Som jag tidigare nämnt ger Helgstrands-dokumentären inte enbart en tydlig bild av hur hemskt vissa hästar har det i ”träning” hos så kallade beridare och annat löst folk som påstår sig kunna utbilda en häst snabbt och enkelt. Det ger också en sorglig insyn i hur många, främst unga tjejer, har det på sina arbetsplatser ute i stallarna. Det här är inget nytt det här heller, men medan man tar en fight som kostar skjortan mot Tesla, där arbetarna har schyssta villkor och där fighten mer handlar om kollektivavtalets vara eller inte vara, är det ingen som står upp för dessa unga som arbetar som stallskötare. För de är ju just det – unga tjejer allra mest. Och hästbranschen ses ju knappt som ett riktigt jobb av någon.
Tydligen inte ens av sig självt heller. Helgstrand har konstaterat att man inte blir motiverad av högre lön som stalltjej. Tror dock han själv har varit MYCKET motiverad av pengar jag…. Men det kanske bara gäller män med narcissistiska drag? Inte vet jag med det framkom att dessa hästskötare fick 10 000 DKK per månad och obetalt övertid vilket renderade arbetsveckor om ca 60-70 timmar. Bonusen var att få utskällningar av beridaren, ta hand om sår på hästarna orsakade av dessa ryttare och att putsa träns på sin fritid, träns som troligen kostar mer än vad tjejerna får i månaden. Och det har nu i alla fall fått ett fackförbund i Danmark att reagera. Alltid något.
Om man nu tror att detta är unikt för Helgstrand är man lika fel ute som om man tror att tvingande-metoden för hästar som ska gå tävling och som ses som en handelsvara som kan bli värd miljoner om den bara lär sig piffa och puffa (piaffa och passagea) tillräckligt snabbt bara används av Helgstrand och hans ”beridare”. För det här finns överallt, inte minst i Sverige, precis som skitridning gör det.
I Sverige får man ofta erbjudande om ”utbildning”, stallplats till hästen, boende i en liten stuga och annat istället för lön och sedan en ”lön” som gärna är svart och ibland så låg så att ingen människa ens kan äta sig mätt på den pengen som delas ut månadsvis. Det är förskräckligt. Det här är ju en bransch som inte ens tar sig själv på allvar, hur ska andra kunna göra det?
Att sedan uppröras av att dessa personer som jobbar under dessa villkor inte säger till de som är högre upp i hierarkin för att de beter sig som rena skitstövlar mot såväl hästar som folk, när de själva effektivt trycks ner på botten, är faktiskt skamligt. Dessa stallskötare är också offer för systemet. Inte förövare. Om sådana som jag, som agerat tränare en halv mansålder, ja om inte ens sådana som Leif Törnblad – som varit internationell domare i många år, inte kan komma med kritik som tas på allvar utan istället blir avstängd! (se del av hans kritik genom att klicka här) – hur i hela friden ska dessa personer kunna göra det. Och om de sagt något – vilket många av dem gjort – vad har hänt då? Inte ett smack. Såklart. Förutom att de mister jobbet, som inte har något avtal. .
Tjejerna ska jobba nästan gratis för att de ”älskar hästar” och vara glada över att de får vara så nära dessa djur. Om något visar ju det hur man ser på dessa människor. Och har man den här synen på andra människor – vad har man då för syn på djur? Hierarkiska strukturer var det ja – högdjuren där uppe som några halvgudar, de unga tjejerna på botten. Vill de uppåt måste de bli minst lika tuffa som högdjuren. Det bådar inte gott för vare sig schyssta arbetsvillkor eller god hästhantering och hästhållning. Det kan man inte påstå.
Så svartarbetet fortgår. I en högriskbransch där man, förutom alla nackdelar svartjobb ger i övrigt, ju kan bli invalid för livet, och då får man inte en krona i ersättning eftersom man som sagt jobbade svart. Hela livet kan bli förstört. Då och då skrivs det om det. Som till exempel Expressen år 2017, Hippson år 2016, och Göteborgs-Posten 2019 – då faktiskt facket Kommunal har reagerat. Men inget händer. Allt pågår som förr. Kanske är det Skatteverket som till slut tröttnar. De brukar gillar ordning och reda och inbetalda skatter. Men det verkar ju ta sin rundliga tid och de får knappast någon hjälp av branschen själva. Tvärtom är det så hästbranschen överlever – det är inte lätt att få ihop ekonomin i denna bransch (om man inte heter Helgstrand förstås, och så några till då förstås).
Så det är därför branschen inte gör något? De verkar ungefär lika intresserade av att få till schyssta arbetsplatser som att se till att de där fina policydokumenten de har skrivit om att behandla hästarna väl faktiskt har en förankring i verkligheten. Det vill säga inte alls. Det är för sorgligt – för om man inte gör något åt detta och se till att arbetsvillkor och arbetsmiljö blir bra för folk i branschen, så kommer hästarna inte få det bra de heller. Det säger sig självt.
Så har jag då varit på SIHS, jag tror det förkortas så – Sweden International Horse Show som det numera heter. Det var ungefär som det brukar vara – massor med folk som kränger hutlöst dyra varor (vad sägs om ett par stigbyglar närmare 6 000 kr???) och annat smått och gott, shower och tävlingar. Samma likadant. Inte mycket till nyheter förutom detta nya märke – All In. Ni kan ju gissa vem som står bakom det – All Ins ryttare Herr Fredricson såklart. Och det märket ville ju alla såklart köpa nu när Kingsland är så ute i kylan som det bara kan bli (Helgstrands märke då såklart – ett märke som till och med utgått ur vissa butikers sortiment numera). En given succé och ett kassaklirr så gott som något. Och nog är det där med eliten som gudar som det är inom hästvärlden – de är som rockstjärnor. Även den mest vuxna har en tår i ögat och suckar och himlar med de blå i kön till att få sin autograf av Peder och Malin när de kränger sin bok ”Guldet”.
Nissförstå mig rätt. Jag tycker Peder och Malin är fantastiska. Men kom igen. Är det inte läge att förstå att de är människor de också – inga halvgudar. Tycker det är symtomatiskt – och visar på hur Helgstrand kunnat komma upp och sitta på sin tron så länge – han har fortfarande, trots allt som kommit fram, en beundrarskara som förlåter honom för ALLT! För vad säger man om de som försvarar en kille som Helgstrand som sett filmerna som ska publiceras och skickat toppadvokater för att stoppa det rättsligt och när han till slut inser att alla sett detta program och reagerar – jag DÅ ska man sätta upp kameror i ridhuset. DET är tydligen lösningen, och jag ser minsann beundrarmänniskorna hylla detta som om allt då är förlåtet, trots att han har hållt på i så många år och bara efter att ha hittats med byxorna neddragna gör en fjantig grej som att installera kameror. Som om det skulle ändra något i ridsystemet som handlar om dominans och tvång.
Det är mycket, mycket farligt att sätta människor på en piedestal och avguda dem. Det leder inte till något gott. Och jag ka bara konstatera – att så länge det finns barn på 8 år som lärt sig att man ska ge en häst en käftsmäll med knytnäven om den blir sur när den sadlas så finns ett helsikes problem att ta hand om inom hästvärlden – oavsett sportgren. Åjo- sådant har jag varit med om i denna tuffa hästvärld. Också.
En annan sak jag reagerade på var hur lite folk det var på fredagen när jag var där. Det var väldigt vad tomt det var på läktaren. Undrar om den ekonomiska situationen för folk gör att de går färre dagar? Eller om det är något annat. När jag och min väninna skulle gå och ta ett glas vin precis utanför arenaingången, på samma ställe vi gick till förra året trodde jag inte mina ögon. När vi, på fredagen under SIHS förra året, gick hit fick vi sitta på kanten på ett långbord fullt med folk. Något annat bord gick inte att få tag på. Nu var vi nästan ensamma och personalen undrade också var alla var eftersom de väntat sig många kunder. Och när jag nu kom hem kikade jag på biljetter under såväl lördagen som söndagen. Det såg ut att finnas en hel del kvar, om än inte på kvällsföreställningar. Märkligt. Vi får väl se vad publiksiffrorna visar.
Vi får se om det blir ett besök för min del nästa år också. Gillar att träffa mina vänner, men det kan man ju göra på billigare ställen och det känns som jag sett alla de där grenarna nu ett antal gånger. Med tanke på att det inte finns en restaurang värd namnet på Friends Arena heller så blir det ganska trist i längden. Jag gillar mysiga restauranger. Ger inte mycket för food trucks i ett garage. Området runt Friends Arena är inte det roligaste heller – Mall of Scandinavia är inte min favorit om man säger så. Men man får i alla fall stegräknaren att bli glad. Den plingade till för 10 000 steg redan innan jag beträdde Friends Arena. Och vinet och sällskapet var gott respektive trevligt. Alltid något.
Det är inte enbart hästttidningar och hästfolk som reagerar på Operation X dokumentär om Andreas Helgstrand. Men till skillnad från de flesta hästtidningar, så sker också en vidare, högre ställd, diskussion om människans rätt att (ut)nyttja djur i icke-häst-medier. Igår till exempel skrev Ann Heberlein, teologie doktor tillika författare och fristående kolumnist på Svenska Dagbladet, en kommentar i Svenska Daglbladet angående programmet.
Det är ett klokt inlägg, mycket väl värt sin läsning – klicka här för artikeln , där Ann diskuterar vad som egentligen hände med kärleken till hästen inom ridsporten och konstaterar så vist: ”Våra husdjur utgör en brygga mellan natur och kultur, det vilda och det tama”. Ja så KUNDE det ha varit på riktigt, om vi inte låtit vinstjakten tagit över ridsporten, och inte låtit sätta ”eliten” (som inte alltid kommer dit för kärleken till hästen, utan för sina vinnarskallar i tävlingssammanhang) i förarsätet. För som Ann skriver – ”Vad hände med kärleken till hästen?”. Ja vad hände egentligen? Bra fråga Ann! Det är dags att ta tillbaka ridsporten där den hör hemma – hos de som verkligen älskar hästar.
Så drar jag mig ju också till minnes att jag minsann för många år sedan haft Ann Heberlein med dotter som elever på läger i Skåne. Kommer ihåg att jag tyckte mycket, mycket om henne, och är glad över att hennes engagemang inom ridsporten inte är helt borta, även om hon har många andra ämnen som också tar hennes engagemang.
För övrigt har nu TV4 beslutat att köpa in rättigheterna till dokumentären om Helgstrand från Operation X och TV2 Danmark. Vi får väl se när den visas, men jag tror TV4 vill smida medan järnet är varmt.
Det är smått omöjligt att inte tänka ”Helgstrand” när jag funderar på att lägga ut ett nytt inlägg på bloggen. Inte bara för att diskussionerna går höga på nätet: på sociala medier framför allt men också i tidningar, så vart jag än tittar dyker detta namn ut. Om karln inte var känd nog innan, så är han det nu – eller kanske ökänd… Och mer ska det bli. Operation X, dokumentärprogrammet på danska TV2 har nämligen ett program till, och det går nu på onsdag.
Senaste inlägget handlade om lite myter som dokumentären knäcker. Eller som jag trodde hade knäckts. De finns kvar där ute bland ”hejaklacken”. Och så märkte jag några till jag glömde att ta upp i förra inlägget. Det ena är whataboutismen, och den är flitigt använd hos kreti och pleti. Whataboutismen i det här fallet handlar mest om att det är mycket mer synd om hobbyryttarnas hästar än elitens hästar – tydligen oavsett vad eliten gör. Men jag vet inte jag – är man lyckligare som fågel för att man är instängd i en gyllene bur och för att det finns andra fåglar som har det etter värre ? Knappast. En individs smärta och dåliga tillvaro (även om det ”bara” handlar om en hästs) ska inte förminskas för att det finns andra hästar som också lider. Det faller på sin egen orimlighet. Då skulle bara den värsta av den värsta av smärta och tillvaro tillmätas någon betydelse, vilket blir ganska befängt. Och som de flesta företagsmänniskor och städare vet – städar man såväl trappor som organisationer uppifrån, annars blir det aldrig rent, då skit rinner nedåt
Ett annat argument, som används av framför allt toppskiktet inom dressyr är att ”det inte lönar sig” att rida och hantera hästar på det sätt som visas i Operation X. Detta har dressyrens förbundskapten Bo Jenå och Patrik Kittel nyligen använt sig av. Bo Jenå menar också i en artikel i Hippson att man inte kommer någonstans med dessa metoder och tillägger ”– Det här kommer säkert inte att repeteras. Allt kommer nog bli mer belyst åt alla håll och kanter. Jag tror inte att det kommer fortsätta.”
Om vi går tillbaka till det där med att trappor och organisationer städas uppifrån för att skapa en genomgående och varaktig förändring blir dessa två herrars uttalanden om att ”det inte lönar sig” inte bara fånigt eftersom Helgstrand blivit miljardär och dominant inom dressyrsporten och just precis tjänar storkovan på att träna så här, utan väcker också en oro för att den här stormen inte kommer leda någonstans alls.
Det är precis dessa herrar – Bo Jenå och Patrik Kittel som är herrar på täppan inom dressyrvärlden och de som kan starta den förändringsprocess som så väl behövs för att dressyrsporten ska bli en sport där god hästhantering och god ridning premieras och motsatsen beivras. Men inte ett ord yttrar dessa herrar om detta – deras ansvar som förbundskapten och tränare/utbildare/idrottsman på högsta nivå.
Istället har vi i Tidningen Ridsport kunnat läsa ett inlägg där en som är mycket insatt och har stort inflytande klagar på de som klagar på elitens frånvaro av avståndstagande. Vilken metadiskussion! Hon tycker man ska arbeta för förändring på plats, vilket ju till en första glans framstår som lovvärt. Det finns bara ett problem – om du kritiserar någon i en hierarkisk struktur måste du vara stark som sjutton och vara beredd på att bli utfryst. I bästa fall blir du negligerad. Och nog kan många, många, många, många vittna om detta bara här i vårt eget land. Då kan man tänka sig hur det är internationellt och inom elitnivå.
Vi behöver inte heller leta länge för att se att detta är ett reellt faktum. Vi kan ta före detta stallmästaren i Helgstrands stall som exempel, en svenska, som är med i dokumentären, där hon berättar om hur vidrigt allt är. Vad fick henne att vänta fyra år med att berätta? Inte var det för att hon tyckte det var så roligt att uppleva det hon gjorde hos Helgstrand, precis. Hon var snarare smart nog att förstå (om det inte till och med papper på det) att en sådan som Helgstrand kan förstöra hela hennes karriär inom branschen om hon hade opponerat sig och slagit på stora trumman.
Vi kan ju faktiskt också se, vilket inte uppmärksammats i tillräcklig grad i mitt tycke, att personer som arbetar hos Helgstrand arbetar under ganska, för att inte säga riktigt, vidriga förhållanden. Frustration, gråt, stress, trötthet, överarbete och mobbing har enligt vittnen och som det berättas varit vardagsmat. Så fruktansvärt för alla de som kom till Helgstrand för att få jobba med ”de bästa” och hamna ur askan in i elden. Arma människor. Här kan vi snacka hierarkisk struktur med en Helgstrand på toppen som nyttjar tjejer som älskar hästar så mycket det bara går. Rent utsagt vidrigt.
Jag hoppas högdjuren inom ridsports-Sverige tänker om här. De har ett tungt ansvar i att följa upp och inte bara vara utan även ansvara för den förändring som behövs för att både skapa en god grund för att hålla dressyren legitim i åskådares och allmänhets ögon, och för hästarnas skull. Framför allt för hästarnas skull. Vi får se om nästa avsnitt eldar på brasan lite. Det kan tydligen behövas.
Vi kan väl lugnt säga att danska statliga TV-kanalen TV2 sänkte ett helt grustag med myter och hitte-på-argument vad gäller etiken bland elitryttarna häromdagen när Operation X, kanalens dokumentärprogram handlade om Helgstrand och hans så kallade ”träning”.
För det har inte funnits någon hejd på märkliga argument för att stoppa den kritik och de ifrågasättanden vad gäller elitryttares träningsmetoder tidigare. Och ett gäng flög som sagt sin kos efter detta program. Vi kan väl ta en del av dessa argument här i bloggen, istället för att diskutera det program som visade systematisk djurmisshandel – och därmed avslöjade hur Helgstrand lyckats bli miljardär i en bransch där det är ytterst, ytterst svårt att gå på plus alls som företagare. Programmet talar för sig själv och nu vet vi – det stinker, det stinker fett. Och det här rinner över till hela dressyrvärlden då han har varit (är än?) den som är involverad i allt och mycket därtill och en person som många, många, många – även i Sverige – har samarbetat med och tjänat pengar tillsammans med. Om de inte vetat – har de inte vetat. Och då är dem medskyldiga. Så har jag sagt det.
Vi går över till argumenten om att eliten inte ska/kan ifrågasättas istället – de där som programmet slaktade helt och hållet. Jag väljer några jag sett på Helgstrands facebook-sida inför programmet och jag väljer några jag varit med om själv.
Myt: Den som inte rider på elitnivå vet inte tillräckligt om häst och ridning för att veta hur man gör så hen borde hålla tyst. Svar: Finns så många fel med detta ”icke-argument” att man knappt vet var man ska börja. För det första krävs det en häst för flera miljoner för att hamna på elitnivå oavsett ridkunskaper. För det andra kanske man vet vad som krävs men inte är beredd att lägga ner jobbet för att komma dit – då man inser hur sjukt svårt det är att göra det på ett etiskt sätt (vilket bevisas av Operation X om inte annat – för där ”fuskas” det genom hugg och slag på ett systematiskt sätt). Eller så är man inte en tävlingsmänniska utan har helt andra mål med sina djur. För det tredje har kunskap om häst ingenting att göra med om man kan sätta ett byte på rätt plats. För det fjärde så behöver man inte vara expert på häst eller ridning alls för att kunna avgöra om ett djur far illa eller inte. Det räcker gott med att vara en empatisk människa som har lite öga för djur och en förmåga att förstå att hästar har känslor och är flyktdjur. Rosetter på en tävling visar ingenting annat än att man lyckats tråckla igenom ett dressyrprogram på det sätt som förväntas av domarna – och nu är ju domarna också under lupp eftersom de inte kan avslöja träningsmetoderna bakom vinnare i dressyrklasser uppenbarligen, vilket många kritiserat dem för läääänge. Så om man varit lika intresserad av djurskydd som man varit om att halten är på exakt bokstaven X, så hade man sett effekterna av eländig träning och satt ner betygen på de ryttare som fusktränar på hästens bekostnad för många år sedan. Rollkur och annat skit som vissa inom eliten håller på med har varit på tapeten sedan 90-talet. det är 30 år sedan….. och visst ser man – om man vill se. Så ingen borde vara förvånad över vad man såg på Helgstrand. Inte alls egentligen. Men ingen ville se.
Myt: Hästarna vill tävla och tycker om det. Annars skulle de inte göra det så bra för det går inte att tvinga en häst. Svar: Vad vet hästar om tävling till att börja med? Och kan vi få dem att tycka det är ok? Absolut. Men sådant tar tid, kräver mycket kunskap om såväl hästar som inlärningsteori. Förr sa man att en dressyrhäst var bäst som 14-åring – så lång tid tog det. Idag går hästarna OS-dressyr vid 9 års ålder. ”You do the math” – som man säger. Vad har man dragit ner på? Etiken kanske? För det går också bra att tvinga hästar till att prestera om man är lagd åt det håller – och alla andra djur inklusive människor förresten – till att göra stordåd. Om konsekvensen att låta bli att prestera och göra sitt yttersta är för stor, gör de flesta detta för att rädda sig själva. Hästar, som verkligen hellre flyr än illa fäktar, är ganska snabba på att göra det, men som sagt är människans historia lång och där kan man hitta miljontals exempel på människor som gör det mest märkliga saker under tvång. och om det inte gick att tvinga en häst – hur i hela friden kom Helgstrands team på att man skulle dra in gramanerna till det yttersta, sporra hästar blodiga och därefter låta dem ha skitiga sår så ”de skulle tänka igenom sina synder” eller piska dem på en liten, liten volt när de är sjukt inspända. Då hade ju det varit helt onödigt – eller hur?
Myt: Jag har varit på plats och det har varit så fint såååååååååååååååååå! Så det kan inte ha pågått något konstigt på den anläggningen. Svar: Operation X besvarar faktiskt den frågan – när besök kommer så får all personal strikta instruktioner om att ta bort alla bevis på oetiska förhållanden – täcken på hästar med sporrsår och spöränder, bort med gramanerna, etc etc. Lika få som pryglar sina barn öppet, spöar sina hästar när andra ser. Man vet att man gör fel – men skiter i det så länge ingen ser.
Myt: Hästarna är för dyra för att misshandlas. Svar: Se Operation X. Förresten går det lika bra att gå in på TikTok och söka på ”Helgstrand”. Eller är det bara miljardären Helgstrand som har råd att förstöra miljontals kronor? Det lönar sig ju – eftersom han vinner? Och här fann jag till och med ett inlägg som inför Operation X-programmet försvarade Helgstrand med att man TILL OCH MED vårdade de hästar som inte var så VÄRDEFULLA på ett bra sätt. Som om värdet på hästen legitimerade skithantering och dålig vård.
Det sjuka i de här argumenten är inte att de finns – utan att de är så starka hos så många som påstår sig vara hästmänniskor.
Alle de heste der er blevet sparket hævet i munden og pisket til de fik sår hver dag… alle de ryttere der er gået hans vej. spore, glide tøjler og pisk er der blevet brugt til at få de heste til at gå ordentligt🫣😢 de rytter blev ved indtil hestene begyndte at bløde ud af munden mærker fra pisken og fik sår fra isporne virkelig forfærdeligt at kigge på ! De heste er kun blevet brugt for at få penge !💔 andreandreashelgstrands#helgstranddressage
Hästar behöver människor med tålamod, empati, som älskar dem och som vill förstå dem. Det är dessa egenskaper vi som människor har nytta av att träna när vi väljer en tillvaro med häst. Men det verkar vara tvärtom. Jag får känslan av att hästar lite alltför ofta drar till sig folk som vare sig har det ena eller det andra och inte är intresserade av det heller. För det är ju inte bara hästar som drabbas inom hästbranschen. Sjukt många inom hästsporten blir mobbade, utfrysta, att man ser ner på dem eller baktalar dem på annat sätt. Här är färska brittiska siffror:
Och man ska inte tro att Storbritannien är ett undantag. Stela och gammalmodiga hierarkiska strukturer där man sätter vissa stjärnor (lokala, regionala eller internationella) på en piedestal och där man behandlar varandra orättvist behöver jobbas bort pronto. Först då kan också hästarnas väldfärd diskuteras på riktigt – utifrån empati och fakta om de djur vi borde älska och värna så. Och först efter det kan en reell förändring ske.
Men det gäller att vi hästfolk, och framför allt eliten och Svenska Ridsportsförbundet – tar det här på riktigt, riktigt allvar och agerar här och nu. För trappor, liksom organisationer och grupperingar, ska städas uppifrån ned. Det man ser toppen göra, gör man också själv. Debatten fullkomligt rasar nu i Danmark. Jag hoppas den sprider sig och inte självdör. Nu har alla de som verkligen bryr sig om hästarna äntligen, äntligen chansen. Dags att ta den!
Vill ni se en del av debatten kan ni gå in på Helgstrand Dressage på Facebook. Det är, som man säger, intressant läsning.
Många av oss minns ponnyn som för dryga året sedan stod i ”givakt” tillsammans med sin försteskötare Terry Pendry på en gräsplan i Windsor när Drottning Elizabeths begravningståg defilerade förbi. Det var en otroligt rörande scen, då drottningens favoritponny, Fellponnyn Emma som var sadlad och klar för ritt och med drottningens scarf på sadeln som en symbolisk gest, stod blick stilla med böjt huvud under hela tiden. Idag är Emma en celebritet i sin egen rätt, med helt nya uppgifter. Vilket hon verkar trivas fint med. Pensionering verkar inte vara för Emma, precis lika lite som det var för hennes matte Drottning Elizabeth II.
Emma var Elizabeths sista häst och hennes absoluta favorithäst. Drottningen hade ett mycket stort intresse för hästar i allmänhet och red ända fram till 2002 på storhäst. På äldre dagar bytte hon till att rida ponny istället, vilket hon gjorde ända till sina sista dagar. Det var tack vare Terry Pendry (mannen som håller i Emma på bilden). Han var orolig för det höga fallet från en stor häst som skulle kunna vara fatalt för drottningen vid hennes redan då höga ålder. Och drottningen kom att särskilt värna om de nationella raserna, inte minst Fellponny och Highland pony.
Så 2004 dyker Emma upp i Windsor, tack vare Terry. Emmas riktiga namn är Carltonlima Emma och var tänkt som avelsmärr. Hon var faktiskt redan såld när Terry hittade henne, men han fick ägaren att tänka om i sista stund. Hon hade fina meriter på visningar och klassades som championsto. Hon var till och med dräktig när hon hamnade under drottningens ansvar och kom att få flera fina avkommor. Emma kommer från det högland som gett ponnyrasen dess namn och det välrenommerade stuteriet Murthwaite. På Murthwaite lever hästarna fria på ”the fell” och så har hästarna gjort sedan vikingatiden.
Idag har Emma fått ytterligare nya arbetsuppgifter i sin roll som stor celebritet. Hon har en viktig uppgift i att samla in pengar för bevarandet av sin egen ras och gör det genom att visa upp sig på olika sätt, precis på samma sätt som förra matten Elizabeth själv arbetade. Bland annat har hon fått leda ut polospelarlag till den stora årliga polofinalen i England och hon har hinkat hem priset ”Agria Horse of a Livetime Award”.
Och hon är en god ambassadör för sin ras även till sin personlighetstyp. Emma lär vara framåt att rida, men cool som få och extremt fotsäker. Inget skrämmer henne och hon tar det mesta med ro. Hon är lugn och harmonisk och en go ponny att hantera. Så att hennes gener förts vidare till kommande generationer lär vara den hotade rasen till stort gagn. Tack för det Drottning Elizabeth.
Till vardags Emma på Drottning Elizabeths barnbarn, ett nog så viktigt uppdrag som kräver att man har de egenskaper Emma har. Så Englands, om inte västvärldens, mest kända ponny har fullt upp på dagarna. Och är lika älskad som hon alltid varit.
P.S Den sista ritten Drottning Elizabeth gjorde var på just Emma. Det var under juli månad 2022, bara ett par månader före drottningens bortgång.
När så mörkret omsluter gården största delen av dygnet, regnet ligger tungt över nejden och många av oss tänt ljus över alla de som inte finns mer under Allahelgona lägger sig ett lugn över en gård som på sommaren är så fylld av liv och rörelse.
Kanske är det också för att det snart är årsdagen för min och hästarnas inflytt på gården som närmar sig, men nog har man många tankar om tidens gång just under november månad. Det är som om ett mentalt bokslut för detta år gås igenom och en sak är säker – allt är i stadig förändring. Det kanske inte syns på ytan vid första glans, men inget är som förr och så här kommer det aldrig vara igen.
Vissa saker är uppenbara. Vårt vackra ridhus har ”landat” och med det ett ypperligt underlag efter att många häst- och människofötter trampat och rört ihop den blandning av klenflis och sand om till en början aldrig verkade vilja sätta sig. Nu kommer gäster med såväl hundar som hästar och gläds över skydd från regn, rusk, snö och vind. Tre hästgrupper har blivit två. Hubert och Sayonara som i tre år (fyra? tiden går så fort, så jag minns faktiskt inte exakt…) gått tillsammans har splittrats och går numera i varsin hage tillsammans med nygamla vänner. De hamnade lite utanför då Hubert tyckte pojkarna var läskiga så han fick lugn och ro med Sayo istället. Men vi blir ju lite färre med tiden, så nu var det läge att försöka med en ny lösning. Och visst älskar Hubert stona, medan Sayo är lycklig över att få vara med sina gamla killkompisar. Alla glada och nöjda.
Och nog går åren för allt och alla på gården. Ja även för de tvåbenta faktiskt, även om jag själv inte tycker jag blir äldre än 25. Någonsin. Vilket inte är sant mer än i min skalle. Husen har fått sig en omgång färg som fräschar upp då tidens tand tufsat till den gamla färgen. Det ”nya huset” eller ”nya boden” är ju inte helt nytt ändå när man tänker till. Matte har fått lite färg hon med, tack vare resor till solen lite då och då. Det kan hon behöva. Så syns kanske färre rynkor med lite tur. Och räknar jag så inser jag att 1 januari 2024 är nästan hälften av mina hästar 20 år eller äldre. Det märks förstås med lite krämpor och trassel. Även om vi kämpar på och mår bra just nu så tar ju tiden slut en gång för oss alla vilket ligger sådär i bakhuvudet under en grå novembermånad. Särskilt är det min favorit Knasen, den lilla gula fluffbollen till fjording, som gått vid min sida i 19 år (Jösses!! vart tog tiden vägen???) som fyller mina tankar. Han har drabbats av tandlossning – kindtänderna, och har svårt att äta. Hjälp får han förstås både av mig och veterinär, men nu inser jag att mitt lilla lyckopiller kanske inte är odödlig ändå.
Men så händer också saker som förnyar och gör nytt liv. Det var ett hästjobb att få bort alla granar och gallra ut alla konfliktbestånd på gården. Det var det värt. Nu har björken och de andra lövträden fri lejd att breda ut sig och ljuset kommer in till nya marker. Precis som det ska vara på Lövslätten. Ordningen bland träden är återställd till både min och djurlivets glädje. Och nog är det ganska kul ändå att följa vår nyinflyttade bävers framfart med sin damm och sin iver att hjälpa mig (jag låtsas det i alla fall) fälla den ena björken efter den andra. Hen verkar dela upp de fällda träden i mindre bitar också så nu behöver inte jag avgöra vilka björkar som ska gallras ut för ved framöver. Det gör bävern åt mig.
Det var när regnet var som värst i slutet av sommaren som bävern dök upp. Först trodde jag att det ”bara” var översvämning i vår lilla bäck vi brukar gå över på vår morgonrunda, hundarna och jag. Men när vattnet aldrig försvann började jag fundera och fann snart att vi hade en nyinflyttad som byggt utan bygglov på gården. Arkitekturen är dock strålande och jag förundras över ingenjörstalangen hos detta sällsamma djur. Nu har det blivit ett dagligt mål för promenaderna att se vad som hänt under natten i bäverns egna lilla paradis. Nog ska jag sätta en bänk här till sommaren, så man kan se vattenspegeln och förundras över hur sällsamt djurlivet på landet är, och hur allt ständigt förändras i såväl det stora som det lilla.
Så nås jag av det så tråkiga beskedet att Helene Knutsson, giganten som drev Svedens gård i så många årtionden tillsammans med sin fantastiske man Göran, har gått bort. Göran gick bort i våras, och nu finns ingen av dem kvar. Jag har tänkt så många gånger att jag skulle åka förbi och säga hej, och se hur det var. Inte för att jag kände Göran och Helen så här i vuxen ålder. Utan för att de hade ett så enormt stort inflytande på mig, mitt liv och inte minst mitt hästliv under merparten av 80-talet när jag var tonåring. De minnena vårdar jag så ömt än idag, och kommer alltid att göra. Men nu är Helene och Göran borta och jag kan inte säga tack längre. Det är för sent. Och jag kan inte göra annat än att skriva här och berätta om hur fantastiska de var. Så att fler förstår och för att man inte ska glömma deras otroliga insats under deras livstid.
Då i ungdomen på 80-talet fick jag chansen att åka på Svedens ponnyläger. Jag måste ha fått högsta vinsten. Vilka läger det var! Ytterst välarrangerat och välordnat, så hade vill fullt upp från morgon till kväll. Med teorilektioner, dressyr- och hopplektioner, uteritter, körning av gårdens otroligt vackra gotlandsruss, voltige, longering, bad, utflykter, bus och inte minst att sätta ihop sista dagens föreställning. För föreställning skulle det vara – med show, dans, voltigenummer, hästparad, utklädning och allt. När jag kikar i mina luntor med papper från den här tiden inser jag att någon (Helene?) har skrivit en hel saga som vi spelade med olika nummer och musik. Och vi repade febrilt för att sätta allt så bra det bara gick och tog det på största allvar. Vi hade också dressyrprogramridning under veckan och hopptävling. Dressyren dömdes av Göran, en person jag hade stor respekt för. Och det skulle man ha. Göran var en fantastiskt genuin och trevlig person, och kunnig. Han var internationell kandidat inom domarskrået och kunde köra häst som ingen annan. Så här fick man de poäng man förtjänade på ridbanan och konstruktiv kritik. Inget slarv här inte. Ja på Svedens gård med Helen och Göran i ledningen kunde man göra allt med hästar. Och hästarna var det centrum varav allt snurrade kring.
För Helene och Göran var hästarna och eleverna det de levde för. Den kärlek de hade till sina vackra djur var mäktig och genomsyrades på gården. Vad lyckliga vi var på Svedens gård när vi var där. Vi fick känna oss viktiga och duktiga och att det var möjligt att ha roligt med häst. För första gången. Ridskolorna i Stockholmstrakten var mindre bra på det, nöjer jag mig med att skriva just i denna text. Men här fick vi hjälpa till överallt och ta ansvar, fick beröm när det blev bra, konstruktiv kritik när vi behövde göra bättre. Här vågade jag rida min första LA. På McChief, stallets kanske bästa ridponny. Vilken häst! Med tiden kom jag att rida många av de hästar som stod där i stallet, och jag kommer ihåg många av deras namn. Och jag tyckte alla var lika fantastiska. För så var det på Sveden. Och oj så jag längtade till dessa läger!
Göran som kör sina älskade hingstar.
Att jag också fick chansen att jobba här under några sommarveckor i ett par år, satte djupa spår i min syn på vad som går först på en hästgård. Hästarna. Och vad kamratskap och att hjälpa varandra betydde. Jag tittar i mina gamla pärmar. Sådana jag inte haft hjärta att göra av med. Jag hittar varenda anmälningssedel till ridlägrena, våra låtsasanmälningar till dressyrprogrammet vi skulle rida på lägret, alla tjocka luntor med information som Sveden sände ut till alla oss lägerungar med bilder och allt (vilken ordning och vad tryggt det måste känts för föräldrar att skicka oss hit!), varenda papper från teorin på lägren- hur man gör halt, framdelsvändningar, hindertyper, ”you name it”, vi lärde oss det. Allt finns kvar. Tack mig själv för att jag inte gjorde mig av med detta. Nu känns varje papper värdefullt, ett älskat minne i sig.
Den här målsättningen med lägren borde fler ta efter – och förverkliga!
Svedens gård har varit Helenes och Görans hem i närmare 70 år (!). Helene och Göran arrenderade gården först Helene och hennes bror Erik, ärver när mamma Lilly dör. Helene löser ut Erik några år efter det. När Helene och Göran tar över gården är hästsporten i sin linda och det fanns ytterst få hästar var hobbyhästar. Så Helene och Göran hade mjölkkor under de första tiotal åren, och i kombination med det startade de upp Svedens Ponnyklubb (den startade 1958). Sedan utvecklades verksamheten med hästar stadigt. Under 80-talet när jag var där måste det ha funnits över 60 hästar på plats, ridhus, två ridbanor, flertal stallar, en lägerlänga för lägren inklusive arbetarbostad, mängder med uthus, Heléne och Görans otroligt vackra hem, och enorma hagar. Vilket arbete de la ner på allt detta, vilka framgångar de hade, och vilka pionjärer de var som tog sig an nya idéer och de var en stor del i utvecklingen av den moderna ridskolan. Till sin hjälp hade Helene och Göran herrarna Stig och Eilert, och det var nog tur det med tanke på den enorma arbetsbelastningen med all verksamhet. De var tystlåtna bröder som jobbade hårt, men som också gillade att busa (snällt!) med oss kids. Vi var trygga på Sveden. Alltid trygga.
De hästar som hamnade på Svedens gård var nog ganska så lyckliga och trygga de med. Stora hagar, fina stallar, välordnad service och fantastiska människor med stor kompetens tog hand om dem på bästa sätt. Hästar från andra ridskolor hamnade också ibland här. De som inte passade där. Men här var de prinsar och prinsessor och trivdes!
Dressyren var i fokus, och faktum är att dressyrryttarinnan Minna Telde tror jag än idag tävlar för Svedens Ponnyklubb och Charlotte Haid-Bondergaard har även hon tät anknytning till Svedens Ponnyklubb, Helene och Göran. Så framgångar för eleverna saknades inte. Gotlandsrussuppfödningen hade stora framgångar den med, med hingsten Charm och inte minst med guldhingsten Mario, som var Görans stora guldklimp som prisbelönades ett antal gånger och och som fick en stor mängd lyckade avkommor. Shetlandsuppfödningen gick också bra och detta med avel höll Hélène och Göran kvar intill de sista åren de orkade driva verksamheten, även om Svedens Ponnyklubb sedan länge tagit över ridverksamheten.
Tusentals unga hästjejer och en del killar danades i sin ridkonst och sin hästkunskap av Helene och Göran, och fick en fantastisk plats att vara på. De många kallade sig Svedenbarn och vart man träffade en sådan, så hade man verkligen att prata om! Helene som inte fick egna barn hade istället ett helt hav av barn som på pappret kanske var andras, men som såg henne som en extramamma, mentor och vän.
Inflytandet på hästvärlden var minst lika stor, som kunniga pionjärer de var. Ja även inom kulturen var de framgångsrika. För på Svedens gård finns Linnés bröllopsstuga där man i alla år hållit guidade turer. Stugan har en enormt lång historia som startar under 1500-talet och mest känd har den blivit för att här gifte sig Carl von Linné med Sara Elisabeth Moraeus 1739. Detta arbete fick paret också Faluns kulturpris för.
När jag nu några dagar efter att det har hänt ser att Helene gått bort (hon gick bort 27 oktober 2023) förstår jag också att många varit upprörda över hur Helene hade det den sista tiden i livet. Hon som alltid vördat de levande blev själv fråntagen värdighet den sista tiden, inser jag dessvärre. Hon fick gå bort utan vänner och kära runt omkring sig i stor sorg efter hennes livskamrats bortgång, efter att hennes hund togs ifrån henne (Helene var skadad i ryggen och i djup sorg efter Görans bortgång och hade hemtjänst som gick ut med hunden utan att komma tillbaka med den, enligt uppgift. Den hade tagits hand om på annat sätt) måste hon blivit väldigt förvirrad och olycklig när de sedan bryskt tog bort henne från den miljö hon haft sedan 1954 – Svedens Gård. På ett hem där hon inte får chansen att träffa sina vänner och mår så dåligt att hon slutar prata så går hon då till slut bort i ensamhet. Kvinnan som var ett socialt fenomen och som betydde så mycket för så många.
Många i Falun där Svedens Gård ligger var och är mycket upprörda över Helenes öde. Många ”Svedenbarn” samlades, med hästar och allt, för en marsch under lördagen för hennes rättigheter och gick och red till hennes boende – dagen efter hon dog. Ingen berättade få att hon redan gått bort, utan besöket vännerna önskade avvisades. Först efteråt kom det fram att Helenes dagar var förbi. Upprördheten över hur Helene behandlades i sitt livs slutskede är stor men kampen verkar större. En samling med många nära och kära har skett på måndagskvällen (30 oktober) utanför hennes hus på Svedens Gård. Där har man tänt ljus till såväl Görans som Helenes minne.
Och vi får se vad som händer framöver. För ingen vet vad som händer nu. Inte med arvet, eller med Svedens Ponnyklubb som sedan 1996 haft samverkansavtal med Helene och Göran, och som nu sagts upp av förvaltaren. Nya krav har ställts av jurist som ombesörjer dödsboet. De arvingar som finns är syskonbarn. Så tråkigt med all dena osäkerhet och oro – så långt ifrån allt det Helene och Göran stod för. De stod för kärlek, trygghet, vänskap, empati, givmildhet och samverkan. Och det finns nog ingen som någonsin tror att Helene och Göran ville något annat än att Svedens Gård skulle få fortsätta vara det paradis för djur och människor som de själva skapat och levt för.
Nu kan ingen göra något mer för Helene. Hennes livsgärning är över, en livsgärning att vara mäkta stolt över. Vi som finns kvar kan kämpa för att ingen människa ska få ett slut utan värdighet. Och vörda allt det Helene och Göran hann göra och utverka under deras långa livstid. Jag hoppas vi alla som minns, alla vi som vet vilket enorm skillnad såväl Helene som Göran gjorde för så många under sin livstid, alla som dessa båda förändrade livet på, som de fanns där för när de som bäst behövde, och alla som bryr sig, minns den gärning de båda gjorde när de levde.
Marsch anordnas för Heléne Knutsson, dagen då hon går bort.
Vila i frid Helene och Göran. Jag minns er med glädje, med värme och tänker på er ofta. Har alltid gjort. Tack för att jag fick bli en liten, liten del av detta och att ni visade mig hur härligt ett liv med häst kunde vara. Jag vet att otroligt många andra ”där ute” minns er med än mer kärlek. Det har de visat under era livstider och även nu, när ni inte längre finns kvar. Ni har ”fostrat” många vettiga människor. Det ger hopp, även i mörka tider.
Må era enorma insatser för så många av oss aldrig någonsin bli glömda, utan föras vidare till kommande generationer. Vilka otroliga människor ni var. Tack för att ni fanns.
Helena 15 år visar stolt upp McChief för mamma när hon kommer för att se uppvisningen sista dagen på lägret.
Snacka om måndag. Snacka om att situationer snabbt förändras. Fast redan nu vill jag säga – ingen fara. Helena fixar. Mina hästar må vara knäppa. Men de är snälla. Och väldigt tama. Tack och lov.
Lugnet före kaos – snö, lösa hästar, sprängda staket.
För två veckor sedan betade hästarna fortfarande. Nog nytt rekord. Idag faller snön och det första jag ser på morgonen är en varg som går utmed staketet på fältet. Den är inte långt borta från det hus jag står i och ser den gå. Jag öppnar fönstret och skriker åt den att dra åt pipsvängen. Tittar mot mina hästar. Vargen gör likadant – stannar och tittar på hästarna med som det verkar intresserad min. Min puls går upp. Jösses. Det här är verkligen, verkligen inte bra. En häst springer mot vargen som för att se vad det är för filur som kommer där. Där brukar ju inga ”hundar” gå om inte matte är med. Vad händer nu? De andra tre hästarna sluter upp. Vargen studsar och hoppar som om allt vore en lek. Fortfarande på rätt sida staketet, om man säger så. Hästarna travar än närmare vargen och som det ser ut som ”vallar” den bortåt, en varg som då fortsätter sin färd framåt förbi deras hage. Hjärtat klappar. Inser att min teori om att de inte blir rädda för vargen verkar stämma. Jag har ju schäfrar. En häst ser inte detaljer. De ser rörelser och på ett ungefär vad det är. Så är deras syn uppbyggd. Tur för mig. Tur för dem. De verkar ha trott att det var en schäfer som gick förbi. Hästarna är knappast kompisar med mina schäfrar som alltid verkar vilja valla dem och störa när de ska ledas till och från stallet. För dem är en varg och en schäfer ganska lika varandra, vargen och schäfern. I sitt rörelsemönster och sitt utseende. Det var min teori. Nu fick jag se det i verkligheten.
Nu är inte risken att en ensam varg skulle attackera mina hästar särskilt stor. En varg går inte på fyra hästar som går emot den och som väger mellan 500 och 650 kg var om de inte blir rädda. Då dör den. Det fattar den. Det fattade jag. Och det här har antagligen hänt många gånger då vi bor i vargtätt område, men då har jag inte sett det. Hästarna fattar nog inte alls den potentiella faran, och det är ju tur det. Flyr de kan de väcka vargens jaktinstinkt. Nu hände inte det. Det har nog aldrig hänt, även om de stött på vargen förut. Men för mig blev det hjärtklappning så här en måndagmorgon som jag nu trodde var över och ordningen återställd. Men denna måndagsmorgon hade bara börjat.
Jag återgår i alla fall till mina rutiner. Tar hand om hästar. Har två stora lösdrifter där det går två grupper hästar – en stogrupp plus en valack som tycker de andra valackerna är läskiga samt en grupp valacker. De går på var sin sida om en liten enskild väg som går igenom gården med varsin stor lösdrift i hagen.
Jag gör som jag alltid gör. Släpper in tjejer och valacken i ridhuset så de får ”frukost”. Två av stona ska få medicin och då kan jag lika gärna ta in alla i ridhuset och ge dem varsin hink. Har gjort en gång med hinder mellan ridhus och lösdriftshage och jag öppnar upp så de själva kan gå in och ut. Så gör vi varje morgon och det har funkat fint, men jag har tänkt att jag skulle sätta upp riktiga staket att sätta upp mellan hage och ridhus. För idag vill jag att de ska kunna vara i ridhuset hela dagen, då snön yr här på gården.
Jag borde inte tänkt. Jag borde gjort. Men det vet jag inte än. Så jag går in och tar en kaffe. Min plan är att efter ännu en kaffetår ta in två av valackerna från den andra hagen in i stallet. Ännu en häst behöver medicin och då kan jag lika gärna passa på att låta den lite tunnare hästen i gruppen följa med in och få extra foder.
När jag kommer ut på stallplanen efter att fikat i tjugo minuter är kalabaliken ett faktum. Tre valacker kommer forsande på gårdsvägen. Inga andra hästar står att se. De tre valackerna jag ser komma över nejden forsar in i en öppen hage. Det är bara att lägga benen på ryggen och springa emot den grind de for in igenom. Jag stänger fort som attan. Var är de andra? Grabbar tag i en grimma och går för att leta. Tur jag åtminstone är smart nog att ha grimmor lite här och där på gården. De andra hästarna, sex till antalet, är en bit bort i en skogsglänta. De betar lite, men det känns på långt håll att de är stressaade. Sex hästar ihop som inte kommer riktigt överens. Jag är ensam.
Hur gör jag nu? Det verkar på ytan så busenkelt att ha lite hästar eller hur. Men här är realiteten – mitt komplicerade hästliv. Jag måste bygga på de relationer jag har tidigare med mina hästar, mina kunskaper om hur jag bäst gör för att få alla hästar på plats igen på egen hand utan att själv riskera att skadas och så att hästarna inte skadas eller tycker att det är otäckt. Här sätts det på prov.
Kommer närmare. Lugnt. Försöker andas. Kommer så jag kan klappa men har svårt att bestämma mig för vilken häst det är smartast att ta med mig för att få med de andra också så vi kan gå mot stallet. Överväger mina möjligheter. Få in dem i ridhuset? Riskabelt med tanke på att de kan börja sparka mot varandra om jag tränger ihop dem. De känner ju inte varandra och trängda hästar är farliga hästar. Bättre att gå mot stallet. Det finns en hage till utmed vägen till stallet som är öppen som jag kan stänga in dem i om det blir rörigt. Bara jag kan leda dem till ett säkrare ställe så de är trygga.
Hoppas jag tar rätt häst nu. Närmar mig. En viker undan så jag inte kan få på grimman. En annan betar frenetiskt. Får på grimman på det snälla stoet och börjar gå mot gårdsplanen. Hinner inte tänka längre än om hur det blir om hästarna börjar forsa omkring förrän en häst kommer mellan mig och den häst jag har i grimma. Bara att släppa. Trängda lösa hästar kan verkligen som sagt vara farliga. Om jag skadas, får ingen hjälp. När jag släpper springer de förbi – en efter en. Till slut har alla hästar sprungit förbi mig ner mot stallplanen.
Ok. Rätt håll i alla fall. Vad nu?
Hästarna travar mot ridhuset. De kan här välja väg. Springa runt till höger om ridhuset, eller rakt fram mot stallet. De tar till höger. Perfekt. Jag som gått en god bit bakom för att inte stressa vare sig mig eller dem tar min chans. Springer rakt fram mot stallet för ridhuset täcker mina rörelser så hästarna ser mig inte. In i stallet. Öppnar alla boxdörrar. Grabbar tag i en hink som jag fyller med müsli. Håller tummarna.
När jag kommer ut på gårdsplanen igen är de flesta lösa hästar där. Jag skramlar med hink, visslar som jag alltid gjort när jag kallar in dem och ropar dem med namn. Hoppas på det bästa. Och det funkar. De kommer mot mig och börjar gå in i stallet. En efter en genom porten. Det är trångt och de är lite förvirrade. Men de går in i den första öppna box de ser. Jag stänger dörren efter dem. En efter en. Fem av sex hästar är nu inne i varsin box. Bara en häst är kvar.
Upp till 25 cm snö förväntas. Det är mycket snö det…. För två veckor sedan hade vi fortfarande betestider här. Svårt att förstå.
Det fattas en valack. Han har valt att stanna med de där tre hästarna jag lyckats få in i en hage i början av detta rabalder. Jag tar hinken, en grimma och går ut. Ställer ner hinken tio meter ifrån honom. Lockar. Han kommer. Börjar äta och tittar på mig. Grimman kan träs på. Vi står där en stund. Går sedan in i stallet där nu alla andra fem hästar står lugnt och undrar om de inte kan få mat eller något annat trevligt. Allt är lugnt igen. Jag drar en lättnadens suck. Tacksam över att jag håller huvudet kallt, är rädd om mig och att mina hästar trots allt är väldigt väldigt tama och snälla. Inte en skråma på någon av oss. Tittar till de tre hästarna jag stängt in i en hage. De står och betar och verkar tycka det är mysigt med en ny hage.
Hur kom de ut då? Jo givetvis har en häst lyckats få ner de där hinderbommarna jag satt som en gång. De andra har följt med och de har hälsat på den andra gruppen hästar där staketet sprängts och de också kommit ut. Inom loppet av en kvart gick gården från att ha två välartade och trevliga grupper av hästar som gillar varandra till en hög med förvirrade hästar på driven. Så fort det kan gå.
Men så glad jag är ändå att jag varit med förr och vet vilka saker jag kan göra och definitivt ska undvika. Som att stressa upp mig, springa emot dem och röra runt det mer. ”That’s a No No” som man säger. Lita på att hästarna faktiskt är tama och att vi bott ihop i många, många år. Lita på min hjärna och erfarenhet. Att hästarna och jag själv någonstans vet att jag kan lösa problemet och att jag aldrig börjat vråla eller ställa till de om de är lösa någonstans. Jag har alltid låtsats som det regnar och bara gått och hämtat dem med en klapp och en – ”oj, så det där blev då – nu går vi mot tryggheten igen”. Varje hantering är en träning – hästen lär sig hur vi blir och vad som händer vid olika tillfällen, och det väldigt snabbt. Händer ingenting, lär den sig i alla fall inte att bli stressad då. Och så är det här, med alla pållar. Det är jag tacksam för medan snön fortsätter att falla och jag strax ska åka iväg för att få till vinterdäck på bilen. I sista sekunden. Välkommen vinter! Hejdå lugna höst. Nu är det bara att bita ihop och hålla huvudet såväl högt som kallt för att klara ännu en period av mörker, halka, kyla och snö.
Hade önskat jag hade mer foton att visa. Men behöver nog en riktig kamera för att fånga en varg på 100 meters håll och när jag höll på att fixa med pållarna hade jag inte riktigt tid. Ber om ursäkt för detta.
I en värld full av Helgstrandskommentarer om att hästar ska sättas på plats, diskussioner om hästars väl och ve när de blir rena vandringspokaler och får byta hem ett flertal gånger per år, och funderingar på om en konkurs för Viborgs stuteri där hästar levt ett helvete på jorden bara kommer att leda till en skenmanöver där man tar över hästarna i ny tappning och eländet kommer fortsätta som vanligt känns det sjukt befriande att helt plötsligt kunna fästa blickens fokus på ett helt annat håll. Och få tillbaka leendet på läpparna. Det kan sannerligen behövas.
Dit jag tittar och ler är det lilla landet Ecuador av alla ställen. Tänka sig att man skulle skriva om en person från det landet, i dressyrsammanhang. Men det gör jag mer än gärna. Därifrån kommer nämligen ryttaren Julio Mendoza Loor. Han verkar i USA och hans förstahäst är en en häst på lösdrift som älskas av sin ägare. Den här killen är själv just nu så glad att han har svårt att hålla tårarna då hans bästa vän, hästen Jewels Goldstrike och han själv lyckas knipa vinsten i de PanAmerikanska mästerskapen i dressyr, före storstjärnorna i USA etc.
Det är första gången någonsin för Ecuador att ta hem guldet i detta mästerskap vilket gör ekipaget historiskt i sin egen mening och kanske första gången för en lösdriftshäst att vinna ett internationellt dressyrmästerskap? Troligen. Vi kommer kunna se honom i Paris på OS 2024, för detta Panamerikanska mästerskapets vinst ger honom en direktbiljett dit.
Ritten nedan är inte vinstritten utan för några månader sedan.
Busenkelt! 