig, ytterst kompetent, tjej vid namn Sara Algotsson och en helt fantastisk häst vid namn Wega för en bragd få lyckas med under sin livstid, hur mycket de än kämpar. Än ett OS-silver till Sverige i ridsport – och det första i denna OS-omgång. Snöbollen med engagerade som krävde uppmärksamhet för hästarnas OS,  som redan började komma igång innan första start, har nu utvecklats till en lavin. Och nu är det dags att ta allt ett steg vidare – i flera riktningar.

För det finns ingen höjd utan bredd. I Sverige kämpar hundratusentals hästtjejer och hästkillar för att utvecklas inom ridningens ädla konst. De drömmer om framtida segrar, kanske till och med om OS. De älskar sina pållar och får jobba hårt för att få de resurser som också borde vara dem förborgade. Vi talar givetvis om kommunernas anslag till idrotter, där ridsporten är sorgligt eftersatt. Hur kan detta vara – år 2012??? Ridsport kan vara en folksport, en sport för alla. Hästen är fantastisk för habilitering och rehabilitering för psykiska såväl som fysiska funktionshinder. Ridsporten är rekreation och en sport du kan syssla med från tre års ålder till 95 års ålder, eller mer. Ridsport är en sport som får människor att närma sig naturen på ett roligt och spännande sätt, som får oss att förstå vikten av empati, respekt och kommunikation med alla de varelser vi har runt omkring oss. Ridning är roligt, det är hälsofrämjande och nyttigt för psyke som fysiska hälsan. Hästarna gör oss, kort sagt, till bättre och lyckligare människor.

Det handlar också om attityd till djuren – dessa fantastiska hästar som arbetar för oss, kämpar för oss och som jobbar som bäst om vi har kunskap om hur de fungerar och hur de verkar. Med en positiv attityd, respektfull inställning och med schyssta arbetsmetoder kommer vi som allra längst. Jag har blivit varm i hjärtat när våra landslagsryttare i fälttävlan talat om sina partners, hästarna. Idel lovord, idel respekt och glädje i att de uträttar stordåd på banorna. För även, eller just därför, att vi vill ha en ridsport som får stor plats i medierna, som får de anslag som krävs för att rida på vågen och få fram än fler otroliga sportryttare som gör stordåd i framtiden, så behövs en öppen, rak och etisk diskussion om hur vi tränar våra hästar. Aldrig någonsin får vi tulla på de etiska principer som ligger till grund för hästträningen – att skapa lyckliga, starka, friska atleter som kan och vill göra sitt jobb.

För visst gjorde Sara en helt fantastisk prestation idag. Särskilt i form av matchningen och lotsningen av denna gigant till sto Wega. Wega å sin sida var grunden, ja förutsättningen, för att det skulle bli någon tävlan över huvud taget. Ett helt otroligt sto vars väl och ve jag inte tvekar en sekund på att Sara sätter i första rummet – vad hon än drömmer om. Hon säger själv ett OS-guld. Och med det hon visar idag – så kommer nog det med. De ritter  dessa två presterade handlade om totalt förtroende för varandra, samspel på högsta nivå, och en harmoni i ekipaget som bara det gjorde mig varm i hela själen. Så heja Sara, i framtiden med! Och till alla oss andra – nu är det hög tid att följa upp dessa bragder RGB och Sara skänkt oss.

av

nu är det bråda OS-tider

Det är livat här på gården. Stall renoveras inför hösten och vintern, eleverna tuffar på som aldrig förr och egna hästarna tränas så det står härliga till. Men det är inte det som ligger i fokus idag, så här när det snart är OS-sammandrag på TV:n. Det är ju de fantastiska landslagsryttarna i fälttävlan som vi tänker på här hemma! Vilka insatser! Nu hörde jag bara en del av dem på radio, och såg bara de allra sista ekipagen på kvällen. Men det jag hörde det berör en luttrad hästsjäl – för nu j-lar om inte media och allmänheten får upp ögonen för dessa fantastiska hästar. De kan ge oss OS-medaljer i morgon! De första i sådana fall.

Som lag har Sverige chansen till medalj. De ligger på tredje plats inför terrängen. Som individ har framför allt Sara Algotsson chansen – och en jättestor sådan! Hon leder nämligen tillsammans med eminente Ingrid Klimke! Helt sanslöst. Inte nog med det, en viss ung herr Ludwig Svennerstål, blott 21 år, är på väg att braka igenom i världseliten på allvar. Minns jag fel om jag skriver att han ligger på sjätteplats? Nåväl – högt som bara den är det i alla fall. Så nog är det bråda OS-tider, för mitt i allt stök med stall, elever och hästar finns en självklar sak att följa – på TV:n. Jag ska dessutom följa veterangurun inom fälttävlan – Mark Todd, som ligger grymt bra till på en vad jag förstår är en oerfaren häst. Han var min första fälttävlansidol i slutet av 80-talet när för-VM och sedemera VM gick av stapeln i självaste Stockholm.

Jag vet – jag blir lite fjantig i OS-tider och när det smäller till för de svenske i ridsportsgrenarna sitter jag och hoppar och skriker i TV-soffan som en toka. Sån är jag – tur att OS bara är vart fjärde år…

Jag verkar inte vara ensam precis. De sociala medierna formligen svämmar över av lyckönskningar och förhoppningar nu! Tydligen har till och med TV fattat att intresse finns. Lite sent sådär. För nu möblerar de om i programmen för i morgon i sista sekund och sänder hoppningen för fälttävlanslaget och individuellt i finaste SVT. Sicka sötisar! Tänk om de bara fattat det på en gång! Det är ju inom hästeriet det händer, om man säger så. Och som Sveriges största näst sport (detta mantra börjar kännas tjatigt men går tydligen inte hem i alla fall) är det faktiskt inte så konstigt att det kan trilla in en medalj eller två. Alla dessa småhjältar hemma – vissa av dem blir stora hjältar på banan en dag. Det tänker jag när jag tränar yngre också. Om de inte vill gå till eliten, så kommer de förhoppningsvis att ha ett stort, underbart och givande intresse för livet sedan också. Tänk vilken lycka hästar ger! Nu kommer kanske svenskarna i allmänhet att bli lyckliga också – om det blir medaljer. Det värmer för det kan vi behöva. Verkar inte finnas så många chanser den här omgången av världens absolut största idrottsevent.

av

Ung debutant visar framfötterna

Så är fälttävlansryttarna igång med sitt dressyrmoment. Hittills har två ryttare avverkat sina program, varav den ena var Ludwig Svennerstål, endast 21 år ung. Han gick på nock och ligger bra till inför resterande tävlingsdagar. Vad härligt med nytt blod till sporten och vilka nerver killen verkar ha!

Linda Algotsson gick det lite sämre för tydligen. Och det får hon minsann känna av om hon orkar läsa Tidningen Ridsports artikel med tillhörande ”expertkommentarer”. Inom ridsporten finns tydligen ingen nåd – utan fel lag är på plats, med fel personer på fel hästar. I alla fall om de inte övervinner sig själva och hästen är lite spänd. Märkligt – jag som trodde hästar hade en förmåga att göra folk lite mer ödmjuka och mindre dömande, att alla vi som håller på med hästar förstod hur förbaskat svårt det är, att få en häst att dansa på kommando och att en tillvaro med häst lärde oss konsten för respekt för allt levande….. Vi lär oss tydligen olika saker av vår hästsport, sett till kommentarerna i tidningen……

 

av

Köpa ”rätt” häst gör hästlivet roligare

Det var fasligt vad tiden går fort på landet. Dagar fylls med träningar av alla de slag. Både egna hästar och externa ekipage efterfrågar tid och engagemang. För min det ger all denna tid som spenderas med hästarna erfarenheter som är svåra att skriva ner . Hur beskriver jag en känsla på en blogg? Hur beskriver jag skillnaden mellan en häst som säger att den inte kan, och en häst som lärt sig fel? Svårt, då det är små signaler som skickas ut. Jag utvecklar det där som kallas för djuröga – den kunskap som är tyst och som bygger på erfarenhet, praktik och som ingen bok i världen kan ersätta. Och den är lika svår att förmedla. Men jag ska göra ett försöka, i senare inlägg – genom att beskriva utvecklingen av några hästar som jag för närvarande jobbar med. Men idag tänkte jag istället ta upp en mycket svår fråga – hur i hela friden köper jag ”rätt” häst?

 

Många köper fel

Det är inte alltid det blir som man hoppas, när en ny häst köps in. Ibland visar det sig att hästen inte alls fungerar som det är tänkt och ibland ligger såväl skador som trauman bakom problemen. Det kan också handla om att hästen inte alls passar till vad ryttaren önskar, eller att ekipaget inte kommer överens på det personliga planet. Drömmen blir till krass verklighet och problemen hopar sig lätt. Det är allt annat än kul, särskilt för den som bara har en enda häst. Då blir hästlivet en mardröm, istället för den glädje som det skulle kunna vara. Och om du känner att det är så här, är du allt annat än ensam.

 

Välja inriktning

Vi människor har hopp och önskningar, drömmar och planer – inte minst när vi vill ha en häst. Det finns alltid en anledning till varför vi köper häst. En vill tävla i dressyr, en annan vill rida distans. En tredje kanske vill luffa i skogen eller hitta en bra kompis, som bara finns där och som gör livet lättare att leva. Hästar kan vara så mycket. Men alla hästar är inte allt. Det här brukar vara den lätta biten att välja – för de flesta av oss brukar ha bra koll på vad vi vill göra med vår häst, och är också ganska duktiga på att välja häst utifrån det. Inte alltid dock. Det finns de som försöker få en häst till vad den inte är. Det lyckas aldrig – det är tvärdömt. En körponny som är byggd och ämnad för att vara det, kommer inte att hoppa SM. Så är det bara. Och en häst som är en lunkikringare är mycket lyckligare som sådan än att pressas till piaffer. För det mesta. Undantag finns alltid – men varför chansa när det alltid finns en mängd hästar ämnade för precis det du önskar att välja mellan?

 

Personlighet

Än viktigare är det kanske med hästens (och vår egen!) personligheter. Den som vill välja rätt häst gör rätt i att reflektera över sin egen personlighet. Hästar har sin personlighet, vi har vår. Och alla kommer inte överens med alla. För att hitta rätt häst behöver vi känna oss själva – våra styrkor och svagheter. Vilken typ av häst passar oss? Är vi coola nog att ha den lilla älvan som fladdrar iväg för minsta lilla, eller behöver vi Trygga Hans för att få ut mesta möjliga av vårt hästliv? Den som har lätt för att stressa upp sig eller blir frustrerad när något går fel, kan skapa mycket oreda med en känslig häst. Men den väna gulliga, kan också ha svårt att entusiasmera och peppa en häst med lite mindre motor. Hästar utvecklar vår personlighet, och ibland är det bra att välja en häst som lär oss lite mer, och som tänjer våra gränser. Sådana hästar utvecklar oss, så länge vi lyckas. För utmaningen måste också ligga inom rimliga gränser – en känslig häst med ett trauma i historiken behöver en erfaren, känslig och inte minst tålmodig individ vid sin sida för att få chansen att utvecklas fullt ut och inte bli en besvikelse för den som inte mäktar med.

Tidigare hantering

Ytterligare en aspekt som påverkar hur hästen är, är hur den hanterats. Hästhantering är en konst och det finns en miljon olika filosofier, metoder och andra varianter. Vissa hästar blir dominerade, och ”lägger av”. De kan dölja en helt annan personlighet bakom den tama ytan. Andra hästar har varit hanterade av nervösa och rädda människor, och gör så gott de kan utifrån det. Ytterligare andra är missförstådda, hunsade och allt däremellan. Sådana hästar är svåra att köpa för den som vill ha en riktig partner. För de behöver lära sig att vi människor också kan vara vänner. De kan ändra sitt humör fort när de märker att hanteringen ändrats, och det kan leda till att du tror du köper en häst, men får en annan i ditt stall. Försök se igenom detta och se hästen som den är – i grunden. Det är också den typ av häst du har att jobba med när du köpt den – såvida du inte fortsätter samma metod som säljarna hade.

Gilla hästen!

Vi orkar så mycket mer om vi verkligen tycker om vår häst. Vi är beredda att arbeta hårdare och bättre för den vi tycker om. Det är hästen värd – så välj en häst du verkligen gillar. Hästvärlden är dessutom full av tyckare – tyvärr! Och den som inte vågar stå upp för sitt hästval och sin häst kommer gärna i försvarsposition och blir ledsen. Det tjänar vare sig häst eller människa på. Det är lätt att stå upp för den vi verkligen tycker om, och som vi valt medvetet utifrån vårt hjärta! Den hästen får ett bra hem hos dig! Att bli kär i en häst kan dock vara vanskligt. Då ser vi inte gärna de brister vi får leva med framöver, och som kanske får oss att ångra vårt beslut. Även en viss objektivitet behövs – för hästen ska vara hos oss länge. Ofta är det svårt att få en objektiv bild på en häst på egen hand. Även om du gillar hästen, så kan andra problem finnas. Ta hjälp av kunniga personer – varför inte fråga tränaren eller hovslagaren om råd. De kan se exteriören, utvecklingspotentialen och inte minst ge tips på om hästen passar dig som ryttare. Om de inte kan följa med på besöken, går det att filma hästen så att de åtminstone kan bilda sig en uppfattning om vad det är du är intresserad av att köpa – och komma med goda råd och tips. Det går att hitta en häst som du både tycker om och som är frisk och sund, och ämnad för det du vill göra. Ibland tar det lite tid, men med tanke på vad som krävs för att hålla en häst, är det väl värt att leta lite till.

 

Låt dig inte luras

Det vimlar av hästar på marknaden. Några är billiga, några är dyra. Nästan alla säljs som ”bra ridhästar”. Inga verkar har problem på plats, men väl hos de nya ägarna. Konstigt….. När problem dyker upp och kontakt tas med säljare visar det sig inte helt sällan att problemen funnits där tidigare, ändå. Det finns många som undanhåller både det ena och det andra vid en försäljning. Det blir nog också vanligare, då det blir allt svårare att sälja hästar. Marknaden är mättad. Och för att få ett pris på sin häst måste den framställas i bästa dager. Även om det inte är sant. Tricken för att få dig att köpa snabbt och utan kontroll är många. Alltför många köper grisen i säcken. Låt oss säga att det är naivt – hästhandlare är inte alltid så väna som vi tror – även om det finns många seriösa säljare också!

Se den hanteras

Ett bra sätt att undvika lurendrejeri är att besöka hästen flera gånger. Den säljare som inte vill det, kan du lämna därhän. Det finns många andra hästar att välja mellan. Låt ägaren hantera den, rida den om den är inriden, men rid och hantera också hästen själv – gärna flera gånger. Smarta köpare låter också ägaren transportera hästen till en plats för ridning – då vet man om hästen kan lastas eller inte…Bara en sådan sak kan orsaka trassel, i alla fall för den som vill iväg och träna och tävla. Fråga massor – det finns lagkrav på såväl undersökningsplikt som upplysningsplikt. Undersökningsplikten har du som köpare – att ta reda på alla fakta du kan inför köp. Upplysningsplikt är säljarens ansvar att berätta allt han eller hon vet – och om du frågar – så måste du få svar. Om inte – gå till nästa säljare.

Besiktning och avtal

Besiktning och avtal är en fråga för sig. Reda papper och bra veterinär ger grunden för ett bra köp – för det är tryggheten om det ändå går fel någonstans. Veterinärens undersökning ska säkerställa att hästen inte har några allvarliga fel och att den kan användas till det som det är tänkt. En sådan undersökning kan spara många sköna slantar – och minskar risken för bedrövelse. Välj helst egen veterinär, så är säkrare. Men tänk också på att vissa inte är främmande för att ge butta eller liknande till sina hästar inför besiktningen! Det kan vara svårt att tro, men det händer! (se artikellänk längst ner på sidan). Ta också reda på vilka premisser som gäller för köpet och vilka lagar som gäller – det är skillnad på att köpa från företag och från att köpa från privatperson. Företag som säljer lyder under konsumentköplagen, en lag som inte kan avtalas bort. Privatpersoner säljer under köplagens förutsättningar, med större frihet att avtala vad de själva vill. Avtalen ska vara tydliga och raka.

 

Anpassning

När hästen väl kommer hem till nya stället gäller det att vara noga med att ge den alla de förutsättningar som finns för att bli en bra och lycklig partner. Alla hästar behöver tid att anpassa sig till nya miljöer. De kan ändra beteende och påverkar mycket av foderomställningar, träningsupplägg, ridbaneunderlag, val av sadel, nya hästkompisar och inte minst av de som hanterar hästen. Det går fort att förstöra en häst rent fysiskt. Hästar är känsliga djur, och även små skillnader kan ge stora konsekvenser om de införs abrupt. Ta reda på vilken utrustning som använts på hästen, och vilket foder som givits. En bra sadel kanske kostar, men en trasig häst kostar än mer. Ta hjälp av en kunnig hovslagare, och sätt igång hästen som om den varit avställd – oavsett om den tävlades helgen innan köpet eller inte. Som jag redan nämnt, kan också en ändrad hantering påverka hästens uttryck och sätt att vara! Både till det bättre och till det sämre.

 

Vi påverkar hästen!

För hur vi än gör, är hästen själens spegel. Det vi som hästhanterare gör återverkar direkt på hästens beteende. Och inte bara det – är även HUR vi gör de saker vi gör påverkar markant. Att ta sig tid och känna in sig på en ny häst, lära känna den utan krav på prestation eller ”att leverera” lönar sig i längden. All hästhantering bygger på relationen mellan två individer. Om du vill ha en bra kompis att träna, tävla och ha skoj med – så lär känna vem det är du har att göra med! Hästar är fantastiska personligheter, med sina egenheter och lustigheter. Den som klurar ut vägen till hästens själ, den har också en vän i hästen, så länge den lever. Den som vill ha en maskin, ska inte ha en levande häst i alla fall…

 

Mer info:

Konsumentverket – om lagar och regler http://www.konsumentverket.se/

Dopad vid besiktningen? http://www.hippson.se/artikelarkivet/veterinar/forskningskollen-dopad-vid-besiktningen.htm

 

 

Fler tips om att köpa häst

AGRIA http://www.agria.se/hast/artikel/kopa-hast–hur-gar-det-till-

HIPPSON http://www.hippson.se/artikelarkivet/hasthantering/tinne-och-lussan-tipsar-hastkopare.htm

 

av

Djur sätter sina spår

Små som stora har vi förmågan att sätta tydliga avtryck på jordens yta och i andras själar. Ni som följt bloggen har sett mina requiems för två stora individer i djurformat som jag mist den senaste tiden. Båda gamla, båda älskade för de personligheter de hade, båda en del av en fantastisk livsresa. Båda har de varit som en del av mig, och varit delaktiga i den jag är.

Ännu en gigantisk individ har jag mist. Först ut var nämligen min älskade mor, som inte längre orkade vandra på jordens karga mark. Hon blev min första ängel, tätt följd av två vackra själar till. Då hon också var en djurälskare av stora mått, är jag inte så förvånad att hon fick sällskap.

Var och en av oss människor, och var och en av de djur vi håller, har förmågan att slå an en sådan ton i någon annans hjärta. Alla individer kan ge livet en extra dimension för någon annan, och spelar huvudrollen i sitt eget liv. Djur har det inom sig. Det har vi med, men tappar den kanske på vägen i allt annat materialistiskt, alla yttre krav och den komplicerade värld vi lagt oss till med. Livets magi finns i varje individ, stor som liten på jorden. Det gäller bara att se den.

För mig är verkligen år 2012 förändringens tid, i stort och i smått. Kanske är det en slump, kanske inte. Det är vad vi ger skeenden, andra individer och inte minst oss själva för betydelse som slutligen är det som spelar någon roll. Själv lägger jag tacksamheten som ett mjukt och varmt täcke över sorgen över de jag mist. Tacksamhet för vad de lärt mig, vad de givit och den roll jag själv fick spela i deras universum. Arvet jag fått från mina tre änglar är stort att bära – alla bad de om, tillika gav de, enorma mått av respekt och kärlek. Alla hade de hade en outsäglig förmåga att förlåta och förstå. Det är storhet på jorden, som ger klang åt eftervärlden.

Vi människor och djur går så kort tid här på jorden. Men vårt arv kan bli stort. Om vi själva tillåter det och andra öppnar upp för möjligheten.

av

Våga ställa krav på ridskolan!

 

 

Inom de flesta områden finns det bra och dåligt. Ridskolevärlden är inget undantag. Svårigheten är dock att det kan vara svårt för en oinitierad, som kommer och rider en enda gång i veckan, att veta hur verksamheten egentligen är funtad. Många förutsätter, och måste förutsätta, att vård, omsorg och träning av hästarna sker på ett korrekt och riktigt sätt. Tyvärr finns det många exempel på när så inte är fallet. Det händer också att den metodik som används på lektioner inte känns helt bra för ryttare (och antagligen då inte för hästen heller). Vad gör man då?

Stor makt 

Ridlärare och inte minst verksamhetsledare på ridskolan har stor makt över hur livet på plats blir. Det gäller både hästarna, och de elever som kommer till stallet för att lära. Eleverna vet ju inte, det är lärarna som ska kunna. Lärarna på en ridskola består dessutom inte bara av de tvåbenta filurerna som står och skriker i mitten av manegen eller de som basar för verksamheten. De består också av fyrbeningarna. Att såväl fyrbeningar som tvåbeningar vet vad deras arbetsuppgifter är, och hur allt ska gå till är väldigt, väldigt viktigt. Hur ska eleverna annars kunna lära sig? Gissa är en tröttsam lek, särskilt för den som betalar stora pengar för en lektion med häst.

Pedagogiskt

En bra tränare kan vara på många olika sätt. Vissa passar med en viss tränare, medan andra inte trivs alls. Det är inget fel med det. Men – alla tränare måste kunna förklara på vilket sätt och varför man ska göra på ett särskilt vis. Personligen tycker jag inte heller att tränare som bara säger – ”gör si” och ”gör så” är särskilt givande. Det förklarar vare sig vad det ska leda till eller varför det görs. De ska också vara pedagogiska, och ha ett system i galenskapen. Det ena ska leda till att det andra blir möjligt. Utan solid grund, ingen dans med hästar. Och grunden ska byggas på en stor respekt för hästen som väsen och på konstruktiva och givande träningsmodeller. 

Känna hästarna!

Alla som jobbar på en häst- eller ridskola ska också känna hästarna väl. De ska veta vad som krävs för att få just den hästen att dansa. Det är ju det som de ska lära ut! Hästar är nyckeln i varje hästverksamhet. De hästar som används på hästskolor ska vara väl lämpade för de uppgifter de ställs inför. Det gäller både fysiskt och psykiskt. En väl förberedd häst är en välskolad häst som gillar det de gör. De är också sunda i kropp och själ. Det kräver konstant träning av någon som vet vad de håller på med. Min bestämda uppfattning är att ingen häst kan förväntas lära ut om nya elever hela tiden försöker ”hitta knapparna” på hästen, utan att hästen får erforderlig och kontinuerlig träning av den som står för den filosofi och träningsmodell som lärs ut. Det innebär både att hästen vet vad som förväntas och när – det vill säga att när ryttaren gör rätt, gör också hästen rätt – och att hästen blir stark och kan jobba som den bör för att hålla i längden.

Humöret

Bästa sättet att avslöja om en häst i allmänhet inte är förberedd eller klar för uppgiften är att kika på humöret. Om den blir arg, biter, sparkar eller något annat riktigt otrevligt kan du ge dig på att hästen har ett problem. Hästar vare sig bits eller sparkas utan en anledning. Det är inte eleven som ska lösa problemet (om du inte går en problemlösarkurs förstås, eller äger hästen själv). Det är tränarna och verksamhetsansvariga. Gör detsamma med tränaren förresten. Om han eller hon är sur, ja då är ju något fel – eller hur!

Kondition

För hästar som går på häst- och ridskolor slits. De rids ofta runt runt i en manege av personer som kanske inte har så bra balans eller motoriska färdigheter. Det ska inte heller elever behöva ha. Men – hästen behöver orka med allt detta. För det behöver den tränas så att konditionen ligger på topp. Hur vet man då om en häst är vältränad? Titta på ryggen! Om den är rak och stark, rumpan rund och välformad och halsen reslig och större på ovansidan än på undersidan, kan vi misstänka att hästen är vältränad. Det är en sådan häst du ska få när du går på en ridskola!

Filosofi 

Det grundläggande i varje verksamhet är filosofin. Hur ser personalen på hästarna och på eleverna egentligen? Vad har de för träningsfilosofi för hästarna och vilken pedagogik använder de för sina elever. Det finns många filosofier inom hästvärlden. Men ett är säkert. Om det inte känns trevligt i stallet, om hästarna inte är lugna, och om folk är besvärade eller nervösa när de ska ha lektioner och skriker, ryar eller till och med gråter. Hästarna ska må bra, liksom de människor som vistas i stallet. Då behövs en annan filosofi! En vistelse i ett stall och ridning ska vara roligt – och säkert! Vilket leder till en mycket viktig del i varje verksamhets fokus!

Säkerhet

Säkerheten är en viktig grundpelare i all hantering av hästarna. Och då talar vi inte om hjälmar och säkerhetsvästar. De är till för att skydda en person när allt annat misslyckas. Det får nämligen inte ske några olyckor! I praktiken innebär det att en punkt vi redan nämnt ovan ska uppfyllas – hästarna ska vara redo för uppgiften och friska, glada och vältränade – även från marken. Om hästen ska hämtas från hagen ska det inte stå femton hästar och hugga med huvudet när du ska ta in din ridhäst. Om hästen står i ett stall ska det inte kännas läskigt att gå in i boxen eller spiltan. Det har du rätt att kräva. Och om du gör det, hjälper du denna stackars häst! För hästar som är arga och sura mår inte bra i den miljö de vistas i. Detsamma gäller när du gör något – allt ska gå smidigt – om du gör rätt! Det gäller allt från hovkratsning till sadling. Om hästen grinar ifrån är det ett rop på hjälp och orsaken behöver hanteras.

Säker hantering och ridning

Hästarna ska kunna ledas i lugn och ro, inte bli stissiga eller springa runt om de tas ut på en promenad i skogen, och absolut inte tvärnita och vägra lämna gården. De ska villigt följa med till ridbana eller ridhus, och de ska stå still när du kliver upp på hästryggen. Hästar som tvärnitar, vänder, sliter sig, bits, eller gör andra konstiga – och farliga saker – är inga förberedda skolhästar. Det är problem som måste lösas innan hästarna är redo att ta hand om elever! Och det är proffs som ska hålla på med det – inte eleverna.

För osäkra

Osäkerhet smittar som en eldhärd i ett stall. Varje seriös hästverksamhet ska därför alltid se till att det finns människor som kan hjälpa till om så behövs – vid hantering, upphopp och allt annat. Det gäller inte minst när barn hanterar hästar. Den som behöver hjälp ska få det också, på ett bra och pedagogiskt sätt. Handledning ska alltid vara nära och lätt att få!

Ju mer du lär!

Ju mer du lär dig om hur hästar som är sunda, friska och väl fungerande är, desto bättre är det. Det kan du göra genom att titta på andra hästar, och jämföra med skolhästarna. Ser de likadana ut? Varför inte? Beter de sig annorlunda? Varför då? Att lära sig teori om hur man på ett bra sätt sköter en häst, hur en frisk häst ser ut och fungerar och om hur sadel, träns och grimma ska sitta så kan du inte bara hjälpa dig själv till att hitta en bra ridskola som fungerar väl. En dålig djurhållning, dåligt sittande sadlar, okunniga tränare och slarv med att träna hästarna för sina uppgifter ska ingen behöva betala för. Det är inte roligt – och hästlivet kan verkligen vara fantastiskt. Men det krävs en del av den som ansvarar för hästarna och lär ut ridningens kunskaper.

Påverka!

Genom att påverka din egen stalltillvaro kan du också hjälpa skolhästarna att må bättre. Ju mer krav du som elev ställer, desto bättre är det. För hästarna kan inte tala. De kan bara göra, utifrån de förutsättningar de får. Och de gör så mycket, trots alla svårigheter de möter. Hästarna jobbar för oss, dag ut och dag in, utan att klaga. För mig är skolhästen en vardagshjälte värd namnet. Och en sådan är värd sin vikt i guld och ska vårdas som den juvel de är! Det har vi alla ansvaret för.

 

 

av

Hästviskarna är inte så mystiska trots allt

Att viska är ofta effektivare än de högsta rytningar. Det visar inte minst den historia som finns att upptäcka i relationen mellan häst och människa. För där barbariska och dominanta metoder misslyckats har, om hästen haft tur, istället en hästviskare trätt fram och utrett problemen.

Hästens tillvaro i människans värld är kantad av myter och missuppfattningar lika mycket som den är präglad av det ömsesidiga beroendet och framgångar. Under en mycket lång period i civilisationens utveckling sågs hästen som ett näst intill övernaturligt djur, och den som kunde tämja dess krafter sågs som någon som var i kontakt med högre makter.

Sätten att tämja en häst har varierat under tid. Många medel har varit totalt hänsynslösa, grymma och utgått från metoder som varit allt annat än djurvänliga. Kunskapen om hästars väsen har legat dolt bakom myter och rädsla för den enorma kraft som kan sättas i rörelse om vi människor inte kontrollerade dem med kraftfulla tag. Men det har också funnits tränare som haft känsla för djuren, och förmått att lugna den mest hysteriska pålle. Dessa har setts med förundran och ibland med misstro, men de har också varit de som gått i bräschen för ett mer humant (om vi kan kalla det så) alternativ för att få hästar att samarbeta med vilja. Det är de som varit de så mytomspunna hästviskarna.

Hästviskarna fick sitt namn just för att de inte behövde skrika, ryta och dominera. Istället läste de av, tolkade och förmedlade kontakten mellan sig själva och hästen med hästspråket. Och sina kunskaper höll de ganska tyst om, men det viskades om dem en del. Många vände sig till en hästviskare när problemen med hästarna blev för stora, inte minst när hästarna började användas i jordbruket. Det sägs att de från början kallades för ”horse-witchers” och inte ”horse-whisperers”, och det är nog troligt med tanke på den mysticism som omgav dessa hästkunniga herrar. Hur kunde de, när alla andra misslyckades?

Jo – de valde ett annat perspektiv. De viskade där andra röt, de lyssnade där andra försökte få sin stämma hörd och rätten på sin sida. De backade, där andra hade gått till angrepp, och de jobbade ensamma istället för att ta till mängder med hjälpande händer, för att lösa sina och hästens problem. Det såg magiskt ut från läktaren att se denna förändring hästen genomgick när hästviskaren arbetade. Det gör det än idag. För det finns inte mycket som avslöjar vad det är som skapar själva förändringen – inte något kommando som bankas in, inget spö som viftar vid ett givet ögonblick. Ofta händer kanske inte så mycket alls, i beskådarens ögon. Det som sker, sker mellan två parter, hästen och hästhanteraren. Det är de små rörelsernas makt, och det viskade ordets makt som slår det stora bullret.

Idag vet vi svaret om hur hästviskarnas angreppsvinkel faktiskt fungerar. Vi vet att hästar har en själ, att de är tänkande och kännande individer – inte helt olika oss, och att hanteringen av dessa varelser bygger på kontakt, empati, förståelse, kommunikation och medkänsla. Kroppsspråk ned till den minsta signal, och den känsla som förmedlas mellan häst och människa är det som avgör hur relationen blir. Respekt, ödmjukhet och vänskap samt en hel del kunnande om inlärningsteori borgar för ett gott samarbete som varar i längden. De instrument hästviskaren nyttjade vilar idag på en etologiskt solid grund. Och alla vet vi ju att vänskap föder vänskap…..

När vi ser på hästarnas historia i människans värld ser vi däremot också att det gamla ordspråket: ”det vi kan lära oss av vår historia, är att vi ingenting lär oss av vår historia” verkar gå igen. De barbariska metoder som förr användes skys i och för sig av de flesta idag, men fortfarande ses personer som kan samarbeta med hästar utan ”hårda tag” som något alldeles särskilt, ja till och med som något mystiskt. Det verkar förvåna lika många idag som under 1800-talet. Det är lite lustigt. Själv tycker jag att de som förvånas är de som är mystiska.

Mer om hästviskarna kan du läsa om på:

Equine Behavior http://www.equine-behavior.com/Origins_of_horse_whispering1.htm

Healthy Pet Relationship http://healthypetrelationships.com/2011/06/06/a-bit-of-horse-whispering-history/

Equi Works http://www.equi-works.com/?p=10

av

Nosgrimman en snackis på hög nivå

Nu diskuteras de hårt åtdragna nosgrimmorna mer än någonsin. Rapport efter rapport visar på de förödande konsekvenser som en hårt åtdragen grimma kan leda till, och det har gett effekt långt upp i leden. Det är Society of Equitation Science (ISES) som leder initiativet och debatten har även kommit till Eurodressage.

Det är glädjande att detta tas upp i dagen. Det är faktiskt särskilt stötande att problemet verkar så stort inom dressyren. Där ska nämligen ryttaren kunna visa upp en harmonisk häst – med allt vad det innebär. Att då dra åt en nosrem så hårt att hästen inte kan visa obehag för en hård hand, borde räknas som ren och skär fusk.

Det förvånar mig dock att det fortfarande är så snävt med vilken utrustning en dressyrhäst måste ha på sig för att ridas i olika klasser. Det finns rena tävlingsmänniskor som blivit diskade för att de glömt att byta från träns till kandar i vid en högre klass för dagen. I vissa fall hade ekipaget vunnit om regeln om att kandar måste användas inte funnits. Vad säger att en ryttare är sämre för att de lyckas rida en svår klass med vanligt tränsbett – eller helt bettlöst? Och varför måste jag egentligen ha en nosgrimma. Det var år sedan dessa förpassades till garderoben hemma hos mig. De finns där ifall jag behöver dem – ett krav från ett regelverk jag faktiskt inte förstår.

Om jag inte har en nosgrimma över huvud taget, och kan visa upp en häst som accepterar min tygel och hand och som har en sluten och harmonisk mun – borde inte det premieras mot dem som drar åt rem efter rem för att hålla käften stängt på hästen, i syfte att dölja en taskig hand utan känsla? Visst är det en konst att rida med kandar, men i mitt tycke är konsten än större att rida med lika fina hjälpmedel med det som kanske kan betecknas som ”trubbigare” instrument. Sådant borde premieras. Less is more.

Diskussionen om vilka negativa bieffekter de hårda nosgrimmorna kan ge är en bra början. Jag hoppas vi kommer längre sedan, så att dressyr blir en modern sport för moderna utövare – med hästens bästa i fokus. Även när det gäller val av träns och tingeltangel till det.

Mer om diskussionen och vidare länkt till Eurodressage hittar du här: Tidningen Ridsport.